ATT DÖDA ETT BARN
Att döda ett barn.
Om att skydda, skapa tankar kring trafiken och barnet.
Novell från 1946.
ATT DÖDA ETT BARN...
Fyra ord.
Fyra ord.
Fyra ord.
Fyra ord.
Texten handlar om detta som kan hända - innan något har hänt.
Att döda ett barn.
Då handlade det om en bilolycka där det är en olyckshändelse och minuters av tillfälligheter vilka leder till att ett barn dör. En sockerskål behöver socker, barnet får låna hos grannen, hemma är bordet dukat för eftermiddagskaffet. Bara sockret fattas. Och i samma ögonblick som barnet öppnar grinden kör ett lyckligt par i sin bil på vägen. Det är starka scener och jag minns dem än. En film vi alla fick se som barn. I skolan.
Men ingen i filmen var ond, eller uppsåtligen ute efter att döda ett barn.
''...och i sina nätters drömmar skall han istället önska att få en enda minut av sitt liv tillbaka, för att göra denna enda minut annorlunda. Men så obarmhärtigt är livet, mot den som har dödat ett barn, att allting efteråt är för sent''
(Stig Dagerman)
Men nu - att döda ett barn?
En Engla och två små barn.
Jag tänker inte försöka förstå.
Men... jag ställer mig frågan...
Hur kan vi förebygga? Hur kan vi tänka långt innan detta händer?
Att döda ett barn... ska aldrig kunna bli eller vara möjligt.
Att ... aldrig döda ett barn.
Anne-Marie
Det går bara inte att förstå det hemska när man uppsåtligen dödar ett barn, eller en människa överhuvudtaget. Det överstiger allt man kan tänka sig och i synnerhet om man själv har barn. Förebygga är nog svårt iaf om det gäller psykopater men om man sedan tänker lite längre och funderar på de människor som tidigt skadas av andra människor och hur man kan förebygga det, ja då är vi inne på något stort och känsligt. För vem blir eller utvecklas till en potentiell mördare och går det att förhindra,i så fall hur? Lite krasst så där så kan jag ju inte låta bli att tänka att samhällsutvecklingen idag kanske skapar fler mördare och känslokalla individer...och nu skulle jag kunna leverera en lång utläggning men det finns det inte plats för här.
Ann.
Frågan är stor, komplicerad. Jag har absolut inga svar, bara frågor. Jag vill heller inte förstå, för jag kan inte, de enda jag kan förstå, och kanske också alldeles för lite, är de som är mammor, pappor och som har förlorat sina barn. Jag tror inte jag kan föreställa mig hur deras liv nu är. Det är över min förmåga. Anne-Marie
Dagermans text är helt fantastiskt gripande. Den känns både välskriven och så träffande. Det som gör den texten kuslig är just att personen som dödar ett barn faktiskt inte är en best. Det är vem som helst. Jag tror att det är ett viktigt budskap att hålla fast vid i tider av rättegångar och mediadrev kring brutala barnamord.
De flesta personerna som dödar barn är inte som Anders Eklund verkar vara. På utsidan ser de ut som vem som helst. Jag menar inte att man ska gå runt och leta mördare i sin bekantskapskrets. Men vi behöver bli bättre på att upptäcka detaljer.
//Killfröken
Hej Killfröken,
Jag minns Stig Dagermans ord som vassa och väldigt exakta då jag mötte dem för första gången i skolan. Jag såg filmen, i svart-vitt, bara det att se rörlig film i skolan, och jag kunde tänka, som det lilla barn jag var, med tredubbelt perspektiv, den som kör bilen, den mamman som sänder ut sin unge att hämta socker, och barnet som gör det där alldagliga - springer över vägen - men i Anders Eklunds fall har jag ingen inlevelseförmåga alls och det är jag faktiskt glad över... Jag förstår nämligen inte, och jag tänker inte försöka göra det. Anne-Marie