SKRIVA IN SIG - SKRIVA AV SIG
Stockholmspromenaderna är ibland bokstavliga.
Människans behov av att avtrycka eller att få synliggöra sig syns lite varstans.
Ibland tänker jag om mina promenader; att jag går bland orden, som om jag gick i en berättelse med olika författare. Jag räknade till 40 meddelanden under en timmes promenad. Människor vill korrespondera.
Tänk om det här sant - på asfalten framför mig. Här tog jag ett kliv rakt på - jo det är sant - jag var tvungen att kliva på någon annans ord! Jag försökte gå med lätta steg, nästan trippande... men tankarna kom att rikta sig mot något jag funderar på.
Jag tänker återigen på Tor Wennerbergs artikel om M E N T A L I S E R I N G i DN onsdagen den 16 juli 2008; Mentaliseringsteorin utgör från antagandet att barnet föds med en förväntan om att bli sett och förstått.
Det kanske är en brist idag - vi har ett sådant behov av att synas, bli sedda, bekräftade, synliggöra oss, avtrycka oss, skapa oss... och kanske, förlåt, men kanske är det så att vi faktiskt inte riktigt behärskar vår förmåga att riktigt se den andre. Kanske är det så? Kanske är det därför vi skriver in oss i allt vi kan sätta ned oss i. Kanske är vi alla små jag som inte riktigt blivit sedda och skapade. Den viktiga föräldrablicken och dess omfamning följer oss vidare in i livets möten. Att bli sedd för att kunna se.
Vi är våra relationer skriver Tor Wennerberg - och ja - det är nog sant. Vad betyder det då att människan upplever sig alltmer ensam? EU talar om denna ensamhet som ett hälsoproblem. Med all rätt!
På kontaktsökarsidorna riskerar vi vår bräckliga förhoppning då vi letar efter någon att dela våra liv . Vi sträcker ut vår längtan med bild och berättelse, men i ICAaffärens singelhandlande rör vi inte en min som blottar detta sökande. Där syns människorna bära svart bälte i ensamhet. Obruten sådan. Vi är våra relationer. Men vad händer när vi inte har dem? Relationer är inte bara kärleksrelationer, det är syskonrelationer, vänrelationer - men det viktigaste - att vi bär en känsla av samhörighet med någon, eller några... att vi ingår i relationer... också i våra minnen och i våra berättelser. Man kan vara ensam men inte bära upplevelsen av att vara det. Hur vi förstår vår ensamhet och hur vi betraktar den är en fråga som ständigt är närvarande också i nära relationer, ibland i parsamhet.
Jag har upplevelser av andra och bär dem inom mig. På det viset upplever jag mig inte ensam, måhända ibland avskuren, men inte ensam. Men ibland - när jag har lust att berätta något. Då längtar jag efter de där nära öronen - de som är alldeles intill. Och naturligtvis ... den där berättelsen som någon nära viskar in i mina öron. Vi är våra relationer.
Anne-Marie
http://hypergrafi.blogspot.com/2008/07/min-hgra-kroppshalva.html
Kommentarer
Trackback