I TELEFON MED EN 2 1/2 ÅRING
- pjata tejefååån Ami
- Heeeeeeeeeeeeej... svarar jag så där falsettglatt som man gör när man talar med ett litet barn.
- Ja haj fått ett såj ... titta Ami...
Lång tystnad. En tystnad av ett sådant vilsamt slag - en tvååring kan börja göra annat och lämna samtalet. Men det är inte vad som händer. Nej två-och-ett-halvt-åringen ska visa Ami något.
Den lilla två och ett halvtåringen har ett sår på foten. Plåsteromsorgat och välinslaget.
Hon för telefonluren till foten under det att jag hör hennes röst tona bort i orden
- Titta Ami...
Som sagt...
jag får allt förklarat av mig i den teaterviskande personen som står bredvid och ser alltsammans.
Personen som delar kontexten skulle man kunna säga.
Vad jag ser är det jag har framför mig där jag är. Jag ser in i min dator, och intill två nektariner, massor av papper, klotteranteckningar och en kamera, två ringar och ett par örhängen...kort sagt mitt skrivbord...
Men jag ser allt det som händer innanför... i min fantasi.
Jag ler.
Men så slår det mig:
Är inte detta en avancerad förmåga att tänka sig in i en annan människa på detta vis som denna lilla unge gör och nyss gjort. Här vill en två och ett halvt årigt barn förmedla sig med mig. Jag ska delges något som är viktigt. För att jag ska få göra det använder barnet redskapet telefonlur - för det är ju vår gemensamma kontaktmöjlighet - och om då något ska visas upp - då måste ju luren riktas åt det hållet. Tvååringen för därför telefonluren mot sin lilla fotn. Så att jag kan se.
Jag sitter och tänker på hur människor kommunicerar, vill göra det, och hur de utifrån sin förmåga skapar förutsättningar för att den de kommunicerar med ska förstå och hålla perspektivet öppet till den som kommunikationen riktas. Imponerande.
Återigen - det är vi vuxna som förvaltar mötet. Alltid vi vuxna som måste försöka tolka och förstå, bekräfta och gensvara.
- Du har ett sår, oj oj, så bra att du har fått ett plåster på ditt sår, svarar jag som om jag vore seende och alldeles intill.
Anne-Marie
(mentaliseringsteoirin)
- Heeeeeeeeeeeeej... svarar jag så där falsettglatt som man gör när man talar med ett litet barn.
- Ja haj fått ett såj ... titta Ami...
Lång tystnad. En tystnad av ett sådant vilsamt slag - en tvååring kan börja göra annat och lämna samtalet. Men det är inte vad som händer. Nej två-och-ett-halvt-åringen ska visa Ami något.
Den lilla två och ett halvtåringen har ett sår på foten. Plåsteromsorgat och välinslaget.
Hon för telefonluren till foten under det att jag hör hennes röst tona bort i orden
- Titta Ami...
Som sagt...
jag får allt förklarat av mig i den teaterviskande personen som står bredvid och ser alltsammans.
Personen som delar kontexten skulle man kunna säga.
Vad jag ser är det jag har framför mig där jag är. Jag ser in i min dator, och intill två nektariner, massor av papper, klotteranteckningar och en kamera, två ringar och ett par örhängen...kort sagt mitt skrivbord...
Men jag ser allt det som händer innanför... i min fantasi.
Jag ler.
Men så slår det mig:
Är inte detta en avancerad förmåga att tänka sig in i en annan människa på detta vis som denna lilla unge gör och nyss gjort. Här vill en två och ett halvt årigt barn förmedla sig med mig. Jag ska delges något som är viktigt. För att jag ska få göra det använder barnet redskapet telefonlur - för det är ju vår gemensamma kontaktmöjlighet - och om då något ska visas upp - då måste ju luren riktas åt det hållet. Tvååringen för därför telefonluren mot sin lilla fotn. Så att jag kan se.
Jag sitter och tänker på hur människor kommunicerar, vill göra det, och hur de utifrån sin förmåga skapar förutsättningar för att den de kommunicerar med ska förstå och hålla perspektivet öppet till den som kommunikationen riktas. Imponerande.
Återigen - det är vi vuxna som förvaltar mötet. Alltid vi vuxna som måste försöka tolka och förstå, bekräfta och gensvara.
- Du har ett sår, oj oj, så bra att du har fått ett plåster på ditt sår, svarar jag som om jag vore seende och alldeles intill.
Anne-Marie
(mentaliseringsteoirin)
Kommentarer
Trackback