INIFRÅN BITTERFITTAN
Jag måste citera Bitterfittan:
"Kvinnorna här i frukostsalen sitter alla vända mot männen, med kroppen och blicken. Männen sitter antagligen frånvända eller tittar rakt fram. Hitills har jag inte sett ett enda par där mannen sitter vänd mot frun. Till och med när de sitter mitt emot varandra är hans blick nånstans långt bort i horisonten, medan hennes är uppmärksamt fäst vid hans.
Ständigt beredd att le eller parera." (s 137 Maria Sveland Bitterfittan)
Jag vet inte hur många gånger jag själv suttit och studerat hur människor förhåller sig till varandra. Hur de gensvarar på tilltal, hur de möter upp över en kopp kaffe, hur de distanserar sig i samma stund de borde vara intimt nära och småpratandes. Jag kan undra över människor, försöka förstå. Leta efter glädjen. Skratten och gemenskapen. Själv har jag suttit beredd att le eller parera och undrat varför jag inte duckat, eller allra helst - helt resolut rest mig upp och lämnat det hela - och gått.
Bitterfittan om mäns tystnad:
Bristen på respons /.../ är ett av de yttersta uttrycken för makt. Genom att mannen inte svarar tvingas kvinnan till underordning och hon blir en icke-person.
Tystnaden som omsluter två är mycket allvarlig aspekt av relationer. Det är kvaliteten i tystnaden - tystnaden kan vara mycket god och vänlig, och vittna om den djupaste kärlek och respekt för varandra - men den kvävande tystnaden där frågorna aldrig uttalas och där svaren aldrig ges... utrymmet är trångt och snålt. Där är tystnaden förödande. Dödande och tillintetgörande. Oavsett om man är man eller kvinna. Tystnad som makt ger jag inte mycket för. Alltså de som utövar makt genom tystnad. Med vilken rätt? undrar jag.
Anne-Marie
Kommentarer
Trackback