Anne-Marie Körling Blogg

MÅTTBANDS-LÄNGTAN

Ibland då man träffar små barn - så är man tillsammans en tid - och så tar tiden slut.
Det lilla barnet har ingen klocka, ingen tidsuppfattning, kan bara handskas med närvaro och icke-närvaro.
Ibland skulle jag vilja hålla om och säga - det är inte ditt lilla fel eller det är inte du - det är bara vi vuxna som inte förmår, som försvinner bort utan att fullfölja ansvaret att ta farväl.

Och hålla om för att man håller av.

Håller om och håller av en liten unge.
Få viska - Hej då. Du är bra!

Det är viktiga saker att också rätt ta farväl av en liten en.
De är ju alltid där. Och de har sina hjärtan och sina tankar.
Det är kraft i deras tankar och känslor.
Samma kraft som hos oss vuxna.




En annan aspekt av detta är att få längta hem någon,
Så här gjorde jag med en väldigt orolig liten en, vars koncentration försvann i klassrummet;

Jag minns en gång en elev som trodde att han skulle förlora en väldigt nära vuxen. Han hade fått veta att hans pappa skulle vara borta väldigt länge. Väldigt länge var väldigt stora ord för den här pojken. Han började sörja sin pappas bortresa innan pappan ens rest iväg. Han blev skolrädd och hemlängtande i skolan. Han undrade hela tiden om pappan skulle åka iväg. När pappan väl reste iväg gav jag pojken ett måttband. På måttbandet räknade vi dagar som pappan skulle vara borta. Hur många dagar han skulle vara borta och när han skulle komma tillbaka. Han fick börja på ett och räkna upp till 65 dagar - vilket var en oändlig tid för den här pojken, Varje dag fick han klippa bort en centimeters längtan. Han klippte bort 65. Nästa dag klippte han bort 64... och under tiden så såg han att det fysiska avståndet blev allt kortare och kortare.

Han blev tryggare och tryggare, gladare och gladare.
Han hade ingen bild av vad tiden var.
Ingen bild av avståndet.
Bara längtan efter återkomsten.

Anne-Marie,
som tänker på små hjärtan och små barns tankar.
Försvinnanden och avstånd är aldrig uppbyggliga.

så fint och ett så smart sätt att göra tiden mer konkret och begriplig för barnet och så kanske saknaden och längtan blev lite ljuv och inte bara smärtsam