Anne-Marie Körling Blogg

MÅNVANDRING

Då jag var liten sjöng min morfar och mormor denna sång...

När månen vandrar på fästet blå
och tittar in genom rutan
då tänker jag under stundom så
och knäpper sakta på lutan
Vad du är lycklig du måne klara
som får så högt över jorden fara
och blott se på
och blott se på

Jag förstod inte alla orden. Stundom förstod jag inte, blott trodde jag betydde blått...

sen fortsatte sången

på all den dårskapen jorden kring
kärleken som förgår i sorg

Jag har alltid älskat denna sång. Den sjöng i en slags entonighet. Morfars röst skorrar ännu,
Tänk att jag kan minnas orden så väl, och i minnet höra min mormors röst, min morbrors stämma.. jag hör pianoackompanjemanget. Tänk - vi sjöng alltid - stod samlade kring pianot. Sjöng, sjöng,
Då jag somnade i mitt rum gjorde jag det till pianomusik. Pappa var pianist.

Mitt fotografi... slutaren stod öppen länge.... men vad förflyttade sig?
När månen vandrar på fästet blå

Anne-Marie

Hej!



Ditt sjungande minne från längesedan så fint som renaste silverglansen från månen däruppe - och ett underbart foto, fantasieggande med en nästan hypnotisk påverkan.



Fullmånen stjäl alltid showen på natthimlen - alla andra aktörer får trånande bida sin tid.



Aspenström skrev en gång så drömmande vackert om månen.



"Till och med månen, som ändå anses död

besväras av en dröm att lära känna dem

vars torn och torg och fjärdar han försilvrar



och stiger så en natt klockan tre hitned

- och finner alla borta

strövar längs kajerna och huvudgatorna

letar i gränderna runt Tyska Kyrkan

går brydd upp i gamla stan

kikar in genom gardinspringorna...

Här är de inte! Var?



(Utdrag ur Werner Aspenströms fina dikt Snigeln)



God resa genom natten Anne-Marie!

Oj, den sången har jag sjungit många gånger för mina barn, när de var små - utan att alls känna till de sista raderna!



Oj igen! I Thord Wimans kommentar möter jag Aspenström - vilket bra slut på denna kväll!