MYSSTUNDSOPTIMERARE
Läser på min kanelbullepåse... att innehållet verkar mysstundsoptimerande...
Tänk om det stod - tröstätandetillgängliga ... inte lika bra... men kanske oändligt mycket sannare...
Anne-Marie
FÖRHANDSTITTA I BOKEN
Mitt hjärta tickar en aning extra... två extra slag... och pirr i tangenttryckarfingrarna:
Det går att bläddra i boken VÄGEN TILL SKRIFTLIGA OMDÖMEN... och det sägs att den finns i lager den tionde mars 2009.
http://www.bonnierutbildning.se/m2/Forskola--grundskola-F-6/Lararlitteratur/Lararlitteratur/Lararlitteratur/Vagen-till-skriftliga-omdomen/
Varsågoda och titta ni som är lite förhandsnyfikna!
Anne-Marie,
som ser sitt lilla bokbarn genom ultraljudsinteraktivitetsnätet... eller hur det nu blir?
Det går att bläddra i boken VÄGEN TILL SKRIFTLIGA OMDÖMEN... och det sägs att den finns i lager den tionde mars 2009.
http://www.bonnierutbildning.se/m2/Forskola--grundskola-F-6/Lararlitteratur/Lararlitteratur/Lararlitteratur/Vagen-till-skriftliga-omdomen/
Varsågoda och titta ni som är lite förhandsnyfikna!
Anne-Marie,
som ser sitt lilla bokbarn genom ultraljudsinteraktivitetsnätet... eller hur det nu blir?
VÄRDEGRUND?
Värdegrund är något att stå på! Det är ingen rörelse i ordet. Jag ser hellre till att det blir ett verb - ATT VÄRDEGRUNDA. Då är man ständigt medveten om att man skapar en värdegrund. Utan aktivitet ingen värdegrund. Så tänker jag.
Anne-Marie
Anne-Marie
FRÅGA - HUR VÄRDEGRUNDAR MAN?
Hej Anne-Marie! Jag läser din blogg så gott som dagligen, den väcker alltid tankar hos mig och får mig att fundera på saker som många gånger är självklara.
/..../ Jag undervisar i åk 5.
På vår skola har det just nu uppstått ett problem, egentligen är det inget problem för oss som arbetar i åk 5, men andra lärare tycker det är ett problem. Vi tycker om att göra saker med våra elever /..../. Bland annat var vi en hel dag på äventyrsbadet, vi var i /.../ på en stor schackturnering, vi åker till /.../ på lördag och är med på en TV-inspelning.
Men det handlar även om små saker, vi köper glass med eleverna, vi bakar med eleverna och det som tog skruv och som fick de andra lärarna att bli upprörda var att vi lät eleverna vara inne när det snöade en dag, det var snöbollskrig ute och för att få lite lugn och ro lät vi de som ville vara inne på rasten vara det. Jag diskuterade då med min chef (rektorn) om pedagogernas värde grund på skolan. Det står så fint att "vi ska ha en värdegrund-gemensam grundsyn". Men det har vi inte. När jag ser andra skolor vad de skrivit och värdegrunden formulerar alla sig på samma sätt, men jag hittar ingen direkt som skriver HUR man gör. Jag kom då att tänka på diskussionen om keps på / keps av som fanns på din blogg. Där jag anser att om jag har ett "klimat" i klassrummet där kunskaperna står i centrum och där jag ser att "mina" elever når kursplanernas mål med eller utan keps, med eller utan glass, med eller utan resa till Göteborg, då är jag på rätt väg.
Så, hur går man tillväga att få en gemensam värdegrund bland pedagogerna på skolan? Hälsningar
Hur värdegrundar man?
Jag tänker så här.
Värdegrunden är inte ord. Värdegrunden är praktiken. Värdegrunden ska genomsyra allt. Det är vackra ord men för att värdegrunda måste man alltid diskutera vilka värdegrundstankarna är.
Varje lärare har en skyldighet att verka för att läroplan och barnkonvention genomförs i praktiken. Varje lärare ska därför utveckla ett personligt förhållande till de dokument som omsluter uppdraget att vara lärare. Det går inte att applicera ord till en person som aldrig får pröva att ta orden i sin mun, omsätta dem i egen handling, bli medveten om hur det egna personliga förhållningssättet präglar uppdrag och gemensam värdegrund. Vi måste alltid ställa oss frågor:
1) Hur tänker jag i denna fråga, vad behöver jag för kunskap för att utveckla min medvetenhet kring denna frågeställning?
2) Hur, vad, varför och när är pedagogiska frågeställningar som kräver en aktivitet av läraren och lärarkåren tänker jag.
3) Lärarens uppdrag och elevens lärande rättigheter är intimt förknippade med varandra. Men hur, varför, vad och när? är en utvecklingsfråga hos läraren och lärarna som grupp?
4) Jag tycker att vi alltför sällan diskuterar framtiden i våra frågeställningar. Pröva att applicera dagens tänk på framtiden; Vad har vi för ungar om tre år? Vad behöver dessa barn om tre år? Hur ser världen ut om tre år? Hur verkar vi i dagsläget för att skapa rimlighet i framtiden? Hur ser vi på barns behov idag? Vad måste vi värna om så att vi har trygga, starka och självständiga tänkare i framtiden? Vad är lärarens uppdrag nu och imorgon?
5) Varje dag bör vara en dag med reflektion och tänk - vad kan jag förändra i mitt lärande uppdrag och vad har jag för stöd i läroplanen för det jag tänker genomföra, utveckla och pröva?
6) Läraren har till uppdrag att vara medveten om sitt lärande uppdrag. Lärarens roll har alltid varit viktigt, och det gäller idag och i synnerhet imorgon. Men yrket behöver omslutas med massor av pedaogiskt tänk.
7) När visionerar lärararna? Hur ser varje lärares vision ut - hur ser lärarens vision ut... strävansvisionen och diskussionen välkomnar jag.
Ja, så här ser jag på det!
Jag ser allvarligt på värdegrund, lärarens profession och elevens rättigheter!
Anne-Marie
/..../ Jag undervisar i åk 5.
Men det handlar även om små saker, vi köper glass med eleverna, vi bakar med eleverna och det som tog skruv och som fick de andra lärarna att bli upprörda var att vi lät eleverna vara inne när det snöade en dag, det var snöbollskrig ute och för att få lite lugn och ro lät vi de som ville vara inne på rasten vara det.
Hur värdegrundar man?
Jag tänker så här.
Värdegrunden är inte ord. Värdegrunden är praktiken. Värdegrunden ska genomsyra allt. Det är vackra ord men för att värdegrunda måste man alltid diskutera vilka värdegrundstankarna är.
Varje lärare har en skyldighet att verka för att läroplan och barnkonvention genomförs i praktiken. Varje lärare ska därför utveckla ett personligt förhållande till de dokument som omsluter uppdraget att vara lärare. Det går inte att applicera ord till en person som aldrig får pröva att ta orden i sin mun, omsätta dem i egen handling, bli medveten om hur det egna personliga förhållningssättet präglar uppdrag och gemensam värdegrund. Vi måste alltid ställa oss frågor:
1) Hur tänker jag i denna fråga, vad behöver jag för kunskap för att utveckla min medvetenhet kring denna frågeställning?
2) Hur, vad, varför och när är pedagogiska frågeställningar som kräver en aktivitet av läraren och lärarkåren tänker jag.
3) Lärarens uppdrag och elevens lärande rättigheter är intimt förknippade med varandra. Men hur, varför, vad och när? är en utvecklingsfråga hos läraren och lärarna som grupp?
4) Jag tycker att vi alltför sällan diskuterar framtiden i våra frågeställningar. Pröva att applicera dagens tänk på framtiden; Vad har vi för ungar om tre år? Vad behöver dessa barn om tre år? Hur ser världen ut om tre år? Hur verkar vi i dagsläget för att skapa rimlighet i framtiden? Hur ser vi på barns behov idag? Vad måste vi värna om så att vi har trygga, starka och självständiga tänkare i framtiden? Vad är lärarens uppdrag nu och imorgon?
5) Varje dag bör vara en dag med reflektion och tänk - vad kan jag förändra i mitt lärande uppdrag och vad har jag för stöd i läroplanen för det jag tänker genomföra, utveckla och pröva?
6) Läraren har till uppdrag att vara medveten om sitt lärande uppdrag. Lärarens roll har alltid varit viktigt, och det gäller idag och i synnerhet imorgon. Men yrket behöver omslutas med massor av pedaogiskt tänk.
7) När visionerar lärararna? Hur ser varje lärares vision ut - hur ser lärarens vision ut... strävansvisionen och diskussionen välkomnar jag.
Ja, så här ser jag på det!
Jag ser allvarligt på värdegrund, lärarens profession och elevens rättigheter!
Anne-Marie
ROLIGA PROBLEM: DEN VITA PUDELN
Jag var bara tvungen att kliva in i affären. Hade bara ett ärende dit. Att fotografera den orangefärgade hunden.
- Får jag det? undrade jag och såg genast svaret i ansiktet på den jag frågade.
- Ja! Du får det!
- Varför så orange? undrade jag osäkert. Jag befann mig i en frisörsalong (en aningens fint ord tycker jag). Tänkte att hunden kanske bitit sig fast i en burk färgmedel för mänskligt hår, frisören kanske hade tappat en klick färgmedel avsett för en kunds hår, eller hunden kanske... jag hade tusen idéer om hur hunden lyckats....
- Äh, jag orkade helt enkelt inte tvätta hunden varje gång jag är ute... titta på allt blask och smuts... en vit hund blir grå, smustig och tråkig... dessutom torkar ju hundskrället och får klåda... så vips tänkte jag om...
- Tänkte om... ?
- Ja, tänkte på ett annat sätt... man får lov att göra det när man har något problem att lösa... det här var ett sätt.
Jag går ut ur frisörsalongen (det känns gott att säga ordet, skapar plats och fernissa på en och samma gång) och funderade på hur vi människor skapar nytt.
PROBLEMLÖSNING HANDLAR INTE OM LÅSNINGAR UTAN OM ÖPPNINGAR
1) Vi behöver ett problem (väldigt lätt att skaffa).
2) Vi behöver lösa problemet (väldigt olika sätt att förhålla sig till)
3) Vi kan pröva oss fram för att lösa problemet (det krävs mod för att våga pröva, man kan göra fel).
4) Vi måste ständigt utvärdera om vi har kommit närmare lösningen av problemet eller om vi kommit längre ifrån det... (va...blev det så här...jag som trodde det skulle bli så där... men va sjutton vi prövar igen).
5) Vi kan pröva fler sätt (hmmmm.... få se nu... det borde gå att göra på det här sättet)
6) Vi kan hålla frågan öppen och se när vi får ny näring att ta itu med problemet (kan vi inte vila på saken en stund och ta en kopp kaffe...)
7) Man kan tala om det med andra... (jag hade några förslag på andra lösningar men de tänker jag ta patent på)
8) Man måste uppleva ett behov av att förändra något annars är inte drivkraften till de övriga punkterna särskilt hög (jättekul...nu har vi äntligen ett problem framför oss...låt se... hur ska vi tackla det här)
9) Man får göra fel... (kanske inte var helt rätt med en orange hund... men det är alltid en början)
10) Och istället för att sitta där och läsa... kom med ett eget förslag... (det är lätt att läsa allt utifrån, betrakta det hela utan att delta... det ska mycket till att höra kritik från den som inte vågat tillföra något själv)
11) Ett problem kan bli något helt nytt också... (vanurå? Det blev inte en klänning men väl en liten tummetott)
12) Jag tycker också att problem är underskattade samtalsämnen... man kan tala om dem, fråga också... (det är inte roligt att ha rätt på en gång...det är roligare att sätta tänderna i något man inte kan...)
Problem och problem... trotsa innebörden och se det positiva i att ha något att grubbla på.
Anne-Marie,
som är väldigt glad idag...
KEPSEN TOPPAR DEBATTEN
Man skulle lugnt kunna påstå att kepsen toppar den pedagogiska debatten i skolan!
Anne-Marie
Anne-Marie
TRÖTTSAM KEPSDEBATT I SKOLAN
Att inte ha något på huvudet är ett het potatis i skolan. Jag måste säga att ingenting gör mig mer förtvivlad, ledsen och besviken som den ständiga keps-möss-debatten. Kepsen på eller av är skolans hetaste diskussionsämne. Den klyver lärarkårer över allt och på alla skolor. Den smittar av sig in i viktiga pedagogiska diskussioner och lägger locket över allt annat som är väsentligt i skolan. Att ha något i huvudet är väl det som intresserar mig mer.
Jag bryr mig väldigt mycket om det som sker i huvuden på mina elever. Jag vet också att många har mössor på sig för att de har noggrant satt på sig mössan, kepsen för att det är en del av deras yttre. Det är ingen manifestation, det är inga upprorsmakare som tänker göra upplopp i skolan, det är heller inga stridsåtgärder från eleverna att bära keps för att göra en lärare galen. Nej. Jag har tröttnat på den pedagogiska diskussion som omsluter kepsen. Så länge vi inte tar in de pedagogiska frågorna:
VAD?
HUR?
VARFÖR?
och
NÄR?
och har kloka pedagogiska tankar kring kepsens vara eller inte vara på så är detta ingen pedagogisk diskussion värd namnet. Kepsens av handlar om makt, en utövande makt. En maktutövare skapar en maktkamp, och en maktkamp skapar en motspelande motkraft. Striden är född. Frågan är om vi har råd med denna diskussion?
Handlar kepsen om fostran, det kan det eventuellt göra - om det är fostran så är det bara att välkomna lärare ut i kepsarnas verklighet. Där är det keps, mössa, sjal och huvudbonad lite överallt. Ska vi fostra in i arbetslivet brukar företagarna själva säkerställa vilken klädkod som accepteras. Om det är så att man har keps och ska börja arbeta någonstans där man inte tillåter detta, brukar det ordna sig så att den som söker arbete tar sig an klädkoder och den stil arbetsplatsen kräver. Det brukar gå utan problem.
Men skolan har inga uttalade klädkoder. Vi har ingen yttre skolkostym. Men skolan stirrar sig blind på en kod. En kod som skolan inte förstår, men tror sig göra och som skolan faktiskt också missförstår. KEPSEN! Skolan är en mötesplats. Här möts människor för att lära sig. Det är det underbara med skolan, vi ska lära oss där, vi ska mötas där, vi ska utvecklas där, vi ska samspela där, vi samlas där. Det är en skolrättighet. Och den ska vi tillsammans förvalta. Vi kan införa klädbestämmelser i skolan, nej här har vi absolut inte keps, men detta riskerar att förskjuta "problemet" mot något annat klädesplagg. För den form av makt som kepsavtagandet åskådliggör kräver motdrag och nytänkande av de som fick ta av sig den - vad kan vi nu särskilja oss med och utmärka vår ungdomsidentitet med och som sätter sprutt i de vuxnas diskussioner och fokus - så ungefär.
Jag tystnar alltid numera då kepsen skall tas av och bromsa in all annan viktig diskussion vid skolorna. För vi har allvarliga framtida arenor att tänka kring. Den framtida globala konkurrensen om arbeten, hur vi ska bedöma och vad vi ska bedöma, hur skolan blir en attraktiv lärande plats där fokus är framtiden och elevens möjligheter i den. Vi har det växande kraven på god språklighet, skrivande, talande och läsande förmågor och vi har demokratiansvaret att utbilda för demokrati i en hårdnande värld där begreppet demokrati säkerligen kommer att få all anledning att försvaras, vi har barnets rättigheter ... vi har ämneskunskaperna i matematik... vi har ... miljön och detta enda jordklot som kräver en hel del av var och en av oss så att vi får en framtid värd namnet... hur vi kan dra ned kostnaderna i matbespisningen genom att spara på att inte slänga mat som vi inte äter upp. Vi har hälsan och medmänskliga frågor att formulera - vi har framtiden att beakta.
Jag bryr mig väldigt mycket om det som sker i huvuden på mina elever. Jag vet också att många har mössor på sig för att de har noggrant satt på sig mössan, kepsen för att det är en del av deras yttre. Det är ingen manifestation, det är inga upprorsmakare som tänker göra upplopp i skolan, det är heller inga stridsåtgärder från eleverna att bära keps för att göra en lärare galen. Nej. Jag har tröttnat på den pedagogiska diskussion som omsluter kepsen. Så länge vi inte tar in de pedagogiska frågorna:
VAD?
HUR?
VARFÖR?
och
NÄR?
och har kloka pedagogiska tankar kring kepsens vara eller inte vara på så är detta ingen pedagogisk diskussion värd namnet. Kepsens av handlar om makt, en utövande makt. En maktutövare skapar en maktkamp, och en maktkamp skapar en motspelande motkraft. Striden är född. Frågan är om vi har råd med denna diskussion?
Handlar kepsen om fostran, det kan det eventuellt göra - om det är fostran så är det bara att välkomna lärare ut i kepsarnas verklighet. Där är det keps, mössa, sjal och huvudbonad lite överallt. Ska vi fostra in i arbetslivet brukar företagarna själva säkerställa vilken klädkod som accepteras. Om det är så att man har keps och ska börja arbeta någonstans där man inte tillåter detta, brukar det ordna sig så att den som söker arbete tar sig an klädkoder och den stil arbetsplatsen kräver. Det brukar gå utan problem.
Men skolan har inga uttalade klädkoder. Vi har ingen yttre skolkostym. Men skolan stirrar sig blind på en kod. En kod som skolan inte förstår, men tror sig göra och som skolan faktiskt också missförstår. KEPSEN! Skolan är en mötesplats. Här möts människor för att lära sig. Det är det underbara med skolan, vi ska lära oss där, vi ska mötas där, vi ska utvecklas där, vi ska samspela där, vi samlas där. Det är en skolrättighet. Och den ska vi tillsammans förvalta. Vi kan införa klädbestämmelser i skolan, nej här har vi absolut inte keps, men detta riskerar att förskjuta "problemet" mot något annat klädesplagg. För den form av makt som kepsavtagandet åskådliggör kräver motdrag och nytänkande av de som fick ta av sig den - vad kan vi nu särskilja oss med och utmärka vår ungdomsidentitet med och som sätter sprutt i de vuxnas diskussioner och fokus - så ungefär.
Jag tystnar alltid numera då kepsen skall tas av och bromsa in all annan viktig diskussion vid skolorna. För vi har allvarliga framtida arenor att tänka kring. Den framtida globala konkurrensen om arbeten, hur vi ska bedöma och vad vi ska bedöma, hur skolan blir en attraktiv lärande plats där fokus är framtiden och elevens möjligheter i den. Vi har det växande kraven på god språklighet, skrivande, talande och läsande förmågor och vi har demokratiansvaret att utbilda för demokrati i en hårdnande värld där begreppet demokrati säkerligen kommer att få all anledning att försvaras, vi har barnets rättigheter ... vi har ämneskunskaperna i matematik... vi har ... miljön och detta enda jordklot som kräver en hel del av var och en av oss så att vi får en framtid värd namnet... hur vi kan dra ned kostnaderna i matbespisningen genom att spara på att inte slänga mat som vi inte äter upp. Vi har hälsan och medmänskliga frågor att formulera - vi har framtiden att beakta.
I min undran om kepsens vara eller icke vara klev jag in hos modisten. Hon klädde mig i allehanda hattar (stort begrepp för övrigt) och förstod inte alls varför inte ungarna gick i Stetsonhattar, de är ju så snygga...
Anne-Marie,
som vet att jag är farligt ute i debatten och som kan tvingas begränsa mitt eget pedagogiska tänk då jag diskuterar kepsfrågan, och dessutom sätter en hatt på eget huvud.
En liten huvudbry i sammanhanget:
Jag har alltid haft oändligt mycket studiebesök i mina klassrum. Lärare har vittnat om ordning, lärande och samspel. Ingen har någonsin kommenterat att eleverna eventuellt haft något på huvudet. Vi har haft fokus på innehållet i klassrummet. Då jag påpekat att några av mina elever haft keps... så har lärarna sagt... Va? det tänkte jag inte på... vilken fantastisk ordning ni har här...
MAILKORGENS INNEHÅLL
Min mailkorgs innehåll är nog inte så privat som det kan tyckas.
Jag får väldigt många mail om skolfrågor.
Det välkomnar jag. Ibland tar jag upp en tråd i de frågor jag får och skriver ett inlägg i bloggen.
Och diskussionen jag får delta i är viktig.
Ibland funderar jag på att ha en liten kolumn:
Anne-Marie svarar...
men kanske är hela bloggidén just det - att lämna svar på en del saker, men vad bättre är - skapa fler frågor kring det vi tror oss veta svaret till. Det senare intresserar mig mer. Körling frågar....
Anne-Marie,
som ödmjukt och vänligt men en aning bestämt säger: NI ÄR VÄLKOMNA! MYCKET VÄLKOMNA! Det är aldrig ni som trampar in utan snarare jag som trampar ut.
HA HA - INTERAKTIVITET ÄR KUL!
http://www.metacafe.com/watch/1920416/fred_armisen_looks_at_the_election_2008_map/
Anne-Marie
som önskar sig en egen till sin klass.
Anne-Marie
som önskar sig en egen till sin klass.
ÖVERHEARD SOMETHING in the LIFTKÖ
Jag åker skidor som sagt. På annan ort. Liftar mig fram. För att ta mig ned och till samma utgångspunkt som jag började mitt liftande. I liften sitter man tre. Jag var singel och singlade mig igenom till specialkön för singelåkare. Fördel singel med andra ord. Som singelåkare åker man ihop med andra som åker ihop. När man då kommer så nära att man sitter där man sitter i en gunglift långt ovanför marken är det svårt att inte överhöra och lyssna in samtal. Jag knep ihop munnen för jag ville så gärna säga något... men jag lät personerna vandra in och ut mellan engelskan och svenskan alldeles på egen hand. Jag prövar mig själv. Tystnad är en dygd.
- There is a big difference between "drömhus" and "drömkåk", sa den ena till den andre som höll på att lära sig svenska.
- What is the difference then?
- Well, "drömhus" is like a house you dream about, you really want that house. The house in your dreams.... you know...
- I see, and how about "drömkåk" when can I use that word...
- Drömkåk... well it is also like a house you dream of, you want to live there as well.
- I don´t get it? What is the difference?
- ????
Och där satt jag och bet i staven!
Anne-Marie
CARVING och KAVRING
Jag har åkt skidor (utför) på annan ort än hemmaorten.
Carving - och fort. Åker i alla färgade backar, svarta och röda, blå och gröna... fort ... men när man blir hungrig... så blir det - Kavring - och långsamt. Äta, tugga och fundera.
Anne-Marie
Carving - och fort. Åker i alla färgade backar, svarta och röda, blå och gröna... fort ... men när man blir hungrig... så blir det - Kavring - och långsamt. Äta, tugga och fundera.
Anne-Marie
FOLK-KUNGA-GATAN
Långsam långpromenad med utsikt efter ord, detaljer och annat smått och gott. Jag går omkring med kameraögon.
Långsam kaffe på egen liten plats någonstans på Folkungagatan. Jag läser tidningarnas rubriker om förlovning och giftermål. Adressen känns märkligt nog helt rätt.
Anne-Marie
(SP)ORTLOV
Jag har tag bort två bokstäver i mitt sportlov.
Jag är hemmavid och har ortlov.
Ortlov betyder att man bekantar sig närmare med sin nära omvärld.
Jag älskar sådana äventyr.
Anne-Marie
Jag är hemmavid och har ortlov.
Ortlov betyder att man bekantar sig närmare med sin nära omvärld.
Jag älskar sådana äventyr.
Anne-Marie
SEMLA MOT PRINSESSTÅRTA
Förlovningsannonsering. Folkgratulationer. Sveriges prinsessa ska gifta sig. En man av folket friar och får ett ja. Kanske semmeldagen kunde firas med prinsesstårta? Hurra säger jag. Jag ser fram emot folkfesten i försommarSverige. Jag är en bröllopsmänniska tror jag. Får tårar i ögonen. Mumlar som en teaterviskande - Jaaaa! Lever mig in. Och torkar tårar som bara kommer utan att jag kan hjälpa det.
Anne-Marie
Anne-Marie
OM KRUSBÄR OCH UR
Då jag reser ute i skolvärlden, lite omkring bland på andra världsliga ställen där det också finns skolor ... framhåller de ett viktigt pedagogiskt redskap som Sverige har.
- Krusbär, tänker jag genast. "Blott Sverige svenska krusbär har.." för att genast inse att krusbär inte har något med pedagogik att göra.
- Nej, UR, Sverige har UR!
- Jaha tänker jag, och så tänker jag .... blott Sverige svenska UR har....
för jag är inte så jätteförtjust i krusbär, mer krusbärskompott... men UR tycker jag har salt, sötma, arom och sting i smaken!
Anne-Marie,
som faktiskt gör reklam för det jag tycker om.
Jag tycker en aning om krusbär och mycket om UR!
Sen tycker jag väldigt mycket om min storebror (det är sportlov och jag är mer personlig då).
Han kan dansa tango!
ROTFYLLARLUSTEN
Jag är barn av flera tider. Mitt namn har jag av min farfar. Han föddes 1864. Det är evinnerliga tider sedan dess. Min pappa föddes på 1800-talets slut. Min pappa sprang omkring och var barn under Ellen Keys tid, då barn helt plötsligt kunde vara lekandes, där skolan började tänka om och i nya banor. Influensernas tid. Min pappa visste inget om första världskriget, inte andra heller. Då det första kom så var det först ett krig, sedan ett större krig, och nästan i efterhand blev det ett världskrig. Då vanliga människor fick överblick och kunskap om. Erfarenheten tvingades de på. Min farmor skickade matkorgar med lokomotivet. Mat till sina söner som var placerade på andra orter i Sverige. Det första benämndes bara som världskriget. Efter andra världskriget föddes jag.
Mitt avstånd till min faderliga sida har aldrig handlat om avstånd. Mitt namn - Körling - var under en tid uppburet namn. Alltsedan jag varit liten har mitt namn ständigt inneburit att någon har berättat något om min farfar och vilken barnvisa de tyckte absolut bäst om. De två Körlingarna - två ståtliga män, kompositörer, min farfars far och min farfar, lät mig få bära ett namn som det... ja... sjöngs lite om. Min farfar Felix var en känd man. Men farfar Felix far August var om någon mer känd. Men då är vi nere på en helt annan tideräkning. Vi talar nu om 1850-talet. Det är evinnerliga tider sedan. Hur man blev känd då har jag faktiskt ingen aning. Hur man spred sin musik är för mig ett mysterium. Hur musiken finns kvar likaså.
Farfar hälsar på Kung Gustav V. Jag gömmer mig i framtiden någonstans.Min pappa var alltså gammal då han fick mig. Det hade jag ju ingen aning om. Det är så med barn att de vet inte hur det kan vara, hur saker och ting är, hur världen ser ut för andra, vad som är gammalt eller ungt... ja, trivialiteter för en liten unge. Jag brydde mig bara om att min pappa var min pappa. Det andra var inget jag tänkte så mycket på.
Pappa var en av de som höll till i Klarakvarteren. Och där satt jag och lärde mig äta spagetti. Jag satt vid samma bord som Nils Ferlin. Men som det barn jag var så var jag också lyckligt ovetandes om detta. Jag åt spagetti helt enkelt. Det gick till så att jag fick följa med till Staden om jag kunde rulla spagetti på en gaffel, använda sked, sitta fint och ... vips hade jag min inträdesbiljett till de anrika platserna runt Klarakvarteren, Berns salonger... och andra platser jag inte hade en aning om. Man fungerar så då man är ett barn. Man har ingen aning. Man följer med.
Idag rotar jag omkring i min dåtid. Det är en tåt där, det är en tåt där. Men då jag ser böcker som handlar om Klarakvarteren, om Evert Taube, om spagettidisken i hörnet vid Vasagatan... då klicker det till i rotfyllarlusten. Jag vill hämta hem min historia.
ur PARNASSEN I S:TA CLARA av Harald Forss, Raben & Sjögren (1968)
Och varje gång jag skrivit om min farfar Felix Körling, eller om något Körlingskt... så har jag fått kontakt med min historia. Det är därför jag skriver ned den här... för då bidrar andra till att den skriver in sig i ett sammanhang.
Anne-Marie,
som samtidigt undrar vad 30-tals-stuff är och hur det såg ut när man dansade på Säckens Piano?
Pappa var en av de som höll till i Klarakvarteren. Och där satt jag och lärde mig äta spagetti. Jag satt vid samma bord som Nils Ferlin. Men som det barn jag var så var jag också lyckligt ovetandes om detta. Jag åt spagetti helt enkelt. Det gick till så att jag fick följa med till Staden om jag kunde rulla spagetti på en gaffel, använda sked, sitta fint och ... vips hade jag min inträdesbiljett till de anrika platserna runt Klarakvarteren, Berns salonger... och andra platser jag inte hade en aning om. Man fungerar så då man är ett barn. Man har ingen aning. Man följer med.
Idag rotar jag omkring i min dåtid. Det är en tåt där, det är en tåt där. Men då jag ser böcker som handlar om Klarakvarteren, om Evert Taube, om spagettidisken i hörnet vid Vasagatan... då klicker det till i rotfyllarlusten. Jag vill hämta hem min historia.
ur PARNASSEN I S:TA CLARA av Harald Forss, Raben & Sjögren (1968)
Och varje gång jag skrivit om min farfar Felix Körling, eller om något Körlingskt... så har jag fått kontakt med min historia. Det är därför jag skriver ned den här... för då bidrar andra till att den skriver in sig i ett sammanhang.
Anne-Marie,
som samtidigt undrar vad 30-tals-stuff är och hur det såg ut när man dansade på Säckens Piano?
HI HI FÖR INGENTING
- Hej, vad gör du idag, undrar en vän.
- Hej du, svarar jag och berättar att - Jag tvättar, skriver en krönika, plockar upp och undan, damsuger, springer omkring och gör små ärenden till skomakaren, putsar av en gammal bok, ställer i ordning det mesta - kort och gott - jag gör ingenting!
- Ingenting?
- Tja, nästan då? svarar jag.
Anne-Marie
- Hej du, svarar jag och berättar att - Jag tvättar, skriver en krönika, plockar upp och undan, damsuger, springer omkring och gör små ärenden till skomakaren, putsar av en gammal bok, ställer i ordning det mesta - kort och gott - jag gör ingenting!
- Ingenting?
- Tja, nästan då? svarar jag.
Anne-Marie
FÖRGYLLA TILLVARON
Förgylla tillvaron talar vi ofta om. Hur vi ska göra för att förgylla tillvaron och hur tillvaron förgylls si eller så. Jag tänker att jag har en förgylld tillvaro; jag kan gå, jag kan röra mig, jag kan skratta, gråta, leka, allvara... jag bor, jag äter, jag läser och jag tänker, Jag har ett arbete. Jag har min hälsa, Jag har så mycket. Det jag ägnar mig mest åt är nog att ta bort lite av det där överflödet. Så att det som glimmar och glittrar i vardagen kan få större spelrum. Jag gillar vardagar. Jag gillar blodpudding. Jag gillar känslan av hela strumpor, jag tycker om stunder, jag fastnar i något ord lite då och då, jag springer omkring i mitt liv och oftast tänker jag - Tänk att jag finns! Mitt i alltsammans!
Anne-Marie
Anne-Marie
BILTVÄTT
Bara en sväng genom biltvätten så kan man se något ljusare, klarare och renare på tillvaron. Vi talar utsikt. Inte insikt.
Anne-Marie
SJUKDOMSBESKRIVNING
- Är du sjuk? frågar jag en liten en.
- Jag har halsförlust, svarar Liten.
- Mmmm... det låter allvarligt, undrar jag, väldigt road.
- Gör jätteont! säger Liten då.
Anne-Marie
(halsförlust =halsfluss)
- Jag har halsförlust, svarar Liten.
- Mmmm... det låter allvarligt, undrar jag, väldigt road.
- Gör jätteont! säger Liten då.
Anne-Marie
(halsförlust =halsfluss)
VID SKOLBÄNKEN
Vi säger ofta - att sätta oss vid skolbänken då vi ska lära oss något nytt. Jag tänker att oftast lär jag mig något nytt då jag inte sitter just där utan rör mig omkring bland andra möbler, saker, rum, världar... Lärande är en slags rörelse. Ständigt en rörelse. Sitta vid skolbänken... tja... jag vet inte riktigt om det är just där själva lärandet äger rum.
Anne-Marie
ISKUNSKAPEN?
Promenaden på isarna.
Hmmm... hmmmm.... ??? ... inga spår?
Tystnad i stort. Inga ledande fotspår framför oss. Inga fotspår som korsar och tvärsar vår isväg.
- Det är något fel... det är inte som det ska vara... hmmm... inga andra har gått just på den här isen... men på andra sidan om udden gick det mängder av folk, spåren gick hit och dit... säger jag.
Då knakar det under oss. Det sjunger en issång... och vi tänker ... det inte öfolket gör ska statsfolket absolut inte göra. En gungning till... och vi ska härifrån.
och inte så långt därifrån ... så delas isen upp. En slags våraning. Och snart så syns det öppna vattnet.
Ja, så är det. Har man inte kunskap får man lita sig på intuition.
Anne-Marie
Anne-Marie
LANDSKAP FÖR ÖGON
Horisonten är den vilsammaste plats jag vet. Ingen resande når fram. Förflyttningen är alltid. Förskjutning. Vidare bort. Här försvinner horisonten in i himlen eller ned i havet. Det spelar ingen roll. Det är en tystnad för ögonen.
Anne-Marie
Anne-Marie
MITT AVTRYCK IDAG
Jag kunde inte låta bli. Jag vill inte bli riktigt vuxen. Isen låg så orörd. Snön så pudervit. Och vattnets isskydd så svart, så svart. Jag lägger mig över det avgrundsdjupa vattnet, det tunna islocket bär mig. Jag gör en ängel.
Anne-Marie
Anne-Marie
FINA SMS
Fina sms:
"Skulle du vilja följa med och promenera med mig på Ingarö om en stund? Jag hämtar dig!"
Japp!
A-M
"Skulle du vilja följa med och promenera med mig på Ingarö om en stund? Jag hämtar dig!"
Japp!
A-M
FÖRLORA
Och för ett ögonblick känns det som någon yxat loss ryggradens fästespunkter och själva kroppens stomme och grenverk rasar samman innanför skinnet.
Dessa ord förstår jag precis.
När grenverket rasar samman.
Då har jag förlorat något viktigt.
Anne-Marie
http://hypergrafi.blogspot.com/2009/02/lasare.html
Dessa ord förstår jag precis.
När grenverket rasar samman.
Då har jag förlorat något viktigt.
Anne-Marie
http://hypergrafi.blogspot.com/2009/02/lasare.html
FÖRLÄGGA ORD
Min förläggare har aldrig förlagt ett endaste ord.
Förläggaren har samlat upp de ord jag kunde ha förlagt och glömt bort.
Då jag lägger mina ord i förläggarens händer vet jag att de aldrig blir förlagda.
Däremot blir de ordgranskade, omslagsbundna, invävda, trådstuckna, omslagna och utgivna.
Nu väntar jag likt en höggravid på att tryckeriet valsar igenom mina ord.
Binder samman alltsammans.
Det är dagar av väntan.
Det är navelansträngande att vara navelsträngsbunden till de ord man sänder ut i världen.
Anne-Marie
Förläggaren har samlat upp de ord jag kunde ha förlagt och glömt bort.
Då jag lägger mina ord i förläggarens händer vet jag att de aldrig blir förlagda.
Däremot blir de ordgranskade, omslagsbundna, invävda, trådstuckna, omslagna och utgivna.
Nu väntar jag likt en höggravid på att tryckeriet valsar igenom mina ord.
Binder samman alltsammans.
Det är dagar av väntan.
Det är navelansträngande att vara navelsträngsbunden till de ord man sänder ut i världen.
Anne-Marie
FRÅGANS BEJAKELSEKRAFT
Jag brukar fråga mina elever, mina medmänniskor, mina vänner:
Vilken fråga skulle du vilja ha idag?
Det är en svår fråga att besvara. Den kan blotta något skört (tycker du om mig?), något ömt (fråga mig vem jag tänker på?), något som vilar för att man behöver få säga och berätta (fråga mig om det hände något på rasten?), ett litet begär (fråga mig om jag vill göra matematik), en sorg (fråga mig om jag är ledsen över något?) eller något annat som stökar omkring i människan man har framför sig, intill sig, och som om man alltid trodde att man visste vad den människan bar inom sig. Vilken fråga skulle du vilja att någon ställde dig idag?
Den frågan får mig att tänka en aning djupare.
Jag önskar att någon frågade mig...
Anne-Marie
FRISKA FINA ORD
När du ändå är ute och promenerar under sportlovsveckan,
kan du inte av en ren händelse slinka in på något trevligt fik
- och vips så råkar även jag infinna mig där?
Jag fick ett mail:
Roligt, värmerikt och välordat.
Klart jag absolut kommer att sitta på något trevligt fik och vips få ett roligt sällskap.
Anne-Marie
kan du inte av en ren händelse slinka in på något trevligt fik
- och vips så råkar även jag infinna mig där?
Jag fick ett mail:
Roligt, värmerikt och välordat.
Klart jag absolut kommer att sitta på något trevligt fik och vips få ett roligt sällskap.
Anne-Marie
MATEMATISK KÄRLEKSDIKT
Att skratt gick att multiplicera med gapskratt.
Att missförstånd försvann vid adderandet av frågor.
Att sorgen kunde divideras med småsaker.
Att tårarna kunde samlas ihop i ett kryddmått.
Att avstånden inte mättes i känslor utan i meter och kilometer.
Att närhet inte hade något absolut mätetal.
Att längtan inte behövde jämföras med astronomiska tal.
Att skratt kunde överlappa ilskan.
Att ett leende kunde förändra mottagaren.
Att värme kunde sparas i en liten ask intill en frusen.
Att avtryck i snö ägde beständighet.
Anne-Marie,
en slags matematisk kärleksdikt
HEMMA PÅ BONNIERS
Inkallad på möte hos min förläggare!
Springer dit men lyckoandan i språnget.
PASSION PEDAGOGIK och Fryshuset möte.
- Javisst, föreläsa? Japp! Boka tid? Boka plats? Boka upp! (14 maj...hmmmmm....DÅ KAN JAG!)
Diskussion om vad pedagogik är, ska vara, bör komma fram, och som ska samtalas om.
- Stanna kvar en stund, säger min Förläggare efter mötet. Måste visa dig...
och så visar min kloka förläggare mig saker och ting som är pedagogiskt intressanta.
Nytt under solen. Spännande tankegångar. Jag tankar mig full men inte mätt.
- Jag stannar över på förlagsfikat, föreslår jag.
Och då blir jag mitt i alltsammans:
Matematikredaktörerna slår sig ihop, multiplicerar skratt. De är så roliga på matematikredaktionen. Lika vänliga som matematikböckerna de producerar. Den engelska förläggaren vakar brittiskt gentlemannaaktigt över den nya engelska utgivningidén, Geografiredaktören går förbi med kartboken och kompassen i ett modern tänk, och de som ser in i framtidens lärande visar fram det senaste. Jag tappar hakan och rättar till förståndet. Jag vill ha... det är mitt enda ord. Jag vill HA!
Förläggaren berättar och skrattar.
Det är skratt och allvar hela tiden.
Högt i tak.
Det är trivsamt där jag är.
Som om jag vore hemma!
Mitt förlag, tänker jag.
Anne-Marie
SPORTLOVSLEDIGA!
Jag har ingen plan för min ledighet. Det är själva idén med ledighet. Jag tänker inte planlägga den. Bara vara i den. Men så dyker ett och annat upp. Frivilliga saker och ting. Roliga saker att göra. Jag ska röra på mig tänker jag. Promenera varje dag. Gå runt omkring och titta och betrakta. Slipa långfärdsskidskorna och bege mig ut på isarna. Termos och macka i en ryggsäck. Stå i motvinden... le mot solen! Uppvakta mig själv!
Anne-Marie
Anne-Marie
FÖRSTÅ
Hur ska man förstå?
Vad ska man förstå?
Varför ska man förstå?
Det kanske är de viktigaste frågorna.
Anne-Marie
Vad ska man förstå?
Varför ska man förstå?
Det kanske är de viktigaste frågorna.
Anne-Marie
MED GLIMTEN I ÖGAT - DAGENS ARBETE
* Vi började med samling på mattan. Det går så fort, så fort. Jag skulle precis till att läsa.
* Vi skulle avsluta boken EDDIE OCH MAXON JACKSON.
* A-M fick en allergireaktion och fick utslag över hela kroppen - fick springa till skolsköterskan.
* Skolsköterskan var inte på plats. A-M blev räddad av skolsekreteraren. Fick medicin.
' A-M gick tillbaka (några knappa minuter tog detta spring fram och tillbaka från klassrum till skolsköterska och tillbaka) till klassrummet där alla, ALLA, elever satt tysta och läste i sina böcker (nåväl så gott som alla, några viskade och pratade också, men så måste det ju få bli).
* Skolsköterskan kom upp och plåstrade om A-M, samtidigt som skolsköterskan talade om vikt, längd och kommande spruta (HJÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLP - SKA MAN SPÄNNA MUSKLERNA DÅ?) med eleverna.
* A-M läste vidare i högläsningsboken: - ja jag gråter alltid under detta kapitel... det är så fiiiiiint när Eddie hittar cykelnyckeln, tycker fröken.
* Fritidspersonalen kom in och viskade - vill du att vi ska ta hand om dig? samtidigt som fritidspersonalen såg hur fint alla i klassen satt och lyssnade på avslutningen i boken och hörde hur Anne-Marie läste så vackert hon nu kunde.
* A-M visade sina elever hur omsorg om en person kan se ut. Ser ni så det omsorgas om mig, så omsorgar lärare om varandra, och så ser det också ut när en elev mår dåligt och behöver hjälp här på skolan. Nu var det ingen fara med mig och eleverna behövde inte oroa sig. Det kliade mest. Och det är inte roligt.
* Vi tog rast och sprang till elevens val. Jag valde bort det och vilade genom att sitta och fundera en stund i mitt klassrum.
* Efter lektion och rast - räknade vi omkrets och mattekluringar. Vår runda matta stegades upp av eleverna. Det blev ungefär 62 elevsteg om vi avrundade alla uträkningar. En elevfot var ungefär 30 cm, + och lite - , så vi beslöt att räkna ut ungefär hur stor omkrets det handlade om. Vi tyckte det blev ungefär XX meter... om man skulle ha staket runt det hela så behövde man stega en liten bit utanför mattkanten,.. och så kanske man behövde en öppning i staketet och så kanske man ... hur mycket skulle vi köpa av saker att göra ett staket kring mattan. Himla mycket ved blev det. Anne-Marie satt och kliade sig i huvudet under tiden. Det var spännande. Först var det svårt och då är A-M dum, sedan blev det lättare och A-M blev snällare. Ibland tror jag att jag är lika dum som uppgifterna. Är uppgifterna snälla då är jag snäll. Det får mig att tänka att det är nog en aning bättre att vara "dum" då. Mitt uppdrag är att utmana.
* Därefter hade vi muntlig matematik: alla elever tar fram sina matteböcker, sitter kvar i ringen. Alla slår upp sidorna lite varstans. Vi läser mattefrågor och besvarar dem muntligt. Det kan låta så här: Hur många apelsiner hade de då att dela på? Och så svarar eleverna på frågan - precis som de vill - de ska alltså inte lösa uppgiften bara tala om den, och svaret ska ha med så mycket ord från frågan om det är möjligt. Svaret kan lyda: De hade 22 apelsiner kvar att dela på. (Det mycket spännande matekluringen ni fann har i exemplet har jag hittat på alldeles själv, inte en mattebok!)
* Individuell undervisning med en elev. Mattetänkandet var svårt.
* Matrast. Alla blir alldeles för hungriga en kvart innan vår mattid. Det gäller i synnerhet klassens lärare.
* Äter i matsalen, lyssnar till eleverna, äter snabbt, ser till att några äter mer grönsaker än andra, och du... du måste dricka en aning också... ta lite mjölk...nähe... ta ett glas vatten.... en macka också?!
* Tillbaka efter maten och lunchrasten. Det kliar på valda delar på Anne-Marie. Men nu kliar det på stora delar av en annan elev. Det blev ett spring till skolsköterskan. Fler allergiska reaktioner. Skolsköterskan var idel öra och gav salva, omsorgade om kliande kinder, benväck och obehagliga utslag. Vadän detta, undrade vår kloka skolsköterska?
* Vår kloka skolsekreterare var något på spåren... och meddelade mig och de övriga lärarna. Vi har en sådan underbar skolsekreterare, hon är ute direkt när det är snöbollskrig, springer runt och hjälper lärare och ungar... (finns det stjärnor i kanten för skolsekreterare som gör sitt jobb till mer än ett jobb...)
* Samling i ring. Vi hade matematik - större, mindre, högre, lägre, cm, m, dm, enhetsprat kan vi kalla det för. Dubbelt, färre, mer och mindre var begrepp vi prövade.
* Vi hade talade engelska siffror och tal, Teenage, tonåring... och lyssnade in vilka siffror som var tonårsaktiga: sextttooooooonnnnn! fourtteeeeeeeeeeeeeeeen ...och vilka som inte var det. Vi överdrev det hela så det blev en aning övertydligt. Men vad gör det inte för att begreppa saker och ting.
* Sen hade vi en städstund på exakt tre minuter. Då blev det fint och snyggt i klassrummet.
* A-M spelade teater - den elaka läraren - och skrek och gormade så det stod härliga till - precis då dök en mamma upp. Då började eleverna skratta så de kiknade. Jag sände inga mer elever till skamvrån. Jag skällde inte på eleverna att de skulle sitta mer med armarna uppåt skräck! Ja, ja... jag spelade den osäkra läraren också, den som hade visir för ögonen och egna sudd i fickan....(dramatisering och har absolut ingenting med verkligheten att göra, det är meningen att det ska vara roligt). Eleverna beställer sin lärare heter dramatiseringen.
* Sedan avslutar vi dagen med dramatisering av allehanda spörsmål. Då är det eleverna som får göra drama kring något jag eller någon annan försätter dem i. Det blev mycket, mycket skratt.
* Sist gör vi den lilla sagan - en mening ska följa med från tidigare berättelse, runt, runt i en ring berättar vi då. Jag började med en lyckliga lilla sköldpaddan som älskade det blåa havet. Sköldpaddan dök i. Och nästa som tog vid fortsatte. Och sköldpaddan dök i .... och sköldpaddan mötte en val och dog.
* Då ringde det ut. Dagen var plötsligt slut!
Puh!
Det är en hel del man gör på en hel dag i skolan.
Allergireaktionerna hör knappast dit, men alltid händer det något, som handlar om det som är allmänmänskliga. Det står ingenting om det i kursplanerna eller i läroplanen. Men hur vi hanterar saker och ting kan synas i det mesta som vi har uppdrag att göra. Ansvar, medmänsklighet, omsorg och samtal präglade dagen fullt ut. Imorgon tänkte jag att vi skulle äta glass eller något sådant.
Vid sidan av klassrumsarbetet idag har jag också:
* Kopierat
* Svarat på mail
* Diskuterat med andra lärare
* Lyssnat till en kollegas berättelse om en klok och minnesvärd lärare
* Diskuterat litteratur med skolbibliotikarien
* Funderat ut vad morgondagen bär för överraskningar
* Gläds åt att skolsköterskan fyllt på alla sjuklådor och akutlådor vid skolan.
* Diskuterat rengöringsmedel med ansvarig städare.
* Skrivit in elevernas läsning i läsutvecklingsschemat.
* Talat med min skolsekreterare som tycker att jag är envis men snäll! (Du borde gå hem... det borde jag inte! så ungefär)
I övrigt!
Allt är nytt under solen!
Anne-Marie
FRÅGANDE
Att få frågor visar på intresse:
- Vem är du idag? Hur tänker du idag? Vad gör dig ledsen idag? Du är så glad, berätta?
Det är så ödmjukare att fråga än att besluta sig för att det är som det är!
- Hur kunde det komma sig att det blev så här? Vad hände?
Idag tänker jag att jag inte vet!
Det är ett förhållningssätt.
Anne-Marie
- Vem är du idag? Hur tänker du idag? Vad gör dig ledsen idag? Du är så glad, berätta?
Det är så ödmjukare att fråga än att besluta sig för att det är som det är!
- Hur kunde det komma sig att det blev så här? Vad hände?
Idag tänker jag att jag inte vet!
Det är ett förhållningssätt.
Anne-Marie
VÄLJ EN MENING UR BOKEN
Välj en mening ur boken och skriv om den meningen. Jag tycker om undervisning som inbjuder eleverna att välja själva, utgå från den bok de läser och funderar i. Det blir så mycket enklare att ha en utgångspunkt i det eleven själv läser. Nivån är redan fattat och intagen av eleven själv.
De meningar eleverna sedan väljer har de ett slags alibi för - författaren står bakom de ord eleven lyfter fram. Vi talar alltid om författarens val av ord och meningar, ja av hela innehållet. Detta alibi gör att eleverna kan skriva om saker de själva funderar över utan att för den skull känna sig dumma eller besvärade. Jag gjorde den här undervisningen med en grupp killar jag hade i undervisning i flera år. Ju äldre de blev dessto bättre blev det att utgå ifrån någon annan persons formuleringar av de saker dessa killar ville tala om.
Dessutom syns författarnas skrivande i en aktivitet och det gillar jag. Den djupare innebörden av en mening är elevens lärande tänk och ju oftare vi talar om texter och underliggande betydelser ju större förmåga att utveckla eget förhållningssätt till litteratur.
Anne-Marie,
arbetet är från årskurs tre.
RETURNERAR INTE RETURTANKAR
Hej Anne-marie,
Jag har läst din blogg och förstår att du är grundskolelärare. Jag har ett mycket bra tips på en rolig tävling, med fokus på miljöfrågor och återvinning, som riktar sig till förskole- och lågstadieklasser.
Tävlingen heter Pantresan och arrangeras av oss på Returpack som ansvarar för det svenska pantsystemet.
Tävlingen heter Pantresan och arrangeras av oss på Returpack som ansvarar för det svenska pantsystemet.
Pantresan genomförs nu för fjärde året i rad och har fått mycket positiv respons. Barnen som deltagit har lärt sig massor om miljö och återvinning samtidigt som de har haft kul tillsammans.
Första priset i tävlingen är en klassresa till Kolmården. Det finns även fina andra och tredjepriser att tävla om. Mer info om tävlingen hittar ni på www.pantamera.nu.
Med vänlig hälsning
Katarina LundellMarknadschef
___________________
Returpack
Box 432
601 05 Norrköping
(B)RÖSTKARAMELLER
Försändelse!
Vackert ord.
Ett litet kort i brevlådan:
Hämta ditt paket! skriker påminnarbokstäverna.
Jag förväntar mig reklam av större storlek.
Jag har inte skyndat mig att hämta ut min försändelse.
Idag gör jag det.
För Sändelse!
BRÖSTKARAMELLER!
RÖST-KARAMELLER!
Jag bugar tackar och nickar... bröstkarameller!
Flera påsar.
Omsorg om min berättarröst tänker jag.
Mums!
Anne-Marie
RYGGRADEN I PEDAGOGIKEN
Jo. Det är en ryggrad. Sköldpaddans. Vi berör den med händerna. Skalet som skyddar en sköldpadda är skelett och ryggrad. För att få loss ryggraden slits den ifrån sköldpaddan. Det är nästintill smärtsamt att känna på skalets innanfördelar och förstå att så här sitter det ihop. Vi rör för att beröra. Vi gör vårt lärande genom våra sinnen. Vi ser och vi känner, vi tar på och förstår genom handlingen. Därefter börjar vi grubbla, tänka och fundera. Eleverna känner efter. Ryggraden i dem bär deras kroppar. Smärtan som sköldpaddan måste ha upplevt kan de själva känna. Skalet slits loss från paddans kropp.
Fångenskapssköldpaddorna får sina skal genomborrade och hålgjorda för att med en kedja hållas kvar och på plats. Ryggraden genomborrad...
- Tänk att borra igenom svanskotan... och leva med det resten av livet... ooooo, gnyr någon. Smärtan är förnimbar.
Fångenskapssköldpaddorna får sina skal genomborrade och hålgjorda för att med en kedja hållas kvar och på plats. Ryggraden genomborrad...
- Tänk att borra igenom svanskotan... och leva med det resten av livet... ooooo, gnyr någon. Smärtan är förnimbar.
Och alltings undran vilar i det ägg som vårdas genom gruppens händer. Ett sköldpaddsägg. Med ett litet innehåll som dött. En sköldpadda som inte fick bli en sköldpadda. Ett embryo till något som kunde blivit.
Pedagogikens ryggrad är kanske här någonstans tänker jag. Jag har bjudit in elever från Spånga Gymnasium. Elever som är under utbildning. De är nästintill klara djurskötare. De övar sig i presentation och elevsamtal. Mina elever syns i ringen. Mina elever kan inte sluta fråga och berätta. Mina elever är fulla av aktivitet. Jag har skapat ett möte tänker jag. Mötet mellan de som är under utbildning. Jag har äldre gymnasieelever som talar om vikten av att utbilda sig, som talar om hur roligt det är att få utbilda sig och lära sig.
Jag tittar, tänker och funderar. Att hålla inspiration och motivation i ett rum är lika magiskt som att hålla ett ägg som slutit sig kring sig självt. Ägget är okrossat. Det är något av en hemlighet - men jag anar att jag befinner mig i en slags pedagogisk tanke - min ryggrad är stolt, min magkänsla god - eleverna är undrande, frågande, funderande och vill veta mer.
Ägget har vandrat runt. Vi har känt på något.
Anne-Marie
Pedagogikens ryggrad är kanske här någonstans tänker jag. Jag har bjudit in elever från Spånga Gymnasium. Elever som är under utbildning. De är nästintill klara djurskötare. De övar sig i presentation och elevsamtal. Mina elever syns i ringen. Mina elever kan inte sluta fråga och berätta. Mina elever är fulla av aktivitet. Jag har skapat ett möte tänker jag. Mötet mellan de som är under utbildning. Jag har äldre gymnasieelever som talar om vikten av att utbilda sig, som talar om hur roligt det är att få utbilda sig och lära sig.
Jag tittar, tänker och funderar. Att hålla inspiration och motivation i ett rum är lika magiskt som att hålla ett ägg som slutit sig kring sig självt. Ägget är okrossat. Det är något av en hemlighet - men jag anar att jag befinner mig i en slags pedagogisk tanke - min ryggrad är stolt, min magkänsla god - eleverna är undrande, frågande, funderande och vill veta mer.
Ägget har vandrat runt. Vi har känt på något.
Anne-Marie
INSPIRATIONEN och JANTE
Jag har en ide om hur att presenterar elevernas pågående processer.
Jag fixar och donar vid kopieringsapparaten, gör snyggt, vill presentera i vacker form. Innehållet står eleverna för, jag lägger till mina ord om vad jag ser av utveckling så här långt... jag väljer mina ord. Putsar på formuleringarna. Vill skapa broar mellan lärartänk och elevutveckling.
- Jag vill inte skapa prestationsångest, säger jag till min lärarkollega då hon tittar på de arbeten jag sammaställer. Jag måste få pröva nya idéer utan att jag skapar ångest hos andra, tänker jag besvärande. Hon räddar mig genast:
- Jag får aldrig ångest av det du visar mig, bara inspiration ...
Jag pustar ut och fortsätter mitt öppna tänk.
En aning räddad.
Varför måste man alltid ursäkta en bra idé?
Varför står Jante där och småflinar intill?
Anne-Marie
Jag fixar och donar vid kopieringsapparaten, gör snyggt, vill presentera i vacker form. Innehållet står eleverna för, jag lägger till mina ord om vad jag ser av utveckling så här långt... jag väljer mina ord. Putsar på formuleringarna. Vill skapa broar mellan lärartänk och elevutveckling.
- Jag vill inte skapa prestationsångest, säger jag till min lärarkollega då hon tittar på de arbeten jag sammaställer. Jag måste få pröva nya idéer utan att jag skapar ångest hos andra, tänker jag besvärande. Hon räddar mig genast:
- Jag får aldrig ångest av det du visar mig, bara inspiration ...
Jag pustar ut och fortsätter mitt öppna tänk.
En aning räddad.
Varför måste man alltid ursäkta en bra idé?
Varför står Jante där och småflinar intill?
Anne-Marie
FRAMTIDEN EN GÅNG I TIDEN
Framtiden syntes en gång i tiden som kraft och fart. Loket, tåget och rälsen var en metafor. Idag är tåget är en del av samma framtid, men inte som kraft och inte som fart, utan som omsorg om oss på jordklotet. Kanske är det så att människans uppfinningsrikedom syns i tågbilden, människans nyfikenhet likaså. Vi vill se vad som finns därborta, vi vill färdas en liten bit längre, vi uppfinner oss in i framtiden. Visionerar och innovaterar.
Hur syntes framtiden i skolan, en gång i tiden för länge sedan?
Anne-Marie,
fotografi av min farbror, fotograf i Amerika. Han drevs dit av nyfikenhet, vilja och kraft.
Hur syntes framtiden i skolan, en gång i tiden för länge sedan?
Anne-Marie,
fotografi av min farbror, fotograf i Amerika. Han drevs dit av nyfikenhet, vilja och kraft.
TRYCK PÅ MANUS
Jag har suttit och tryckt på mitt manus.
Förlaget har suttit och tyckt om mitt manus.
Nu går alltsammans i tryck.
Tryckeriet sitter på alltsammans nu.
Jag känner trycket!
Mina ord ska klämmas till en aning.
Inordnas.
Bindas samman.
Bli en bok!
Anne-Marie,
som bara leker med orden - men ser hur bokstäver klarar ett och annat, ord orkar med svärtan, meningarna tumlar runt i valsar... det är en lek. På fullt allvar.VÄGEN TILL SKRIFTLIGA OMDÖMEN är inte rak utan kringelikrokig.
Förlaget har suttit och tyckt om mitt manus.
Nu går alltsammans i tryck.
Tryckeriet sitter på alltsammans nu.
Jag känner trycket!
Mina ord ska klämmas till en aning.
Inordnas.
Bindas samman.
Bli en bok!
Anne-Marie,
som bara leker med orden - men ser hur bokstäver klarar ett och annat, ord orkar med svärtan, meningarna tumlar runt i valsar... det är en lek. På fullt allvar.VÄGEN TILL SKRIFTLIGA OMDÖMEN är inte rak utan kringelikrokig.
WOW - LÄSBEROENDE!
En mamma tittar in i klassrummet.
- Min son avslutade sina saker och sprang upp för att läsa sin bok häromkvällen.
- WOW, sa jag.
- Han sa att han hade blivit läsberoende!
- WOW, sa jag igen.
Anne-Marie
SPRUTTFART
- Du har satt fart som sjutton idag, du jobbar som aldrig förr...
- Det är sprutt i själva starten. Jag har liksom spruttfart i början ... och då bara går det av sig själv.
Anne-Marie
- Det är sprutt i själva starten. Jag har liksom spruttfart i början ... och då bara går det av sig själv.
Anne-Marie
MIN POSITION IDAG
Jag ställer mig frågande!
Det är min position idag!
Anne-Marie
Det är min position idag!
Anne-Marie
SKRIFTLIG VÄGBESKRIVNING
Jag har gjort ett annat skriftligt omdöme - EN SKRIFTLIG FORMATIV BEDÖMNING:
Elevens ord går som en röd tråd genom det dokument jag tagit fram.
Det jag lägger till är det jag ser av lärande utveckling och framtidsförutsättningar. Så här kan jag skriva:
* Du är positiv till lärande utmaningar
* Du diskuterar gärna texters innehåll med klasskamrater och lärare
* Du ger inte upp då du möter svårigheter
* Du har idéer om vad du vill lära dig
* Du vågar vara stolt över dina arbeten och arbetsinsatser
* Du samarbetar med många olika i klassrummet
* Du argumenterar och diskuterar i relation till undervisande fokus
* Du berättar då du inte förstår
* Du tar ansvar för ditt lärande och din lärande utveckling genom att begära utmaningar och kräva arbetsuppgifter som utmanar dig.
ja... det är ett litet axplock av det jag skriver ... i huvudsak är det elevens alster och processande arbeten som syns i det som kunde vara en liten vägbeskrivning, en formativ sådan, och som kan bana väg för ett summativt skriftligt omdöme längre fram.
Anne-Marie
VÄRNA FRAMTIDSFRÅGORNA
Lärare möter Sveriges framtid varje dag i klassrummen.
Framtiden visar sig i elevernas ansikten.
Vi kunde se skolans rum som en utsiktsplats.
Ett fönster mot framtiden.
Har vi råd att bemöta dessa människor med lärande återhållsamhet?
Har vi rätt att tysta dem som ska orda om demokrati och tala hållbar utveckling om 20 år?
Bör vi inte fråga dem vilka redskap de behöver här och nu för att ordna världen då och sen?
Har vi inte skyldighet att bejaka elevens motivation där den syns och där den visar sig?
Och bör vi inte fråga dem om de redskap de använder idag och vilka de tror sig använda i morgon?
Hur utveckla ett här och nu och förbereda för då och sen?
Vad och hur gör vi med vårt förvaltande just idag?
Hur syns vår nyfikenhet på det som ska komma?
Hur kan vi rusta, värna och utveckla så att individen här framför oss har redskap, mod och vilja att beträda världsliga arenor?
Hur ser vi på skolan om tre år?
Hur är utvecklingen vid skolan om 5 år?
Vad vet vi om skolans uppdrag om 10 år?
Hur ser vi på lärandet i morgon?
Anne-Marie
Framtiden visar sig i elevernas ansikten.
Vi kunde se skolans rum som en utsiktsplats.
Ett fönster mot framtiden.
Har vi råd att bemöta dessa människor med lärande återhållsamhet?
Har vi rätt att tysta dem som ska orda om demokrati och tala hållbar utveckling om 20 år?
Bör vi inte fråga dem vilka redskap de behöver här och nu för att ordna världen då och sen?
Har vi inte skyldighet att bejaka elevens motivation där den syns och där den visar sig?
Och bör vi inte fråga dem om de redskap de använder idag och vilka de tror sig använda i morgon?
Hur utveckla ett här och nu och förbereda för då och sen?
Vad och hur gör vi med vårt förvaltande just idag?
Hur syns vår nyfikenhet på det som ska komma?
Hur kan vi rusta, värna och utveckla så att individen här framför oss har redskap, mod och vilja att beträda världsliga arenor?
Hur ser vi på skolan om tre år?
Hur är utvecklingen vid skolan om 5 år?
Vad vet vi om skolans uppdrag om 10 år?
Hur ser vi på lärandet i morgon?
Anne-Marie
TALKS BY BILL GATES
Bill Gates talade till oss lärare. Vi var stumma. Det gör ingenting. Vi lyssnade, Då Bill Gates frågade oss om något tog det mycket lång tid innan tystnaden bröts. Det vi lärare från olika delar av världen fick lyssna till handlade om världslig pedagogik, om motivation och om lärarens roll. Jag fann det hela mycket angeläget och har alltsedan i somras haft andra tankar kring uppdraget att vara bland lärande. Jag ställde Bill Gates en fråga. Den gick inte att besvara. Och jag har heller inget svar. Därför tänker jag på det jag undrade. Och fortsätter att göra det. Så är det med frågor. De har ett långt, långt liv.
Lyssna till Bill Gates då han talar
http://www.ted.com/talks/bill_gates_unplugged.html
Anne-Marie
Lyssna till Bill Gates då han talar
http://www.ted.com/talks/bill_gates_unplugged.html
Anne-Marie
NEGATIVA ORD och BRISTSYNEN
Jag förtvivlar ibland. Och över detta:
Utvecklingssamtal som mynnar ut i bristsyn och oförmågan.
De negativa orden som levereras i telefon till hem där föräldrar aldrig någonsin får höra något gott om sitt barn. Det rings aldrig för det positiva eller det uppbyggliga utan det blir storlarm kring det som eleven inte kan, det som inte görs, inte fungerar.. och så glömmer man bort det möjliga som varje individ utvecklas av;
Att bli sedd, att bli förstådd och få uppleva skattning som är mer nyanserad och faktiskt också synliggör det där som är bra. Det går inte att föra utvecklingssamtal och börja med det som fungerar... för att sedan med ett MEN sudda ut det sagda och leverera det som inte fungerar. Oavsett i vilken form man sätter ord på det som inte fungerar så går det budskapet fram och rakt igenom alla meningsuppbyggnader, alla omformuleringar och ombäddningar till vackrare ord.
Alltför lite synliggörs av det eleven FAKTISKT kan och FAKTISKT gör. Vi glömmer att sätta ord på det. Det är en slags försummelse jag inte tycker om. Jag är faktiskt inte förtjust i att vi ser halvfärdiga individer där vi ska rätta till, ordna upp, fixa i ordning och lappa ihop det som fattas eller brister.
Ingen människa kan reduceras till något ofärdigt. Alla kan något. VI måste öva oss i att se rätt.
Jag minns en kille jag hade i en skola. Han var en slags buse, en slags jobbig elev, stökig... jag tänkte att jag får leta reda på det som fungerar och hjälpa honom att få syn på det genom att säga vad jag såg. Jag såg massor av saker. Jag såg att han kom till varenda lektion. Jag såg att han alltid hade penna med sig. Jag såg att han alltid ville ha kontakt med mig. Jag såg att han alltid satte sig längst bak. Jag såg att han skrattade då jag läste något roligt. Jag såg...
Men han var också stökig. Jag valde att hjälpa honom med att se det andra. Jag satte inga ord på hans stökerier utan valde att fokusera på det andra, det som fungerade. Några lektioner senare stod han framför mig - vid tavlan - och visade några exempel för sina klasskamrater. Han tog sig långsamt över till den andra sidan. Hans kompetens syntes. Han ville. Och jag fortsatte att sätta goda ord på det jag såg.
Så var det där att börja skvallra. Jag började skvallra positivt till andra lärare om denna stökiga kille. Och de andra lärarna började också se andra saker eftersom jag satt de första orden på vad som var positivt. Så jag skvallrade på.
En måndag berättade den här killen om en sak han hade gjort i helgen. Det var något så fint och så förtroligt det han berättade. Men ... han berättade. Och aldrig mer såg jag någonsin en stökig elev i honom. Jag såg ibland lite stök, och ibland lite problem, och ibland lite trots, och ibland lite jävla anamma, och ibland lite gränskontrollerande beteende... men helgberättelsen var en sådan bekräftelse på att den här killen absolut inte var någon stökig grabb. Han hade bara aldrig någonsin fått möjlighet att visa sin förmåga, ens berätta om den.
VIsst kalla mitt förhållningssätt - betingning - det är det.
Men positiv sådan.
Anne-Marie,
som önskar att vi ringde oftare om det där andra... det som fungerar.
Utvecklingssamtal som mynnar ut i bristsyn och oförmågan.
De negativa orden som levereras i telefon till hem där föräldrar aldrig någonsin får höra något gott om sitt barn. Det rings aldrig för det positiva eller det uppbyggliga utan det blir storlarm kring det som eleven inte kan, det som inte görs, inte fungerar.. och så glömmer man bort det möjliga som varje individ utvecklas av;
Att bli sedd, att bli förstådd och få uppleva skattning som är mer nyanserad och faktiskt också synliggör det där som är bra. Det går inte att föra utvecklingssamtal och börja med det som fungerar... för att sedan med ett MEN sudda ut det sagda och leverera det som inte fungerar. Oavsett i vilken form man sätter ord på det som inte fungerar så går det budskapet fram och rakt igenom alla meningsuppbyggnader, alla omformuleringar och ombäddningar till vackrare ord.
Alltför lite synliggörs av det eleven FAKTISKT kan och FAKTISKT gör. Vi glömmer att sätta ord på det. Det är en slags försummelse jag inte tycker om. Jag är faktiskt inte förtjust i att vi ser halvfärdiga individer där vi ska rätta till, ordna upp, fixa i ordning och lappa ihop det som fattas eller brister.
Ingen människa kan reduceras till något ofärdigt. Alla kan något. VI måste öva oss i att se rätt.
Jag minns en kille jag hade i en skola. Han var en slags buse, en slags jobbig elev, stökig... jag tänkte att jag får leta reda på det som fungerar och hjälpa honom att få syn på det genom att säga vad jag såg. Jag såg massor av saker. Jag såg att han kom till varenda lektion. Jag såg att han alltid hade penna med sig. Jag såg att han alltid ville ha kontakt med mig. Jag såg att han alltid satte sig längst bak. Jag såg att han skrattade då jag läste något roligt. Jag såg...
Men han var också stökig. Jag valde att hjälpa honom med att se det andra. Jag satte inga ord på hans stökerier utan valde att fokusera på det andra, det som fungerade. Några lektioner senare stod han framför mig - vid tavlan - och visade några exempel för sina klasskamrater. Han tog sig långsamt över till den andra sidan. Hans kompetens syntes. Han ville. Och jag fortsatte att sätta goda ord på det jag såg.
Så var det där att börja skvallra. Jag började skvallra positivt till andra lärare om denna stökiga kille. Och de andra lärarna började också se andra saker eftersom jag satt de första orden på vad som var positivt. Så jag skvallrade på.
En måndag berättade den här killen om en sak han hade gjort i helgen. Det var något så fint och så förtroligt det han berättade. Men ... han berättade. Och aldrig mer såg jag någonsin en stökig elev i honom. Jag såg ibland lite stök, och ibland lite problem, och ibland lite trots, och ibland lite jävla anamma, och ibland lite gränskontrollerande beteende... men helgberättelsen var en sådan bekräftelse på att den här killen absolut inte var någon stökig grabb. Han hade bara aldrig någonsin fått möjlighet att visa sin förmåga, ens berätta om den.
VIsst kalla mitt förhållningssätt - betingning - det är det.
Men positiv sådan.
Anne-Marie,
som önskar att vi ringde oftare om det där andra... det som fungerar.
BEJAKA ELEVENS VILJA
Vi har en utvecklingsmöjlighet. Den att lära oss. Lärandet påverkas av viljan att lära. Därför är det så avgörande viktigt att bejaka vilja. Den vilja eleven visar. De frågor eleven ställer. Den utmaningen eleven begär.
Jag skriver om det här i Vägen till Skriftliga bedömningar. Att bedöma elevens vilja att lära. Jag anser nog att den bedömningen är den absolut viktigaste en lärare ska göra ... och verka för att undervisningen samspelar med elevens vilja att lära sig. Därför är det värdefullt att börja lyssna efter elevernas gensvar på undervisningen. Och som sagt - bejaka den. Vi har inte råd att inte bejaka motivation och elevens lärande ansvar och vilja att fördjupa sig.
Anne-Marie
vars text är i under press... och snart utkommer som bok! På begäran har boken "Vägen till Skriftliga omdömen " ett lågt pris. Så ville jag ha det.
Anne-Marie
vars text är i under press... och snart utkommer som bok! På begäran har boken "Vägen till Skriftliga omdömen " ett lågt pris. Så ville jag ha det.
DEN LÄRANDE TRAPPAN
Jag tror inte på kunskapsutveckling som steg eller avsatser, trappsteg eller höjdförklaringar där högst uppe stegen är målet. Jag tänker att kunskap och erövrandet innebär en slags förflyttning men inte i form av ett trappsteg upp. Nej, kunskapsutveckling har en mycket märkligare rörelse. Det kan vara så att man gräver där man står... och genom själva fördjupningen förskjuts förståelsen i annan riktning. Om man använder sig av trappan som metafor kräver förståelse att man tar några kliv tillbaka, går tillbaka. Då nya saker problematiserar det man redan kan händer det obehagliga att man upplever sig som totalt okunnig. Ser vi trappan som en kunskapsutvecklande bild så måste vi tillåta att den lärande får springa fram och tillbaka i trappan. Ibland ganska högljutt också, ibland med små lätta steg, precis som om man glömt något därnere... och behöver springa ifrån för att hämta det.
Anne-Marie
Anne-Marie
LÅSNING
När det är en låsning - man förstår inte - är det intressant att studera vilka strategierna är som utgör nyckeln till lösningen. Det är en avancerad lärarfortbildning att undersöka hur det går till när eleven slutligen förstår och kommer vidare.
Det kan också vara ett hinder att man redan kan, märkligt nog, och inte vill lämna den trygghet som den kunskapen faktiskt utgör. Men nytt kommer alltid att stöka till det. Det nya utmanar och utvecklar. Men då måste man vilja låta det göra det.
Anne-Marie
Det kan också vara ett hinder att man redan kan, märkligt nog, och inte vill lämna den trygghet som den kunskapen faktiskt utgör. Men nytt kommer alltid att stöka till det. Det nya utmanar och utvecklar. Men då måste man vilja låta det göra det.
Anne-Marie
FESTPLATS
Det må vara bilder av en festplats.
Den vackra miljön.
Det beklädda bordet.
Glas, tallrikar och bestick.
Trots det.
Festplatsen är inte här.
Den riktiga festen hålls i ett annat rum.
Utan att exkludera någon annan,
dukas bordet för endast en.
Hjärtats mottagarplats.
Hjärtat har ett rum.
Och i liggaren på bordet till första kammaren
skrivs några bokstäver in.
Ett namn!
Anne-Marie
SKÄRPA LÄSUPPDRAGET
Läsundervisningen ska vara undervisning i alla skolans stadier och i samtliga klasser - och alltid. Det kan aldrig förväntas att läsförmågan en gång för alla är erövrad. Jag skulle vilja se en helhetstanke
1) Den första läsutbildningen/kurs år 1-3
2) Den andra läsutbildningen/kurs år 4-6
3) Den tredje läsutbildningen/kurs år 7-9
Dessa tre skulle ha till syfte att ständigt sätta text, bild, litteratur och förståelse i fokus. De skulle ockå verka till att de texter som utgör läsmodeller också kunde verka för skrivande utmaningar. Undervisningen ska under alla utbildningar verka för fördjupad genreförståelse och identifikation. Läsförståelse ska ständigt vara lärarens fokus och läraren bör skapa undervisning där läsförståelsen fördjupas och utmanas.
Skrivutbildningen skulle naturligtvis följa samma tanke:
1) Den första skrivutbildningen/kurs- årskurs 1-3
2) Den andra skrivutbildningen/kurs- årskurs 4-6
3) Den tredje skrivutbildningen/kurs- årskurs 7 - 9
Detta för att medvetandegöra utbildning och kursinnehåll, samt utveckla lärare i ett medvetet förhållningssätt till skolans samtliga texter. Vår omvärld kräver en mycket god läsförståelse. Skolan skall alltså utbilda våra elever så att de alltid kan ställa in sig i texterna som omger dem.
Här är ett elevexempel: Hur läser eleven texten är det jag undersöker:
Bakgrund till min tanke:
Elever har inte den läsförmåga vi förväntar oss att de har. Lärare tror att eleverna kan läsa. Men hur en elev kan läsa måste ständigt vara en sak att undersöka. Hur löser eleven sin läsning? är en utvecklingsfråga för läraren. Hur läser eleven en layout där texterna kommer i olika form och i olika utförande? En fråga som läraren måste ställa. Om eleven inte kan eller vet beror det på att vi lärare antar att de kan och vet. Och det vi lärare tror att eleverna kan och vet det förväntar vi oss av dem.
Här ovan har jag gjort en enkel läsanalys av en läsning. Eleven har fått redogöra för hur eleven läser sin lärobok. Jag har noterat hur eleven gör. Jag förundras hur mycket eleven överlämnas åt sitt eget läsande öde. Vad vet vi innan vi undersökt saker och ting tänker jag.
Anne-Marie
Här ovan har jag gjort en enkel läsanalys av en läsning. Eleven har fått redogöra för hur eleven läser sin lärobok. Jag har noterat hur eleven gör. Jag förundras hur mycket eleven överlämnas åt sitt eget läsande öde. Vad vet vi innan vi undersökt saker och ting tänker jag.
Anne-Marie
SISTA HANDEN PÅ "VÄGEN TILL SKRIFTLIGA OMDÖMEN"
Min redaktör och jag.
Vi har ett gemensamt.
Den text jag skrivit.
Vad vore mitt skrivande, min text utan min redaktör.
Nu skickas boken till tryckeriet.
Anne-Marie
Vägen till skriftliga omdömen är alltså snart ute i handeln.
Vi har ett gemensamt.
Den text jag skrivit.
Vad vore mitt skrivande, min text utan min redaktör.
Nu skickas boken till tryckeriet.
Anne-Marie
Vägen till skriftliga omdömen är alltså snart ute i handeln.
MITT HJÄRTA
Det finns överallt. Det där hjärtat!
Mänsklig kraft kan vi kalla det för.
En dörröppning.
Ett avtryck.
En plats.
Mitt hjärta.
Anne-Marie
ALLA HJÄRTANS HELG
A L L A H J Ä R T A N
Så satte vi igång dagens återknytning efter vikariedagarna. Rena haveriet för övrigt. Olyckliga ungar måste snabbt få bli glada igen. Reperation och högläsning, dramaspel och romanfiguren Eddies öde; att vilja bli kamelskötare, och så äntligen få möta en kamel, då har kamelen äckliga tänder av sortens bakteriehärdens gula hinna och vips försvann Eddies hand i gapet på kamelen som gladeligen bet till så blodet sprutade... (Eddie och Maxon Jackson)
Så därför måste vi göra lite annat idag.
Rita hjärtan. Och då är det så:
Lite av alla hjärtan - lite av det som finns därinnanför.
Många tårar rann från kinder. Jag tröstade.
Hjärtan som öppnas måste få skydd, plåster och ett frökenknä!
Hjärtat är en minnesplats, en kärleksplats, en saknadsplats, en kyrkogård och födelsedagsplats...
Anne-Marie
KLASSRUMMET är min värld
Jag utgår från det lilla sammanhanget.
Jag undersöker det noga. I det lilla synliggörs något stort. I det stora ryms en möjlighet.
Jag är i mitt klassrum. Det är stort.
Anne-Marie
Jag undersöker det noga. I det lilla synliggörs något stort. I det stora ryms en möjlighet.
Jag är i mitt klassrum. Det är stort.
Anne-Marie
SKOLAN OCH GRÄNSERNA
Då, en gång för länge sedan, vidgade skolan gränserna för eleven och samhället. Världen var begriplig, handlade om platsen man bodde på, och den information man fick från de som berättade. Skolan visade kartan, bokstaven och räknekonsten. Förde in litteraturen, texten, fotografiet och världen gjordes långsamt större. I en geografibok från slutet av 1800-talet läser jag om en lärare som tänker så här om kartan och eleven; Det äro av största vikt att de små får närma sig världen från bryggan härintill. Man kan tänka sig att man får den lilla att sätta sig i en tänkt båt och färdas ut i världen och vidga uppfattningen av den... jag memorerar den vackra texten och geografitänket från en lärare för länge sedan, och ser därmed hur influenserna visar hur möjligt det var att skapa en värld och ett kommande århundrade som det Ellen Key visionerade om. Läraren jag läste skrev en bok om sina lärande uppdrag och visionerande om en annan slags undervisning.
Nu, just nu, finns inga gränser, världen är tillgänglig, jättestor. För en liten en kan gränserna bli för stora. Skolan har en annan uppgift idag - den att fokusera på generella saker som är möjliga att omsätta till det stora. Jag tänker alltid på det överförbara. Det är omöjligt att vidga gränserna, utan mer göra en viss begränsning av det som erbjuds och sköljs över eleverna. De kan en hel massa, och det har de rätt att göra, men skolan måste kanske begränsa och fokusera för att skapa generell kunskap om världen och individens plats i den.
Människan av idag är kosmopolit och en global medaktör. Jag kan nå världen från mitt köksbord. Skolan måste vara en aktör, en medresenär i den värld där eleverna är och har tillgång till. Jag vill skapa tydlighet i den värld som nu är utan gränser ... vilket ställer oändliga krav på inidividen. Och möjligheter. Man kanske ska börja där min kollega från 1800-talets slut... fundera på platsen man befinner sig på och sedan tänka sig hur man ger sig av ut i den verkliga världen.
Kartan, bokstaven och redskapen är fortfarande avgörande för hur att orientera sig på plats och att begreppa den stora gemensamma världen, det större sammanhanget.
Anne-Marie
SPALT I SVENSKLÄRARTIDNINGEN
Jag har en spalt i Svensklärartidningen - den heter Körling frågar. Först ut var den dåvarande Ständige Sekreterare Horace Engdahl, i kommande nummer frågar jag Björn Ulvaeus om språkligheter och språkets musikaliska inslag.
Bilden är ritat av Max Entin under ett av tidningens redaktionsmöten. Vi träffas några gånger om året och korresponderar sedan via mail. Tidningen tar upp svenkämnet och det svenska språket.
Anne-Marie,
som härmed gör reklam.
Bilden är ritat av Max Entin under ett av tidningens redaktionsmöten. Vi träffas några gånger om året och korresponderar sedan via mail. Tidningen tar upp svenkämnet och det svenska språket.
Anne-Marie,
som härmed gör reklam.
GRÖN SKOLTANKE
Man möter alltid nytt då man är ute och försöker att skapa nytt inom skolvärlden. Jag har förmånen att möta lärare överallt, tala lärande, möta processer och ibland få ingå i dem. Jag samlar på mig det jag får...
- Vi är en grön skola, sade en lärare. Det betyder att eleverna går till skolan, inte åker bil, vi talar miljö och värnar den i aktiviteten.
Jag tänkte:
Anslaget grön skola är bra. Omvandlat i mina tankegångar blir det en aktivitet i skolmatsalen, återvinningen, den fysiska promenaden till skolan om så i organiserad form, nedsläckning där man inte är och genomförande av små, små förändringar som i stort sett fostrar i miljötänk och verkar för att synliggöra allas ansvar.
- Vi är en grön skola!
Självklart!
- Kan vi börja med all mat som slängs i en skolmatsal...
Anne-Marie
KRINGRESANDE SKOLBESÖKARE
Jag föreläser lite överallt. I Norge, I Bonn, I Sveg, i Lund, I Malmö, I Stockholm, I Haninge, I Huddinge, I Arvidsjaur, I Piteå... I Västervik, I Kalmar, På Öland, i Karlstad, I Luleå, i Härnösand, I Göteborg, I Umeå... i London... och jag har besökt så många skolor, så många lärare, så många rektorer, så många skolchefer, så många skolpolitiker, så många utvecklingsledare, så många tänkare, så många...
och jag kommer hem och tillbaka med så mycket information, så mycket idéer, så mycket kunskap, samlade skoltankar, tänkta av lärare, skolledare, skolpolitiker, skolmänniskor, elever.
Jag har sett så många skolor, i olika skick, i kreativa miljöer, insprängda bland nya bebyggelser och gamla, i höghusområden, i villaområden, i närheten av en tågstation, intill en kohage...
Jag inser att jag kan tacka er alla för allt jag lärt av er andra... och att jag välkomnas med mina tankar och ideer. Det är stort. Jag är också oerhört stolt över mitt skolsverige, vårt skolsverige, och de influenser som syns i lärares handlingar och tankar om hur att förändra, fördjupa och förverkliga svensk skola.
Anne-Marie,
som ibland undrar vem som är intresserad av den information jag bär omkring på ... allt detta lärande som man får med sig hem...
FÖRELÄSER HUDDINGE KOMMUN
Språket i Allt!
För Er som deltar i utbildningen.
Fråga, undra, tänk och tyck här.
Välkomnar Anne-Marie
För Er som deltar i utbildningen.
Fråga, undra, tänk och tyck här.
Välkomnar Anne-Marie
SÖKER FÖRSTÅ
Man ser och försöker förstå. Man hittar de ord man känner igen. Även om de gömmer sig i annat. Jag ser ordet "kyss". Men jag undrar vad som menas - är det en skutsstation... en samling vid pumpen?
Anne-Marie
Anne-Marie
MORSOMT är ROLIGT
Jag lär mig norska!
I en affär i Asker.
På plats i Norge!
Anne-Marie
I en affär i Asker.
På plats i Norge!
Anne-Marie
"MORSOMT" i ASKER
Anne-Marie är i Asker, Norge.
Utan pengar och kort. Så blev det.
Ska föreläsa för Askers Kommunes skolor.
Så ska det vara.
Men jag sitter och förbereder mig i Askers faschionabla möbelbutik.
Alltså mitt bland stolar, bord, sängar och annat man säljer i en bohagsbutik.
Jag berättade som det var - behövde komma ut på nätet...
- Slå dig ned, sitt hos oss, säger de allesammans.
Jag fick en kontorsplats mitt i alltsammans.
Jag kontorar just nu därifrån - eller härifrån. Det pratas norska runtomkring mig.
Visas köksbord och kuddar, vinglas och soffor.
Det är snö i drivor och det vintervita ljuset lyser in genom skyltfönstren.
Tro mig eller inte... men jag har fått kaffe och chockladbitar av de som arbetar här.
Jag tror inte det jag upplever.
Men alltid händer det något där jag är - jag har en förmåga att göra mig hemma på de mest märkliga ställen.
De som arbetar i affären har fotograferat mitt kontor och mitt arbete.
Och nu... frågar en av kunderna om hon får fotografera mig
- Det där ser så morsomt ut... har du kontoret ditt här,säger hon på norska... och så slår hon sig ned och pratar med mig. Hon får också kaffe.
Livet är ett litet under precis varje dag.
Anne-Marie
Utan pengar och kort. Så blev det.
Ska föreläsa för Askers Kommunes skolor.
Så ska det vara.
Men jag sitter och förbereder mig i Askers faschionabla möbelbutik.
Alltså mitt bland stolar, bord, sängar och annat man säljer i en bohagsbutik.
Jag berättade som det var - behövde komma ut på nätet...
- Slå dig ned, sitt hos oss, säger de allesammans.
Jag fick en kontorsplats mitt i alltsammans.
Jag kontorar just nu därifrån - eller härifrån. Det pratas norska runtomkring mig.
Visas köksbord och kuddar, vinglas och soffor.
Det är snö i drivor och det vintervita ljuset lyser in genom skyltfönstren.
Tro mig eller inte... men jag har fått kaffe och chockladbitar av de som arbetar här.
Jag tror inte det jag upplever.
Men alltid händer det något där jag är - jag har en förmåga att göra mig hemma på de mest märkliga ställen.
De som arbetar i affären har fotograferat mitt kontor och mitt arbete.
Och nu... frågar en av kunderna om hon får fotografera mig
- Det där ser så morsomt ut... har du kontoret ditt här,säger hon på norska... och så slår hon sig ned och pratar med mig. Hon får också kaffe.
Livet är ett litet under precis varje dag.
Anne-Marie
Det fina var att människorna i affären hälsade mig välkommen att slå mig ned då de samtalade om något, möbler tror jag det var... och den kvinna som kom och satte sig hos mig och talade film, språk och vallfärdande... alltid händer det något. Kaffet, chokladen, den timme jag satt och finurlade lite var en aning udda men fullkomligt underbar. En stund i Asker, Norge.
VISIONÄR - DET ÄR JAG!
Jag är visionär.
Jag tror på förflyttningar.
Så enkelt kan det se ut i skrift.
Men ...
det krävs tålamod att försätta berg.
Anne-Marie
VERSALER
MINA ELEVER ÄR MINA VERSALER!
Anne-Marie
Anne-Marie
VIKARIEUPPLÄGG
Jo - jag ska utbilda och föreläsa i två dagar. En vikarie har ringts in.
Jag vandrar omkring i mitt tysta klassrum. Eleverna är inte här. Nu är de mest där. Jag ordnar för morgondagarna. Så här ska det göras, så här ska det vara. Jag kopierar papper och lägger omsorg mellan buntarna. Jag har predikat ordning och reda. Jag vill värna mina elever. Det är jobbigt att vara vikarie och inte känna namn, ansikten, arbetsordning och förstå vad som sker varje dag i ett klassrum och med ett lärande. Mina elever är bra elever. Det är en påfrestning att få in en ny i en verksamhet. Det är en utmaning för alla. Jag lägger bort ett suddigum, river itu ett redan trasigt papper... omsorgar om en bokhög. Jag vill att alla ska ha det bra härinne. Imorgon, och i övermorgon. Jag går omkring och tänker! Jag är lärare. Det är mer än ett heltidsjobb. Något med det där hjärtat inblandat, något med omtanke och omsorg om de där eleverna som man kallar sina.
Anne-Marie
Jag vandrar omkring i mitt tysta klassrum. Eleverna är inte här. Nu är de mest där. Jag ordnar för morgondagarna. Så här ska det göras, så här ska det vara. Jag kopierar papper och lägger omsorg mellan buntarna. Jag har predikat ordning och reda. Jag vill värna mina elever. Det är jobbigt att vara vikarie och inte känna namn, ansikten, arbetsordning och förstå vad som sker varje dag i ett klassrum och med ett lärande. Mina elever är bra elever. Det är en påfrestning att få in en ny i en verksamhet. Det är en utmaning för alla. Jag lägger bort ett suddigum, river itu ett redan trasigt papper... omsorgar om en bokhög. Jag vill att alla ska ha det bra härinne. Imorgon, och i övermorgon. Jag går omkring och tänker! Jag är lärare. Det är mer än ett heltidsjobb. Något med det där hjärtat inblandat, något med omtanke och omsorg om de där eleverna som man kallar sina.
Anne-Marie
KOLLEKTIVGRUBBEL
Idag ska jag grubbla en aning i klassrummet!
Om jag grubblar kanske alla börjar fundera vidare och i andra banor.
Jag undrar så hur det blir om vi grubblar ihop - kollektivgrubblar?
Anne-Marie,
som lånar bilden från Hypergraphia, förlåt, men jag bara måste!
ATT VARA PÅ RÄTT VÄG
Vi är sparsamma med att tala om när elever gör rätt, är på rätt väg, klarar av saker och ting, läser fantastiskt med inlevanderöst, har innovativa lösningar, arbetar bra, tar hänsyn till andra elever som också arbetar. Vi är alldeles för snabba på att påpeka att saker och ting är fel, vi djupdyker i rättande och bockar av med slarviga rödpennor och påpekar då någon gör fel. Så mycket värdefullare att lära sig se det som är rätt och utveckla pedagogiken utifrån detta perspektiv. - Du kan det här, är mer framåtsyftande och individstärkande. Läraren kan också hurra glatt när eleven inte kan och modella hur roligt det är när läraren får grubbla ihop med eleven. Det ska aldrig vara fel att inte kunna i skolan. De flesta innovatörer vet att när man gör något fel börjar det hända saker och ting - man kan vara på helt rätt väg utan att förstå varför och hur. Då börjar man tänka och fundera - och slutligen vet man både hur, varför och därför!
Anne-Marie
Anne-Marie
MATEMATIK SOM POESI...
Matematik som poesi...skrev Mats i min blogg.
Jag har gjort matematikpoesi. Så nu ska jag leta reda på något exempel som åskådliggör det.
Men vad sägs om inledningen till en roman jag läste i utlandet
Blue nines and red fours...
Det får mig att gå igång ... fantasin får näring...
Blåa nior på march i uniform,
röda fyror som stolar vid uteserveringens solbelysta bord...
Anne-Marie
Jag har gjort matematikpoesi. Så nu ska jag leta reda på något exempel som åskådliggör det.
Men vad sägs om inledningen till en roman jag läste i utlandet
Blue nines and red fours...
Det får mig att gå igång ... fantasin får näring...
Blåa nior på march i uniform,
röda fyror som stolar vid uteserveringens solbelysta bord...
Anne-Marie
BILDANALYSEN
En undervisningsform som inte endast ska omslutas av bildämnet är bildanalysen. Bildanalysen ska synas i samtliga ämnen. Jag brukar ha två ingångar i bilden, illustrationen och fotografiet:
1) Vad ser du?
Detta är ett slags objektivt betraktande. Vi sätter ord på det vi faktiskt ser. Dessa ord blir vårt kollektiva ordförråd. Det betyder en inbjudan att tala om bilden med flera språk. Det är tillåtande att sätta ord på bilden, oavsett språk. Detta faktiska är svårt. Vi kommer mycket snart in i subjektiva funderingar kring vad det är vi tror oss se.
2) Vad tänker du kring bilden, vad tror du om bilden?
Här talar vi om vad bilden genererera för tanke, vad som händer med vår fantasi då vi tittar på bilden. Detta samtal leder oss in i våra egna föreställningar och breddar bildens motiv. Det inre, det kreativa blir synligt.
3) Vad säger illustratören och författaren ihop?
Då vi givit ord till det vi faktiskt ser och sedan aktiverat våra föreställningar och fantasi är det bokens avsändare som får berätta, vi öppnar för läsande och nytt betraktande av illustrationer och bilder - in i nästa uppslag med andra ord.
Denna undervisning är muntlig, ordig och mycket rik på det egna. Undervisningens tydliga fokus skapar lärande gemenskap. En elev utbrast; ÅH, NU FÅR JAG TÄNKA MED MINA ÖPPNA TANKAR!
Anne-Marie
1) Vad ser du?
Detta är ett slags objektivt betraktande. Vi sätter ord på det vi faktiskt ser. Dessa ord blir vårt kollektiva ordförråd. Det betyder en inbjudan att tala om bilden med flera språk. Det är tillåtande att sätta ord på bilden, oavsett språk. Detta faktiska är svårt. Vi kommer mycket snart in i subjektiva funderingar kring vad det är vi tror oss se.
2) Vad tänker du kring bilden, vad tror du om bilden?
Här talar vi om vad bilden genererera för tanke, vad som händer med vår fantasi då vi tittar på bilden. Detta samtal leder oss in i våra egna föreställningar och breddar bildens motiv. Det inre, det kreativa blir synligt.
3) Vad säger illustratören och författaren ihop?
Då vi givit ord till det vi faktiskt ser och sedan aktiverat våra föreställningar och fantasi är det bokens avsändare som får berätta, vi öppnar för läsande och nytt betraktande av illustrationer och bilder - in i nästa uppslag med andra ord.
Denna undervisning är muntlig, ordig och mycket rik på det egna. Undervisningens tydliga fokus skapar lärande gemenskap. En elev utbrast; ÅH, NU FÅR JAG TÄNKA MED MINA ÖPPNA TANKAR!
Anne-Marie
GENRER är en ORDNING
Att förstå en genre är att skapa en slags ordning.
Vad är det jag kan förvänta mig?
En slags rubrik på ett innehåll.
Medvetenhet om genrer bidrar också till kritiskt tänkande.
Genren kan ses som en kategorisering av budskapen...
Jag läser just nu boken TIDSKRIFTSDESIGN av Eva Jais-Nielsen. Det är en ... ja... en faktabok, tänker jag. En bok om hur att förstå en hel tidnings uppbyggnad, form och hur allt syftar till att kommunicera med läsaren. Först gäller det ju att locka läsaren till sig - med omslag, puffar och välkänd logga.
Men jag läser om bilder, fotografier och illustrationer.
Ett fotografi i en tidning kan delas in i fler genrer:
Faktabilder
Faktadokumentära bilder
Dokumentära bilder (reportagebilder)
Prosadokumentära bilder
Prosabilder
Poesibilder
Prosapoetiska bilder
Naturbilder
Det som är viktigt att känna till är att genrer har en tendens att försvinna in i en annan genrer och att genrer blandas samman och skapar en ny genre. Här talar vi fotografi och genrer - ämnet är alltså gigantiskt stort.
Vad är en matematikbok? Hur definierar vi den? Vilken genre? Varför det?
Anne-Marie
ti ha inviato un messaggio su
Jag har släkt i Italien. De talar italienska och engelska. Ingen svenska. Vi skriver till varandra. Det är underbart vackert att få meddelanden på ett annat språk. Orden låter annorlunda, meningarna smakar spagetti och olivolja, men betydelsen i innehållet kan ha samma styrka som om vi ägde ett mänskligt universellt språk. Kärlek och sorg har ingen översättning.
Anne-Marie
JAG FOTOGRAFERAR - ALLTSÅ SER JAG
Det är en aning krampaktigt - greppet om kameran. Men så är det. Jag greppar kameran. Det är något jag ser!
Jag ser alltså fotograferar jag.
Anne-Marie
ATT SKRATTA ÅT SIG SJÄLV
FÖRKORTNINGAR
Det är mycket förkortningar i skrift och tal.
Ibland är det nog en fördel om man inte förkortar alltför mycket utan ibland utvecklar talet och skriften så att det hela görs gemensamt och begripligt.
Förkortningar blir kanske alltför egna ord efter ett idogt användande.
Men det är inte säkert att mottagaren förstår dem trots att användaren använder dem så enkelt och ledigt.
Förkortningar är ofta bundna till användaren och syftar till att göra det enkelt inom en krets. Men om man står utanför kretsen är förkortningar ett hemligt språk och inte alls så självklart begripligt.
Anne-Marie
DEKA-DANS
Se fotografiet - jag tittar och tittar och tittar och tittar - och läs sedan här http://hypergrafi.blogspot.com/2009/02/manlig-palett.html
Anne-Marie
Anne-Marie
VAD ÄR ATT FRÅGA?
Jag ställer frågor. Alltid frågor.
De frågor jag ställer är inte de frågor jag vet svaren på.
Frågor av det slaget öppnar upp för något okänt för frågeställaren och för den som ingår i dialogen.
Men en ställd fråga behöver inte betyda ett färdigt svar. Frågan kan vara själva början till funderingarna och tänkandet.
Frågor som behöver tid på sig att utvecklas till ett slags svar är utmanande och stimulerande.
Frågor jag längtar efter att skolan börjar fundera på - inte frågorna och de färdiga svaren - inte frågorna där läraren på förhand vet det exakta svaret. Det är ett märkligt sätt att fråga på. Utanför skolan kallas denna frågekonst för översitteri.
Anne-Marie
De frågor jag ställer är inte de frågor jag vet svaren på.
Frågor av det slaget öppnar upp för något okänt för frågeställaren och för den som ingår i dialogen.
Men en ställd fråga behöver inte betyda ett färdigt svar. Frågan kan vara själva början till funderingarna och tänkandet.
Frågor som behöver tid på sig att utvecklas till ett slags svar är utmanande och stimulerande.
Frågor jag längtar efter att skolan börjar fundera på - inte frågorna och de färdiga svaren - inte frågorna där läraren på förhand vet det exakta svaret. Det är ett märkligt sätt att fråga på. Utanför skolan kallas denna frågekonst för översitteri.
Anne-Marie
FÖDELSEDAG
Födelsedagen!
PÅNYTTFÖDARDAGEN tänker jag.
Så nu är det nytt som väntar med ett anslag av något från förr.
Om du vill säga hej idag så betyder det mycket för mig.
Vill du skänka mig en aningens ytterligare glädje - ge mig en YOUTUBElänk till en låt eller ett roligt klipp. Lägg upp det här så delar vi på det roliga, fina allesammans. Vill du inte säga någonting alls så är jag glad att du kikade in och lämnade ett osynligt spår på min räknare.
Anne-Marie
STRÄVANSMÅLEN SIPPRAR GENOM VERKSAMHETEN
PROFETEN I HEMLANDET
Jag höll en föreläsning vid min skola och för mina kollegor. Profeten i hemlandet fick ett gott mottagande och orden gick fram och tillbaka. Fördelen med att tala på hemmaplan är att man kan se verkningar av det man talat om. Och det är intressant. Jag får också gensvar och funderingar i lärarkorridorer och vid kopiatorn (bästa platsen för pedagogiska samtal).
JAG FÖRELÄSTE OM DETTA
Ja, jag talade om barnkonventionen som sipprar in i läroplanen vars ord genomsyras av Lev Vygotskij och John Dewey, som tydligt anger lärarens uppdrag och elevens rättigheter. (stort område som man inte bör hasta igenom någonsin).
Jag talade om strävansmålet, elevens vilja, utvecklingszonen, bedömningar och att se och bekräfta rätt och tillåta och inbjuda eleven i arbetet.
Jag talade om orden i böckerna, om hindren, om förutsättningarna, om begrepp och bristen av begrepp i ämnen. Jag talade en aning om genrer (trots att föreläsningen inte skulle handla om det - men jag måste problematisera vad en matematikbok är för något, för att ta ett exempel),
Jag gick närmare och närmare in i uppdraget. Jag plockade fram strävansmålen i matematik och hur vi handskas med tekniken och redskapen i matematik. (NEJ OCH ÅTER NEJ - en miniräknare är inte farligt, bidrar inte till fusk, är inte av ondo, ska introduceras i alla stadier... för hur kan man annars nå strävansmålet i årskurs fem och hur ska man annars klara av de nationella proven...man kanske redan kan börja i förskolan... sa jag... och andades in i min iver att få alla med på banan).
Jag talade om att se motivation! Jag hoppades att jag skapade lärarens motivation i sitt uppdrag. Det finns så många härliga utmaningar i det vi skall (kursplanernas ord för lärarens uppdrag LÄRAREN SKALL) göra och förverkliga i våra klassrum.
GENSVARET BLEV SÅ HÄR: FÖRSKOLEKLASSENS INGÅNG - ÅRSKURS NIO´s UTGÅNG
Idag - åh min underbara förskoleklass alldeles tvärs över korridoren - lärarna gör, lärarna prövar, lärarna försöker och lärarna antar utmaningarna. De har skaffat miniräknare - flera stycken - och en miniräknare som man lägger på en overhead (ja det finns endast i skolan numera - overheaden). Och de gör i förskoleklass vad som syns i strävansmålen för årskurs fem och årskurs nio. Lärarna omsätter ämnets karaktär och syfte till verklighet. Jag blev så glad att jag kramade om den vackra läraren. Det är stort när lärare möter upp, förändrar, inser och gör nytt. Och ungarna - ja! De är med på noterna. Hela tiden.
ANNE-MARIE TÄNKER VIDARE I VIDA BANOR
En medveten lärare skapar medvetet lärare och eleven utvecklar medveten kunskap. Det är min absoluta devis!
Anne-Marie
FOLKSAGAN och TÄNKANDET
Jag har alltid läst folksagor för mina elever. Denna vecka har jag läst två folksagor för min klass. Berättelsemönstret i sagan skapar omedelbart aktivt lyssnande. Mina elever lyssnar med en helt annat intensitet upptäcker jag.
Jag har denna vecka läst PRINS HATT UNDER JORDEN och DET SVARTA SKRINET OCH DET RÖDA.
Eleverna diskuterar och funderar. Dygderna i den sistnämnda handlar om hur vi är mot varandra, hur vi klarar av att utsättas för prov där uthållighet och vilja är avgörande för hur vi lyckas, hur vi respekterar saker och ting, hur vi är mot äldre och hur vi lär av dem som vill lära oss. Det svarta skrinet och det röda handlar om hur vi kan göra val, och hur våra val inte kan handla om att vi roffar åt oss, tar mer än vad vi behöver, utan tar så att det räcker för andra, de som kommer efter och de som en gång kom före oss. Aldrig tidigare har jag känt att folksagans har så mycket att säga oss.
Anne-Marie,
som absolut inte berättar sagans skatt - eleverna diskuterar sig in i berättelsen och översätter den till sin egen verklighet - för sådan är styrkan i folksagan.
HETS MOT BARNGRUPP
H E T S M O T B A R N G R U P P
Jag läser mest tidningsrubrikerna - innehållet intresserar mig inte.
Det är en - dra alla över en kam - känsla jag får.
Uppropen är så högljudda - om hårdare tag mot barn, om uppfostringsmetoder hur att göra, om införande av straff, om vad barn gör illa - men ingenstans står om barnets situation i situationen.
Barn lever i en hårdare värld där modellerna - vi vuxna - inte finns med tillräckling närhet, där samtalen inte hinns med, där middagarna inte längre är gemensamma, där TV ersätter godnattsagan, där föräldrarna tvingas arbete mer och längre för att klara sig, där barn ...
Det är heller inte ALLA barn utan de är en del barn som inte har det bra, mår bra, får ha det bra. Nu har rubrikerna över barnens uppförande eller brist på sådan blivit högljudda i tidningarna samtidigt som Nannyprogrammen ökar i antal. Kanske är det så att vi vuxna i alla sammanhang får axla ansvaret.
Jag undrar lite stilla vad som hände med respekten för ett barns ständiga tillblivelse... och vikten av att finnas som vuxen i den värld som skapar förutsättningar och möjligheter för denna ständiga utmaning som det innebär att växa upp. It takes a village to bring up a child!
Anne-Marie
FANTASTISKA GENSVAR PÅ UNDERVISNING
Detta arbete är det vackraste jag vet, elevens självständiga arbete ÅRSKURS FEM:
Detta ser jag:
FÖRMÅGA ATT JÄMFÖRA
KRITISKT GRANSKANDE
IFRÅGASÄTTANDE
MINNESFÖRMÅGA
VILJA OCH MOTIVATION
UTHÅLLIGHET
VILJA ATT LÄRA
LÄSFÖRSTÅELSE
NOGGRANN LÄSNING OCH SIFFERMINNE
ÄMNESÖVERSKRIDANDE - HELHETSSYN I LÄRANDET
MATEMATIKTEXTEN BETRAKTAS SOM TEXT OCH ÄR INNEHÅLLSBÄRANDE
Detta har jag (läraren) gjort:
UNDERVISAT och MODELLAT det som eleven har visat prov på.
Jag inser också att skillnaden mellan SO-boken och matematikbokens höjdbeskrivningar av Kebenekajse.
VAD UTVECKLADE VI TILLSAMMANS EFTER DENNA UNDERSÖKNING SOM ELEVEN GJORT HELT SJÄLV:
1) Kontrollerade hurvida matematikboken är en källa till kunskap - att matematiktexten är en värdefull text - alltså diskuterade vi hur eleven uppfattade matematikbokens text
2) Närmade oss begreppen erodering.
3) Studerade tryckår i böckerna och diskuterade ifall det var sannolikt att ett berg kunde erodera på de år som utgjorde skillnaden mellan tryckåren
4) Kom in på vilken teknik man har att använda sig av - och utvecklingen av tekniken.
VIDARE UTVECKLING AV FRÅGESTÄLLNINGARNA
5) Hur mäter man ett berg?
6) Varför ska man mäta ett berg?
7) Vem mäter berget?
8) Var börjar ett berg? Var slutar det?
9) Vad är ett berg?
FRÅGOR SOM LÄRAREN BÖR GRUBBLA PÅ?
Vad är en matematiktext?
Hur betraktar eleven matematiktexten?
Vad är en faktatext?
Hur läser läraren matematiktexten?
Hur behandlar läraren matematiktexten?
Hur medvetandegör vi matematiktextens kvaliteter?
Hur genrebedömer vi texterna?
Hur undervisar vi om text?
Ja, så ungefär!
Det är roligt att problematisera lärande och lärande texter!
Anne-Marie
FÖRELÄSNING IDAG
Föreläsning för Haninge Kommun och lärarkollegorna där!
Jag vill tacka för er medverkan.
Det var härligt att ha er som åhörare. Ni nådde mig.
Anne-Marie
Jag vill tacka för er medverkan.
Det var härligt att ha er som åhörare. Ni nådde mig.
Anne-Marie
MATHUSEFFEKTEN
Växthuseffekten påverkas av vad vi äter. Kanske vi ska tala om mathuseffekten. Vad är effekten av att vi äter som vi äter? Kan vi äta klimatriktigare? Hur skapa energi inne i människan utan att förbruka energi utanför henne?
Anne-Marie
Anne-Marie
SAGANS TAL
TRE är sagans tal. Tre gånger ger sig sagans huvudperson ut i äventyren. Tre syskon presenteras. De är två systrar eller bröder som står för elakheterna eller oförmågorna och det är oftast den yngste eller yngsta - prinsen, prinsessan - som sitter inne med själva lösningen eller måste tvingas ut i sagans äventyr. Då möter de oftast tre utmaningar, tre gåvor, tre djur, tre hjälpare som bidrar till sagans mönster. Men sagans huvudperson behöver fart in i äventyret. Då väntar SJUAN. För sju behövs när man ska göra avstånden kortare och göra färden effektivare. Ofta går följer vi med SJU-mila-steg, och SJU ä r nästa magiska tal i sagans värld. Men ingen går hit eller dit. FYRA väderstreck finns det alltid. Det är inte sagans siffra. Det är verklighetens.
Anne-Marie
FÖDA BOKEN MED ORD
Bildpromenaden är en av de roligaste undervisningsformer jag vet. En bildpromenad är ett språkligt erbjudande till eleverna;
- Välkommen med dina ord, dina tankar, dina funderingar - föd boken med ord!
Då jag har bildpromenader är aktiviteten hos eleverna hög. Ju högre språklig aktivitet dessto bättre. Jag har också den erfarenheten att bildpromenader lockar de flesta in i böckerna. Bildpromenaden är ofarlig. Det finns inga rätt eller fel. Jag har skrivit en lektion hur man kan genomföra en bildpromenad i lektion.se. Jag förbereder en lärarfortbildning här på bloggen. Jag tänkte visa hur jag gör min förberedelse inför en bildpromenad. Jag tänkte göra en hel bok här. Jag skriver på inlägget och kommer publicera det så snart jag blir klar. Det är ett erbjudande till dig som är lärare. En underbar undervisning väntar dig och dina elever.
Anne-Marie
- Välkommen med dina ord, dina tankar, dina funderingar - föd boken med ord!
Då jag har bildpromenader är aktiviteten hos eleverna hög. Ju högre språklig aktivitet dessto bättre. Jag har också den erfarenheten att bildpromenader lockar de flesta in i böckerna. Bildpromenaden är ofarlig. Det finns inga rätt eller fel. Jag har skrivit en lektion hur man kan genomföra en bildpromenad i lektion.se. Jag förbereder en lärarfortbildning här på bloggen. Jag tänkte visa hur jag gör min förberedelse inför en bildpromenad. Jag tänkte göra en hel bok här. Jag skriver på inlägget och kommer publicera det så snart jag blir klar. Det är ett erbjudande till dig som är lärare. En underbar undervisning väntar dig och dina elever.
Anne-Marie
JAG SKREV EN BOK EN GÅNG
Jag har skrivit en storbok. Det var några år sedan. För mig personligen är det min viktigaste bok. Den heter DEN DÖDA MUSEN. Berättarstrukturen är väldigt enkel. Jag vill ha det så. Jag har tänkt utifrån en liten barnbok jag läste som mycket liten, liten flicka. Den hette BJÖRN tror jag. Den hade ganska enkel handling. " Här är björn", "Här är björnens tröja" Det här är den lilla björnens blåa stol" och jag levde mig in i den där texten och bilden så oerhört. Jag kan inte vara så stor då jag läste den. Jag måste ha varit mycket liten. Kanske så liten att jag egentligen minns hur någon läste boken för mig. Som om själva boken bär en famn, en närhet till en annan människa, kanske min mamma, kanske min pappa, kanske en morfar eller en mormor. Jag minns inte, men jag minns boken.
Då jag skrev DEN DÖDA MUSEN ville jag skriva en bok om hur det är när någon dör, och hur vi behöver ordna och dona kring den som har dött. Ibland är döden en liten humla som slutat surra, ibland är det en mus, ibland en katt, ibland den älskade hunden, ibland den allra mest älskade mormorn, farbrorn eller någon annan människa som gör det hela så svårt och besvärligt. Döden är inte en lärdom. Döden kommer mitt i alltsammans. Utan att ge några förklaringar. Jag skrev boken som en liten handlingsplan. Så här kan vi göra. Så här kan man göra. Så här tänker jag att vi kan göra. Döden kan vi greppa om vi får handskas med den. På det viset är döden ganska fysisk.
Jag tänkte på min mamma, som jag lovat att jag skulle kamma håret på, lägga huvudet på en slags kudde, och klä i några vackra kläder, skapa omsorg om. Jag fick inte det. Döden var en havsplats och en haveriplats och en grav i djupet av Östersjön. Jag skrev boken DEN DÖDA MUSEN och tänkte på henne, på andra, på omsorgen som följer med. Och sorgens tid. Men jag gjorde det i form av en mycket naken text, och en mycket enkel bildserie och alltsammans skänker jag dem som är där mitt i alltsammans.
Anne-Marie
LEKTIONSFÖRSLAG
Jag har ett lektionsförslag i Lektion.se
Här är länken
http://www.lektion.se/lektioner/lektion.php?id=12072
Pröva gärna!
A-M
Här är länken
http://www.lektion.se/lektioner/lektion.php?id=12072
Pröva gärna!
A-M
FÖRHÅLLNINGSSÄTT TILL ALL TEXT
All text bär på ett innehåll.
Det kan vara bra att ha detta lärande förhållningssätt.
Om jag som lärare modellar att jag funderar över matematiktextens innehåll eller vilken information jag får av engelska texten så håller jag rätt fokus in i vad en text är för något. Texten bör aldrig vara så platt att den inte tillåts komma ut med sin information. Jag säger ibland till mina elever:
- Strunta att det är engelska, ta bara reda på vad författarna vill säga med texten!
Det brukar vara tillräckligt för att eleverna ska ge sig i kast med nästan vilka texter som helst. Och mycket ofta får de ut informationen. Vilket är syftet med att vi ska lära oss engelska och att räkna med ett innehåll.
Anne-Marie
Det kan vara bra att ha detta lärande förhållningssätt.
Om jag som lärare modellar att jag funderar över matematiktextens innehåll eller vilken information jag får av engelska texten så håller jag rätt fokus in i vad en text är för något. Texten bör aldrig vara så platt att den inte tillåts komma ut med sin information. Jag säger ibland till mina elever:
- Strunta att det är engelska, ta bara reda på vad författarna vill säga med texten!
Det brukar vara tillräckligt för att eleverna ska ge sig i kast med nästan vilka texter som helst. Och mycket ofta får de ut informationen. Vilket är syftet med att vi ska lära oss engelska och att räkna med ett innehåll.
Anne-Marie
JAG ÄR...
Jag är en klasskämpe! Jag har en klass.
Jag har klass! Det är en liten fyra.
Det är klass på det vi gör! Vi gör allt kollektivt.
Jag gör en klassresa! Vi utvecklas från årskurs fyra till årskurs fem.
Anne-Marie,
lekte med ordet klass!
Jag har klass! Det är en liten fyra.
Det är klass på det vi gör! Vi gör allt kollektivt.
Jag gör en klassresa! Vi utvecklas från årskurs fyra till årskurs fem.
Anne-Marie,
lekte med ordet klass!
LEKTIONIDE SVENSKA
I min lilla fyra arbetar vi mycket med det svenska språket. Här har vi arbetat med den bok jag högläser ur; Eddie och Maxon Jackson av Viveca Lärn Sundvall. Eleverna har genom högläsningen och genom att jag medvetet ber dem ständigt fundera över vad alla ord som - de, han, hon, deras - egentligen syftar till. Detta gör vi muntligt. Denna vecka har vi lagt oss i författarens han, hon, det, deras och funderat skriftligt över vilka ord som de syftar till. Det blir mycket diskussion - och den diskussionen är högst språklig och muntlig. Eleverna tar därmed orden i sina munnar. Det är precis som det ska vara.
Gör så här:
Undervisningen är generell och fungerar i alla stadier och i olika språk.
Syfte: att studera språket och hur det byggs upp samt att ta orden i munnen, läsa och uttala den skrivna texten. Syftet är också utveckla samarbetet med författare, elever och texter.
7) Återkoppla och läs texten tillsammans.
8) Utvärdera! Vad har vi lärt oss.
Anne-Marie,
som under detta arbete ska utveckla elevernas självständiga skrivande i samma riktning.
Gör så här:
Undervisningen är generell och fungerar i alla stadier och i olika språk.
Syfte: att studera språket och hur det byggs upp samt att ta orden i munnen, läsa och uttala den skrivna texten. Syftet är också utveckla samarbetet med författare, elever och texter.
1) Var medveten då du som lärare läser högt. Modella själv genom - read-out-think-out - hur du som lärare tänker och hur du kan härleda till det ord eller namn som författaren avser att ersätta med de, dem osv.
2) Låt eleverna komma in i processen - fortfarande muntligt - och i gemensamhet med läraren och texten - muntligt få fundera kring varför vissa ord ersätts. Vi prövar att läsa meningarna med flera alternativ.
3) Ta en kopia ur en sida ur den bok du högläser ur. Jag förstorar min text en aning - den är 25% större än originalet.
4) Låt eleverna arbeta två och två, vilket i princip betyder att du tillåter dem prata om vad det gör tillsammans med en annan elev. Låt dem pröva hur de ska gå tillväga.
5) Eleverna ska läsa igenom texten högt för varandra (det är obligatoriskt i min klass - alla texter ska muntligt uttryckas - och därefter ringa in de ord som ersätter andra.
6) Skriv i marginalen.
2) Låt eleverna komma in i processen - fortfarande muntligt - och i gemensamhet med läraren och texten - muntligt få fundera kring varför vissa ord ersätts. Vi prövar att läsa meningarna med flera alternativ.
3) Ta en kopia ur en sida ur den bok du högläser ur. Jag förstorar min text en aning - den är 25% större än originalet.
4) Låt eleverna arbeta två och två, vilket i princip betyder att du tillåter dem prata om vad det gör tillsammans med en annan elev. Låt dem pröva hur de ska gå tillväga.
5) Eleverna ska läsa igenom texten högt för varandra (det är obligatoriskt i min klass - alla texter ska muntligt uttryckas - och därefter ringa in de ord som ersätter andra.
6) Skriv i marginalen.
7) Återkoppla och läs texten tillsammans.
8) Utvärdera! Vad har vi lärt oss.
Anne-Marie,
som under detta arbete ska utveckla elevernas självständiga skrivande i samma riktning.
INTRESSE utan tanke på ENGELSKAN
En elev i min lilla fyra finner en artikel i en bok för årskurs sex, Ämnet är engelska, Eleven är oerhört intresserad av det boken tar upp. Eleven går i dialog med mig.
- Det fattas massor av saker i den här texten, säger eleven.
Genom detta påstående hör jag att eleven förstår VAD texten säger och att eleven har större kunskap om ämnet än vad texten beskriver, eleven saknar ett och annat. Jag tittar på artikeln. Jag lyssnar på eleven. Jag ser bara en massa kunskap. Det säger jag till min elev.
- Du kan massor av engelska, säger jag.
- Kan jag? frågar eleven,
- Ja, du kan så mycket engelska och det visar du mig genom att berätta att du saknar ett och annat.
- Ja, men jag har ju inte läst texten för dig, säger eleven.
- Jo det är sant, men du kan inte tycka en massa saker om texten om du inte förstod den, du vill att vissa saker kommer in i texten och du diskuterar innehållet i texten utan att tala om att du har läst den på engelska, säger jag.
- Tänkte ju inte ens på att det var engelska. Jag tycker...
Anne-Marie,
som tänker att det är viktigt att vi har flera utgåvor från olika årskurser i våra klassrum. Vi ska verkliggöra teorierna kring vad elevens potential kan behöva för näring för att utvecklas.
DAGENS ARBETE
Detta blev dagens arbete:
Högläsning - Eddie och Maxon Jackson - med tillhörande samtal kring Eddies livssituation och etik och moral. Det blev kortdrama - där Eddie var en av personerna, och Eddies pappa var en annan. Det vi spelade upp handlade om hur Eddie blev rädd när en trollkonstnär sågade itu en kvinna i en låda (magi kallas det) och Eddies pappa tröstar med (och med ett leende och texten som visar att Eddies pappa tror att Eddie förstår magin i en trollkonstnärs itusågande av en kvinna i en låda) - att det finns så många ändå .. vilket inte alls var någon tröst. Detta gjorde vi drama av. Det blev lysande bra. Jag har en form av kortdrama som gör att eleverna spelar en kort liten stund och därefter bryter vi det spontana spel och två nya går fram.
Engelsk vägledd läsning - många i klassen har nu fått ingå i vägledd engelsk undervisning - och idag har vi utvärderat kvaliteten i undervisningsformen. Man lär sig mycket mer insåg eleverna.
Engelsk storbok - LOST MY WAY HOME - och då vi läst och samtalat om den boken så avslutades läsningen med ett befriande skratt - vilket är befriande - det betyder att eleverna förstår.
Engelskt samtal - i undervisning två och två diskuterar jag text och bild på engelska. Jag riktigt märker hur varje elev lär sig mer och mer.
Matematik - vi har nu inmutat kilogrammet och att kilo betyder 1000. Vid samtal framkommer det att flera elever nu snabbt kan översätta matematikbegrepp till förståelseinnehåll. Jag blir mycket imponerad.
Individuell undervisning - idag hade jag individuell undervisning med 7 elever. Då individanpassar jag exempelvis matematik, engelska och svenska - vilket också betyder att jag utmanar där jag kan utmana. Flera elever begär detta redan från dagens början.
Högläsning igen - In i sagans värld - PRINS HATT UNDER JORDEN - och det var makalöst tyst under sagans uppbyggnad och sagans trygga berättarform.
Fantasiberättelse i ring - Anne-Marie modellar med en märklig historia med tunnelbaneföraren som fick nog, bytte spår och ville resa ut i världen - stafettorden gick genom klassen, en efter en lade till en berättelse, och vi hamnade om och om igen på en romantisk middag i Eifeltornet, Paris, där alla ville pröva att äta sniglar (i fantasin) Man gör så att man berättar en berättelse från början, den sista meningen som sägs innan nästa tar vid - den upprepar man. På så vis lyssnar man mer noggrant och får en skjuts in i berättelsen genom att låna ord från någon annan.
För egen del fortsatte diskussionerna i lärarlag och rektorssamtal efter lektionernas slut.
Så kan det vara.
Anne-Marie
eleverna hade också önskemål - måla klart sina stolar, läsa mer ur sina böcker och spela drama
EN MYSSE skrev ASTRID - en keps skrev Körling
Om kepsar och mössor
- Ja, ni får läsa mina inlägg - jag har skrivit tre i stycken i denna fråga - och de följer här. Men jag tänker på hur klok Astrid Lindgren är i sina texter. Inte förnekar hon sin Emil, nej hon ställer sig helt enkelt på hans sida. Emil i Lönneberga ÄR sin mysse. Och Astrid Lindgren skriver, likt en Vygotskijkännare och tänkare, om Emil i Lönnebergas framtidsutveckling - han kommer att bli något stort - aldrig någonsin skriver Astrid om Emils mysse som ett framtida problem. Astrid vet att det som gäller handlar om det som finns innanför. Så Emils mysse är en del av Emil i Lönneberga. Inte står det om problemet med Emils mysse. Nej! Sånt trams ägnade sig inte Astrid Lindgren åt.
Anne-Marie
Anne-Marie
UPPRINGD UPPRÖRD
Jag blev uppringd av en upprörd... det gällde kepsarna... det gällde mössorna...
- Det är den enda frågan som diskuteras i skolan, sa rösten i telefon. Kan du inte berätta för mig varför det är så Anne-Marie? Jag ska bli lärare. Jag vill diskutera pedagogik och lärande, innanförsaker inte utanpåsaker, förtvivlade personen i telefon.
Jag kan inte svara för alla lärare. Jag kan inte svara för skolan i sin helhet. Jag kan svara för mig själv.
- Snälla skriv om det, skriv ett inlägg om kepsen och mössan!
Anne-Marie
På begäran så skriver jag om MÖSSA och KEPS
Jag reste en kort tur i en buss. Jag skulle åka skidor. Bussen delade jag mest med unga killar. Alla killar var noga med sitt yttre. Håret var jätteviktigt. Vad man hade på huvudet likaså. Jag studerade killarna under resan. Och jag såg något som jag inte ville inkräkta på. Deras förhållande till mössan, kepsen, och håret. En kille skulle byta från mössa till hjälm, och han lyckades med konststycket att ta av sig mössan utan att visa håret och samtidigt klä på sig hjälmen. Det var ett konststycke. Hur jag ska förstå detta med huvudbonad är inte viktigt. Det viktiga är att det är så avgörande för en kille.
Jag har packat ihop min sons saker. Han har själv packat ihop sina värdefullaste saker. Hans kepsar ligget i en speciell låda. Den är markerad som om den vore av glas. FÖRSIKTIGT står det på kepslådan. Kepsarna är omsorgsfullt nedlagda, vikta på kepsvis och med sådan omsorg att jag förstår att detta inte är vad som helst i min sons liv. Det är hans kepsar!
Jag tänker på mina elever i skolan. De är duktiga, ordningssamma, sitter försjukna över böcker, drömläge helt enkelt. De har sina mössor på sig. Inte alla, men en del. Den är svår att få av. Jag vet att jag kränker dem om jag försöker. Jag försöker inte. Jag är inte av manligt kön. Jag är kvinna. Jag vet inte riktigt vad det är jag gör då jag kräver av en pojke att ta av sig det han har på huvudet. Jag tror inte att jag gör annat än att markerar min makt. Jag har inget behov av att markera den makten.
Jag tänker - jag är intresserad av det som sker inne i huvuden på de som har keps, mössa och något på huvudet. Men jag känner ständigt pressen på mig att säga att de inte får. Idag gjorde jag det. Bad mina killar att ta av sig sina mössor. Det var svårt för mig att göra det. Inte svårt för dem att göra som jag bad dem. De är inga busar, de är inga bråkstakar, de är bara vanliga killar, som ordnar med sitt hår, som använder frisyrgele, som donar med sitt yttre. Vad och varför är det så provocerande för vuxenvärlden att killar bär något på huvudet?
Mina elever såg frågande på mig. Jag insåg genast att jag höll på att införa en riktig konflikt. Den var jag inte intresserad av att ha. Mina elever tar genast av sig om jag säger till dem. Så är vårt förtroende. Det har inget med makt att göra. Det har med respekt att göra.
Flickor donar också med sitt yttre. Men där säger vi nästan ingenting. Om vi lärare är kvinnor, så tror jag att vi ser oss själva i våra flickelever. Men någon rättvisa i klassrummet är det inte. En kille får höra vad han inte vill höra - TA AV DIG MÖSSAN! INGA KEPSAR HÄR!
Jag brukar aldrig bråka om mina elevers kläder. Men jag bråkar med dem genom frågeställningar, moraliska funderingar och etiska dilemman - det stör det som finns där innanför mössan - ja... hjärnan!
Detta tänk gör mig inte till en slarvig lärare, en lärare som inte bryr sig om ordning och reda, en lärare som inte har några tankar kring hur man är mot varandra, en lärare som inte diskuterar keps, mössa, mobil... och jag tänker på de arbetsplatser jag varit på ... kreativa platser där man sitter i kostym... och keps. Dessa tre sista rader är ett slags försvar till mitt tänk - då jag vet att jag kan komma att bli mycket kritiserad för mitt förhållningssätt.
Jag förvånas ständigt över att diskussionen blir så het kring en mössa, men i övriga pedagogiska frågor så är det mestadels ganska så tyst.
Anne-Marie,
som minns mina första gul-och-blå-jeans som innebar att jag inte kunde sitta i en bänk ordentligt. Jag halvlåg för jeansen var så trånga att sitta i. Men jag pluggade trots mina kläder. Idag är jag lärare i dräkt och kostym. Det passar sig inte för en lärare att ha dräkt. Men jag har det. Jag leker trots mina kläder. Jag springer trots mina skor, Jag är mig själv nog.
SKRATTA IHOP
Idag skrattade jag så hjärtligt tillsammans med en elev. Då man skrattar är man jämbördiga. Skrattet är en helt annan form av samvaro. Skratt är precis här och nu. En stunds stilla tid. I ett gapflabb!
Anne-Marie
TRÅKIGT
Ibland tycker eleverna att det är tråkigt.
Det är helt i sin ordning att inte gilla allt.
De har också rätt att säga att det är tråkigt.
Det är lärarens uppgift att undersöka om det är för svårt.
För det tråkiga kan kamouflera något helt annat.
Anne-Marie
INSTÄLLA SIG INOMHUS
Solen känns som väldigt speciell. Jag har saknat den i många dagar. Stockholm är täckt av gråmulenhet.
Jag tittade på mina elever idag. Som om vi alla, samtliga, innanför skolans väggar skulle ta ett absolut nödvändigt soldagheldagsutomhusundersolendag...
Men det blev inte så. Men jag tänkte...
Anne-Marie
SPRÅKLIG OMSORG
Matsalssamtal med en drös av ungar!
- Ja, då tackar jag er för sällskapet och lämnar er åt er själva en stund, säger fröken Anne-Marie efter ett mycket trevligt samtal med en hoper av unga elever.
- Buhu, låtsasgråter en elev till gensvar.
- Jag kan slå mig ned en stund till, låtsaströstar fröken Anne-Marie
- Nej, vi bara väntar att du ska gå så att vi kan börja svära igen, säger en elev med glimten i ögat.
Jag tänker... inte ett svärord i min närvaro. Vilken uppskattad gest och vilken språklig omsorg de visar mig.
Anne-Marie
- Ja, då tackar jag er för sällskapet och lämnar er åt er själva en stund, säger fröken Anne-Marie efter ett mycket trevligt samtal med en hoper av unga elever.
- Buhu, låtsasgråter en elev till gensvar.
- Jag kan slå mig ned en stund till, låtsaströstar fröken Anne-Marie
- Nej, vi bara väntar att du ska gå så att vi kan börja svära igen, säger en elev med glimten i ögat.
Jag tänker... inte ett svärord i min närvaro. Vilken uppskattad gest och vilken språklig omsorg de visar mig.
Anne-Marie
HÖGER OCH VÄNSTER
Vi arbetar lite med vart vi är på väg idag. Vi har börjat med riktningen höger och vänster. Det betyder att vi börjar där vi är. Sedan sätter vi fart i alla riktningar. Snett åt höger, rakt åt vänster, lite mer åt höger, åt vänsterhållet och så pekar vi hit och dit.
- Man kan använda GPS, säger en elev.
- Japp! säger en fröken som alltid kör fel!
Anne-Marie
INTRESSANT I LPO´94
I en närstudie av vår läroplan finner jag detta (alla versaler har jag lagt till - liksom för att spränga in betydelsen av orden):
Skolans uppdrag att förmedla kunskaper FÖRUTSÄTTER en AKTIV DISKUSSION i den enskilda skolan om kunskapsbegrepp, om vad som är viktig kunskap IDAG och i FRAMTIDEN och om HUR KUNSKAPSUTVECKLING sker. Olika aspekter på kunskap är naturliga UTGÅNGSPUNKTER i en sådan diskussion.
Kunskap är inget entydigt begrepp. Kunskap kommer till utryck i olika former - såsom fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet - som förutsätter och SAMSPELAR med varandra. UNDERVISNINGEN FÅR INTE ENSIDIGT BETONA DEN ENA ELLER DEN ANDRA KUNSKAPSFORMEN.
Ja!
Jag har en plan,
Läroplan!
Anne-Marie
som stilla undrar hur levande denna diskussion är vid era skolor?
MINA ELEVER och JAG
Mina elever och jag...
Vem som lär vem är lite osagt.
Jag lär mig oändligt mycket av mina elever.
Det är ett som är sant.
Mina elever lär sig en del av mig. Men långt ifrån allt.
Anne-Marie
IGÅR VAR JAG GLAD...
... OCH IDAG BLIR DET SLALOM!
Anne-Marie,
som avslöjar att jag tävlat i slalom som tonåring
sedan dess har det bara gått utför.
Anne-Marie,
som avslöjar att jag tävlat i slalom som tonåring
sedan dess har det bara gått utför.