JAG SKREV EN BOK EN GÅNG



Jag har skrivit en storbok. Det var några år sedan. För mig personligen är det min viktigaste bok. Den heter DEN DÖDA MUSEN. Berättarstrukturen är väldigt enkel. Jag vill ha det så. Jag har tänkt utifrån en liten barnbok jag läste som mycket liten, liten flicka. Den hette BJÖRN tror jag. Den hade ganska enkel handling. " Här är björn", "Här är björnens tröja" Det här är den lilla björnens blåa stol" och jag levde mig in i den där texten och bilden så oerhört. Jag kan inte vara så stor då jag läste den. Jag måste ha varit mycket liten. Kanske så liten att jag egentligen minns hur någon läste boken för mig. Som om själva boken bär en famn, en närhet till en annan människa, kanske min mamma, kanske min pappa, kanske en morfar eller en mormor. Jag minns inte, men jag minns boken.

Då jag skrev DEN DÖDA MUSEN ville jag skriva en bok om hur det är när någon dör, och hur vi behöver ordna och dona kring den som har dött. Ibland är döden en liten humla som slutat surra, ibland är det en mus, ibland en katt, ibland den älskade hunden, ibland den allra mest älskade mormorn, farbrorn eller någon annan människa som gör det hela så svårt och besvärligt. Döden är inte en lärdom. Döden kommer mitt i alltsammans. Utan att ge några förklaringar. Jag skrev boken som en liten handlingsplan. Så här kan vi göra. Så här kan man göra. Så här tänker jag att vi kan göra. Döden kan vi greppa om vi får handskas med den. På det viset är döden ganska fysisk.

Jag tänkte på min mamma, som jag lovat att jag skulle kamma håret på, lägga huvudet på en slags kudde, och klä i några vackra kläder, skapa omsorg om. Jag fick inte det. Döden var en havsplats och en haveriplats och en grav i djupet av Östersjön. Jag skrev boken DEN DÖDA MUSEN och tänkte på henne, på andra, på omsorgen som följer med. Och sorgens tid. Men jag gjorde det i form av en mycket naken text, och en mycket enkel bildserie och alltsammans skänker jag dem som är där mitt i alltsammans.

Anne-Marie

Kommentarer
Postat av: Mats

Vackert - och lite trotsigt. Döden som den stora förolämpningen och det mest naturliga.



Jag läser "Vi, de drunknade" och försöker ta in hur sjömännen och deras familjer präglas av närheten till döden. Hur hatet och kärleken till havet präglar deras liv.

Postat av: Kersti

Jag minns den också, boken om björnen som hade en tröja, en stol, ett bord och allt hade färg. Det var en liten bok med stort innehåll.

Mitt i alltsammans är vi hela livet mer eller mindre. En av livet realiteter som vi oftast väljer att inte låtsas om. Det behövs böcker som Den döda musen. Det är viktigt för att vi ska komma vidare på livets stig, vi som är kvar en stund till.

2009-02-04 @ 20:35:35
URL: http://plommenad.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback