GLADBREV TILL MIN FRÖKEN
Nu håller vi på att jobba med ett häfte som Anne-Marie har gjort åt oss. Det är ungefär 19 sidor i häftet. Det häftet är verkligen kul att jobba med man lär sig saker om engelska och om kroppen. Jag har lärt mig några nya ord! Armpit som är armhåla, smalben/skenben som är Shin-Bone och Tear som är tår. Anne-Marie du lär hela våran klass så mycket saker, och jag är så glad att vi har dig som fröken! Hoppas vi får ha dig till 9:an.. fast då går vi i högstadiget.. men då har vi ju redan klarat mellanstadiet. Anne-Marie du fattar inte hur mycket du betyder för klassen <3!! Och det här är inget April skämt ! För det är första April idag.
Elev
STRATEGIER: DEN LÄRANDE GROPEN
Lärande är en märklig process. Då lärandet är lätt sker det nästintill obemärkt. Det är som en lek. Den är så lätt att den inte benämns som lärande utan mer som en lek eller som en dans.
- Det här gick som en dans... säger man.
Men det är då lärandet blir svårt, då man börjar tänka på det man gör som lärandet blir knepigt, ifrågasatt och det börjar gå fel, man gör fel. Jag tänker om det jag gör och då blir det inte lätt. Trots att det är lätt att göra.
Detta är mest tydligt då man sportar. Man gör något bara för att det är roligt.
- WOW, alla känglorna föll...ropar jag gladeligen då jag spelar bowling. Jag prövar. Jag lyckas. Och jag blir glad. Jag har roligt, jag leker och jag deltar.
Nästa gång då jag ska kasta iväg mitt bowlingklot börjar jag tänka:
hur jag håller klotet, hur jag står, hur jag rör mig. Mitt huvud är i rörelse. Jag slänger iväg mitt medvetna klot och jag hamnar i rännan. Jag blir ledsen, arg och besviken. Nästa gång gör jag om eländet. Självförtroendet minskar. Det är inte roligt att spela bowling.
Om jag nu lämnas ensam är risken stor att jag överger bowlingen. Jag behöver någon som ser mig. Bekräftar mig och stöttar mig. Inte bedömer mig eller betygsätter min förmåga. Jag behöver stöd och någon som visar hur jag kan göra och som varsamt stöttar mig i att göra lite annorlunda, pröva på ett nytt sätt. Jag behöver någon som visar och får mig att uppleva att jag kommer att kunna igen. Någon som känner till att så här ser processen ut.
Detta att hamna i den lärande gropen innebär att man befinner sig i svårigheter. Dessa svårigheter är inte farliga. De är så lärandet ser ut. Det är inte lätt att lära sig. Det är knepigt. Och just detta kan vara en utmaning. Man måste tänka, man måste pröva igen, man måste sätta tänderna i det som känns svårt. Det finns inga genvägar. Men man ska inte vara ensam där. Man ska ha en lärare, coach, en följeslagare, någon som kan mer och lite bättre, så att man har något att följa och lära av. Genom att närvara lär sig den lärande att härbärgera svårigheterna och får uppleva lättnaden och glädjen av att återigen begripa, förstå och lyckas.
I Europa talar man om de learning pit - jag vill att vi börjar tala om det här i Sverige. Den lärande måste ha kunskap om att lärandet ser ut så här och att det inte är farligt utan snarare en förutsättning för själva lärandet. Det är kanske först då man befunnit sig i lärandets lekande uppgång och rasat ned i den lärande gropen som man förstår fenomenet lärande. Jag tänker ofta så då mina elever lär. När de är i gropen så ska man inte överge dem.
Anne-Marie
- Det här gick som en dans... säger man.
Men det är då lärandet blir svårt, då man börjar tänka på det man gör som lärandet blir knepigt, ifrågasatt och det börjar gå fel, man gör fel. Jag tänker om det jag gör och då blir det inte lätt. Trots att det är lätt att göra.
Detta är mest tydligt då man sportar. Man gör något bara för att det är roligt.
- WOW, alla känglorna föll...ropar jag gladeligen då jag spelar bowling. Jag prövar. Jag lyckas. Och jag blir glad. Jag har roligt, jag leker och jag deltar.
Nästa gång då jag ska kasta iväg mitt bowlingklot börjar jag tänka:
hur jag håller klotet, hur jag står, hur jag rör mig. Mitt huvud är i rörelse. Jag slänger iväg mitt medvetna klot och jag hamnar i rännan. Jag blir ledsen, arg och besviken. Nästa gång gör jag om eländet. Självförtroendet minskar. Det är inte roligt att spela bowling.
Om jag nu lämnas ensam är risken stor att jag överger bowlingen. Jag behöver någon som ser mig. Bekräftar mig och stöttar mig. Inte bedömer mig eller betygsätter min förmåga. Jag behöver stöd och någon som visar hur jag kan göra och som varsamt stöttar mig i att göra lite annorlunda, pröva på ett nytt sätt. Jag behöver någon som visar och får mig att uppleva att jag kommer att kunna igen. Någon som känner till att så här ser processen ut.
Detta att hamna i den lärande gropen innebär att man befinner sig i svårigheter. Dessa svårigheter är inte farliga. De är så lärandet ser ut. Det är inte lätt att lära sig. Det är knepigt. Och just detta kan vara en utmaning. Man måste tänka, man måste pröva igen, man måste sätta tänderna i det som känns svårt. Det finns inga genvägar. Men man ska inte vara ensam där. Man ska ha en lärare, coach, en följeslagare, någon som kan mer och lite bättre, så att man har något att följa och lära av. Genom att närvara lär sig den lärande att härbärgera svårigheterna och får uppleva lättnaden och glädjen av att återigen begripa, förstå och lyckas.
I Europa talar man om de learning pit - jag vill att vi börjar tala om det här i Sverige. Den lärande måste ha kunskap om att lärandet ser ut så här och att det inte är farligt utan snarare en förutsättning för själva lärandet. Det är kanske först då man befunnit sig i lärandets lekande uppgång och rasat ned i den lärande gropen som man förstår fenomenet lärande. Jag tänker ofta så då mina elever lär. När de är i gropen så ska man inte överge dem.
Anne-Marie
ATT GÅ FRÅN KLARHETEN
Jag går från klarhet till klarhet.
Först gick jag ut från hotellet. Det var första steget i klargörandets tecken. Sedan gick jag vidare. Då blev det med ens klarare och klarare alltsammans. Jag är ju på vift helt enkelt. Och... jag har väldigt roligt. Jag tänker så här. Om jag går från klarhet till klarhet då måste jag vara aktiv. Man kan ju inte stå stilla om man ska gå från en klarhet till en annan. Därför rör jag på mig. Går helt enkelt. Nu vet jag massor om den plats jag är på. Därför fortsätter jag att gå. Jag vill veta mer, skrattar jag. När det är klart på en plats då går jag helt sonika vidare.
Anne-Marie
Först gick jag ut från hotellet. Det var första steget i klargörandets tecken. Sedan gick jag vidare. Då blev det med ens klarare och klarare alltsammans. Jag är ju på vift helt enkelt. Och... jag har väldigt roligt. Jag tänker så här. Om jag går från klarhet till klarhet då måste jag vara aktiv. Man kan ju inte stå stilla om man ska gå från en klarhet till en annan. Därför rör jag på mig. Går helt enkelt. Nu vet jag massor om den plats jag är på. Därför fortsätter jag att gå. Jag vill veta mer, skrattar jag. När det är klart på en plats då går jag helt sonika vidare.
Anne-Marie
BONN? NÄE
Jag har sagt Bonn,
och det var inte helt rätt.
Och då jag började gå omkring i Bonn,
insåg jag att jag gick omkring i Köln.
Jag är i Köln.
Jag vet med bestämdhet att jag är i Tyskland.
Och att jag är någonstans i Europa.
Alldeles bestämt på jordklotet.
Världen.
Universum.
Där ungefär.
Som en liten, liten prick i det hela.
Där är jag.
Men om någon frågar mig på vilken gata jag går
så svarar jag kort och gott:
- På den här!
Anne-Marie
som nu har lärt sig att ta sig fram på spårvagn.
BORTA
Har ingen aning om var jag är.
Inte på kartan.
Inte på gatan där jag står.
Vet inte exakt var jag befinner mig.
Men jag börjar gå.
Okunskapen om gör mig nyfiken.
Här är jag.
Det är min utgångspunkt.
Ut-gångs-punkt.
Att inte veta roar mig oändligt.
Jag är helt öppen för att lära mig.
Borta på plats är jag fullständigt närvarande.
Anne-Marie
KANDIDATERNA I KLASSRUMMET
Kandidaterna kom, såg, deltog, lyssnade, iakttog, förvånades, grubblade ... och ja ... jag måste rosa mina elever. Jag är stolt. Alltid så.
Anne-Marie
Anne-Marie
VI LÄSER I KLASSRUMMET
BOLLKÄNSLA (Göranson/Regnell)
SKARPA SILVERKLON OCH KATTPIRATERNA (Stilton)
NÄR HITLER STAL DEN SKÄRA KANINEN (J. Kerr)
HABIB FRIHETEN MINUS FYRA (Foley)
SILVERHÄSTEN (Kaaberbol)
BILBO (Tolkien)
BERT OCH BADBRUDARNA (Ohlsson/Jacobsen)
VARNING FÖR X-LIGAN (Gissy)
ENYA (Ottesen)
DAGBOKEN (Trenter)
LILLEBROR OCH NALLE (Weislander)
ERAGON (Paolini)
DET GNISTRANDE SVÄRDET (Isakson)
HANG ON MARTIN (engelska)
FAKTA OM HAJAR
FAKTA OM PAPEGOJOR
FAKTA OM KROKODILER
SÅ GÖR PRINSESSOR ( Gustafsson)
Ja, detta för att ni ska få en överblick.
Anne-Marie
ROLIGA PROBLEM: DEN VITA PUDELN
Jag var bara tvungen att kliva in i affären. Hade bara ett ärende dit. Att fotografera den orangefärgade hunden.
- Får jag det? undrade jag och såg genast svaret i ansiktet på den jag frågade.
- Ja! Du får det!
- Varför så orange? undrade jag osäkert. Jag befann mig i en frisörsalong (en aningens fint ord tycker jag). Tänkte att hunden kanske bitit sig fast i en burk färgmedel för mänskligt hår, frisören kanske hade tappat en klick färgmedel avsett för en kunds hår, eller hunden kanske... jag hade tusen idéer om hur hunden lyckats....
- Äh, jag orkade helt enkelt inte tvätta hunden varje gång jag är ute... titta på allt blask och smuts... en vit hund blir grå, smustig och tråkig... dessutom torkar ju hundskrället och får klåda... så vips tänkte jag om...
- Tänkte om... ?
- Ja, tänkte på ett annat sätt... man får lov att göra det när man har något problem att lösa... det här var ett sätt.
Jag går ut ur frisörsalongen (det känns gott att säga ordet, skapar plats och fernissa på en och samma gång) och funderade på hur vi människor skapar nytt.
PROBLEMLÖSNING HANDLAR INTE OM LÅSNINGAR UTAN OM ÖPPNINGAR
1) Vi behöver ett problem (väldigt lätt att skaffa).
2) Vi behöver lösa problemet (väldigt olika sätt att förhålla sig till)
3) Vi kan pröva oss fram för att lösa problemet (det krävs mod för att våga pröva, man kan göra fel).
4) Vi måste ständigt utvärdera om vi har kommit närmare lösningen av problemet eller om vi kommit längre ifrån det... (va...blev det så här...jag som trodde det skulle bli så där... men va sjutton vi prövar igen).
5) Vi kan pröva fler sätt (hmmmm.... få se nu... det borde gå att göra på det här sättet)
6) Vi kan hålla frågan öppen och se när vi får ny näring att ta itu med problemet (kan vi inte vila på saken en stund och ta en kopp kaffe...)
7) Man kan tala om det med andra... (jag hade några förslag på andra lösningar men de tänker jag ta patent på)
8) Man måste uppleva ett behov av att förändra något annars är inte drivkraften till de övriga punkterna särskilt hög (jättekul...nu har vi äntligen ett problem framför oss...låt se... hur ska vi tackla det här)
9) Man får göra fel... (kanske inte var helt rätt med en orange hund... men det är alltid en början)
10) Och istället för att sitta där och läsa... kom med ett eget förslag... (det är lätt att läsa allt utifrån, betrakta det hela utan att delta... det ska mycket till att höra kritik från den som inte vågat tillföra något själv)
11) Ett problem kan bli något helt nytt också... (vanurå? Det blev inte en klänning men väl en liten tummetott)
12) Jag tycker också att problem är underskattade samtalsämnen... man kan tala om dem, fråga också... (det är inte roligt att ha rätt på en gång...det är roligare att sätta tänderna i något man inte kan...)
Problem och problem... trotsa innebörden och se det positiva i att ha något att grubbla på.
Anne-Marie,
som är väldigt glad idag...
ISKUNSKAPEN?
Promenaden på isarna.
Hmmm... hmmmm.... ??? ... inga spår?
Tystnad i stort. Inga ledande fotspår framför oss. Inga fotspår som korsar och tvärsar vår isväg.
- Det är något fel... det är inte som det ska vara... hmmm... inga andra har gått just på den här isen... men på andra sidan om udden gick det mängder av folk, spåren gick hit och dit... säger jag.
Då knakar det under oss. Det sjunger en issång... och vi tänker ... det inte öfolket gör ska statsfolket absolut inte göra. En gungning till... och vi ska härifrån.
och inte så långt därifrån ... så delas isen upp. En slags våraning. Och snart så syns det öppna vattnet.
Ja, så är det. Har man inte kunskap får man lita sig på intuition.
Anne-Marie
Anne-Marie
DEN LÄRANDE TRAPPAN
Jag tror inte på kunskapsutveckling som steg eller avsatser, trappsteg eller höjdförklaringar där högst uppe stegen är målet. Jag tänker att kunskap och erövrandet innebär en slags förflyttning men inte i form av ett trappsteg upp. Nej, kunskapsutveckling har en mycket märkligare rörelse. Det kan vara så att man gräver där man står... och genom själva fördjupningen förskjuts förståelsen i annan riktning. Om man använder sig av trappan som metafor kräver förståelse att man tar några kliv tillbaka, går tillbaka. Då nya saker problematiserar det man redan kan händer det obehagliga att man upplever sig som totalt okunnig. Ser vi trappan som en kunskapsutvecklande bild så måste vi tillåta att den lärande får springa fram och tillbaka i trappan. Ibland ganska högljutt också, ibland med små lätta steg, precis som om man glömt något därnere... och behöver springa ifrån för att hämta det.
Anne-Marie
Anne-Marie
LÅSNING
När det är en låsning - man förstår inte - är det intressant att studera vilka strategierna är som utgör nyckeln till lösningen. Det är en avancerad lärarfortbildning att undersöka hur det går till när eleven slutligen förstår och kommer vidare.
Det kan också vara ett hinder att man redan kan, märkligt nog, och inte vill lämna den trygghet som den kunskapen faktiskt utgör. Men nytt kommer alltid att stöka till det. Det nya utmanar och utvecklar. Men då måste man vilja låta det göra det.
Anne-Marie
Det kan också vara ett hinder att man redan kan, märkligt nog, och inte vill lämna den trygghet som den kunskapen faktiskt utgör. Men nytt kommer alltid att stöka till det. Det nya utmanar och utvecklar. Men då måste man vilja låta det göra det.
Anne-Marie
KOLLEKTIVGRUBBEL
Idag ska jag grubbla en aning i klassrummet!
Om jag grubblar kanske alla börjar fundera vidare och i andra banor.
Jag undrar så hur det blir om vi grubblar ihop - kollektivgrubblar?
Anne-Marie,
som lånar bilden från Hypergraphia, förlåt, men jag bara måste!
ATT VARA PÅ RÄTT VÄG
Vi är sparsamma med att tala om när elever gör rätt, är på rätt väg, klarar av saker och ting, läser fantastiskt med inlevanderöst, har innovativa lösningar, arbetar bra, tar hänsyn till andra elever som också arbetar. Vi är alldeles för snabba på att påpeka att saker och ting är fel, vi djupdyker i rättande och bockar av med slarviga rödpennor och påpekar då någon gör fel. Så mycket värdefullare att lära sig se det som är rätt och utveckla pedagogiken utifrån detta perspektiv. - Du kan det här, är mer framåtsyftande och individstärkande. Läraren kan också hurra glatt när eleven inte kan och modella hur roligt det är när läraren får grubbla ihop med eleven. Det ska aldrig vara fel att inte kunna i skolan. De flesta innovatörer vet att när man gör något fel börjar det hända saker och ting - man kan vara på helt rätt väg utan att förstå varför och hur. Då börjar man tänka och fundera - och slutligen vet man både hur, varför och därför!
Anne-Marie
Anne-Marie
LÖSNINGAR
- Det ordnar sig, säger den tryggaste av trygga.
- Det blir bra, säger den lugnaste av lugna.
- Det är som det är, säger den krassaste av de krassa.
- Så är det, säger den som anser sig veta.
- Vadå? säger den som ställer sig frågande till alltsammans.
Anne-Marie
- Det blir bra, säger den lugnaste av lugna.
- Det är som det är, säger den krassaste av de krassa.
- Så är det, säger den som anser sig veta.
- Vadå? säger den som ställer sig frågande till alltsammans.
Anne-Marie
FÅR VI?
Får vi?
Kan vi inte?
Jag vill!
Ja, så blir det!
Anne-Marie
Kan vi inte?
Jag vill!
Ja, så blir det!
Anne-Marie
AUTOGRAFERNA
Julafton med många men också med Runan, Runström, forne anfallsspelaren i Hammarby. Fixade några autografer till min klass. Får nog fixa några fler framöver. Runan skrev fina saker till mina elever. Så om mina elever har Runan som framtidsvision - Jag ska bli som Runan - så är modellen värd att ta efter, följa och härma - för att sedan göra något eget av.
YOUTUBE - HYLLNING TILL RUNSTRÖM
Anne-Marie
som minns en gång då jag satt bredvid Runan och såg en videoupptagning av en fotbollsmatch. Runan var på väg mot mål, snygg fotdans med boll, koncentrerad, snygg och fantastiskt ... jag tyckte folk pratade för mycket runt mig. Det här var ju för spännande. Jag bad Runan knipa, sluta prata, slog honom på knäet och sa - kan du sluta snacka, ser du inte hur spännande det är - varpå filmspelande Runa gjorde mål och jag skrek i högan sky, vände mig mot Runan och sa - Snyggt jobbat! Vilket mål,.,, och så var jag tillbaka i verkligheten. Med fotbollsmänniskor runt omkring har jag lärt mig att älska fotboll.
YOUTUBE - HYLLNING TILL RUNSTRÖM
Anne-Marie
som minns en gång då jag satt bredvid Runan och såg en videoupptagning av en fotbollsmatch. Runan var på väg mot mål, snygg fotdans med boll, koncentrerad, snygg och fantastiskt ... jag tyckte folk pratade för mycket runt mig. Det här var ju för spännande. Jag bad Runan knipa, sluta prata, slog honom på knäet och sa - kan du sluta snacka, ser du inte hur spännande det är - varpå filmspelande Runa gjorde mål och jag skrek i högan sky, vände mig mot Runan och sa - Snyggt jobbat! Vilket mål,.,, och så var jag tillbaka i verkligheten. Med fotbollsmänniskor runt omkring har jag lärt mig att älska fotboll.
EN LEKTION FÖR LÄNGE SEDAN
Det var under den första stora Harry Potter eran. Den första Harry Potterboken hade kommit. De elever som kunde läste Harry Potter på rasterna, de stannade inne på lektionerna, de ville bara läsa. Så fanns det de elever som inte kunde läsa. Detta tillstånd av utanförskap - att inte kunna läsa då alla andra kan. Nu blev det obehagligt tydligt vilka som kom att vänta på filmen - för den var eleverna säkra på att den absolut skulle göra. Tills dess var det bara väntan. Men en bok som träder in i barnens egna världar synliggjorde något för mig. Alla kunde inte ta sig igenom denna ganska krångliga och omfattande text. Jag prövade att läsa högt, och jag kunde det inte göra det riktigt bra. Min läsning var inte god skulle jag själv säga. Men jag ville och därför gjorde jag det. Högläste. På detta vis blev alla elever lyssnande till Harry Potter. Jag märkte att läsningen var svår och jag behövde läsa om vissa rader om och om igen. Men eleverna lyssnade. En del var frustrerade över att de inte hade förmågan att läsa den själva. De såg hur de läsande eleverna knappt släppte taget om sina böcker. Frustrationen var att inte kunna. Jag erövrade tanken. Kopierade upp lite text ur någon sida. Inga fullständiga meningar. Inget dolt krav på läsning. På A3 ark, tjockare ritpapper, lät jag kopiera upp några textrader i boken. Därefter fick mina elever rita över texten, krågla sig ur sin läsförmåga genom att skapa bilder på texten. Då hörde jag att eleverna diskuterade ord ur den text de fick rita över. Bilderna eleverna målade. De var alla av det slag du ser härovan. Motivet varierade men kvaliteten i utförandet var hög.
Anne-Marie
TEXTEN I ALLT
En av mina elever fann det knepigt att lösa detta matematikproblem. Kan ni klura ut varför? Jag uppmanar mina elever att gå i diskussion med samtliga texter de möter i skolan, och att de får göra det. Jag går därmed en mängd kunskap om hur elever förstår saker och ting, och vad som ställer till det för dem, samtidigt som eleverna lär sig att formulera sina tankar och våga ställa sig över bokens text utan att för den skulll känna sig dum eller misslyckad. Elevens gensvar på detta problem kommer att finnas i boken VÄGEN TILL SKRIFTLIGA OMDÖMEN. Gensvaret eleven ger fyller en hel A4. Då har eleven inte löst problemet utan diskuterat hur texten är uppbyggd och hur eleven förstår innebörden.
Anne-Marie
Anne-Marie
ELEVPERSPEKTIV på läsning
Så kan det vara. Det är lärarens uppgift att undersöka varför en elev inte läser. Strategierna kan vara oändligt många för att dölja varför man inte vill läsa. Speciellt om det har gått alldeles för lång tid innan man blir upptäckt med de svårigheter man har. Men när man blir det upplever de flesta elever en befrielse. Som om .. det nu ska ordna sig. Då ska det också få göra det tänker jag.
Anne-Marie
Anne-Marie
LÄRARE - ELEV - UPPGIFT
Jag ska visa hur jag skriver och tänker då jag lotsar eleven från - jättesvårt - till jättelätt. Jag ber alltid mina elever att dokumentera om de tycker att uppgiften är lätt, medel eller svår. De får skriva en kort utvärdering vilket tjänar som vägledning för eleven och för läraren. När det är svårt kan det betyda att eleven får kämpa mer och då läraren ser det kan läraren stötta och hjälpa, men det är inte säkert att eleven vill ha hjälp utan tycker om att det är svårt. Då kan läraren se att eleven har förmåga att härbärgera det svåra och anta utmaningen med uppgiften.
Men här är det plötsligt för svårt.
Då tänker jag i form av Lev Vygotiskij och använder en läraandemodell som jag förkortar i procentsatser. Jag noterar när jag går in och visar och modellar. Jag gör då 100 % av uppgiften för att visa. Då eleven börjar agera tillsammans med mig, börjar förstå då gör jag och eleven uppgiften tillsammans - dvs 50& - 50% - och då eleven upplever sig erövrat kunskapen så gör eleven 100% av uppgifterna. Men under hela den processen är elev och lärare tillsammans. Det handlar inte om att läraren överger eleven i lärande frustration, det handlar om att läraren följer med från modellande till övertagande. Se på uppgiften här ovan. Den illustrerar hur eleven uppfattar uppgiften och hur vi använder oss av den här modellen.
I mitt tänk ser det ut så här:
Läraren modellar - det är en insats av läraren som omfattar 100% av ansvaret och uppgiften.
Lärare och elev - delar på uppgift, samtal, tänk och genomför olika delar, läraren där eleven inte förstår, eleven där eleven förstår - 50% - 50%
Då eleven förstår har eleven erövrat kunskapen och får pröva den fritt - 100& hos eleven.
Detta med procentsatser ska inte ses som exakta - utan är ett sätt att visa hur lärare och elev arbetar med uppgiften. Det är självklart så att 50-50 situationen också kan vara 80 - 20 för att långsamt bli 20 - 80 till fördel för eleven.
Jag hoppas ni ställer frågor.
Dessa välkomnas!
Anne-Marie,
läs elevens anteckningar... de är viktigast.
Jag anser att de flesta arbeten ska vara av processande art, därför är alla papper möjliga att anteckna på. Jag har lämnat iden om att formen alltid ska vara fin.