Anne-Marie Körling Blogg

LÄRARE - ELEV - UPPGIFT

Jag ska visa hur jag skriver och tänker då jag lotsar eleven från - jättesvårt - till jättelätt. Jag ber alltid mina elever att dokumentera om de tycker att uppgiften är lätt, medel eller svår. De får skriva en kort utvärdering vilket tjänar som vägledning för eleven och för läraren. När det är svårt kan det betyda att eleven får kämpa mer och då läraren ser det kan läraren stötta och hjälpa, men det är inte säkert att eleven vill ha hjälp utan tycker om att det är svårt. Då kan läraren se att eleven har förmåga att härbärgera det svåra och anta utmaningen med uppgiften.

Men här är det plötsligt för svårt.
Då tänker jag i form av Lev Vygotiskij och använder en läraandemodell som jag förkortar i procentsatser. Jag noterar när jag går in och visar och modellar. Jag gör då 100 % av uppgiften för att visa. Då eleven börjar agera tillsammans med mig, börjar förstå då gör jag och eleven uppgiften tillsammans - dvs 50& - 50% - och då eleven upplever sig erövrat kunskapen så gör eleven 100% av uppgifterna. Men under hela den processen är elev och lärare tillsammans. Det handlar inte om att läraren överger eleven i lärande frustration, det handlar om att läraren följer med från modellande till övertagande. Se på uppgiften här ovan. Den illustrerar hur eleven uppfattar uppgiften och hur vi använder oss av den här modellen.

I mitt tänk ser det ut så här:
Läraren modellar - det är en insats av läraren som omfattar 100% av ansvaret och uppgiften.
Lärare och elev - delar på uppgift, samtal, tänk och genomför olika delar, läraren där eleven inte förstår, eleven där eleven förstår - 50% - 50%
Då eleven förstår har eleven erövrat kunskapen och får pröva den fritt - 100& hos eleven.

Detta med procentsatser ska inte ses som exakta - utan är ett sätt att visa hur lärare och elev arbetar med uppgiften. Det är självklart så att 50-50 situationen också kan vara 80 - 20 för att långsamt bli 20 - 80 till fördel för eleven.

Jag hoppas ni ställer frågor.
Dessa välkomnas!

Anne-Marie,
läs elevens anteckningar... de är viktigast.
Jag anser att de flesta arbeten ska vara av processande art, därför är alla papper möjliga att anteckna på. Jag har lämnat iden om att formen alltid ska vara fin.

Gillar ditt modellande. Tydligt och bra med procentsatsen som synliggör utvecklandet. Gillar också tillsammans-tanken och att inte överge eleven i det jättesvåra. Toppen! Men vad jag inte förstår är var du hittar tiden för det individuella lärandet. Alla svårigheter kan väl ändå inte vara lösta på några minuter. 0 till "100% själv" måste väl ibland ta ganska lång tid. Eller? Hur gör du för att fördela tiden mellan eleverna? Också de som pysslar med något "enkelt" måste ju också få ta plats och tid. Hur fungerar det i praktiken? Mina frågor speglar min egen rädsla av att missa någon. Vill ju så förskräckligt mycket. Kanske för mycket...

Tiden handlar om klassrumsorganisationen. Jag har så många olika undervisningsformer, och så är klassen full med andra som kan hjälpa och utveckla. Alla elever har alltid en samtalspartner - och det är den första de kan vända sig till - samt en samarbetspartner som är den de kan samarbeta med. Det är olika funktioner. Dessutom får inte eleverna fråga mig innan de har konsulterat tre klasskamrater. Anne-marie

Hej Anne-Marie..



Jag vill bara ge dig ett stort tack för dina ord om sorg. De berättar precis vad jag känner, men aldrig kan förmedla.. och de ger tröst. Mycket. Ofta nu.

Tack snälla!