ATT LÄRA KÄNNA NÅGON
En mycket gammal vän ställde mig några frågor nyss
- Hur mycket känner vi varandra? Vad vet du om mig?
Jag svarade att jag vet tillräckligt mycket om dig för att vilja fortsätta att vara i närheten av dig. Du är en del av min berättelse och mitt liv. Jag ser inte något avslut bara en oändlig fortsättning. Jag vill ständigt veta mer om dig. Jag tryggas och tryggar återkomster, närvaro och avstånd. Jag vill inte bara känna dig. Jag vill ha dig i mitt liv.
Tranströmer skriver "Hur mycket lärde de känna varann?"
Tranströmers fråga pekar tillbaka i tiden, mot en avslutad relation.
Svaret på frågan borde vara rikt;
De lärde känna varann utan och innan, men mycket, mycket hade de kvar att lära känna.
Men då de aldrig lärde känna varandra?
De saknade frågorna och viljan att om och om igen återse den andre.
Jag tystnade i en relation där det ställdes för få frågor.
Utan frågorna kom yttre påståenden:
Du är...
Få frågor, om ens inga, gör att berättaren tystnar. Slutar berätta.
De svar som påståenden vilset skapar liknar de vid en dårens försvarstal.
Och under tystnad förskjuts man ut ur sammanhang och bild.
Inte som sig själv utan som skapad och förklarad av en annan.
Du är...
Men så annorlunda är inte:
Jag undrar om dig!
Så mycket mer omslutande det är.
Det är en konst att lära känna någon och fortsätta vilja göra det.
Ett slags kärlekens förhållningssätt.
Detta med hur vi frågar oss in i varandra;
Du är lite ny varje dag?
Vem är du idag?
Låt mig se dig!
Låt mig höra dig!
Låt mig.
Ett slags livsprojekt.
För vänskap och för nära relationer.
Ja i stort sett för alla mänskliga möten.
Så ungefär.
Anne-Marie,
FÄRDIG! FÄRDIG! FÄRDIG!
Inga fler ord, inga mer genomläsningar. Överlämnat nitt kompletta manus. Jag har mailat över alltsammans. Märkligt klockan är nästan tre på morgonen. Kontorslösa som vi är har vi heller inga 8 till femtider att anpassa oss till. Därför ska jag nu resa bort. I tiden. Nu ska jag vila. Jag har också klippt ut en liten annons. Har haft den i fickan ett tag. En billig resa. Blir väl att resa tillbaka i tiden. Men va sjutton... vad kan man inte göra när man är ledig.
Så var det packningen?
Det gäller att kunna duka upp till fest. Varhelst, närhelst. Finns all anledning att fira.
Anne-Marie
PASSERA REVY
Man kan befinna sig på en plats.
Platsen befolkas av människor.
De där du en gång kände väl.
De passerar revy.
I samma stund jag tänker så
inser jag att jag också är en gestalt
i deras liv och i deras minnen.
Jag passerar revy hos någon annan.
Anne-Marie
STAMGÄST och MANUS
Jo... jag titulerar mig gärna - som Stamgästen.
Jag är stamgäst på några ställen:
Så här är det att vara stamgäst.
Min bror besöker mig för att läsa igenom mitt manus.
(under tiden han gör det sitter jag spänt och läser av honom. - Hur tar han emot mina ord? Hur tar sig texten in i honom? Varför denna rynka runt ögonen? Men... nu ler han! - Ja så ungefär!)
Manusläsarmiddag intar vi hos Ho´s i Stockholm.
De vet vad jag vill ha. Jag får det utan att beställa.
- Men en kall öl idag... i höga glas... säger jag.
Min bror beställer något helt annat, han orienterar sig i menyn...
- mmmm, mmmmmmm, MMMMMM! hör jag honom smakande läsa av innehållet.
Valet hörs i det ljudligare MMMMMM!
Min brors val är av det där jag aldrig smakat.
- Ta, syrran, smaka... säger min generösa bror lite omtänkande och kärleksfullt. Ät!
Jag smakar.
Kallar genast till mig någon från köket.
- Nästa gång... det här vill jag äta nästa gång... jag kommer aldrig komma ihåg att jag vill ha det... kan du komma ihåg det åt mig... ber jag den vänlige servitören...
Nästa gång jag är där är det med min goda vän i den gula bilen.
Hon har också läst manus, hjälpt till att ordna till mina ord så att de betyder precis det jag vill (jag läser av henne på samma sätt som jag läste av min bror. Hon hmmmar oftare, pratar in i texten flera gånger, ritar streck med grön penna, åhhhh det där var bra...näe Anne-Marie hur har du krånglat till det här? under det att jag lyssnar med spända öron och med vidöppet sinne, åh, detta att få sin text läst... åh....mitt hjärta har en annan puls... som om jag ville säga...förstå mig! Ta emot mig - men när min vän tittar upp ser jag ... vanlig ut... tja... lite hungrig kanske:)
Vi går till Ho´s säger jag. Det är som att vara hemma, fast känna sig som om man vore i New York.
Vi slår oss ned... får menyer...
- Hur var det - ska du ha en öl till maten idag också? frågar min vän servitören.
- Det beror på vad jag ska äta, säger jag... och läser menyn.
- Varför läser du menyn? Du ska äta...
och så minns han precis vad jag sagt någon vecka tidigare. Denna middag äter jag precis det min bror beställde. Och det smakade precis lika gott som jag kom ihåg det.
Jag ska skriva något om andra stamplatser där jag gästat och där saker och ting har inträffat. Bland annat hur jag och mina barn på grund av stämgästande hamnade inne hos en uppfödare av kanariefåglar vilket resulterade i att jag och min mellersta son smög som inbrottstjuvar under ett öppet polisfönster i en mycket liten spansk by under det att månen långsamt försvann och solen började leta sig upp över horisonten, klockan var väl halv fyra på morgonen. Vi bar på en fågelbur....
Vill ni höra eller läsa?
Anne-Marie
http://www.rest-hos.se/
Jag är stamgäst på några ställen:
Så här är det att vara stamgäst.
Min bror besöker mig för att läsa igenom mitt manus.
(under tiden han gör det sitter jag spänt och läser av honom. - Hur tar han emot mina ord? Hur tar sig texten in i honom? Varför denna rynka runt ögonen? Men... nu ler han! - Ja så ungefär!)
Manusläsarmiddag intar vi hos Ho´s i Stockholm.
De vet vad jag vill ha. Jag får det utan att beställa.
- Men en kall öl idag... i höga glas... säger jag.
Min bror beställer något helt annat, han orienterar sig i menyn...
- mmmm, mmmmmmm, MMMMMM! hör jag honom smakande läsa av innehållet.
Valet hörs i det ljudligare MMMMMM!
Min brors val är av det där jag aldrig smakat.
- Ta, syrran, smaka... säger min generösa bror lite omtänkande och kärleksfullt. Ät!
Jag smakar.
Kallar genast till mig någon från köket.
- Nästa gång... det här vill jag äta nästa gång... jag kommer aldrig komma ihåg att jag vill ha det... kan du komma ihåg det åt mig... ber jag den vänlige servitören...
Nästa gång jag är där är det med min goda vän i den gula bilen.
Hon har också läst manus, hjälpt till att ordna till mina ord så att de betyder precis det jag vill (jag läser av henne på samma sätt som jag läste av min bror. Hon hmmmar oftare, pratar in i texten flera gånger, ritar streck med grön penna, åhhhh det där var bra...näe Anne-Marie hur har du krånglat till det här? under det att jag lyssnar med spända öron och med vidöppet sinne, åh, detta att få sin text läst... åh....mitt hjärta har en annan puls... som om jag ville säga...förstå mig! Ta emot mig - men när min vän tittar upp ser jag ... vanlig ut... tja... lite hungrig kanske:)
Vi går till Ho´s säger jag. Det är som att vara hemma, fast känna sig som om man vore i New York.
Vi slår oss ned... får menyer...
- Hur var det - ska du ha en öl till maten idag också? frågar min vän servitören.
- Det beror på vad jag ska äta, säger jag... och läser menyn.
- Varför läser du menyn? Du ska äta...
och så minns han precis vad jag sagt någon vecka tidigare. Denna middag äter jag precis det min bror beställde. Och det smakade precis lika gott som jag kom ihåg det.
Jag ska skriva något om andra stamplatser där jag gästat och där saker och ting har inträffat. Bland annat hur jag och mina barn på grund av stämgästande hamnade inne hos en uppfödare av kanariefåglar vilket resulterade i att jag och min mellersta son smög som inbrottstjuvar under ett öppet polisfönster i en mycket liten spansk by under det att månen långsamt försvann och solen började leta sig upp över horisonten, klockan var väl halv fyra på morgonen. Vi bar på en fågelbur....
Vill ni höra eller läsa?
Anne-Marie
http://www.rest-hos.se/
INNE HOS ELEFANTEN
Jag och min innovativa lärarkollega fick vara inne hos elefanterna.
- Mata den...manade elefantskötaren, det är bara att ta en näve och stoppa in handen i elefantens mun och släppa ned maten där...
- Va...
Jag tittade plötsligt in i ett jättegap. Min kollega var långt mer modig än jag. Hon stoppade in mat, näve efter näve,
och elefanten såg ut att också sluka hennes hand...upp till armvecket,
- Nä... jag är allergisk mot elefanter, försökte jag säga, under det att jag drog mig längre och längre ifrån.
Ett kort ögonblick var vi ensamma med elefanten,
- Vi rymmer, försökte jag. Och klättrade smidigt mellan de spända stålvajrarna. Elefanten satte genast efter. Jag och min kollega flydde från olika inhängnader, slank smidigt igenom tjocka stålvajrar...
Då elefantskötaren kom tillbaka stod vi på ett väldigt långt avstånd från den nyfikna elefanten.
- Här är vi, fnissade vi, vi har rymt från den där nyfikna elefanten, varpå vi genast återfick ett slags vuxet mod. Vi började krypa tillbaka. Av en händelse tog min kollega tag i de tjocka stålvajrarna... skrek till....
- DE ÄR ELEKTRISKA.... AJ AJ
Vi insåg genast att faran vi hade sett i elefanten fanns i de stängsel vi så ledigt krypit hit och dit emellan. Det kan vara bra att vara rädd för rätt saker. En stor elefant kan man stöta sig med, men en riktig elstöt kan vara direkt farlig,
Jag lärde mig att elefanter kissar i underkastelse.
Jag lärde mig att elefanter dricker ca 200 liter vatten om dagen.
Jag lärde mig att elefanter kan stoppa ned snabeln i sin egen mage och hämta upp vatten därifrån.
Jag lärde mig att elefanter har ganska stickigt hår på kroppen.
Jag lärde mig också att jag inte riktigt vågar mata en elefant.
Men jag prövade att vara en elefant inne i elefantstallet. Hur fånigt som helst.
Men vad gör man inte om man inte leker,
Anne-Marie
GÖRA SKILLNAD - SÄNDARE o AVSÄNDARE
Man kan alltid göra skillnad för andra.
Det är något jag ständigt kan göra.
Något jag ständigt försöker göra.
Där det går och där det känns naturligt.
Jag försöker se i det lilla och till det lilla.
Det är inte i det stora som förändringar sker, det börjar alltid i det lilla, tänker jag.
Leenden, vinkande, samtalsinbjudan... bara ett hej där detta hej inte riktigt är förväntat.
Idag sa jag att en kvinna hade en mycket vacker klänning. Hon blev så förvånad...
- Den här gamla trasan... men tack för vänligheten, så fin jag känner mig... svarade hon.
- Fortsätt göra det, svarade jag, fortsätt känna dig fin.
Men så slog det mig,
vi gör oss inte riktigt mottagliga för skillnader.
Därför kan det vara en skillnad att börja ta emot ... tja... vänlighet.
Idag har jag upplevt några saker som har utgjort skillnad för mig:
I Applebutiken fick jag en sådan fantastisk hjälp med något för mig oändligt trassligt.
Mina apparater har skavsår och kan inte kommunicera med varandra.
Jag bar in allt jag hade av icke kommunicerande saker...
men glad i hågen... och med tanken... det ordnar sig säkert.
Mannen i Applebutiken var genast av samma åsikt. Det ordnar sig säkert.
Det blev liksom ditten- och dattenprat om hur det ska bli med detta ordnande.
Men då jag gick ut ur butiken kände jag mig säker på att det mesta av mitt trassel...
det skulle komma att redas ut.
- Ja, jag ger mig inte... sa Applemannen trovärdigt.
- Det är bra, jag litar fullständigt på att det ordnar sig... svarade jag.
Detta innebär är en stor skillnad för mig. Jag blir lättad. Jag blir glad.
Väl hemma väntade en kommunicerande mail i min inbox.
En väldigt vänlig, tillika, kritisk och korrigerande läsare av min ännu inte utgivna bok
skrev in sig i mig för all överskådlig framtid. Det är att göra skillnad.
Så några få ord, men riktade och välvilliga, de gör skillnad.
Det gäller både för mannen i Applebutiken som för min vän i etern.
Anne-Marie
GÖRA SKILLNAD - VINKA ÅT EN TANT
Kroppen lommar ... men ögonen ilar över nejderna, markerna, fasaderna, detaljerna. Jag letar motiv att fotografera. Vid fasadletandet ser jag en liten, liten tant sticka ut sin huvud genom fönstret på tredje våningen. Hon är liten, liten. Det gråa håret lagt och rullat, sprayat och fingjort. Hennes huvud rör sig över gatans rörelse. Hon tittar ut. Jag ser henne. Hon ser mig. Då vinkar jag en aning. Då ser jag en liten tanthand, så gladvinkande, så fortvinkande, som om ... vi glädjekände varandra. Jag vinkar med större kraft, vinkar och ler glatt.
Jag är på strosande promenad till min närbutik.
När jag vänder tillbaka är den lilla, lilla tanten kvar i fönstret.
Denna gång är det hon som vinkar initierat - som om vi nu var bekanta.
Jag tänker på min mormor, min mormor vinkade alltid. Precis framför mig vinkade hon.
- Åh kommer du! vinkade mormor.
- Jaaaa! Nu kommer jag, sa jag, och vinkade tillbaka till min mormor som stod alldeles framför mig.
Så är det - den lilla, lilla tanten vinkar in mina minnen. Så är det med möten. De påminner om något annat.
Men så slår det mig,
Den lilla, lilla tanten på tredje våningen, i ett hus på min gata, kanske har en lång och van överblick över oss som bor där. Vi, som rusar fram i stress och inåtvändhet, kanske förefaller bekanta för henne däruppe. Hon kanske kan vinka till många, många fler. Den lilla, lilla tanten har kanske döpt oss vilka hon tycker sig känna. Jag undrar så om jag har fått ett namn i hennes värld. "Kvinnan med kameran" kanske är mitt namn. Då jag tänker så här inser jag att den lilla, lilla tanten nu blivit en del av mina namngivna andra.
Nu vinkar jag tillbaka. Med stora rörelser och med ett jättestort leende. Nu är hon den lilla, lilla tanten i min värld. Jag ska titta upp varje gång jag går förbi. Vinka som om hon vore en nära bekant.
Det går att göra skillnad för en annan människa.
Frågan är om inte den lilla, lilla tantens vinkanden gjorde stor skillnad för - ja - för mig.
Anne-Marie,
som skänker detta inlägg till dig som hörde mig berätta och önskade att jag skrev ned och publicerade detta på bloggen. Min berättelse är din.
REPARERA DAGEN
Om jag fick en extra dag, en ny, en att lägga till alla de andra dagarna, skulle jag använda den nya dagen till att reparera en gammal dag. Göra om helt enkelt.
Det är önsketänkande, inte verklighetsanpassat. Men om jag fick ... om... tänk om ...
Anne-Marie
GÖRA SKILLNAD - LEDA litet stycke
Jag har antagit mottot göra skillnad.
Jag vill nämligen göra skillnad.
För någon annan.
Det är ett enkelt uppdrag.
Idag delade jag för en stund färdriktning med en blind man.
Något fick mig att stanna upp och fråga...
- Du, vill du ha hjälp?
- Absolut, ta mig över gatan så klarar jag mig galant sedan.
Så vi slog följe ett stycke. Hann växla ord med varandra.
Han var oerhört säker på sin väg och sin promenad.
- Man lyssnar noggrant, då vet man, berättade mannen.
- Ja, sa jag, och insåg att jag inte medvetet orienterar mig med ljud, jag tittar.
Då vi skiljdes säger jag
- Vi syns.
Varpå han skrattande svarar
- Nej det gör vi inte, vi hörs!
varpå han fortsätter
- Det är du som måste hälsa först! Du ser mig, jag hör dig!
Så är det!
Anne-Marie
MÅNVANDRING
Då jag var liten sjöng min morfar och mormor denna sång...
När månen vandrar på fästet blå
och tittar in genom rutan
då tänker jag under stundom så
och knäpper sakta på lutan
Vad du är lycklig du måne klara
som får så högt över jorden fara
och blott se på
och blott se på
Jag förstod inte alla orden. Stundom förstod jag inte, blott trodde jag betydde blått...
sen fortsatte sången
på all den dårskapen jorden kring
kärleken som förgår i sorg
Jag har alltid älskat denna sång. Den sjöng i en slags entonighet. Morfars röst skorrar ännu,
Tänk att jag kan minnas orden så väl, och i minnet höra min mormors röst, min morbrors stämma.. jag hör pianoackompanjemanget. Tänk - vi sjöng alltid - stod samlade kring pianot. Sjöng, sjöng,
Då jag somnade i mitt rum gjorde jag det till pianomusik. Pappa var pianist.
Mitt fotografi... slutaren stod öppen länge.... men vad förflyttade sig?
När månen vandrar på fästet blå
Anne-Marie
GÖRA SKILNAD - LILLA TANTENS SKILLNAD
Jag minns en tunnelbanestationshändelse.
Det var en gammal kvinna som väntade på tunnelbanan.
Hon hade sin hjulförsedda väska, och handväskan runt om kroppen så att ingen, ingen skulle kunna väskrycka den.
Jag ömmade henne. Hennes hatt var från en annan tid, kappan en aning nött, de tjocka brunbeiga nylonstrumporna runt ben och fötter som magrat insnörade promenerarskorna. Från en annan tid.
Då kom en kille, burdus, och argsint.
Han kastade sig över denna munsbit från en annan tid.
Skällde på henne, sade ..... könsord... svor... tantdjävul...
Ibland tror jag på närvarostörande.
Jag ställde mig intill varpå busen satte ögonen i mig,
bräkte ut några illa valda ord för att sedan fortsätta mot nästa person.
Jag la armen om den lilla tanten med hatten.
Hon var rädd. Jag talade liksom högt för att trösta:
- Tänk om det här var ditt endaste mänskliga samtal idag, att den där killen var den enda som tilltalade dig? Usch så tråkigt det måste kännas i så fall?
Så sa jag. Utan att tänka... tänk om det är så.
- Jo, om inte du kommit så skulle det nog ha varit så. Jag syns inte så bra när jag är ute bland folk, Jag pratar nästan bara med kassörskan, och då handlar det om vad sakerna kostar och hur mycket jag ska betala.
Jag stod stum en stund.
Betänkte hennes ord.
Så enkelt det är att göra skillnad för en liten tant.
Tänk - bara säga något av det vänligaste man kan tänka sig,
Bara se henne, kanske le lite.
Anne-Marie
INRE VINTER - en dikt, en dikt
Denna sommar är Er.
Jag har en annan årstid inom mig.
Högsommardagarna var för oss,
men hösten slet på några få
sekunder itu allt av grönska.
Vinterns istappar hänger
stora under mitt parasoll.
Solens ljus bär inte fram någon värme.
Så oändligt att frysa så.
Midsommarblomstrens framtidstankar
begravdes under min sommarkudde.
Jag står plötsligt mitt i en vinter.
nedfryst, kall.
Nu har jag ringt SMHI för att höra.
När den inre våren kan förväntas?
När kommer den?
frågar jag.
De rullar ned sina väderlekskartor,
analyserar hur vindar vänder och vrider.
Det går inte att finna
något svar på din fråga
säger de sedan,
din vinter kan bestå ett tag.
du byter inte ut eller ersätter
gammal värme med ny.
Du måste famna din vinter.
Jag sitter i solen,
ber - tina upp mig en smula.
Bara tina upp en aning av en aning.
Jag lovar att jag ska vattna
varje grönt blad som letar sig fram
kring det som vill växa.
Jag lovar att ansa bort ogräset
och lufta jordmånen.
Bara tina upp min vinter.
Bara en liten, liten smula.
Anne-Marie
en-dikt-en-dikt-en-dikt-en-dikt-en-dikt-en-dikt-en-dikt-en-dikt-en-dikt-en-dikt-en-dikt
VÄLJA SKILLNADEN
Mattias Klum sommarpratar. Jag tar hans ord.
V Ä L J A T T G Ö R A S K I L L N A D
Det är ett val. Men så angenämt. Ansvarsfullt också.
Välj att göra skillnad är ett aktivt förhållningssätt applicerbart på människans förhållande till naturen, jorden, klimatet och kylskåpsmaten. Vi kan välja bättre och därmed utgöra en skillnad. Släcka en lampa. Köpa närmareproducerad mat. Inte spola ned små tops i toaletten. Vi kan välja.
Jag tänker också i termer av relationer.
Vilket ansvar är det inte att tänka...
att välja att göra skillnad... för en annan människa.
Att vara vänlig mot någon som inte förväntar sig det. Att vara respektfull mot sin nästa. Det är nästan ett kärleksbud.
Men ett möjligt. Människan är utrustad med vilja. Viljan är större än modet. Vill man så gör man. Därmed - att vilja göra skillnad. Viljan går till verket.
Tack Mattias Klum för enkla men verkliga ord.
Anne-Marie,
I mitt fotografi ser jag natur, människa och symbol.
GLÄDJETANKAR
Jag har glädje-tankat idag.
Långsampratat och viktigpratat över några koppar kaffe.
Spatseratpromenerat på Stockholmsgator.
Solskensglittrat mot andra glada människor.
Jag tror min hjärna mår så där bra som hjärnor ska göra.
Full av skratt och glädjefnitter.
En dag - ett liv.
Anne-Marie
PROMENAD MED KAMERA
Väldigt tidigt. Väldigt behövlig lång, lång promenad runt vattnet och vatten här i Stockholm. Jag är en aning avskuren, och det är man då man sitter inne och skriver, så självporträttet är representativt.
Från broarna över vattendragen är överblicken vid. Båtarna ligger morgontrötta,
Jag ser dem som utropstecken. Båtens linje avslutas i bojens fäste. Båtar lovar äventyr. Utfärd.
Vatten är spegel. I vattenspegeln syns himlen. Jag kan bli stum över skönheten. Här blir det nästan svårt att förstå vad som är vad. Det går att vända på fotografiet. Men då återger den inte verkligheten. Ibland är verkligheten omättligt skön.
Här över en mindre bro speglar vattnet skogen. Jag står där och fotograferar. En man kommer gående. Bron gungar. Jag besväras inte...men det gör han...- Förlåt jag vibrerar så... sa han. Jag blev full i skratt. Det lät märkligt. Lite fel. Men under det att mannen passerade... gungade träbron... Jag tog fotografiet under det att allt skakade en aning.
Tillbaka från skogspromenad är mina ögon känsliga för grönt. Husfasaden är klädd till förvandling.
Det låter lite i draperingen, vinden fattar tag och ruskar om. Jag träffar caféägaren som hälsar godmorgon.
- Kaffe...
Nej inte idag. Idag ska jag gå hem och skriva. Jag har fyllt mig med naturen. Den är fullt tillräcklig idag.
Klottret får mig att skratta. Jo - jag är på väg hem. Arbetet väntar.
Anne-Marie
SPIKEN - igen
Att slå i en spik är ingen konst.
Den som slår i en spik har både redskap och kraft.
Märkvärdigare är
att spiken av egen kraft reser sig ur det fastlåsta läget.
Anne-Marie
VETT OCH ETIKETT - VISKA
Vett och etikett handlar om att bemöta och vara bland andra människor.
Som liten fick jag lära mig att niga, sätta mig vid bordet när jag blev inbjuden, be bordsbön (jo jo), säga tant och farbror, inte avbryta, hälsa och tacka, knyta an till samtalsämnet, gå från bordet när middagen var avslutad... låter oändligt gammaldags... men också detta:
- Inte viska i sällskap!
Jag reagerar fortfarande på viskandet i sällskap.
Det har jag lärt mig som liten.
Man viskar inte.
Viskandet verkar exkluderande, någon hålls utanför ett samtal, vilket sårar och osäkergör.
Men då undrar jag när man behöver viska.
Om man inte i sällskap så kan man ju prata utan att viska.
Jo - jag vet - man viskar på teatrar och biografer, eller där tystnad förväntas, i kyrkan, i aulor, i klassrum...
Men det väcker så stor irritation för denna form av viskande kan betraktas som så högljudd att man uppfattas som högljudd.
Men viskande mellan två som upptäckt varandra, nyförälskade, väldigt väldigt kära,
då har jag allt överseende i världen, är generös och tillåtande, snarast lycklig.
För det som sägs då är mellan två.
Anne-Marie,
som för övrigt tänker att ett telefonsamtal är ett slags viskande... mellan två... och bara mellan två... inga andra. Kanske därför som det känns alldeles för intimt att sitta mitt emot någon på tunnelbanan och lyssna på ett mobilsamtal där det mesta görs till allmängods - ja... så gjorde han sluuuuuuut och då ja.... ja, ja jag veeeeeeeet, men då gjorde jaaaaaaaaaaaaaaa... och så vidare.
LÖRDAG ÅTERIGEN!
Lördag återigen!
Jag är inte så förtjust i fredagar.
Då avnavlas jag från alla sociala kontakter, kryper in i min tystnad, kurar in i min soffa som om den vore en famn, bäddar ned mig under varma täcken... för att upptäcka... att det här är ju ganska skönt. Ungefär på lördagmorgon är jag överens med tystnaden, då är den underbar...kaffet, tidningen, skissandet och alla ord jag ska klura ut.... och då är jag hemma där jag är- och det är en ynnest.
Anne-Marie
KÄNSLAN
Det kunde vara mina ord - men det är det inte - jag kan inte skriva så.
Men känslan har jag burit omkring på.
Men den kroppsliga åkomman är inte den värsta...utan känslan som är i landsflykt...bortburen och försvunnen med någon annan.
http://hypergrafi.blogspot.com/2008/07/min-hgra-kroppshalva.html
Anne-Marie
Men känslan har jag burit omkring på.
Men den kroppsliga åkomman är inte den värsta...utan känslan som är i landsflykt...bortburen och försvunnen med någon annan.
http://hypergrafi.blogspot.com/2008/07/min-hgra-kroppshalva.html
Anne-Marie
TILLFÖRANDE
Ett förhållande som vill gott och väl ska verka tillförande,
inte dra av eller ifrån något.... inga avdrag på det personliga -
TIllföra glädje, tillföra mening, tillföra förtroende,
tillföra gemenskap... tillföra vilja och framtidshopp,
tillföra en gemensam historia.
Jag hörde Leif Silbersky sommartala idag.
Hans röst bröts flera gånger, det blev känslovibrationer då han talade om sin hustru,
sina barn, sin familj, sina barnbarn...
Jag blev uppriktigt varm om hjärtat.
Jag tror Leif Silbersky talade om själva livstilliten och gemenskapandet.
Jag tänker att skrattet måste finnas levande...
i alla fall leendet...
och överseendet.
Så det är tillförandet,
inte fråntagandet...
Anne-Marie
inte dra av eller ifrån något.... inga avdrag på det personliga -
TIllföra glädje, tillföra mening, tillföra förtroende,
tillföra gemenskap... tillföra vilja och framtidshopp,
tillföra en gemensam historia.
Jag hörde Leif Silbersky sommartala idag.
Hans röst bröts flera gånger, det blev känslovibrationer då han talade om sin hustru,
sina barn, sin familj, sina barnbarn...
Jag blev uppriktigt varm om hjärtat.
Jag tror Leif Silbersky talade om själva livstilliten och gemenskapandet.
Jag tänker att skrattet måste finnas levande...
i alla fall leendet...
och överseendet.
Så det är tillförandet,
inte fråntagandet...
Anne-Marie