STATIONÄR
Det finns något besynnerligt i att genomföra sina mest privata affärer så publikt. Och samtidigt ironiskt nog bibehåller telefonautomated en integritet som mobilen annars utplånat ur den mänskliga kommunikationen. Medan vi gråter ut våra affärer i mobiler på bussar, supermarkets och parkbänkar med självklarhet, som om skammen ligger hos lyssnaren snarare än hos aktören är rollerna ombytta i telefonautomaten. skriver Hypergraphia.
Jag är inte överens med min mobil. Det slår mig nu. Rent privat är den ett gissel. Som om tillgängligheten ständigt återger frånvaron. Jag finns bara om min mobil säger så, vilket är en villfarelse och kanhända en farlig sådan. Jag är nog inte så mobil som jag tror mig vara. Jag behärskar inte den tekniken. Jag är en närvarande person som man ska träffa i verkliga livet.
Det var något underbart med det där stationära.
Jag minns när telefonen var stationär i mormors och morfars hem. När det ringde stannade tiden en stund. Någon ringer? tycktes alla tänka. Och då mormor tog telefonluren i sin hand då stod jag intill och lyssnade. Mormor nickade med sitt ondulerade hår då hon lyfte luren. Som om det vore något mycket viktigt. Hon svarade med sitt telefonnummer och namn (det fanns kurser i det) och hon avslutade med orden; Tack för samtalet! Då hon lade på den svarta luren reste hon sig upp ur telefonstolen, rätade på sin hållning, rättade till sina kläder och gick in i köket. Då samlades alla runt henne. - Vem var det som ringde? och så berättade mormor. På så vis fick vi alla veta det vi behövde veta. Och återgick till vårt.
Idag är allt offentligt. Jag skäms då jag sitter på tunnelbanan och lyssnar till bråk mellan makar, festkvällar som blottläggs av en okänd men också det där personliga som ska serveras till middag - Jo jag köper hem torsk, så får du sätta på ugnen... vill du ha tomater? Jasså, inte... ok... men då sticker jag till systemet och köper en flaska... ja, till imorgon, då vi ska hem till .... näe, sluta nu, du måste ju hänga med, fattaru... djävla skit... du måste... åhh, så trött jag blir... där sitter man framför en människa som förvandlas från en glad middagsinköpare till en förbannad och sur.
Jag vill inte höra. Men jag kan inte stänga av. Jag tittar åt något annat håll.
Det är också märkligt att vi ständigt ställer frågan
- Var är du? Istället för den mycket viktigare frågan - Hur mår du där du är?
Jag är ingen telefonpratare heller. Jag tror jag ska lämna min mobil mer ofta. Den får bli stationär lite då och då. På det där gamla viset. Jag längtar efter ett brev. På posten. Med hjärtan på. Och tydlig avsändare. Vilken lyx.
Anne-Marie,
som inser och ser.
SNIGEL
En liten fråga som uppkom under singelrikets inlägg...
- hur kan man bli sambo med en snigel?
Sniglar är väl alltid singlar.
fnittrar Anne-Marie förtjust.
- hur kan man bli sambo med en snigel?
Sniglar är väl alltid singlar.
fnittrar Anne-Marie förtjust.
RAPPORT FRÅN SINGELRIKET kap 4
Ja, jag skriver väl då. Detta tjat om singelriket. Idag var jag ute i singelriket och strosade omkring. Det fanns ingenting att rapportera. Så det så!
Anne-Marie,
som bara skämtar, det fanns en hel del saker att skriva om. Det satt en ensam tant på en parkbänk. Hon såg inte glad ut. Det stod en kille i ICAaffären med en tredeciliters filmjölk. Han såg sur ut. En farbror gick och sa - oj oj - för sig själv. Det lät inte så bra. Och jag fick ett sms om att jag var välkommen på ett glas gott om jag kände mig ensam. Nu är det så att jag tycker singelriket är en aning tråkigt. Ska rapportera mera imorgon.
RAPPORT FRÅN SINGELRIKET kap 3
Jag är inte längre singel! En husfluga bor i mina rum.
Nu har jag har inte direkt annonserat efter en husfluga. Men en aning trivsamt är det allt. Idag ska jag köpa mig en guldfisk. De har så kort minne. Efter ett varv har de hunnit glömma att man missade att mata den eller att man absolut inte ägnade den ett ögonkast. Värre är det med husflugan. Den sätter sig på det mesta. Kryper över korsordet precis när jag är färd med att skriva in ordet... spyfluga... som förklaring till odjur vi inte vill ha inomhus.
Anne-Marie
RAPPORT FRÅN SINGELRIKET kap 2
Du måste skriva om singelriket mailar någon. Och någon annan skrev så här:
Godmorgon!
En påbörjad följetong och dess författare efterlyses. Föjetongen startades upp och syntes bli en mycket roande läsning om Singelriket. En av personerna som pratat med författaren, berättar att en läsare uttalat sig elakt om den påbörjade följetongen, varpå författaren känt sig tillplattad och därmed upphört med skrivandet. Om någon sett eller hört något om det ovan nämnda ombedes denna(e) kontakta Efterlysningsbyrån eller närmaste mailkontor. OBS! Skulle detta meddelande ICKE ge något resultat utgår RIKSLARM efter midnatt.
Japp! I am back!
Anne-Marie
Godmorgon!
En påbörjad följetong och dess författare efterlyses. Föjetongen startades upp och syntes bli en mycket roande läsning om Singelriket. En av personerna som pratat med författaren, berättar att en läsare uttalat sig elakt om den påbörjade följetongen, varpå författaren känt sig tillplattad och därmed upphört med skrivandet. Om någon sett eller hört något om det ovan nämnda ombedes denna(e) kontakta Efterlysningsbyrån eller närmaste mailkontor. OBS! Skulle detta meddelande ICKE ge något resultat utgår RIKSLARM efter midnatt.
Japp! I am back!
Anne-Marie
DESTINATION BORT
"Bort, denna frånvarons odefinierade destination"
(citat J)
För den som är kvar är bort något främmande,
det är ingen plats,
till bort
finns ingen reseplan,
inga vägar till.
Verklighetens karta
har inte ritat ut destinationen Bort.
Ingen GPS röst berättar vägen till.
Den kvarvarande undrar
Var? Var? Var?
Till vart?
En frånvaro, en rest av det som är kvar,
fyller ut med area och volym,
närvarar i mina rum.
Jag kantstöter dagligdags med frånvaron.
Vanans kaffekoppar ställs fram på frukostbordet,
medan verkligheten serverar hårt bröd
och ett minne över tidningens trycksvärta.
Bort är bort.
Kartboken ritar inte ut någon fysisk plats.
Men härinne
vandrar Frånvaron ledigt omkring,
utan att packa sina väskor.
dikt och tanke
Anne-Marie
(citat J)
För den som är kvar är bort något främmande,
det är ingen plats,
till bort
finns ingen reseplan,
inga vägar till.
Verklighetens karta
har inte ritat ut destinationen Bort.
Ingen GPS röst berättar vägen till.
Den kvarvarande undrar
Var? Var? Var?
Till vart?
En frånvaro, en rest av det som är kvar,
fyller ut med area och volym,
närvarar i mina rum.
Jag kantstöter dagligdags med frånvaron.
Vanans kaffekoppar ställs fram på frukostbordet,
medan verkligheten serverar hårt bröd
och ett minne över tidningens trycksvärta.
Bort är bort.
Kartboken ritar inte ut någon fysisk plats.
Men härinne
vandrar Frånvaron ledigt omkring,
utan att packa sina väskor.
dikt och tanke
Anne-Marie
dikt-dikt-dikt-dikt-dikt-dikt-dikt-dikt-dikt-dikt-dikt-dikt-dikt-dikt-dikt-dikt-dikt-dikt-dikt-dikt-dikt och gensvar på Hypergraphias inlägg - Anne-Marie
http://hypergrafi.blogspot.com/2008/08/frukost.html
http://hypergrafi.blogspot.com/2008/08/frukost.html
RAPPORT från singelriket kap 1
- Jag ska på deeeeeeeeeeeejt! säger någon i telefon. Jag dejtaaaaar för fullt.
- Japp, svarar jag. Själv ska jag gå till min singel-Ica-butik och köpa tre dl mjölk!
Anne-Marie
som stillsamt undrar varför de inte gör laktosfrimjölk i 3 dl förpackningar?
STATISTIK
Det är statistiskt bevisat:
att den som fyller år flest gånger lever längst.
Anne-Marie
att den som fyller år flest gånger lever längst.
Anne-Marie
EGNA BARN
Lördagmorgon och jag vaknar med orden - Mina egna barn! Det kan bero på att jag plötsligt har alla mina barn tillbaka, de tre som varit på vift en aning, vinglat omkring på egna ben, men med mod och självständig vilja påbörjat erövringen att bli vuxna. Men är mina barn mina egna?
När är barnen någonsin ett föremål för ägande?
Vår egna mamma? säger aldrig mina egna barn om mig.
De säger mamma, och ibland säger de något annat också, beroende på var på skalan jag är som mamma.
Men de uttrycker aldrig att de äger mig.
Men uttrycket Mina egna barn visar också något annat. På något fint. De kan betyda att jag har fler barn runtomkring mig, och det är fint att det är så. Jag har andras barn hos mig, men andras barn och mina egna barn de är så kollektivt sig själva att det inte går att förstå vems barn som är vems. Då jag använder mig av mina egna barn är det för att skilja ut mina barn ur mängden andras barn så kan jag visa och peka - jo du, där är mina egna barn. De andra det är barn som är här och leker, äter middagar, finns och är välkomna här... jo visst, de känns nästan som mina egna barn. Hi hi man skulle kunna tro att de är mina hela bunten!
Men jag fick ett till barn en gång. En 15 åring. Hon hade andra berättelser om barn, mammor och förhållandet tll vem som är vad, vem som äger vem.
- Där jag är född är alla mammor. För är man ett litet barn då kan man gå till vem som helst. Vi sa mamma till alla. Och de stora, de var föräldrar till alla barn. Det var först när man skulle sova som man sov närmast den som ... var mamman och pappan.
Då hon berättade det tänkte jag hur fattigt det är kring barn i våra samhällen. Det kan gå mycket långt innan vi ens reagerar på hur barn har det, hur de mår... vi undrar mest om vi ska och kan lägga oss i. Det är ju inte våra barn... och så skjuter vi ansvaret ifrån oss med orden... det är ju någon annans barn. Inte kan väl jag lägga mig i.
Hillary Clinton skrev en bok med titeln It takes a village to raise a child... Jag köpte boken på grund av titeln! För anslaget att socialisera en unge handlar om ansvaret som ALLA vuxna tar, visar och verkar för.
När är barnen någonsin ett föremål för ägande?
Vår egna mamma? säger aldrig mina egna barn om mig.
De säger mamma, och ibland säger de något annat också, beroende på var på skalan jag är som mamma.
Men de uttrycker aldrig att de äger mig.
Men uttrycket Mina egna barn visar också något annat. På något fint. De kan betyda att jag har fler barn runtomkring mig, och det är fint att det är så. Jag har andras barn hos mig, men andras barn och mina egna barn de är så kollektivt sig själva att det inte går att förstå vems barn som är vems. Då jag använder mig av mina egna barn är det för att skilja ut mina barn ur mängden andras barn så kan jag visa och peka - jo du, där är mina egna barn. De andra det är barn som är här och leker, äter middagar, finns och är välkomna här... jo visst, de känns nästan som mina egna barn. Hi hi man skulle kunna tro att de är mina hela bunten!
Men jag fick ett till barn en gång. En 15 åring. Hon hade andra berättelser om barn, mammor och förhållandet tll vem som är vad, vem som äger vem.
- Där jag är född är alla mammor. För är man ett litet barn då kan man gå till vem som helst. Vi sa mamma till alla. Och de stora, de var föräldrar till alla barn. Det var först när man skulle sova som man sov närmast den som ... var mamman och pappan.
Då hon berättade det tänkte jag hur fattigt det är kring barn i våra samhällen. Det kan gå mycket långt innan vi ens reagerar på hur barn har det, hur de mår... vi undrar mest om vi ska och kan lägga oss i. Det är ju inte våra barn... och så skjuter vi ansvaret ifrån oss med orden... det är ju någon annans barn. Inte kan väl jag lägga mig i.
Hillary Clinton skrev en bok med titeln It takes a village to raise a child... Jag köpte boken på grund av titeln! För anslaget att socialisera en unge handlar om ansvaret som ALLA vuxna tar, visar och verkar för.
And we have learned that to raise a happy, healthy and hopeful child, it takes a family, it takes teachers, it takes clergy, it takes business people, it takes community leaders, it takes those who protect our health and safety, it takes all of us.
Yes, it takes a village.
http://www.happinessonline.org/LoveAndHelpChildren/p12.htm
Anne-Marie
TELEFONSAMTALET
- Hej det är jag... säger jag då jag ringer upp till den jag talar med varje dag, Hej det är ju jag....
- Grupplll, gluffs, svarar den som redan vet att det är jag, nummerpresentatören har gjort sitt.
- Äter du? frågar jag, som redan hör att den jag vill prata med har hela munnen full med mat, men jag är i vild språklig galopp in i nästa ämne, Jo jag...
- Svälj, gulp...jo jag har munnen full...men gör som vanligt, prata på du så lyssnar jag...
- Som vanligt? Jo... bla bla bla bla bla.. och lite bla bla bla, säger jag som är full av berättelser och full av iver att få berätta....
Då hör jag plötsligt ett underbart gapskratt... världens mest underbara lyssnare har ätit färdigt....men säger fortfarande inte ett ljud men låter av skratt...
- Jo, det var en sak till... säger jag... och fortsätter berätta...
Anne-Marie,
som tänker: Det är den goda lyssnaren som föder berättaren!
KYRKANS MÄN
Jag har föreläst i en kyrka i Stockholm. Där var alla svensklärare från världen samlade i Myndigheten för skolutvecklings ledning och där var jag. Då allt är över samlar jag ihop mig, plockar ihop mina saker under det att jag talar med dem som söker upp mig. Det är trevligt att vara uppsökt. Alltid roligt att tala med dem som har lyssnat. Så trevligt att man glömmer ett och annat. Jag glömde ett och annat.
Jag glömde adaptern till min bärbara dator. Det ställer till besvär. För inte nog med att jag glömmer ETT och annat, så glömmer jag ANNAT också. Jag glömmer att göra bäck-upper (försvenskat ord) på mina program. Så när jag är i Norge har jag ingen dator, och ett gammalt program i en liten minnessticka. Men alla mina ord är nya. Allting går. Allting går. Adaptern var väl omhändertagen, min uppdragsgivare hade säkrat den, och nu fanns den att hämta i kyrkans reception. Bara att hämta. Vilket jag bara kan någon morgon senare;
Jag måste erkänna att jag är en aning desperat då jag står utanför kyrklokalen och trummar hårt och envist med mina nycklar mot det stora fönstret, ivrigt spanande efter mänskligt liv därinnanför, inte en människa där, alla dörrar låsta... och om en timme ska jag föreläsa igen... jag rusar runt...knäpper med nycklarna i alla fönster... och ringer nummerupplysningen... som inte hittar något nummer, inte till någon vaktmästare... men .. jo titta här säger de hos nummerupplysningsbyrån... på kyrkans hemsida finns det namn... till vilka vill du bli kopplad...
- Till kyrkans män, svarar jag. Det är akut.
- Oj, akutnummer till kyrkan, det tycks det inte finnas här, svarar nummerupplysaren.
- Jo! Jo! Det måste det göra, Jag har ju träffat dem. Dom finns.
Nu hör jag hur tonläget i nummerupplysarens röst förändras, från det där vänliga till den där rösten som talar till en människa som tangerar en slags galenskap... men mycket lugnt frågar rösten nu...
- Menar du vaktmästarna?
- Ja, kyrkans män! Just dom! Dom menar jag, svarar jag så stressat att jag ... koppla mig bara... fort, det är akut!
Jag får tag i vaktmästarna, De två som så fint hjälpt mig för två dagar sedan. De skrattar välkomnande. De ler innanför glasrutan, håller upp båda dörrar, är vänliga och gentlemannaaktiga. Räcker mig genast min adapter och säger...
- Du behöver en kopp svart kaffe, slå dig ned en stund...
- Ja, hon måste få en macka också...
Varpå de dukar upp och slår sig ned... och jag får frukost och omtanke under 25 minuter. Värdefulla människor. Vänliga, glada och upplysande;
- Det är bra att vi har den där skylten med våra telefonnummer på anslaget vid dörren. Man kan ju nå oss enkelt och närsomhelst. Bra med anslag som gör det enkelt för folk. Förresten så vet alla i hela kvarteret vilka vi är... du kunde ha frågat vem som helst....
Anne-Marie,
som skrattar åt allt och ingenting. Mest åt hur gott man mår av vänliga människor. Jag mötte två denna morgon. Vaktmästarna! En slags kyrkans män.
Anne-Marir
Jag glömde adaptern till min bärbara dator. Det ställer till besvär. För inte nog med att jag glömmer ETT och annat, så glömmer jag ANNAT också. Jag glömmer att göra bäck-upper (försvenskat ord) på mina program. Så när jag är i Norge har jag ingen dator, och ett gammalt program i en liten minnessticka. Men alla mina ord är nya. Allting går. Allting går. Adaptern var väl omhändertagen, min uppdragsgivare hade säkrat den, och nu fanns den att hämta i kyrkans reception. Bara att hämta. Vilket jag bara kan någon morgon senare;
Jag måste erkänna att jag är en aning desperat då jag står utanför kyrklokalen och trummar hårt och envist med mina nycklar mot det stora fönstret, ivrigt spanande efter mänskligt liv därinnanför, inte en människa där, alla dörrar låsta... och om en timme ska jag föreläsa igen... jag rusar runt...knäpper med nycklarna i alla fönster... och ringer nummerupplysningen... som inte hittar något nummer, inte till någon vaktmästare... men .. jo titta här säger de hos nummerupplysningsbyrån... på kyrkans hemsida finns det namn... till vilka vill du bli kopplad...
- Till kyrkans män, svarar jag. Det är akut.
- Oj, akutnummer till kyrkan, det tycks det inte finnas här, svarar nummerupplysaren.
- Jo! Jo! Det måste det göra, Jag har ju träffat dem. Dom finns.
Nu hör jag hur tonläget i nummerupplysarens röst förändras, från det där vänliga till den där rösten som talar till en människa som tangerar en slags galenskap... men mycket lugnt frågar rösten nu...
- Menar du vaktmästarna?
- Ja, kyrkans män! Just dom! Dom menar jag, svarar jag så stressat att jag ... koppla mig bara... fort, det är akut!
Jag får tag i vaktmästarna, De två som så fint hjälpt mig för två dagar sedan. De skrattar välkomnande. De ler innanför glasrutan, håller upp båda dörrar, är vänliga och gentlemannaaktiga. Räcker mig genast min adapter och säger...
- Du behöver en kopp svart kaffe, slå dig ned en stund...
- Ja, hon måste få en macka också...
Varpå de dukar upp och slår sig ned... och jag får frukost och omtanke under 25 minuter. Värdefulla människor. Vänliga, glada och upplysande;
- Det är bra att vi har den där skylten med våra telefonnummer på anslaget vid dörren. Man kan ju nå oss enkelt och närsomhelst. Bra med anslag som gör det enkelt för folk. Förresten så vet alla i hela kvarteret vilka vi är... du kunde ha frågat vem som helst....
Anne-Marie,
som skrattar åt allt och ingenting. Mest åt hur gott man mår av vänliga människor. Jag mötte två denna morgon. Vaktmästarna! En slags kyrkans män.
Anne-Marir
VÄNTAN
Väntan är ett vackert ord.
Jag har varit världens bästa väntare. Väntat hem. Väntat in. Väntat på flygplatser, tågstationer, väntat på besked, väntat ut, väntat tills det blir bättre, väntat på ett svar, väntat på ... Ibland tror jag min väntan ser ur så här som på skylten ... inkapslad i sig själv. Den väntan jag tycker är svårast att härbärgera är väntan på ett litet livstecken från den man längtar allra mest efter. Den obrutbara tystnaden. Det där som tillslut blir ingenting... annat än väntan på att det slutligen ska gå över. Väntan på... glömskan och framtiden.
Väntan i pedagogiska sammanhang - jag väntar med att ge svar, utan strävar efter att låta eleven bära frågan. Men en sak... jag väntar inte in utveckling och mognad ... jag söker utmana den...
och om det stora ordet:
Förväntan...glädjeväntan!
Anne-Marie
Jag har varit världens bästa väntare. Väntat hem. Väntat in. Väntat på flygplatser, tågstationer, väntat på besked, väntat ut, väntat tills det blir bättre, väntat på ett svar, väntat på ... Ibland tror jag min väntan ser ur så här som på skylten ... inkapslad i sig själv. Den väntan jag tycker är svårast att härbärgera är väntan på ett litet livstecken från den man längtar allra mest efter. Den obrutbara tystnaden. Det där som tillslut blir ingenting... annat än väntan på att det slutligen ska gå över. Väntan på... glömskan och framtiden.
Väntan i pedagogiska sammanhang - jag väntar med att ge svar, utan strävar efter att låta eleven bära frågan. Men en sak... jag väntar inte in utveckling och mognad ... jag söker utmana den...
och om det stora ordet:
Förväntan...glädjeväntan!
Anne-Marie
MOD MODIGARE MODIGAST
Jag tror inte att man kan komparera ordet mod. Jag menar hur kan jag mäta mitt mod mot ditt mod? Vem är modigast? Mod kan nog bara mätas i relation till sig själv. Jag var modigare än sist. Inte modigare än vad du är. Ska mod kompareras så ska det ske i förhållandet till det egna.
Anne-Marie
SOMMARENS SUMMERING
Morgondagen är börjaarbetadagen!
Då måste jag se tillbaka. Min ledighetssummering, min kraftåterhämtning, min sommarresumé:
* världsomspännelse i mötet med världens lärare vid Microsoft, Redmond och Bill Gatesmötet - framtiden är nästan gårdag...hur det nu är möjligt...
* skrivaruppdragsantagande. Jag skriver hela sommaren, från morgon till kväll under hela sju veckor...och skrivandet är inte ett hantverk utan ett huvudbry... tänkandet, tänkandet, läsandet, läsandet, skrivandet, skrivandet och en och annan svart kaffe på något Stockholmsfik...och hipp hurra....manusinlämnarklart...återstår det redaktionella...
* relationsstatusinvecklande med kärlekssorg och vänskapsvärme. Prisar mina vänner, här på bloggen, i verkliga livet, i livet och i det mesta. Jag värnar det lilla, och ser stort i möten med alla de människor jag träffar ... längtar ibland väldigt in i framtiden... glömska och vision på en och samma gång...
* defrämmandedjurenmöten; delfinpussen, apornapåhändernamötet, elefantjakten, fågelspindelpromenaden och vanliga hundar som pinkar på lyktstolpar och den lilla guldfisken jag önskar till husdjur...
* stavgångspromenaderna i miltals runt vattendragen, ensamheten, fågelkvittret, regnet, och allt det där som motion ger, gröten som blir maten, kroppen som slimmas till, sinnet som vaknar till liv, leendet som börjar synas igen... gympapassens lätthet och morötternas klick mellan tänderna... jag har varit nyttig denna sommar....
* bokläsningens underbara resor, deckare, filosofi... sommarorden blev många, långa, härliga och upptagande. Jag läste då sommarregnet tvingade till undertaketssittande... och då satt jag och läste... mycket....
* festivalerna; musiken...jazzen som tonade hela nätterna, och jag sjöng för alla och ingen, vilt galopperande genom staden på cykelryggen...lycklig, glad, uppvaktad, vänskapstänkande.... och festivalen i Edinburgh nu senast... det är lite av känslan jag bär med mig rakt in i .... min morgondag!
Anne-Marie
SPIKENS TROTS
Det är ingen konst att slå i en spik.
Krävs bara styrka och en hammare.
Märkligare är
att som spiken
gå rak ur ett fastlåst läge.
Anne-Marie
SPINDELFOBI och AP-OBIDOBIDO
Det är fantastiskt att övervinna något. Men man behöver hjälp. Min hjälpare var fantastisk. Jag vågade verkligen inte röra spindeln. Men varsamt, ömt, försiktigt, förklarande, respekterande, följeslagande så lotsade min vän mig genom svårigheterna. Jag höll slutligen spindeln i min hand. Innan och under tiden var min hand blöt av räddsvett, och jag skakade, bleknade... tills jag, med hjälp av gott, stöd fann mitt eget mod - och ropade "hit med lite farligheter". Men det är så mycket vackrare att vara modig ihop med någon. Tack du som så varsamt tog mig i mål. Aporna? Nääää! Dom är jag inte rädd för. Stolt! Jamäääänvissssssssssssssssssst! Jättestolt!
Anne-Marie
Fotograferade gjorde en vän och den vackra djurbilden är tagen av min vän Bosse Jonsson, som har en fin utställning vid Skansenakvariet.
VINGKLIPPA
Jag gick omkring i min barndomsvärld och hörde min mamma säga:
- Ni får inte vingklippa ... Man får inte vingklippa... och vingklipp inte Anne-Marie!
Jag tror hon ville värna kreativiteten.
Jag såg mig omkring, Ingen fara. Jag har inga vingar tänkte jag.
Jag är ingen ängel, jag är ingen fågel, jag är ingen annan än jag.
- Titta! Jag har armar. Inga vingar! Hi hi hi.
Jag förstod orden som en slags fara.
Skyndade mig ut för att skydda fåglarna och humlorna.
- Stick, Schaas! Alla ni med vingar... Stick!
Idag jagar jag bort dem som vingklipper.
Anne-Marie
- Ni får inte vingklippa ... Man får inte vingklippa... och vingklipp inte Anne-Marie!
Jag tror hon ville värna kreativiteten.
Jag såg mig omkring, Ingen fara. Jag har inga vingar tänkte jag.
Jag är ingen ängel, jag är ingen fågel, jag är ingen annan än jag.
- Titta! Jag har armar. Inga vingar! Hi hi hi.
Jag förstod orden som en slags fara.
Skyndade mig ut för att skydda fåglarna och humlorna.
- Stick, Schaas! Alla ni med vingar... Stick!
Idag jagar jag bort dem som vingklipper.
Anne-Marie
FOLKHEMMETS BARNRIKEGÅRD
Barnrikeområdet trygga gårdar syntes i min värld som fyra portuppgångar i ett trevåningshus. Gården var barnens. Här var vi kungar, drottningar, prinsar och prinsessor, här var sandlådan, klätterställningen - vårt allt. Där var berget och backen äventyr. Vi gjorde allt inom våra landgränser. Vår gård.
Föräldrarna körde ut barnen. Ut! Ut ur folkhemmet, ut på barnrikegårdarna! Hemma var det finrum, kök och sovrum. Vardagsrum var kvällsrum. Inget för vardagen. Man fick titta in i vardagsrummet på dagtid. Inte vara där. Köket var rummet. Det är alltid rummet.
Vi kördes ut! På stentrapporna samlades vi. På cyklarna balanserade vi, i hopprepen uppfann vi hopplekar, i sandlådan byggde vi gravplatser, samhällen, gångar och jättehögar, i klätterställningarna utmanade vi varandra på farligheter. Jag älskade denna gård. Så överskådlig, så lagom, så rik på miljöer. Vi erövrade den.
Vi var utanför. Föräldrarna var innanför. Man ropades in till lunch, man ropades in till middag, man ropades in till läggdags. Man ropades in. In rusade barnen med sommarben, skrubbsår, smutsiga händer, kläderna fulla av sand, blöta lovikkavantar, mössor på sniskan, blåmärken efter pulkakrockar och med en sann och lycklig hunger efter lunch och middag.
Den lilla, lilla gården blev det stora, stora livet, i den större, större världen.
Anne-Marie
EN LITEN FÖRVILLELSE
Stum inför något litet, ett vattendrag, en vattenpöl, en droppe som vid närmare betraktelse åskådliggör något stort. Det går knappast att återge i ett fotografi men om jag kunde, så ser det ut så här.
Den kan liknas vid den begynnande känslan, förälskelsen, gnaget av besvikelse, är små känslor som pekar på något större. Magen är en absolut värdemätare för det som förståndet inte vill svälja, en besvikelse lägger sig där, kroppen förvaltar. Men det är litet till en början. Den lilla besvikelsen, den lilla oron, den lilla frågan... men väl placerad visar den på något större, något som pockar på att bli medvetet och åskådliggjort. Den lilla begynnande förälskelsen smyger sig i hela mekanismen, gör händerna lyckliga, och munnen leende. Till en början förstår man inte, till en början känner man bara den där lilla, lilla känslan... ett litet frö i kroppens mylla.
Det lilla är alltid stort. Att det lilla kan bli stort handlar om hur vi ser och hur vi förvaltar. Magen, hjärtat, ögat är mänskliga små delar i människans helhet. Magen är en värdemätare för det vi måste förstå, hjärtat är en mottagare för det vi inte behöver förstå och ögat, ögat, ögat kan se rätt in i det lilla. Om vi vill!
Jag står vid ett litet vattendrag. Himlen syns i det. Finns det något större.
Anne-Marie
Förvillelse - felaktigt beteende orsakat av dålig analys - kan också ersättas med orden; misstag, felsteg
SINGELRIKET
Igår fikade jag i singelriket.
Jo, jo. Det kallas så det område där jag bor.
- Vet du, sa min irländske vän, det här är singelriket!
- Va, frågade jag förvånat, vaddddåååå singelriket?
- Här bor 87% singlar, svarade han och slog ut med sin händer - Rena drömriket!
- Nja, dröm och dröm, mumlade jag. Jag bor ju mitt i det!
- Kolla i Icaaffären, fortsatte han, där är allt för singlar. Miniportioner och tredecilitermjölkförpackningar!
- Jo, jag har noterat det, svarade jag, själv köper jag storpack av gammal vana, ifall att...
- Storpack... Du är optimist du, skrattar min gode, gode vän irländaren.
Då dyker en annan singel upp, slår sig ned i singelrikets offentliga vardagsrum, alltså cafeet med allt det hembakta i.
- Det är en slag win-win-situation här, fortsatte min irländske vän muntert, Anne-Marie köper storpack... ha ha ha!
- Äh, svarar den ofattbart charmige singelirländaren, win-win-situation? Jag ser allt som en loose-loose-situation!
- Pessimist! Du måste ta för dig. Du är i singelriket! Fattar du - Singelriket!
Vi sörplade tysta vårt kaffe och mumsade girigt i oss våra kanelbullar under det att vi blickade ut över alla singlar som passerade förbi på trottoaren. Jag tittade mest på de 13% som inte var singlar. Då inser jag plötsligt att den mest optimistiske i mitt sällskap också är den enda av oss som har en relation. Singelirländaren och jag mötte varandras blickar och mer eller mindre unisont väste vi fram:
- Ska han säga!
Anne-Marie