Anne-Marie Körling Blogg

STATIONÄR

Det finns något besynnerligt i att genomföra sina mest privata affärer så publikt. Och samtidigt ironiskt nog bibehåller telefonautomated en integritet som mobilen annars utplånat ur den mänskliga kommunikationen. Medan vi gråter ut våra affärer i mobiler på bussar, supermarkets och parkbänkar med självklarhet, som om skammen ligger hos lyssnaren snarare än hos aktören är rollerna ombytta i telefonautomaten. skriver Hypergraphia.

Jag är inte överens med min mobil. Det slår mig nu. Rent privat är den ett gissel. Som om tillgängligheten ständigt återger frånvaron. Jag finns bara om min mobil säger så, vilket är en villfarelse och kanhända en farlig sådan. Jag är nog inte så mobil som jag tror mig vara. Jag behärskar inte den tekniken. Jag är en närvarande person som man ska träffa i verkliga livet.

Det var något underbart med det där stationära. 
Jag minns när telefonen var stationär i mormors och morfars hem. När det ringde stannade tiden en stund. Någon ringer? tycktes alla tänka. Och då mormor tog telefonluren i sin hand då stod jag intill och lyssnade. Mormor nickade med sitt ondulerade hår då hon lyfte luren. Som om det vore något mycket viktigt. Hon svarade med sitt telefonnummer och namn (det fanns kurser i det) och hon avslutade med orden; Tack för samtalet! Då hon lade på den svarta luren reste hon sig upp ur telefonstolen, rätade på sin hållning, rättade till sina kläder och gick in i köket. Då samlades alla runt henne. - Vem var det som ringde? och så berättade mormor. På så vis fick vi alla veta det vi behövde veta. Och återgick till vårt.

Idag är allt offentligt. Jag skäms då jag sitter på tunnelbanan och lyssnar till bråk mellan makar, festkvällar som blottläggs av en okänd men också det där personliga som ska serveras till middag - Jo jag köper hem torsk, så får du sätta på ugnen... vill du ha tomater? Jasså, inte... ok... men då sticker jag till systemet och köper en flaska... ja, till imorgon, då vi ska hem till .... näe, sluta nu, du måste ju hänga med, fattaru... djävla skit... du måste... åhh, så trött jag blir... där sitter man framför en människa som förvandlas från en glad middagsinköpare till en förbannad och sur.

Jag vill inte höra. Men jag kan inte stänga av. Jag tittar åt något annat håll.

Det är också märkligt att vi ständigt ställer frågan
- Var är du? Istället för den mycket viktigare frågan - Hur mår du där du är?



Jag är ingen telefonpratare heller. Jag tror jag ska lämna min mobil mer ofta. Den får bli stationär lite då och då. På det där gamla viset. Jag längtar efter ett brev. På posten. Med hjärtan på. Och tydlig avsändare. Vilken lyx.

Anne-Marie,
som inser och ser.

Du har väl läst "Nuförtiden" ur diktsamlingen med samma namn (2002) av poeten Lina Ekdahl (hon är en av mina favoriter)?





Nuförtiden



Vi har så mycket att tala med varandra om

Vi har så mycket att säga varandra

nuförtiden



Nuförtiden måste vi prata med varandra väldigt ofta

Väldigt många gånger

Flera gånger om dagen



Viktiga saker måste vi säga varandra

Var vi är

Var vi befinner oss



Korsningen Korsgatan/Drottninggatan

Tobaken på hörnet



Nuförtiden måste vi berätta för varandra

hur lång tid det tar innan vi ses igen

hur många minuter



Vi måste berätta för varandra att vi ses snart

Att vi bara skall köpa en bulle först



Vi står i korsningarna med trattar och jättemegafoner

Ropar till varandra



– Cirka en kvart

– Kopparmärra

– Två tre minuter

– Strax, jag skall bara köpa en bulle först,

vill du ha en slät eller en med pärlsocker på?



Vi är rädda

vi är mycket rädda nuförtiden

för att köpa fel bulle





Jag tycker den säger "allt".

Hej - och tack. Nej, jag kände inte till den dikten, men precis som du säger, säger den väldigt mycket. Vad gör vi med våra ord egentligen? Du ska ha mycket tack. Anne-Marie

Minnet vaknar till liv när du berättar. Min mormor hade en svart bakelittelefon uppställd på en liten hylla i ett hörn, under låg telefonkatalogen prydligt upplagd. Det var högt upp till hyllan ur en liten flickas perspeltiv. Under telefonhyllan stod en liten svart pall. Klädd med svart skinnimitation fastsatt med nitar i "guld". Tack för att du påminde mitt minne om min mormor och hennes telefon. Jag känner hur jag åter står där i hallen,fast det är såååååååå länge sedan...