TÅRTA I SINGELRIKET
Skriver på begäran. Om tårtan i singelriket.
TÅRTAN I SINGELRIKET
Min systervän fyller år. Jag är för att hämta min cykel. Senare ska jag komma tillbaka för att delta i festligheterna.
- Va har du bara ett ljus i tårtan? frågar jag.
- Ja, jag ska ju orka blåsa ut det också! utbrister hon. Vill du smaka?
- Njae... ska du inte ha den till sen?
- Nej, jag ska ha den nu. Jag ska fira, trallalaaaaa, mig själv.
Så tänder hon ljuset, är barnsligt glad, dukar upp en tallrik och en kopp framför sig, klappar förtjust i händerna, åh så gott det ska bli:
- det är en barnsligt god tårta förstår du? Ska du verkligen inte smaka?
- Jo, jag tar en bit....
- Efter mig, jag är först. Jag tar först. Det är min födelsedag, bubblar hon på andra sidan bordet.
- Jo, så är det, säger jag.
- Jag måste sjunga också... tralllallla och blåsa ut ljuset, å ett å två å tre....blåååååååååååås! varpå min vän slår ihop händerna av den enorma glädjen över att ha blåst ut det endaste ljuset på tårtan:
- Får jag önska mig något? säger hon till sig själv, få se... jag önskar mig...
Då tänker jag. Ålderdom har inget med ålder att göra. Vi blir precis så gamla som vi själva gör oss till. Jag är en aning barnsligt lagd så jag gillar att vara intill personer som gör precis så här.
- Skulle du äta den här tårtan ensam? frågar jag sedan.
- Jajamän, jag har bakat den till mig själv. Men alldeles egna singeltårta. Jag firar mig själv jag. Alla paketen jag har fått har jag gömt i garderoben och korten som alla sände de öppnar jag någon annan gång.
Anne-Marie
REPERATION
- Jag önskar en reperation, frågar jag trevande.
- Vad önskas repareras, frågar den frågande.
- Tja, vad har ni att erbjuda, frågar jag undersökande.
- Lite av varje faktiskt, bekräftar den lagande.
- Har ni reperationer av inre slag, frågar jag grubblande.
- Av inre slag är det en aning värre, de tar längre tid, svarar den händige.
- Tjaha, jag tänkte att jag skulle reparera känseln en aning, säger jag trevande,
- Ja det kan ta sin lilla tid, svarar den föränderlige.
- Näe, då behåller jag den en stund till, jag klarar mig på batterierna, säger jag, men en klämd tå, lagar ni sånt?
- Klämda tår? Jamen så roligt, det är vår specialitet, en klämd tå blir genast en fri tå. Går på ett kick!
Anne-Marie
- Vad önskas repareras, frågar den frågande.
- Tja, vad har ni att erbjuda, frågar jag undersökande.
- Lite av varje faktiskt, bekräftar den lagande.
- Har ni reperationer av inre slag, frågar jag grubblande.
- Av inre slag är det en aning värre, de tar längre tid, svarar den händige.
- Tjaha, jag tänkte att jag skulle reparera känseln en aning, säger jag trevande,
- Ja det kan ta sin lilla tid, svarar den föränderlige.
- Näe, då behåller jag den en stund till, jag klarar mig på batterierna, säger jag, men en klämd tå, lagar ni sånt?
- Klämda tår? Jamen så roligt, det är vår specialitet, en klämd tå blir genast en fri tå. Går på ett kick!
Anne-Marie
INKÖRSLISTA
INKÖRSLISTA
* ett ritblock
* tuschpennor
* en present till någon
* en rad ord
* vänliga leenden
* en tvål med lavendeldoft
* choklad för sorgsna medmänniskor
* två rosor med en aning av förgätmigej
* plåster mot arga ord
* kaviar till 12 smä ägg från frigående höns
* drömmar om framtiden
* tre stunder vid havet
* en horisont som lovar gott väder
* en arm att vila hjärtat emot
* två stolar tätt intill varandra
* tre stora ord
* en förpackning förlåt i en 3 dl tetra att hämta från kyldisken
* en biltur vart som helst
A-M
* ett ritblock
* tuschpennor
* en present till någon
* en rad ord
* vänliga leenden
* en tvål med lavendeldoft
* choklad för sorgsna medmänniskor
* två rosor med en aning av förgätmigej
* plåster mot arga ord
* kaviar till 12 smä ägg från frigående höns
* drömmar om framtiden
* tre stunder vid havet
* en horisont som lovar gott väder
* en arm att vila hjärtat emot
* två stolar tätt intill varandra
* tre stora ord
* en förpackning förlåt i en 3 dl tetra att hämta från kyldisken
* en biltur vart som helst
A-M
RÄDD
Det är farligt att vara rädd, skrev jag till en god vän.
Rädsla ställer ofta till det, tänkte jag själv då jag blev rädd.
Om man är rädd för att ramla så ramlar man förr eller senare.
Om man är rädd för att bli ensam så blir man mer ensam.
Om man är rädd för att gå vilse ... så upptäcker man snart att det var ganska roligt.
Om man är rädd för att göra fel... så inser man snart att det är blir mer rätt om man går omvägen runt fel.
Om man är rädd för att vara fel ... så kan man tänka att omgivningen gör att man inte kommer till sin rätt.
Om man är rädd för att skratta för högt ... så kan man tänka att "jag gapflabbar för jag tycker det här är kul"
Om man är rädd för tystnaden ... kan man alltid prata för sig själv eller sjunga högt.
Om man är rädd för att steken ska brännas vid i ugnen ... kan man alltid sitta intill ugnen och stirra in i den utan att någonsin vika av från uppdraget att inte bränna vid steken ...
Om man är rädd för brunbjörnar ... kan man alltid undvika skogen.
Jag är en aning rädd för en del saker - försöker vara modig!
Modet gör mig mindre rädd. Människorna runt omkring mig hjälper mig genom att puffa upp mig.
Allt kan man inte göra själv.
Nu ska jag ut och gå vilse...
Har förirrat mig i ord, meningar och kommande krönikor.
Anne-Marie
SKOLFÖRBUD
Förbuden är olika beroende på vad ungar gör.
Här spelas det golf på skolgården och här åker man skateboard.
Därmed förbudet.
Nåja,
det är en del vuxna som efter skolans slut går in och svingar golfklubbor, puttar till små golfbollar, prövar skolgårdsgräsmattorna och en och annan pensionär som vill leka och åka skateboard. Kanske förbudet är mer allmänt än att det bara gäller eleverna.
Anne-Marie,
som fortsätter sin världsliga resa lite varstans där skolor finns - här i N.Z
Här spelas det golf på skolgården och här åker man skateboard.
Därmed förbudet.
Nåja,
det är en del vuxna som efter skolans slut går in och svingar golfklubbor, puttar till små golfbollar, prövar skolgårdsgräsmattorna och en och annan pensionär som vill leka och åka skateboard. Kanske förbudet är mer allmänt än att det bara gäller eleverna.
Anne-Marie,
som fortsätter sin världsliga resa lite varstans där skolor finns - här i N.Z
BLOGGARE - BIBBLARE!
Efterlyser Biblioteksberättelser och Bibblanhistorier!
Låt oss skriva om våra biblioteksminnen, nyupptäckarandor, äventyrslustar och samtidigt värna den rikedom som göms och glöms - BIBLIOTEKET!
Sprid denna tanke - länka hit och dit - koppla samman varandra! Skriv litet, skriv mycket, skriv här, skriv där och lyft upp den pärla som biblioteket är!
Anne-Marie,
som gärna länkar till var och en som skriver!
1) MATTIAS SOM VAR LITEN OCH LÄSTE PÅ BIBLIOTEKET
2) ÖPEDAGOGENS BIBLIOTEKSBERÄTTELSE
3) EN HJÄLTINNA HYLLAR BIBBLAN
SAMTIDIGHETEN
Jag sms:ar en vän och någonstans i cybervärlden googlar samma vän på något och utan att ha en aning är vi precis samtida. Så kan det vara ibland.
Anne-Marie
Anne-Marie
Tingens asyl
Plockar med böcker, anteckningsblock, teckningar, kläder, skor, prydnadssaker, köksredskap och annat som bosatt sig här och delar utrymme med mig. Strindberg bad om luft och ljus, jag ber om utrymme.
Ting pockar på, tar utrymme och kräver att få stanna kvar. En del ting söker asyl. Andra saker tycks beredda att flytta. En del saker låter sig inte röras. De stannar oavsett om jag vill det eller inte. Jag väger saker i händerna, i tankarna och med ögonen. En snidad gubbe av en unge står som gjuten i hyllan, En lergroda med händer syns mig ovärderlig. En vingklippt liten kyckling skapad av ett annat barn fyller mitt hjärta med ömhet. De besjälade sakerna kastar ljus över mitt liv.
Märkligare är det att uppleva saknad av ting som en gång funnits. Jag minns de två ärvda men oönskade porslinsfåglarna som flög in i vårt hem för att stanna där, som i rent slarv och utan omtanke sattes in i en bokhylla, där de på egen hand nestlade in sig och fick en oantastlig plats med utsikt över våra liv. De stod där de stod. Vi gjorde inget väsen av att de fanns, de fanns och vi tillät dem finnas. Men så en dag skulle vi kasta, dottern och jag gick våldsamt till väga, vi stålsatte oss och gick på skoningslös jakt, utrymmen skulle erövras och under mottot - ting begränsade - var vi hungriga jägare på ting som inte längre skulle dela plats med oss.
Vid de två porslinsfåglarna bromsades vår framfart in. Vi tittade på dem. Vi frågade oss; vad göra med dem under det att vi började berätta historier om fåglarna; vad de sett och upplevt hos oss, hur de kom att bosätta sig här och hur de bar en berättelse från ett annat hem. De skulle inte stanna hos oss från början, de kom att göra det, stanna, och vi hyste dem men nu... borde de inte flytta? Nej, vi avvaktade några dagar. Vi kunde inte göra oss av med dem. Varför hade vi så svårt att göra oss av med dem? Fåglarna blev ett samtalsämne och en källa till berättelser. Vi talade om dem som främmande fåglar; hur vi inte tyckte om dem till en början, hur vi anpassat oss till att de finns och hur vi alla ansåg att de hade rätt att få vara där de var. Mitt i våra berättelser tyckte vi unisont att de där små fåglarna fått alldeles för mycket uppmärksamhet; mindes vi inte hur fula vi tyckte de var då de kom, hur de inte passade in hos oss, hur vi lärt oss att tycka om dem... och vips hade vi slängt dem. Vips försvann de i soppåsen. Borta.
Det Strindbergska ljuset lyser över tomrummet.
Ett tomrum besjälat av de frånvarande; berättelsen om de två små porslinsfåglarna.
Anne-MarieVARSAMMA AVTRYCK
Jag tar två kliv ut i snön. Jag fortsätter inte. Jag vill bara avtrycka en aning. Lämna min tyngd i snön. Jag älskar avtrycken som människor lämnar efter sig. Om de är varsamma. De varsamma avtrycken i en hälsning på ett bord - Ha en bra dag! Tänker på dig. Ett litet sms; Längtar efter ett samtal med dig! Eller en rapportering om hur kallt det är på någon plats i Sverige. 23 grader i Arboga!
Jag fick ett så vackert avtryck från en annan människa alldeles nyss; via facebook.
...innan dess finns jag här om du vill tänka högt i ord, så slipper du vara ensam med dina tankar. Jag kanske inte kan hjälpa dig, mildra din oro, men jag kan läsa dina ord. Och det behöver inte vara höga tankar för att tänkas högt. Det kan lika gärna vara låga tankar som viskas fram med gemena bokstäver.
Kan lyssnadet sägas vackrare funderar jag. Det är att skriva in sig in i en annan människa. Tillåta och erbjuda. Jag tror det kan översättas med ordet generositet.
Anne-Marie,
som ibland stampar omkring i tystnaden. Som om de uttalade orden skulle vara mer farliga än de tysta.
Jag fick ett så vackert avtryck från en annan människa alldeles nyss; via facebook.
...innan dess finns jag här om du vill tänka högt i ord, så slipper du vara ensam med dina tankar. Jag kanske inte kan hjälpa dig, mildra din oro, men jag kan läsa dina ord. Och det behöver inte vara höga tankar för att tänkas högt. Det kan lika gärna vara låga tankar som viskas fram med gemena bokstäver.
Kan lyssnadet sägas vackrare funderar jag. Det är att skriva in sig in i en annan människa. Tillåta och erbjuda. Jag tror det kan översättas med ordet generositet.
Anne-Marie,
som ibland stampar omkring i tystnaden. Som om de uttalade orden skulle vara mer farliga än de tysta.
SAMMANHÅLLET UTSTRÄCKT
Händerna håller sig nära den egna kroppen. Armarna går runtom den egna kroppen. Som för att hålla samman, värma, stilla och trösta. Det är vackert att armarna når så långt och omsluter så hårt. Jag ser då människor håller om sig själva. Då är de frusna, rädda eller plötsligt mitt i en händelse som omskakar dem.
Lika vackert är det med utsträckta armar. De glada armarna som sträcker sig mot en person, eller ut mot världen som en slags öppen famn. Jag älskar armarna som man sträcker uppåt och utåt. De blir man längre för att armarna sträcker sig upp efter något. Då jag gympar kan jag inte låta bli att le då vi gör rörelser som sträcker oss alla uppåt. Det set ut som en lycklig strävan.
Anne-Marie
Lika vackert är det med utsträckta armar. De glada armarna som sträcker sig mot en person, eller ut mot världen som en slags öppen famn. Jag älskar armarna som man sträcker uppåt och utåt. De blir man längre för att armarna sträcker sig upp efter något. Då jag gympar kan jag inte låta bli att le då vi gör rörelser som sträcker oss alla uppåt. Det set ut som en lycklig strävan.
Min mormor slog alltid ut armarna mot mig då jag ringde på dörren till hennes hus. Hon höll armarna högt över kroppen, slog ut med händerna och glädjevälkomnade - Nämen kommer du! Jag älskade min mormor. Minnet av henne är stort. Det är märkligt med minnen. Det är de där små sakerna som blir stora då man minns tillbaka. Hur självklara var inte mormors välkomnande gester, armarna högt ovanför sig själv, glädjeutsträckande då hon öppnde dörren och vi snabbt kilade över tröskeln till mormors och morfars värld. När jag tänker så just nu - så värmer det mig. Så är det med minnen.
Anne-Marie
NÄRVARORAPPORTERING
När någon nära är frånvarande då lyser frånvaron med sin nära närvaro.
Jag bär i tankarna intillvarandet, anhörighetsoron. Jag bär filtar i finaste ull, jag kokar varm choklad i jättekoppar, jag packar väskor av omsorg, jag rotar igenom minnen av gamla hostningar, rinnande näsor, barndomssjukdomar, jag baddar in sår med bomull dränkta i desivon, sätter historiska plåster på barnsbenen, famnar en liten unges gråt på mina nötta axlar. När någon nära frånvarorapporterar då sänder jag min närvarorapport.
Jag bär i tankarna intillvarandet, anhörighetsoron. Jag bär filtar i finaste ull, jag kokar varm choklad i jättekoppar, jag packar väskor av omsorg, jag rotar igenom minnen av gamla hostningar, rinnande näsor, barndomssjukdomar, jag baddar in sår med bomull dränkta i desivon, sätter historiska plåster på barnsbenen, famnar en liten unges gråt på mina nötta axlar. När någon nära frånvarorapporterar då sänder jag min närvarorapport.
http://hypergrafi.blogspot.com/2008/12/frnvarorapport.html
Jag skyddar mig själv med skrivandets antihistamin; penna och block under det att jag plockar i medicinskåpets oöppnade bristförpackningar, ringer familjeläkaren, sätter känslorna inom lås och bom; huvudet får ordna sina tankar utan alla meningar med om - ifall att - kanske. Jag väljer ord som inte gör saken större och pressar tillbaka skräcken för någon minut, och återigen en minut, som om minuterna krävde sin kraftansträngning och ytterligare ett krafttag.
Och utan att kunna sträcker jag min hand mot en hand på ett fotografi. Håller den! Släpper inte taget! Någonsin!
Anne-Marie
Och utan att kunna sträcker jag min hand mot en hand på ett fotografi. Håller den! Släpper inte taget! Någonsin!
Anne-Marie
MIN FARFARS SÅNG
http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=db&Id=1376992&BroadcastDate=&IsBlock=
Här hörs jag sjunga och berätta om min farfar Felix Körling. Det är historia men sångerna kommer säkerligen några av er fortfarande ihåg - Nej se det snöar, Ett gammalt fult och elakt troll det var en gång, Tomtegubben som hade snuva... Mina barn var små och jag sjöng jämt för dem ... jag sjunger nästan alltid då jag är glad...
Anne-Marie
PARISERHJULET
Det är jul i Edinburgh. Lite festligheter av tivoliart. Jag tycker det räcker med det tivoli som syns av människor. Människoropen hörs över huvuden. Det ilar i magar där uppe. Jag ser mest konstrasterna. Bakom det vackra pariserhjulet tornar en medeltida byggnad upp. Det är egentligen lika hissnande det. Att de finns kvar, de där gamla byggnaderna. Och att generationer av generationer gått in och ut ur huskropparna. Idag går de flesta förbi, skyndar sig till det nymodiga, som faktiskt också har några år på nacken. Pariserhjulet!
Anne-MarieI VERKLIGHETEN
Idag har jag gått omkring och funderat.
Så väldigt ensamt och tomt det är i alla affärer. Folk handlar och handlar, drar i tröjor, har med sig barn som gråter efter mammor och pappor - jag blev sorgsen mitt i allt sammans. En del är också så ensamma där de går. Jag vet att jag är en känslig person - kan ömma om det mesta. Men när ensamheten lyser i människors ansikten och kassaapparaterna plingar in sina summor - och den där nya tröjan genast är gammal - då blir jag ledsen. Jag skyndar mig ut ur affärerna men hinner säga HELLO till en av de där kämpande tanterna som inte ser ut att ha så mycket att röra sig med eller rörlighet över huvudtaget.
Jag slog mig ned med en kopp kaffe i ett av de där trängselfiken. Beställde det jag skulle ha - cafe tall - då kassörskan plötsligt bryter sedvanlighetens artighet med:
- Hur är din dag idag - jag menar hur är det i verkligheten?
Anne-Marie
Så väldigt ensamt och tomt det är i alla affärer. Folk handlar och handlar, drar i tröjor, har med sig barn som gråter efter mammor och pappor - jag blev sorgsen mitt i allt sammans. En del är också så ensamma där de går. Jag vet att jag är en känslig person - kan ömma om det mesta. Men när ensamheten lyser i människors ansikten och kassaapparaterna plingar in sina summor - och den där nya tröjan genast är gammal - då blir jag ledsen. Jag skyndar mig ut ur affärerna men hinner säga HELLO till en av de där kämpande tanterna som inte ser ut att ha så mycket att röra sig med eller rörlighet över huvudtaget.
Jag slog mig ned med en kopp kaffe i ett av de där trängselfiken. Beställde det jag skulle ha - cafe tall - då kassörskan plötsligt bryter sedvanlighetens artighet med:
- Hur är din dag idag - jag menar hur är det i verkligheten?
Anne-Marie
JAG
Jag är jag.
Jag är den jag är.
Jag är ingen annan än den jag är.
Jag påverkas av andra.
Andra betyder något för mig.
Du betyder något för att jag ska vara.
Jag är du.
Du är jag.
Så tänkte jag.
Anne-Marie
Jag är den jag är.
Jag är ingen annan än den jag är.
Jag påverkas av andra.
Andra betyder något för mig.
Du betyder något för att jag ska vara.
Jag är du.
Du är jag.
Så tänkte jag.
Anne-Marie
TÅSAGORNA IGEN - kapitel 14
Det var en gång en liten tåfamilj. Det trängdes ihop alldeles för nära varandra. Det kunde de inte rå för. De gjorde så gott det kunde. Alla stod i bostadkö. Men något singelliv ville de inte leva. Nu var det så här att stortån hade gjort sig redo för en liten träff på tu man hand. Det var granntån som bjudit ut.
- Måste du gå, skrek lilltån. Jag vill inte att du ska gå iväg.
- Nja, nu får ni ju ändå hänga med på ett litet hörn, sa stortån.
- Ja, men du fjompar ju dig hela tiden när du pratar med den där andra tån..., mumlade mellantån argt.
- Loveisintheair...trallalalla..mmmmm...love is in the air tonight... sjöng stortån.
- Måste du låta så där. Du sjunger falskt. Du är ju pinsam...sa den mest inklämda tån.
- Jag satsar på att författaren också tycker att stortån ska vara tyst. Jag undrar vilka skor författaren tänker ha på sig?
- Hjälp... tänk om om om om författaren inte sätter på sig skor där man ser tårna... vad är det för väder utanför. Tänk om hon sätter på sig nylonstrumpor också, då förstörs min frisyr... snyftade stortån.
Tårna började vicka fram och tillbaka. Hur skulle de göra för att påverka författaren? Kanske ett litet nageltrång i all hast? De slog sina små tåhuvuden ihop. Det mumlades bland tårna.
Jaha, tänker jag. Här sitter jag och skriver om tåsagorna. Sedan börjar de att krångla redan i början. Aldrig är vi överens. Jo, jag går omkring därhemma och letar skor och strumpor. Det är faktiskt höst ute, ja, nästan vinter. Jag vill ha skor som är klädda. Och om jag ska gå ut så kan jag ju knappast lämna mina tår bakom mig. De måste ju med. Och om de tänker ställa till det för mig, ge mig nageltrång därför att jag ska förstå att ena tån ska ut en date. Hur ska jag veta? Jag vet väl ingenting om tå-livet heller. Jag skriver ju bara dessa sagor. Att de sedan vill påverka det hela... börja inleda någon slags flirt med stortån i den andra skon... det är väl upp till dom. Jag lägger ned projektet tåsagor. Tårna får för stort inflytande. Jag ska minsann leta reda på strumpor med extra stöd, och snygga skor med höga klackar. Sen får vi se vem som vinner?
Men Anne-Marie, skriver jag nu - vad ska du ge dig på tårna för. Ha lite överseende med dem. De är ju trots allt bara några små tår i dina skor.
Anne-Marie
PERSPEKTIVET
Jag tror man ska vända och vrida på det mesta. Därför tar jag fotografier i vattenpölar. Då ser man oftast ner. Men man ser samtidigt upp. Jag gillar allt tänk som är utanför ramarna. För det förändrar det som är inom ramarna. Det kan vara viktigt att hålla på vissa ramar och gränser...men fantasin tillför alltid en annan dimension. Tänkande är det mest kreativa jag vet.
Anne-Marie
Anne-Marie
FRAMTID
Framtiden känns lite mer lovande idag än i går. Kanske är det den kommande resan mot något nytt. Kanske är det utgången i valet i Amerika, kanske är vännerna som jag fått och får, kanske är det möjligheterna i elevernas lärande... jag vet inte... men jag upplever att något är i görningen. Det kommer att synas sinom tid.
Anne-Marie
Anne-Marie
UTVIKNING FRÅN ÄMNET
Men ämnet är kärlek.
Och kärlek kan förklaras.
Och den man som sitter och väntar... han väntar.
Hon kommer! Gående!
http://www.ted.com/index.php/talks/john_hodgman_s_brief_digression.html
Great Talk!
Anne-Marie
Och kärlek kan förklaras.
Och den man som sitter och väntar... han väntar.
Hon kommer! Gående!
http://www.ted.com/index.php/talks/john_hodgman_s_brief_digression.html
Great Talk!
Anne-Marie
SINGELRIKETS FINESSER
I singelriket händer det att folk stöter ihop. Det är trångt här i detta rike. Man stöter ihop på tunnelbanan, man stöter ihop på bussen, man trängs i snabbköpskassan, man ... tja... är bland så många. Men inte sticker man ut för det. Inte träffar man den där som gör singelriket till ett tvåmansland. Det är många som är singlar. De singlas hit och det singlas hit. När jag handlar idag, så handlar jag för mig. Det blir det som alla andra handlar i min singel-ICA-butik. De där inköpen för oss i små hushåll.
Jag, som en gång köpte så mycket mjölk, bröd, potatis, smör, socker... och bar hem för att se en hel familj växa till sig och bli jättestor, står nu med min röda plastkorg och köper något litet att äta. Det är faktiskt helt ok. Det är som det ska vara.
Anne-Marie
Jag, som en gång köpte så mycket mjölk, bröd, potatis, smör, socker... och bar hem för att se en hel familj växa till sig och bli jättestor, står nu med min röda plastkorg och köper något litet att äta. Det är faktiskt helt ok. Det är som det ska vara.
Anne-Marie