Anne-Marie Körling Blogg

SAMMANHÅLLET UTSTRÄCKT

Händerna håller sig nära den egna kroppen. Armarna går runtom den egna kroppen. Som för att hålla samman, värma, stilla och trösta. Det är vackert att armarna når så långt och omsluter så hårt. Jag ser då människor håller om sig själva. Då är de frusna, rädda eller plötsligt mitt i en händelse som omskakar dem.

Lika vackert är det med utsträckta armar. De glada armarna som sträcker sig mot en person, eller ut mot världen som en slags öppen famn. Jag älskar armarna som man sträcker uppåt och utåt. De blir man längre för att armarna sträcker sig upp efter något. Då jag gympar kan jag inte låta bli att le då vi gör rörelser som sträcker oss alla uppåt. Det set ut som en lycklig strävan.

Min mormor slog alltid ut armarna mot mig då jag ringde på dörren till hennes hus. Hon höll armarna högt över kroppen, slog ut med händerna och glädjevälkomnade - Nämen kommer du! Jag älskade min mormor. Minnet av henne är stort. Det är märkligt med minnen. Det är de där små sakerna som blir stora då man minns tillbaka. Hur självklara var inte mormors välkomnande gester, armarna högt ovanför sig själv, glädjeutsträckande då hon öppnde dörren och vi snabbt kilade över tröskeln till mormors och morfars värld.  När jag tänker så just nu - så värmer det mig. Så är det med minnen.

Anne-Marie