Anne-Marie Körling Blogg

Tingens asyl

Plockar med böcker, anteckningsblock, teckningar, kläder, skor, prydnadssaker, köksredskap och annat som bosatt sig här och delar utrymme med mig. Strindberg bad om luft och ljus, jag ber om utrymme.

Ting pockar på, tar utrymme och kräver att få stanna kvar. En del ting söker asyl. Andra saker tycks beredda att flytta. En del saker låter sig inte röras. De stannar oavsett om jag vill det eller inte. Jag väger saker i händerna, i tankarna och med ögonen. En snidad gubbe av en unge står som gjuten i hyllan, En lergroda med händer syns mig ovärderlig. En vingklippt liten kyckling skapad av ett annat barn fyller mitt hjärta med ömhet. De besjälade sakerna kastar ljus över mitt liv.

Märkligare är det att uppleva saknad av ting som en gång funnits. Jag minns de två ärvda men oönskade porslinsfåglarna som flög in i vårt hem för att stanna där, som i rent slarv och utan omtanke sattes in i en bokhylla, där de på egen hand nestlade in sig och fick en oantastlig plats med utsikt över våra liv. De stod där de stod. Vi gjorde inget väsen av att de fanns, de fanns och vi tillät dem finnas. Men så en dag skulle vi kasta, dottern och jag gick våldsamt till väga, vi stålsatte oss och gick på skoningslös jakt, utrymmen skulle erövras och under mottot - ting begränsade - var vi hungriga jägare på ting som inte längre skulle dela plats med oss.

Vid de två porslinsfåglarna bromsades vår framfart in. Vi tittade på dem. Vi frågade oss; vad göra med dem under det att vi började berätta historier om fåglarna; vad de sett och upplevt hos oss, hur de kom att bosätta sig här och hur de bar en berättelse från ett annat hem. De skulle inte stanna hos oss från början, de kom att göra det, stanna, och vi hyste dem men nu... borde de inte flytta? Nej, vi avvaktade några dagar. Vi kunde inte göra oss av med dem. Varför hade vi så svårt att göra oss av med dem? Fåglarna blev ett samtalsämne och en källa till berättelser. Vi talade om dem som främmande fåglar; hur vi inte tyckte om dem till en början, hur vi anpassat oss till att de finns och hur vi alla ansåg att de hade rätt att få vara där de var. Mitt i våra berättelser tyckte vi unisont att de där små fåglarna fått alldeles för mycket uppmärksamhet; mindes vi inte hur fula vi tyckte de var då de kom, hur de inte passade in hos oss, hur vi lärt oss att tycka om dem... och vips hade vi slängt dem. Vips försvann de i soppåsen. Borta.

Det Strindbergska ljuset lyser över tomrummet.

Ett tomrum besjälat av de frånvarande; berättelsen om de två små porslinsfåglarna.

Anne-Marie

Det känns ändå´som om du har tingen med dig - till skillnad från Mahatma Ekman. Du vet han som sa att "Tingen är emot mig"



Jag tänker att ett hem bör ha ett antal s.k. conversation pieces - ting som bär upp historier och associationer av egen kraft.



Än är det inte för sent att gå ner i soprummet och rädda fåglarna...