SEMESTER-AVSTÅND
Butiker som stänger för semester annonserar dessa. Men här får man också
en slags hänvisning åt vilket håll och ungefär hur långt det är till semesterparadiset.
Själv trotsade jag rikningen, gick jag åt helt andra hållet - mot arbetet!
Anne-Marie
BESKA DROPPAR
Isvatten! Inte beska droppar. Har fått nog av dem!
Anne-Marie
FRÅN MAIL TILL BLOGG
Det var så gulligt så jag publicerar det här. Tack till avsändaren.
det blev ett ord, det blev en rad, det blev en mening, det blev en sida, det blev ett kapitel, det blev en bok. Det brukar annars bli en tummetott.
Anne-Marie
Anne-Marie
ANKOMSTHALLEN
Igår stod jag och väntade på min bästa vän, hon i gula bilen. Tänkte möta upp. På flygplatsen. I ankomsthallen.
Jag är en iakttagare, och en tänkare, och där jag står står jag mitt i en mångfald av väntande. Jag hör människor vänta, mötas och förenas. Det känns som om jag står mitt i något privat, något av så intim art att jag inte ska ta del av det, samtalen som rör någon som inte alls är välkommen hem utan bara ska hämtas hem, någon annan står med välputsade skor, välkammat hår, och ängsligt vrider och vänder på en blombukett, andra som omfamnar varandra som om år slitet dem från möjligheterna, någon går vilset fram och undrar om det är rätt person - ja jag ska hämta dig, företaget det och det - och en gammal farmor slår armarna om två tvillingar som rusar in i hennes famn... Kanarieööööööööööööööööööarna var hur bra som helst.....!
Där står jag... och tittar mot öppningen där alla resenärer kommer ut. De kommer med sina dragresväskor, en del från solen, en del från skuggan, en del med porfföljer en annan med en gitarr... två stycken kommer ut med lika dana overaller, likadana väskor, två stycken med barfotafötterna i flipflopskor, de rundar hörnet där jag står... aha de är röksugna! - Kan du gräva fram en cigg?
Då jag stod där och tänkte, funderade över livsmöten och livets alla kvaliteter kommer en man ut, han är så tryggt förvissad om att han blir mött, denna avundsvärda man, huvudet högt över alla andra, spanande med lyckoögonen över hela folkhopen. - Ja, ja var är hon... för att i nästa stund få syn på en kvinna som i våta kläder kommer inspringande från parkeringen och rusar rakt in i hans armar... återförenade.
Jag står och tittar. Jag står och glor, kanske man skulle säga. Jag ler åt deras fullkomliga lycka. Återseendet då jag plötsligt hör min bästa väns röst precis framför mig:
- HÄR är jag!
Anne-Marie
INTE-R(i)ÖR
En slags rofylldhet har intagit mitt hem.
Det kan också förklaras i det elavbrott som nu råder i vissa delar i det.
De annars så ljudbringande inslagen - tv, radio, sterio - har ingen ström.
Det blir tyst.
Obekvämt först.
Men bekvämt senare.
Jag lever i en slags tystnad.
Den är god. Den är väldigt god.
Jag behöver den.
Den omfamnade mig med sådan märklighet.
Krävde något av mig.
En kopp te!
En kopp te!
Inte en svart kopp kaffe!
Utan en rykande varm kopp te!
Förändringen är nära.
Anne-Marie
REGNDROPPAR
Nyss taget fotografi. Tre vackra regndroppar. Alldeles utanför mitt fönster. Det är något med förmågan att hålla sig kvar. Styrkan i själva motståndet att falla. Och alldeles snart faller den första droppen, sedan den andra, och slutligen den tredje. Som om de valde att falla. En efter en. Nedanför är en uppsamlingsplats. En liten vattenpöl. Storhavet för något så litet som en droppe. Den totala föreningen.
Drippe-dropp!
Anne-Marie,
som ska skriva på något helt annat, men jag kommer inte igång.
VÄLKOMNA HEM
Jag ska möta upp på flygplatsen idag. Stå och vänta hem min bästa vän, hon med den gula bilen. Hon har varit ute på riktigt äventyr. Jag antar att hon behöver en bilresa från flygplatsen till sitt hem. Jag tänker köra tyst... och bara lyssna till hennes berättelse.
Men detta att vänta på någon? Flygplatsvänta?
Det är en akt av något helt annat. Man står där och väntar. På något vis blir man en famn, en slags övergång vilken klipper navelsträngen till själva resan och knyter ihop den igen med hemlandets.
Redan vid gränsen mellan internationell mark och nationell:
- Åh heeeeeeej - välkommen hem! Hur har du haft det?
Och kramandet och återseendeglädjen vet inga gränser av något slag.
Den hemkommande är fylld av sina berättelser, upplevelser, sin världsutblick, sin utresa och berättar sig tillbaka in i hemlandet.
Jag kommer att stå där. Ta emot.
Nyss var jag den där hemkommande. Resan från Redmond, Seattle, Microsoft och mötet med Bill Gates, lärarna från jordens alla hörn bar jag över tullgränsen och in i min nation. Jag var en enda stor berättelse. Fylld till brädden. Det skulle vara näst intill obehagligt att inte bli mött. Ofullständigt. Resan skulle avslutas i några beska minuters vandring bland de som väntar hem någon annan. En slags total ensamhet där man tvingas spänna ögonen utanför de väntandes horisont, längre bort... som till ett annat mål, spelar ingen roll vilket, bara en fastare blick mot något där bortom. Vad som helst.
Jag blev mött.
Jag är ovan vid att bli mött, brukar avfärda det hela:
- Nej, det behööööööövs absolut inte.
Men där innanför ropar något helt annat:
- Snälla, möt mig!
Det är en akt av något annat, den att bli mött, vara väntad på. Återknytandet, förankringen, fortsättningen.
- Åh välkommen hem, viskade någon i mitt öra, mitt i välkomstkramen, Välkommen hem!
Då är man hemma!
Och det är en större resa än att vara borta!
Anne-Marie,
som kommer att stå där. Bland alla väntande... det är jag bra på - Att vänta hem!
SKRATTAT GÅTT
Skrattat, gått, tittat, pratat, funderat, sett!
Så ungefär.
Denna dag.
Ett liv!
Så sa Melker i Saltkråkan,
så säger jag fast från en annan ö.
Anne-Marie
ÖNÖDIG ENERGI
Jag har under en tid ödslat onödig energi på en skitsak.
Jag har tidigare alltid sagt att man ska verka för framtiden.
Detta trista ältande har bara med dåtiden att göra.
Och viss dåtid kan man betrakta som en parentes.
Anne-Marie
SAMLARE
Jag samlar ibland ihop mig.
När jag samlat ihop mig så kan jag samla på kylskåpsmagneter.
Jag har hela kylskåpet fullt av dessa bilder och texter...
Samlingen började inte som en samling.
Det började med en endaste en. Därefter blev det två.
Och så har det fortsatt.
Det är ingen stor grej.
Detta att samla på något så litet som en kylskåpsmagnet.
Men en viss dragningskraft har det på mig.
Anne-Marie
Vad samlar du på... och varför....?
Det vore så roligt att få ett gensvar... !
FRÅN MAIL TILL BLOGG
Intressant hur det kan bli när man vågar ta kontakt. Först tyckte jag du verkade så insjunken i dina funderingar och ville inte ”störa”, men så vände du dig med ett snabbt leende, om det sen var mot mig eller någon/något annat vet jag inte. Du blev så vacker och tillgänglig och jag tänkte att när jag nu ändå sitter ute bland folk, som jag gör alltför sällan, så är det också en nyfikenhet på eventuellt kontakt jag har.
För några dagar sedan mötte jag en konstnär på ett cafe i Stockholm.
Jag var försjunken i mig själv. En aning ledsen och nedstämd.
Jag slog mig ned för att läsa... och slutade i ett långt samtal.
Så kan det bli.
Idag fick jag ett mail.
Det var så målande - så konstnärsbildande!
Som ett slags skrifligt fotografi.
Och ord kan vara plåster.
Utan att självhäfta.
Anne-Marie
BLICK FRÅN BRYGGAN
Det går nästan inte att se ned i djupet. Något återspeglas ständigt i vattnet. Det beror på hur man fokuserar. Vill man nå djupt så kan man se förbi återspeglingarna. Vill man se lite mer ytligt ser man vad som återspeglas. Det är vackert. Så tänkte jag när jag vickade tårna över bryggkanten...
Anne-Marie
OFFENTLIGA VARDAGSRUM
Helt underbart.
Får man säga det.
Detta offentliga vardagsrum.
Fik, internetplats, soffor, musik.
Då man köper sitt kaffe frågar de efter ditt namn.
När kaffet är färdigt ropar de ut...
- Anne-Marie! Coffee ready!
De bygger upp en slags hemmakänsla.
Att det är ett ekonomiskt knep, ett reklamtrix det förstår jag.
Men saken är den... att jag kan sitta därinne utan att köpa mer.
Om ens en kopp kaffe.
Stämingen härinne är mycket "hemmalik".
Jag köper hela konceptet.
Framtidsvardagsrum.
Jag satt i sex timmar... ville inte gå... och tiden gick utan att jag gick.
Klockan gick utan att göra väsen av sig.
Jag berättade för de som arbetade att jag bara kom in för en snabb espresso.
De gaplabbade... du har ju nästan flyttat hit.
Nåväl - reser hem imorgon - fast de öppnar klockan sju och jag tänker ställa klockan.
Vill tillbaka.
Jag är nog en offentlig person!
Trivs där det är andra.
A-M
TÅSAGA 14
Det var en gång en liten tåfamilj. De levde för det mesta ihopträngda på en liten yta. Detta gjorde att de kivades så där som man kivas då man är för nära och behöver lite avstånd. Den lilla tån hade just gråtit. Det var författerns långpromenad som ställde till det för tårna. Stortån var heroiskt tröstande.
- Mjaoooooooo jag vill inte var en lilltå?
- Du måste finna dig i din plats, lille vän sa stortån.
- Jag är minst och blir mest klämd, gnällde lilltån.
- Åhja, försökte stortån, du och jag blir klämda från varsitt håll
- Men vi då! skrek de tre mittentårna, herregud så det kläms och trycks ihop.
Kan man inte klaga till övre instans? Vi måste få henne på andra tankar. Det går inte längre.
- Vi kan se till att hon får skoskav, tänkte den mest klämda tån. Vi kan ge henne skoskav!
I detta enades den lilla tåfamiljen och skulle inför nästa promenad lägga upp en liten plan.
- Men tänker om hon har skavsårsplåster... funderade de vidare... kanske hon kan köpa ett par rymliga Foppatofflor?
Anne-Marie tänker,
Ja, ja. Nu är de här igen. Jag försöker skriva något litet gulligt men tårna protesterar och gnäller hela tiden. Det går inte att skriva sig igenom detta motstånd. Ja, jag vet. Jag är delaktig i deras problem. Nya skor, barfota i skorna, höga klackar, låga klackar, stövlar som spänner runt tårna... men herregud... jag lider ju också. Smärtan i fötterna syns ju i hela ansiktet. Vem som helst kan ju se när skorna inte passar bäraren, eller för den delen, promenaden. Så vad gör ett litet skavsår... hela jag tog bussen hem. Så löste jag det, men om detta fina det bryr sig inte tårna om. Nähä! De gnäller på där i skorna. Gör sig påminda trots att jag inte går med dem. Gnälligt tycker jag. Vet inte om jag ska skriva mer om de här tårna. Vi hamnar bara i konflikt med varandra. Skoskav? Pyttsan! Det finns jättebra plåster. Så är det! Foppatofflor? Näe!
Anne-Marie
TIDSVINST
Tidsförlust eller tidsvinst?
Hur ser det egentligen ut i vår ekonomiska beskrivning av tiden?
Hushållar vi med den? Eller slösar vi?
Anne-Marie
TÅSAGOR KAPITEL 13
Det var en gång en tåfamilj. De trängdes som familjer gör.
- Var glada ni, sa stora tån, att ni inte är fingrar. Dom har så mycket att göra.
- Åh ja, sa mellantån, vi har också ett och annat att stå i!
- Så du går på, sa stortån.
- Står på. Jag tänker inte stå på något.
- Äh, jag menade inte riktigt så. Jag menar du går på... det betyder ungefär att du bara ... ja ... går på!
- Åh ja...sa den lilla tån... jag skulle gärna vilja vara ett litet finger. Då skulle jag i alla fall ha ett finger med i spelet.
Ja, ni hör hur den lilla familjen trasslade till det med orden. Trots det höll de ihop. Tur var väl det ändå.
Anne-Marie tänker.
Nu är de här igen. Tåsagorna!
Jag undrar varför. Var har de här på bloggen att göra?
Anne-Marie
DEN ANDRA KOPPEN
Det är nog det bästa jag vet.
Att få kaffe serverat.
Då möter jag kaffedoft och omsorg i en och samma handling.
Min dotter serverar mig kaffe.
Hon ställer ned kaffekoppen med en sådan outtalad kunskap om mig. Hon vet. Hon kan. Hon gör det där tysta självklara som man bara gör för sin nästa när man har varandras vanor i sitt eget blod. Det handlar inte om en tanke längre, det handlar om en vana... och en slags ryggradskärlek.
Jag tar min kopp kaffe och för den till munnen.
Då ser jag hennes kopp.
- Vad dricker du? frågar jag nyfiket.
Denna plötsliga insikt om att jag är en vana, en välkänd levnadssaga, där hon gör sitt eget liv. Det syns i de små detaljerna. Skummad sojamjölk. Kanelen!
Ränderna går tillfälligt ur!
Det är skönt att veta.
I behaglig tystnad sitter vi bredvid varandra.
Fullkomligt samspelande var och en för sig.
Anne-Marie
PRIVATA VINKLAR
"På mammas femtioårs fest återförenas femtio års historia, likt en parad ur det undermedvetna, dessa bortglömda och plötsligt så självklara ansikten. Och det är märkligt att möta dessa människor som känt en som barn och stå inför dem som vuxen. Att titta dem i ögonen och i en svallvåg åter minns alla samtal du lyssnat till så aningslöst som sjuåring och plötsligt på allvar förstå det tjocka register av liv som pulserar i rummet. Tvärs över bordet vinkar en äldre kvinna..."
http://hypergrafi.blogspot.com/2008/02/nostalgi-i-tre-delar.html
Det är märkligt med perspektiv. Vi befinner oss i samma rum. Om än så olika vi agerar i detta rum, så olika saker vi ser, hur vi relaterar till minnen och möten. Jag läser min dotters perspektiv. Det är minst lika sant som mitt. Jag ömmar för detta. Jag står här. Du står där. Bara den lilla meterns skillnad har förändrat allt för oss. Den fysiska utblicken. Vad betyder detta inte för den inre utsikten.
Allt det goda
till världen runt omkring mig,
Anne-Marie
http://hypergrafi.blogspot.com/2008/02/nostalgi-i-tre-delar.html
Det är märkligt med perspektiv. Vi befinner oss i samma rum. Om än så olika vi agerar i detta rum, så olika saker vi ser, hur vi relaterar till minnen och möten. Jag läser min dotters perspektiv. Det är minst lika sant som mitt. Jag ömmar för detta. Jag står här. Du står där. Bara den lilla meterns skillnad har förändrat allt för oss. Den fysiska utblicken. Vad betyder detta inte för den inre utsikten.
Allt det goda
till världen runt omkring mig,
Anne-Marie
KÖRLINGS TÅSAGA nr 12
Det var en gång en liten tåfamilj.
De trängdes ihop på en liten, liten yta.
- Jag har något att berätta för er, sa stora tån.
- Vaddå sa tån intill.
- Jo jag har gjort mig fin i håret... svarade den stora tån.
- Fin, sa de tre andra. Du ser ju inte klok ut.
- Jag trodde du hade ketchuphår... sa lilltån.
- Fin och fin... du se inte klok ut, sa den näst yttersta tån.
- Jo, det är så här... jag har gått och blivit kär... rodnade stora tån.
- Kär? Vad är det? skrek alla tår ihop.
- Ja, det är väl när man vill vara tillsammans med någon mycket, och tänker på den andre..
- Det går inte att bli kär... du kommer inte loss ur det här förhållandet...
- Jo, men jag är kär i den andra stortån i den andra skon. Vi har sneglat lite på varandra... under sulan så att säga...
- Ha, Den stora tån tittar aldrig på dig... du är för ful i håret...
- Men.. men.. men ... vi kanske kan träffas och se hur det går allesammans. Den tån har också massa andra tår runtomkring sig...
- Bara ni inte pussas... det är jätteäckligt... sa den mittersta tån.
- Blä! Blä! För pussar skrek de fyra tårna högt i högan sky.
Anne-Marie tänker:
En någon ringde mig och frågade när jag skulle skriva en tåsaga igen.
- Va... tåsaga... vad är det för något? skrek jag. Jag skriver av princip inga tåsagor längre. De är för bortskämda och elaka. Jag tycker inte om dem.
- Men snälla skriv något om kärlek och tår... kan dom inte bli kära allihopa i tårna i den andra skon.
Jag tänkte lite på det där. Jomänvisst. Det kan ju bara bli gulligt. En kär stortå kan man väl klämma in i vilken sko som helst tänkte jag. Men när jag började skriva så ... jag vet inte... dom sätter sig på tvären dom där andra tårna. Det är inte bra tänker jag. Men sen slår det mig att jag också tycker att stortån är ful i håret... och att hon kanske kunde välja en annan frisyr. Men jag är ju bara författaren... vad tårna gör och säger... det kan ju inte jag påverka.
Ja, ja... det blev som det blev den här gången också. Lite trött blev jag! Nästa tåsaga ska handla om något hemskt. Kanske om ett blodigt skavsår... men bara kanske... eller ska jag ge igen med att hota om nya skor, med jättehöga klackar, en kommande fest... med dans... WOW... vi får se.
Anne-Marie
KÖRLINGS TÅSAGA 11
Det var en gång en liten tåfamilj. De var för evigt sammankopplade. Detta gjorde ibland att irritationen mellan tårna blev trängd. Skavandet i skor. Trampandet på tår. Ja, allt det där som fötter kan råka ut för, och tår i synnerhet. Tåfamiljen hade varit med på festligheter. Fötternas ägare hade pressat in tårna i en smal och elegant sko. Men hög klack och ...
- Jag hatar fåfänga, sa den stora tån. Fåfänga gör mig vansinnig.
- Varför finns det skor... pep den mittersta tån. Berätta. Varför gör man skor som ser ut som precis tvärtom än hur vi tår har det...
- Ja,,, grymtade stora tån, som envisades med att räta ut sig. Det är väl så det är. Man ska trängas in mot sin vilja. Det finns skolor också. Där man gör på samma sätt. Små tår ska passa in... skällde stora tån.
- Jag vill inte passa in sa lilltån. Jag vill passa ut.
- Det går inte. Det enda vi kan göra är att göra oss påminda. Skava tillbaka lite. Vi erbjuder skoägarinnan lite skoskav och nageltrång...
I detta enades den lilla tåfamilj. De började tänka i banor av hämnd. De skulle minsann....
Jag försökte skriva vänligt. Men sagan blir alltid så här. Jag förstår inte mig på dem. Och javisst. Igår odlade jag min fåfänga. Var på stort kalas, utstajlad, insmilad, målad, utstyrd, snajsig och som pricken över iet... fullkomligt underbart vackra skor. Höga klackar, vacker form, Jag lät försiktigt, observera att jag faktiskt skrev försiktigt, min fot glida in i den vackra skon. Att jag sedan vinglade hit och dit på de höga smala klackarna hör inte till saken.
- Aj... nä nu... nu ger sig tårna till känna.
Anne-Marie