KÖRLINGS TÅSAGA 10
Det var en gång en liten tåfamilj...
- Det är svårt att vara handlingskraftig när man är en tå, sa den stora tån bekymrat.
- Vicka på dig lite, sa mellantån, jag sitter mitt i.. klistret.
- Skulle inte vi sjunga har den äran... för någon idag... undrar den lilla lilla tån.
- Jo just det... klara färdiga gå... skrek den näst minsta tån.
- Nej, skrek de andra tårna, vi ska inte springa vår väg... vi ska sjunga... då ska man samstämma med varandra.
- Det kan inte jag... jag vill gå min egen väg...
- Men kan vi inte sjunga nu... snälla... en liten sång...manade stortån.
- Nej sa småtårna resolut. De behöver trotsa något.
- Då sjunger jag själv sa stortån.
Stortån gav hals... det blev en Bob Dylan låt... You´re gonna make me lonesome when you go... Att det inte var en sång till ett födelsedagsbarn det tänkte inte stortån på. Men innehållet i sången - det kan tårna aldrig få uppleva. De är sammansvetsade. Trots att de spretar lite åt alla håll emellanåt.
Anne-Marie tänker:
Här ritar jag en löjlig liten saga, för att hylla min dotter. Trodde tårna kunde stämma upp i en glad trall av något slag. Men icke sa Nicke. Jag tycker det är en gnällig liten familj. Samstämma... de kan inte ens stava till att stämma upp i en glad trall. De håller tyst. Stortån ger hals... och sjunger Bob Dylan. Om gråt och tårar, seperation och ...
Jag blir lite trött.
Jag ritade ju ändå dit ett paket.
Detta paket var tårna inte ens nyfikna på.
Dessutom var detta paket inte till dom.
Anne-Marie
TRASIGA GLASÖGON
- Kan du vara smakråd... mina glasögon är trasiga, behöver omedelbart nya... ser ingenting... jo om jag blundar med ena ögat ser jag lite...
- Okidoki, svarade jag.
Jag blir hämtad med bil... och vips... står jag bland en uppsjö med glasögonbågar... och inser att mina egna glasögon är fullkomligt intakt, men just där ser jag ingenting, de behöver rengöras... tvättas och putsas... just detta älskar jag med Optiker... jag får detta gjort innan jag blir den där kritiske granskaren av glasögonbågar. Inser också att allt faller på mitt tyckande och tänkande. Jag är kritisk in i minsta detalj. Skärper mina ögon för detaljer.
- På dem! På med dem menar jag! och ger min bästa vän de finaste bågar jag kan finna.
Sedan är jag ensam domare och värdemätare:
- Nej, för tantig...
- Nej, för ungdomlig...
- Nej, för gröööööön...
- Nej för fyrkantig...
- Nej... små och för stora...
- Nej...för för för ... saknar ord för ... tja de där är rent av fula.
Jag hittar slutligen några som min vän klär i. De är nästan för perfekta. Alldeles så där som skapta för henne. Hon klär i dem. De klär i henne. Klart! Taget! Då var det där med glaset. Syntestet? När var detta gjort? Ja ni vet alla frågor om ...
- Hur är det med synen... frågar Optikern
- Tja, jag ser nästan ingenting... svarar min vän... du, säger hon och pekar ungefär på optikern, du är som en skugga...
Då tänker jag... men åkte inte vi bil hit. Satt inte jag alldeles nyss i hennes bil? Frågade hon inte lite väl mycket om vägar och gator som borde vara alldeles bekanta för henne?
På väg hem körde hon igen.
Nu var det mörkt.
Det gnagde i mig. Hon ser ju ingenting. Vad gör jag i hennes bil? Dessutom mörknade det, eller för att vara sannenlig, det var kolsvart ute...
- Du, hur har du det med mörkerseendet? frågar jag utan att darra på rösten.
- Jo tack, obefintligt, svarade hon.
Jag var hennes passagerare. Jag var nästan hemma. Först utanför bilen gapskrattade jag. Så där underbart ljuvligt skratt av det förlösande slaget.
Jag var hemma. Räddad.
Anne-Marie
INBJUDAN
I N B J U D A N
Ska jag ha med mig något?
Medtag dig själv.
Inget extrapris.
Inget överpris.
Inte kort datum.
Inte bäst före heller.
Inte råstekt.
Inte sönderkokt.
Inte storpack.
Inte för lite heller.
Kom som du är!
Anne-Marie
KÖRLINGS TÅSAGA 9
Det var en gång en liten tåfamilj. Ständigt i rörelse hade de hade alla gjort avtryck i tillvaron. De vickade hit och dit. Ibland spretade de lite hit och lite dit. De ville inte bli trampade på. Och de var för filfördelning. Ibland uppstår problem med liktår och ett och annat skavsår. Därför fil. Om detta vill tårna inte att författaren skriver om.
- Hoppas hon aldrig tar upp det där med liktår, funderade tårna.
- Nä... inte heller det med skavsåren. Det kan bli en varaktig historia. Ganska osmaklig faktiskt, tänkte de vidare.
- Jag är glad att hon skiljt oss åt från achilleshälen, för den har inte jag lust att dela sko med, mumlade de vidare.
- Författaren verkar ligga lite lågt... funderade den lilla tån.
- Ligga lågt... skämtar du... hon som alltid går i högklackat...
I detta jätteroliga skämt enades tårna i ett glättigt...
- MOAHHHHHHAAAAA, fniss, hihihitihi, hahaha... Moahahahha
Anne-Marie tänker:
De tänker och funderar de här tårna. Jag vet inte om jag tycker att de ska ha rätt att skratta ÅT mig. Dessutom är det inte så roligt skämt alls. De tar sig sådana friheter. Men jag kunde inte låta bli att låna Saras skratt, http://sarasbetraktelser.blogspot.com/ för det gillar jag. Jag undrar så hur Saras skratt låter i verkliga livet. Jag är inte riktigt säker på att jag skrivit hennes skratt helt bokstavligt rätt, men va sjutton, ett skratt ska man väl inte ta bokstavligt.... hupp.... häpp... och det är ju precis det jag gör. Jag gillar ju inte att tårna gör skämt av mig. Hur tårna låter när de skrattar har jag ingen aning om. Det är ingen ljudsaga det här. Bara ord. Om detta kan vi bara spekulera då vi spankulerar.
Anne-Marie
KÖRLINGS TÅSAGA 8
Det var en gång en liten, frusen, ensam och övergiven tåfamilj.
- Det regnar, sa den lilla tån.
- Det regnar, sa den näst minsta tån.
- Det regnar, sa den mittersta tån.
- Det regnar, sa den långsta tån.
- Okey. Meddelandet har gått fram, sa stortån.
Anne-Marie tänker...
vad håller jag på med? Egentligen?
FLUGA
Efter att ha läst om krypen i Tranströmers lådor längtar jag efter en liten husfluga.
Jag längtar efter det där surret.
Husfluga.
Det är en fluga för hushållet det!
Ett värdigt husdjur som väljer när, var och hur.
Passar det inte så sticker de.
Vill man inte ha dem där slår man lätt med en hoprullad tidning.
Surr-surr-surr - tystnad-tystnad-tystnad-tyst-surr-surr-surrrrrrrrrrrrrrrrr
Sommarljud.
Anne-Marie
Jag längtar efter det där surret.
Husfluga.
Det är en fluga för hushållet det!
Ett värdigt husdjur som väljer när, var och hur.
Passar det inte så sticker de.
Vill man inte ha dem där slår man lätt med en hoprullad tidning.
Surr-surr-surr - tystnad-tystnad-tystnad-tyst-surr-surr-surrrrrrrrrrrrrrrrr
Sommarljud.
Anne-Marie
KÖRLINGS TÅSAGA nr 7
Det var en gång en liten tåfamilj...
Efter en lång natts sömn, under ett mycket varmt och mjukt, skönt och behagligt, fluffigt och dunfyllt täcke vaknar den lilla tåfamiljen. På deras bord står en dukad bricka. På brickan finns det varm choklad, äkta belgisk choklad, toppat med rikligt fet vispgrädde. Vispgrädden har några korn av kardemumma, tja... och tåmammans choklad har smak av något av det starkare slaget. Det är vinter, det är kallt. Det ska smaka gott. På brickan finns också hembakade bullar. HEM BAKADE. Bullarna innehåller rikligt med mandelmassa, kardemumma och kanel. I själva verket skapar bullen sig själv utifrån den som ska äta den. Det är sålunda en magisk bulle. Av den finare sorten. Inte det bästa är gott nog - det ska vara bättre än bäst.
- Får man bara en? suckar den hungrigaste tån. Den var god. Men det var för lite. Om vi ropar tror du författaren kommer då? Om vi ropar
- MERA BULLAR! kommer hon då?
Anne-Marie tänker:
Kära vittnen - ni som av händelse följer den här märkliga berättelsen. Ni såg att jag tidigare skrev ett inlägg om att jag var uppe och bakade... Ni ser klockslag för denna min bakning. Det är iallafall söndag och jag kan sova ut. Men Icke sa Nicke, uppe med tuppen för att baka lite bröd. Nu har jag ju också makten att formulera mig i sagan, så ni kan säkerligen följa mina intentioner att göra mig själv så snäll och omtänksam som helst. Jag trycker på orden HEMBAKADE... BELGISK CHOKLAD... för att inte tala om hur fantastiskt värmetäckande mitt täcke var. Och den varma ljuset som jag tände och ställde ut i snön.
... och nu sitter jag här... och hör hur de ropar på mig...
- MERA BULLAR! MERA BULLAR! MERA BULLAR!
Jag är lite trött detta fjäskande... men nu har jag givit mig in i leken...
- MERA BULLAR ? JAG KOMMER!
Anne-Marie
KÖRLINGS TÅSAGA NR 6
A-M TÄNKER:
Jag vill inte att de ska flytta ifrån mig.
Jag är uppe och bakar bullar... ska gå ut med en bricka med nybakade bullar och varm choklad.
Jag vet att jag fjäskar.
Men jag har faktiskt ett stort hjärta i kroppen.
Anne-Marie
KÖRLINGS TÅSAGA nr 4
Det var en gång en liten tåfamilj...
- vi säger ingenting... nu håller vi tyst viskade den ena tån till den andra. Det mumlades bland tårna.
- vi kanske får tag i någon annan författare... en snällare... gulligare...rarare... mer omtänksam... rarare penna liksom.
- jag har gjort en liten skylt... men schhhh... jag tror hon är här i närheten... tysta... sa den lilla lilltån.
Anne-Marie tänker...
Det här är ju helt otroligt.
Jag skapade de här tårna.
'Tja helt min egen ide tycks det nu inte vara.
Jag hade några litterära förebilder.
Men nu lever de här gestalterna sina egna liv.
Jag blir lite trött.
Anne-Marie
KÖRLINGS TÅSAGA 3
Det var en gång en liten tåfamilj...
- Hihi vi vann sa den yttersta tån. Författaren satte på oss mössor. Nu slipper vi frysa.
- Ti tihi... jag var den enda som fick ett hjärta på min mössa. Jag tror att hon som skriver gillar mig mest! sa den näst yttersta tån.
- Varför skrev hon AIK på min mössa? Är inte det att sticka ut? Och utan att fråga?
- Jag ville ha något modernt, inte en gammal avlagd sjal... den hittade hon säkert på någon vind.
- Mig gillar hon mest, mig gillar hon mest, mig gillar hon mest... sjöng den näst sista tån.
- Tror du att författaren hade dåligt samvete och tyckte lite synd om oss? undrade den lilla tån..
- Nej, nej, nej ... så här gjorde hon bara för att vi längtade till någon annan författare och hans sagor. Det är inte alls för att vara snäll...
Anne-Marie tänker.
Men snälla rara!
Här klär jag dom efter årstid och de bara klagar. Inget blir rätt. De har mage att klaga.
Mössan med hjärtat lånade jag faktiskt av en annan författare som nu låter sina små sagofigurer frysa ihjäl...
Så lita inte på andra författares välvilja. Det säger jag bara. Makten sitter i pennan på den som skriver.
Anne-Marie
KÖRLINGS TÅSAGA del 2
Det var en gång en liten tåfamilj.
- Jag tycker vi sprider ut oss ... söker våra egna vägar, sa den minsta lilla tån.
- Du är rolig du, sa den mittersta tån.
- Lilla vän, svarade stortån, Här håller vi ihop i vått och torrt.
- Kan vi inte byta plats åtminstone... undrade den lilla tån...
- Du har din plats, svarade alla unisont. Hur skulle det se ut?
Anne-Marie tänker:
En liten tå på vift.
En bra början på sagan.
Jag tycker de andra tårna har så tråkig attityd.
Positionerna är så låsta.
Jag ger upp... glädjedödare där!
Anne-Marie
SANDBERG SKREV TUMMESAGOR
KÖRLING SKREV TÅSAGOR... tja... lekte att jag skrev tåsagor... principen lånade jag av Sandberg.
Det var en gång... en liten familj.
och de var inte riktigt klädda för det kalla vädret. Det blåste iskalla vindar. Snön föll.
- Varför ritade någon oss så här... sa den minsta lilla tån. Vad tänkte författaren på...
- Ingen aning, sa den stora tån. Det blir så här om någon får för sig att ta av sig sin strumpa och sätta ut ett fotavtryck i snön... fotografera det hela. Det bara blir så...
- Jag förstår inte, sa den mellersta tån, kunde författaren inte klä på oss något. Jag fryser...
- Jag längtar efter... finns det inte någon som skriver sagor om någon strumpa... Syster Yster... så varmt det skulle vara.... Strumpan!
- Jo jag vet, säger den näst yttersta tån, från höger sett, så synd att vi inte hamnade i den sagan.
Då hade vi sluppit att frysa.
A-M tänker...
Så otacksamma dom är.
Jag tänker inte skriva en rad till.
Vara i en annan saga... nu ger jag upp!
Anne-Marie
Det var en gång... en liten familj.
och de var inte riktigt klädda för det kalla vädret. Det blåste iskalla vindar. Snön föll.
- Varför ritade någon oss så här... sa den minsta lilla tån. Vad tänkte författaren på...
- Ingen aning, sa den stora tån. Det blir så här om någon får för sig att ta av sig sin strumpa och sätta ut ett fotavtryck i snön... fotografera det hela. Det bara blir så...
- Jag förstår inte, sa den mellersta tån, kunde författaren inte klä på oss något. Jag fryser...
- Jag längtar efter... finns det inte någon som skriver sagor om någon strumpa... Syster Yster... så varmt det skulle vara.... Strumpan!
- Jo jag vet, säger den näst yttersta tån, från höger sett, så synd att vi inte hamnade i den sagan.
Då hade vi sluppit att frysa.
A-M tänker...
Så otacksamma dom är.
Jag tänker inte skriva en rad till.
Vara i en annan saga... nu ger jag upp!
Anne-Marie
MINNESBANKEN - HELMER BRYD
Helmer Bryd är Gunnar Svensson. För mig. Jag var hans sekreterare under en period av mitt liv. Jag blev sekreterare utan att äga det uppdraget. Jag fick det. Jag arbetade med musik på ett av de stora, stora musikförlagen. Gunnar Svensson blev min berättare. Han slog sig ned med sina noter, sina historier. Han berättade och berättade. Jag lyssnade och lyssnade. Jag har en egenhet. Jag rodnar lätt. Det kan tyckas charmigt. Det tyckte Gunnar Svensson. Han berättade historier jag inte förstod. Musikaliska krumbukthistorier som jag behövde tid på mig att tänka och klura ut det roliga i. Innan poletten ramlat genom hela tankemaskineriet rodnade jag. Då var Gunnar Svensson glad. Lämnade en bunt noter vid mitt bord. Leende och skrattande. Var jag inte på plats låg det alltid en liten underbar lapp... vänligheten själv... och kanske är det han som fått mig att alltid längta efter att skriva...
och givetvis föddes sekreteraren Anne-Marie. Jag skrev ut, läste igenom och sände iväg. Det var bara ett underbart och förtroendefullt uppdrag. Vi blev väldigt goda vänner. Jag har de här lapparna kvar... och minns. En liten lapp. Det är avtryck det.
Inspiration och energi. Det är delbart med andra. Tänk vilken kraft det innebär att få vara sprudlande av verksamhetslust. Är man då i närheten sprider detta sig. Jag känner alltid så. Sprudlande lust. Den vill jag värna. Många tror den är tung att bära. Snarare än att se möjligheten i den.
Det behövdes inga funderingar. Jag lade allt annat åt sidan. Gav mig i kast med uppgiften. Nästa gång Gunnar Svensson kom på besök slog han sig ned, drack sitt kaffe på mitt lilla kontor, berättade om föreställningar och anekdoter. Jag ler varje gång jag läser lapparna. Jag har många, många fler. Det är lite ur min minnesbank.
Allt gott vackra läsare,
Anne-Marie Körling
Allt gott vackra läsare,
Anne-Marie Körling
MÖTEN IDAG...
En dag fylld av möten.
Eleverna.
Kollegorna.
Entreprenörerna.
Skolutvecklaren.
Förlaget.
Författaren.
Vännerna.
Det har varit från det ena till det andra.
Eleverna.
Kollegorna.
Entreprenörerna.
Skolutvecklaren.
Förlaget.
Författaren.
Vännerna.
Det har varit från det ena till det andra.
FLAMMANDE LÅGA
Idag hörde jag en man fria till en kvinna.
Det var stort. Det var privat.
I offentliga lokaler lyssnar alla ...
Visst svarar hon väl ja...?
När de lämnade lokalen syntes svaret i dem båda.
Anne-Marie
det går inte att inte lyssna...
FLOURTANTEN
Det är ett barndomsminne.
Som en ordnad ritual står vi alla i en ring (när jag skriver det här ser jag min skola). Det är pallar som skapar ringen. På pallarna står det baljor (när jag skriver det här ser jag hur det ser ut, vi ställde oss två och två vid pallarna och baljorna). Baljorna är av plast. Vi får små muggar med några centiliter vätska i (när jag skriver det här minns jag att det var hur länge sedan som helst). Flourtanten står fin i dräkt och liten hatt (under tiden jag skriver det här märker jag hur jag åldras). Hon är klädd för tillfället (när jag skriver det här inser jag att jag inte hade något mode att följa då. gulochblåjeansen var några år senare, v-jeansen likaså). Flourtanten har inga snälla ögon (när jag skriver det här minns jag hur nervös jag var för att inte klara av att skölja runt i munnen, tänk om jag svalde alltsammans). Hon hade en liten flourtantmössa på sig. (När jag skriver det här minns jag att jag var livrädd för tandläkaren). Nu- sa hon (det var länge sedan jag hörde henne säga det) och så förde vi med darrande händer (som ni märker var det ordning och reda på den tiden, Lisa kissade på sig av rädsla. Vi trodde att flouren rann rakt igenom henne). Jag sköljde runt. Flourtanten tog tiden. Ticketack. Vi fick inte skratta (när jag skriver det här så minns jag hur svårt det var. Vi stod ju i en ring och såg hur allesammans lät flourvätskan skölja runt). Så befriade flourtanten oss från det vi hade i munnen. (tänk vad man kan minnas) och vi fick böja oss fram över platsbaljorna (dom skrev jag ju om i början... minns du inte det) och spotta ut vårt flourvatten. Sedan neg vi (om vi var flickor) och så bockade några (om de var pojkar). Sedan hade vi lite friskare tänder. Tandhälsan byggdes upp i folkhemmet.
Oj så gammal jag känner mig. Men det är bara när jag tänker på Flourtanten. När jag ler nu ser jag att hon fick rätt.
- Tänderna ska räcka ett stycke fram i livet... sa hon med barsk stämma. Se så skölj runt ordentligt.
Hon fick rätt. Hon visste något som inte vi visste. Hur hennes tänder såg ut... nja... hon var så sammanbiten så hon hade säkert borstat tänderna med Karlssons klister (gammalt lim från min tid som busig unge)...skrattade vi när vi befriats från flourtantens mottagningsrum. Så var det på min tid.
Flourtanten!
Jag vill se henne i skolan igen.
Anne-Marie
Som en ordnad ritual står vi alla i en ring (när jag skriver det här ser jag min skola). Det är pallar som skapar ringen. På pallarna står det baljor (när jag skriver det här ser jag hur det ser ut, vi ställde oss två och två vid pallarna och baljorna). Baljorna är av plast. Vi får små muggar med några centiliter vätska i (när jag skriver det här minns jag att det var hur länge sedan som helst). Flourtanten står fin i dräkt och liten hatt (under tiden jag skriver det här märker jag hur jag åldras). Hon är klädd för tillfället (när jag skriver det här inser jag att jag inte hade något mode att följa då. gulochblåjeansen var några år senare, v-jeansen likaså). Flourtanten har inga snälla ögon (när jag skriver det här minns jag hur nervös jag var för att inte klara av att skölja runt i munnen, tänk om jag svalde alltsammans). Hon hade en liten flourtantmössa på sig. (När jag skriver det här minns jag att jag var livrädd för tandläkaren). Nu- sa hon (det var länge sedan jag hörde henne säga det) och så förde vi med darrande händer (som ni märker var det ordning och reda på den tiden, Lisa kissade på sig av rädsla. Vi trodde att flouren rann rakt igenom henne). Jag sköljde runt. Flourtanten tog tiden. Ticketack. Vi fick inte skratta (när jag skriver det här så minns jag hur svårt det var. Vi stod ju i en ring och såg hur allesammans lät flourvätskan skölja runt). Så befriade flourtanten oss från det vi hade i munnen. (tänk vad man kan minnas) och vi fick böja oss fram över platsbaljorna (dom skrev jag ju om i början... minns du inte det) och spotta ut vårt flourvatten. Sedan neg vi (om vi var flickor) och så bockade några (om de var pojkar). Sedan hade vi lite friskare tänder. Tandhälsan byggdes upp i folkhemmet.
Oj så gammal jag känner mig. Men det är bara när jag tänker på Flourtanten. När jag ler nu ser jag att hon fick rätt.
- Tänderna ska räcka ett stycke fram i livet... sa hon med barsk stämma. Se så skölj runt ordentligt.
Hon fick rätt. Hon visste något som inte vi visste. Hur hennes tänder såg ut... nja... hon var så sammanbiten så hon hade säkert borstat tänderna med Karlssons klister (gammalt lim från min tid som busig unge)...skrattade vi när vi befriats från flourtantens mottagningsrum. Så var det på min tid.
Flourtanten!
Jag vill se henne i skolan igen.
Anne-Marie
HANDFALLEN
Skyltdockans hand når inte igenom fönsterglaset. Jag ställer mig nära intill. Vi har flertalet glas mellan oss... min lins... fönstret... innanför och utanför. När jag tittar väldigt nära på handen... förstorar upp och då ... ser jag ännu mera mänsklighet i den. Lillfingernageln är lite skadad... ja, några andra naglar också... jag ser så nära, bilden är så uppförstorad ... att jag nästa gång måste gå in i affären... trycka skyltdockans hand... och presentera mig.
- Jo, jag var ju här förra veckan. Blängde på dig genom min kamera. Tog ett fotografi av din hand. Förstorade upp den bilden 1000 gånger... och tänkte... jag heter Anne-Marie - vad heter du?
Det är inte värdigt att gå så nära någon utan att ha hälsat.
Anne-Marie
Hand förklaras i ordboken (ifall ni nu behöver en förklaring):
armens avslutande, lätt böj-och vridbara del med många grundläggande funktioner
(ja... nu har vi gått från självklarhet till det fattbara)
NYHETER FRÅN LILLA RIKET
En fyraåring ritar sig sin prinsessa.
- Jag ritar en prinsessa.
Prinsessåldern. Kronan på huvudet. Vackra klänningen. Allt detta att vara en prinsessa i lilla riket.
I Lilla riket betyder inte det samma sak som i Stora Riket. I Lilla Riket är prinsessan självutnämnd. Hon är sig själv nog.
När man besöker Lilla Riket så kan man mötas en hel hoper små prinsessor. De är prinsessor. Det kan finnas en kung i detta riket. Kungen kan vara en pappa. Här i detta hus sitter pappan. Pappan berättar historier om prinsessorna, prinsarna... och sömnen som varar i tusen och åter tusen år... tills prinsen kommer.... hoppar av hästen... och pussar på prinsessan...
- Nä jag vill inte ha en puss säger prinsessorna unisont. Fnittar, fnittrar.
- Men hur ska ni då vakna...
- Vi är ju vakna ... och alla prinsessor är klarvakna ....
Pappan fortsätter att berätta om prinsen. Prinsessorna flyr fältet. Själv sitter jag kvar... fnissar som en gammal drottning... berätta... berätta... Jag vill höra sagan... berätta för mig... jag är ju en gammal prinsessa... nu är jag en drottning...
- Ja som du vet så pussade prinsen prinsessan och sedan vaknade hon. Det var liksom klart sedan. Då levde dom lyckliga i tusentals eviga år... Mission completed...
- Fniss - sa jag.
- Men egentligen... tänk om prinsessan hade dålig andedräkt... och prinsen måste vidare...ta en rökpaus... dra sig ur... hans uppdrag är ju bara att väcka upp den där tjejen som sover så initusen... inte att fortsätta att pussa på henne... utan ... ingen av dem har ju valt. Hon har ju sovit... han kommit förbi...
- Men sagan handlar ju inte riktigt om det... fnissar jag.
- Jamen...stackars prins... sa pappan.
- Jamen ... stackars prinsessa... svarade jag.
Där satt vi vuxna - som bror och syster - men kung och drottning - i lilla Riket... och diskuterade sagan... och vi fick till det mot slutet... hittade på oändliga antal slutklämmar på sagans saga....
Bakom oss kommer två prinsessor. Självsäkra små flickor. De tänkte minsann inte gå och lägga sig. Tänk om prinsen kommer....
Anne-Marie
BERÄTTELSER FRÅN LILLA RIKET är under produktion.
TRUDILUTTA IDAG...
Detta hände under en annan promenad till mitt förlag. De har givit ut en bok om Madagascars djurliv. Jag passade på att kliva in i djurlivet. Här står jag innanför buren... och pratar med människor utanför buren... så är det när det gäller utgivning. Det kommer liksom inifrån någonting. Sedan ges det ut. Bild från Skansenakvariet.
Idag ska jag gå med
hoppsasteg,
solglimtarögon,
skrattimungipanuttryck,
framtidstänkandeinutihuvudet
jag ska till mitt förlag...
trudilutt... tjoho... skratt och allvar...
Anne-Marie