KÖRLINGS TÅSAGA 10
Det var en gång en liten tåfamilj...
- Det är svårt att vara handlingskraftig när man är en tå, sa den stora tån bekymrat.
- Vicka på dig lite, sa mellantån, jag sitter mitt i.. klistret.
- Skulle inte vi sjunga har den äran... för någon idag... undrar den lilla lilla tån.
- Jo just det... klara färdiga gå... skrek den näst minsta tån.
- Nej, skrek de andra tårna, vi ska inte springa vår väg... vi ska sjunga... då ska man samstämma med varandra.
- Det kan inte jag... jag vill gå min egen väg...
- Men kan vi inte sjunga nu... snälla... en liten sång...manade stortån.
- Nej sa småtårna resolut. De behöver trotsa något.
- Då sjunger jag själv sa stortån.
Stortån gav hals... det blev en Bob Dylan låt... You´re gonna make me lonesome when you go... Att det inte var en sång till ett födelsedagsbarn det tänkte inte stortån på. Men innehållet i sången - det kan tårna aldrig få uppleva. De är sammansvetsade. Trots att de spretar lite åt alla håll emellanåt.
Anne-Marie tänker:
Här ritar jag en löjlig liten saga, för att hylla min dotter. Trodde tårna kunde stämma upp i en glad trall av något slag. Men icke sa Nicke. Jag tycker det är en gnällig liten familj. Samstämma... de kan inte ens stava till att stämma upp i en glad trall. De håller tyst. Stortån ger hals... och sjunger Bob Dylan. Om gråt och tårar, seperation och ...
Jag blir lite trött.
Jag ritade ju ändå dit ett paket.
Detta paket var tårna inte ens nyfikna på.
Dessutom var detta paket inte till dom.
Anne-Marie
Kommentarer
Trackback