FLOURTANTEN

Det är ett barndomsminne.

Som en ordnad ritual står vi alla i en ring (när jag skriver det här ser jag min skola). Det är pallar som skapar ringen. På pallarna står det baljor (när jag skriver det här ser jag hur det ser ut, vi ställde oss två och två vid pallarna och baljorna). Baljorna är av plast. Vi får små muggar med några centiliter vätska i (när jag skriver det här minns jag att det var hur länge sedan som helst). Flourtanten står fin i dräkt och liten hatt (under tiden jag skriver det här märker jag hur jag åldras). Hon är klädd för tillfället (när jag skriver det här inser jag att jag inte hade något mode att följa då. gulochblåjeansen var några år senare, v-jeansen likaså). Flourtanten har inga snälla ögon (när jag skriver det här minns jag hur nervös jag var för att inte klara av att skölja runt i munnen, tänk om jag svalde alltsammans). Hon hade en liten flourtantmössa på sig. (När jag skriver det här minns jag att jag var livrädd för tandläkaren). Nu- sa hon (det var länge sedan jag hörde henne säga det) och så förde vi med darrande händer (som ni märker var det ordning och reda på den tiden, Lisa kissade på sig av rädsla. Vi trodde att flouren rann rakt igenom henne). Jag sköljde runt. Flourtanten tog tiden. Ticketack. Vi fick inte skratta (när jag skriver det här så minns jag hur svårt det var. Vi stod ju i en ring och såg hur allesammans lät flourvätskan skölja runt). Så befriade flourtanten oss från det vi hade i munnen. (tänk vad man kan minnas) och vi fick böja oss fram över platsbaljorna (dom skrev jag ju om i början... minns du inte det) och spotta ut vårt flourvatten. Sedan neg vi (om vi var flickor) och så bockade några (om de var pojkar). Sedan hade vi lite friskare tänder. Tandhälsan byggdes upp i folkhemmet.

Oj så gammal jag känner mig. Men det är bara när jag tänker på Flourtanten. När jag ler nu ser jag att hon fick rätt.
- Tänderna ska räcka ett stycke fram i livet... sa hon med barsk stämma. Se så skölj runt ordentligt.
Hon fick rätt. Hon visste något som inte vi visste. Hur hennes tänder såg ut... nja... hon var så sammanbiten så hon hade säkert borstat tänderna med Karlssons klister (gammalt lim från min tid som busig unge)...skrattade vi när vi befriats från flourtantens mottagningsrum. Så var det på min tid.

Flourtanten!
Jag vill se henne i skolan igen.

Anne-Marie

Kommentarer
Postat av: Helene

:)

Från leende till skratt här!
Ja...mycket allvar och rädsla kring ngt egentligen ganska enkelt.

2007-11-14 @ 08:44:59
Postat av: Sara

Du ger , och ger och fortsätter att ge....!
Jag hoppas att jag inte "bara" är en etta för dig..jag är en trogen läsare som skrattar , ler och blir tårögd( d har hänt!) när jag läser din blogg....
Flourtanten...min mamma säger att jag ärvt mina starka tänder från min morfar, men jag tror att det är två ting...morfars gener och flourtanten...tänk va bra hon var!!??
Jag önskar att mina barn kunde få träffa en flourtant de oxå....
Allt väl, trött tröttare , Sara...*ler*
Vi hörs!
// Sara ;)

Postat av: Lena

Flourtanten finns här i Sävedalen
och sonen avskyr hennes besök. När jag var liten minns jag också hurlivrädd man var att få skrattanfall när man hade flouret i munnen. Min flourtant hade tuperat hår o illblå ögonskugga o rosa läppar.Sent 60-tal...

2007-11-14 @ 23:28:37
URL: http://lena-skafferi.blogspot.com
Postat av: Anonym

Det är bara att skölja.... och fnissa ... men tänderna det består bättre... idag mötte jag flourtanten. Det var med nya ögon och ny kunskap. Tack alla ni för era bidrag till inlägget. Anne-Marie

2007-11-15 @ 22:29:31

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback