ETT STEG TILL I TILLVARON
Om man vill trippa fram i tillvaron så får man ibland blåsor i fötterna.
Ibland är det faktiskt bättre att sätta ned klackarna ordentligt.
Anne-Marie
MÖTE MED FÖTTER
Bredvid mig i flygplanskroppen sitter en kvinna.
Hon har ont.
Hon behöver sträcka ut sig.
Jag ber henne lägga sina fötter i mitt knä.
Min kropp saknar smärtans språk.
Plötsligt -
En annan människas tyngd.
Jag lägger min hand på hennes fötter.
Någongång blir vi säkerligen vänner.
Anne-Marie
NI ÄR FÖR GULLIGA...
Jag uppdaterar bloggen flera gånger dagligen.
Har några inlägg på morgonen.
Har några på eftermiddagen.
Har några på kvällen.
Har jag inga på morgonen... då får jag oroliga mail..
- Jo tack, jag lever och har hälsan, kameran full med fotografier, och fingrarna fulla med ord.
Jag hann inte i morse.
Anne-Marie
LÖRDAG - VILL-DAGEN
ekologisk söndag ROM
Solen.
Utsövd.
Lördag.
Jag bara vill!
- Vad vill du?
- Abslut ingen aning. Absolut ingen aning!
Anne-Marie
HOTELLPORTIERN och GESTERNA
Tidiga söndagsmorgon.
Vi arbetar tysta intill varandra.
Portiern med sitt, Jag med mitt.
Nycklar sorteras in i fack.
Bokstäver sorteras in i meningar.
Utan ord ställer portiern fram en kaffe.
Självklarhetens åtbörd.
Jag sitter stum.
Mina ord hamnar här.
Små åtbörder är stora saker.
Jag får mitt kaffe.
Jag kan börja dagen.
Leende!
Anne-Marie
CICERON och EKOLOGISK SÖNDAG
Min italienska ciceron, släktingen, berättar en hel del om hur, varför och hursomhelst. Därför får jag lära mig ett och annat om det vardagliga. Jag hamnar på restauranger dit romarna går och turisterna inte hittar. Då hamnar man också prismässigt rätt. Restaurangbesöket kostar en bråkdel mot vad de gör på de platser där turisterna fångas in. Jag har också deltagit i en middagssittning på en restaurang där vi var så där många runt bordet, det där italienska storlångbordet, där alla talar i mun på varandra och äter primo och nästa rätt, och brödet bryts i samma takt som vinet dricks. Jag nöp mig i armen flera gånger.
- Drömmer jag? Är jag med om det här?
Jag drömmer inte.
Men jag tar med mig en vision hem till Sverige.
Idag är det ekologisk söndag i Rom. Man får inte köra sin bil utan lämna den hemma, eller på den parkering man plötsligt egenhändigt skapat åt sig själv. Idag får man färdas med buss, Metro eller använda de trötta apostlahästar man slitit ut de andra dagarna.
Denna gröna dag kräver en bestämd mötesplats.
- This is a perfect meetingplace... säger min aningslöse ciceron.
Jag nickar.
Jag har en gång lärt mig att alla vägar bär till Rom. Men väl i Rom har jag ingen aning om hur alla vägar bär i Rom. Absolut ingen aning.
Anne-Marie,
som undrar över kartans överensstämmelse med verkligheten. Där jag är där är inte kartan. Det kartan pekar ut där är inte jag. Jag hör min GPS skrika åt mig:
- Du skulle till Västerås... du är ta mig sjutton den enda jag känner som passerat målet med fyra mil! Jag ger upp!
HOTELLPORTIERN
Hotellportiern.
Han är av den gamla stammen. Värdig, äldre, kartorienterad. Nätet fungerar bara i hans absoluta närhet. Så intill hans disk sitter jag och skriver. Det händer därför att vi småpratar lite med varandra. Hotellportiern är egentligen tre personer. De är alla av den gamla stammen. Alla småpratar lite. Om ditten och datten. Jag visade min tunnelbanerulltrappebild för min hotellportier.
- Madam... you should have pepperspray... säger hotellportiern när han ser att jag rest ensam i den långa rulltrappan.
- Pepperspray?
- It could be dangerous out in Rome, säger min snälla hotellportier. And you got a camera...
Omsorgstänkande hotellportier!
Jag nickade.
Ska jag ha pepparspray så blir det ros - e - peppar!
Anne-Marie,
alldeles nu berättade jag för hotellportiern att jag skrivit om honom. Då plockar han fram pepparsprayen som han bär med sig och tillägger... man kan köpa pepperspray för anfallande hundar också... då börjar jag gapskratta... och då tillägger hotellportiern - kanske det är samma peppar för både hund och människa, och jag som köpte en för varje sort. Allvarligt talat.
Han är av den gamla stammen. Värdig, äldre, kartorienterad. Nätet fungerar bara i hans absoluta närhet. Så intill hans disk sitter jag och skriver. Det händer därför att vi småpratar lite med varandra. Hotellportiern är egentligen tre personer. De är alla av den gamla stammen. Alla småpratar lite. Om ditten och datten. Jag visade min tunnelbanerulltrappebild för min hotellportier.
- Madam... you should have pepperspray... säger hotellportiern när han ser att jag rest ensam i den långa rulltrappan.
- Pepperspray?
- It could be dangerous out in Rome, säger min snälla hotellportier. And you got a camera...
Omsorgstänkande hotellportier!
Jag nickade.
Ska jag ha pepparspray så blir det ros - e - peppar!
Anne-Marie,
alldeles nu berättade jag för hotellportiern att jag skrivit om honom. Då plockar han fram pepparsprayen som han bär med sig och tillägger... man kan köpa pepperspray för anfallande hundar också... då börjar jag gapskratta... och då tillägger hotellportiern - kanske det är samma peppar för både hund och människa, och jag som köpte en för varje sort. Allvarligt talat.
VILSE
Bara lite vilse.
Inte mycket.
Jag gick omkring.
Sen försvann det bekanta.
Inget var sig likt.
Jag fick ta det säkra före det osäkra.
Metron.
Väl i det säkra tyckte jag det kändes oändligt ödsligt och osäkert.
Väl där reste jag åt fel håll.
Till slut längtade jag efter en GPS, en ciceron, en människa som kunde peka ut, en någon som talade mitt språk.
Anne-Marie,
som väl hemma nickade oändligt lyckligt till portiern... som frågade om jag blivit jagad genom Roms gator... han ville vara vänligt komplimangsnäll eller om jag bara var oändligt trött efter oändliga promenader. Det var det senare. Just a little bit lost, not that much, just a little bit lost... då avbryter portiern mig - I did give you a map, didn´t I, pointed everything out... och det hade han gjort... men han känner inte mig... och jag känner inte staden... på det hela taget är det väldigt underbart att komma vilse... för känslan är så mycket större då man äntligen hamnar rätt igen.
LILLA RIKET
Tre timmars guidad tur. En slags helhetsbild.
Jag fastnade i alla detaljer.
Så här är andra bilder från Vatikanstaten.
För säkerhet skull. En skylt för det som inte får hända. Det är allra bäst om man går ned för trapporna. Inte sätter sig ned och åker kana. Hur skulle det se ut?
Helheterna är så oändligt vackra. Jag förmår bara återge detaljerna. Det är för stort det andra. När saker är för stora får man hålla sig till det som är möjligt. En detalj. En detalj ur det stora hela. Handfast och begripligt. Det andra är märkligt obegripligt. Det sköna är helheten.
Statyerna tronade i alla salar. Stora och mäktiga. Mänskliga händer har skapat dem. De som skapat finns inte kvar men i århundranden står statyerna stilla och blickar ut över nya människor. Jag tittade på skuggorna.
Alla rum andas berättelser och tunga undermeningar.
Lite här och där kunde man få känna igen sig i utsikten.
Det är behövligt med utsikt. Jag brukar gå omkring i allt det där som är där utanför.
Nu är jag innanför.
Jag undrade lite hur de som är innanför alltsammans ser på verkligheten utanför.
Innanför är det upplyst. Det vackra ljuset lyser över trapporna som man absolut inte ska halka i, eller för den delen. åka kana. Jag är tillbaka där jag började.
Japp, det var min guidade tur.
Det var ett och annat som jag såg.
Andra såg andra saker.
Anne-Marie
Jag fastnade i alla detaljer.
Så här är andra bilder från Vatikanstaten.
För säkerhet skull. En skylt för det som inte får hända. Det är allra bäst om man går ned för trapporna. Inte sätter sig ned och åker kana. Hur skulle det se ut?
Helheterna är så oändligt vackra. Jag förmår bara återge detaljerna. Det är för stort det andra. När saker är för stora får man hålla sig till det som är möjligt. En detalj. En detalj ur det stora hela. Handfast och begripligt. Det andra är märkligt obegripligt. Det sköna är helheten.
Statyerna tronade i alla salar. Stora och mäktiga. Mänskliga händer har skapat dem. De som skapat finns inte kvar men i århundranden står statyerna stilla och blickar ut över nya människor. Jag tittade på skuggorna.
Alla rum andas berättelser och tunga undermeningar.
Lite här och där kunde man få känna igen sig i utsikten.
Det är behövligt med utsikt. Jag brukar gå omkring i allt det där som är där utanför.
Nu är jag innanför.
Jag undrade lite hur de som är innanför alltsammans ser på verkligheten utanför.
Innanför är det upplyst. Det vackra ljuset lyser över trapporna som man absolut inte ska halka i, eller för den delen. åka kana. Jag är tillbaka där jag började.
Japp, det var min guidade tur.
Det var ett och annat som jag såg.
Andra såg andra saker.
Anne-Marie
TRUDILUTTPROMENAD
Det är en vacker gata.
Jag är väldigt svensk när jag läser den.
Piano betyder då instrumentet piano.
Strada översätter jag till gata.
Pianogatan.
Då ska vi se... vi behöver en skylt också.
Den hittade jag på en husvägg.
Det går som en dans om man promenerar på Pianogatan.
Själv spelade jag på alla tangenterna... hoppade högt på ett C.
Min egen trudilutt.
Anne-Marie
VÄNDA RYGGEN TILL
- Du får önska vad du vill, sa min italienska släkting.
- Vad jag vill, sa jag på engelska, precis vad jag vill!
- Japp, svarade han på engelska, med ett extra italienskt - Si!
Jag fick ett litet mynt och gick till själva verket under det att han lovade mig att föreviga det hela.
Jag slängde mitt mynt över axeln.
- Jag glömde önska, jag glömde önska, skrek jag, I forgot to wish... I forgot to wish.
- Inga problem,! Då önskar fontänen åt dig.
Anne-Marie,
som sedan dess undrat vad fontänen önskar åt mig,
STÄLLA TILL MED
LÅT SE!
Vad ska jag nu ställa till med...
STÄLLA TILL MED ETT:
Absolut ställa till med något i denna bokhandel. Jag var så ställd inför faktum att här blandade man hej vilt.
Det kan bara en svensk säga. För i Sverige kan man inte blanda hej vilt på detta viset. Då köper man böcker på ett ställe. Vin köper man på ett annat ställe. Hur skulle det annars bli.
STÄLLA TILL MED TVÅ.
Jag måste ställa in mig hos kassörskan. Jag vill fotografera i matvarubutiken. Men det är bara uppställda varor och de kräver inte att bli fotograferade. De vill inte att det vardagliga synliggörs. Så jag måste på någon slags konstig italienska få kassörskan att säga... självklart... fotografera du. Men jag blev ställd så jag ställde in kameran i hyllan och smygfotograferade.
STÄLLA TILL MED TRE:
Jag försökte ställa allt till rätta i ett konstnärshem. Men då är det inte längre ett konstnärshem om man ställer saker och ting på sin plats. Så jag ställde tillbaka allt i sin oordning. Hälsade på trädockan. Jag är fruktansvärt artig, nästan till överdrift när det kommer till artighetsfraser.
STÄLLA TILL MED FYRA:
Mannen som springer framför mig i trappan ställde fram tallrikar och ordnade en underbar middag. Vi släktträffas för första gången. Jag har släkt i italien. Den släkten har rötter i Sverige. Jag är en sådan rot. Det är märkligt att slå följe några timmar och gemensamhetsprata trots att man aldrig tidigare träffats. Mötesspråket var engelska. Det är också att ställa allt på sin spets. Imorgon väntar fler släktsammankomster. Tänk... jag som tänkte besöka något museum och hälsa lite på påven. Det får bli en annan gång.
Anne-Marie
ENSAMSAMTAL
Jäklar vad jag håller låda.
Med mig själv.
Och hotellportiern.
Som jag på knappa tio minuter hunnit göra mig bekant med.
Jag talar. Han talar.
Men vi pratar inte samma språk.
Det tycks inte göra något alls.
Bara båda ler.
Det är också ett språk.
A-M,
som aldrig rest ensam förrut. Nu prövar jag det.
Hotellportiern är av den gamla stammen, vad nu det är, så där korrekt och värdig, vänlig och oförstående - räcker fram nycklarna... nickar god... och säger ... var rädd om datorn... (vilket jag tyckte var konstigt, då jag nästan halkade på marmorgolvet, det var jag som var farligt ute, datorn... den höll jag tryckt vid barmen....)
Med mig själv.
Och hotellportiern.
Som jag på knappa tio minuter hunnit göra mig bekant med.
Jag talar. Han talar.
Men vi pratar inte samma språk.
Det tycks inte göra något alls.
Bara båda ler.
Det är också ett språk.
A-M,
som aldrig rest ensam förrut. Nu prövar jag det.
Hotellportiern är av den gamla stammen, vad nu det är, så där korrekt och värdig, vänlig och oförstående - räcker fram nycklarna... nickar god... och säger ... var rädd om datorn... (vilket jag tyckte var konstigt, då jag nästan halkade på marmorgolvet, det var jag som var farligt ute, datorn... den höll jag tryckt vid barmen....)
PÅ RESANDE FOT
På resande fot?
För min del reser jag med bägge fötterna.
Men om det betyder att jag är i rörelse så sätter jag ned en fot i taget.
Allra helst skulle jag flyga. Det har jag gjort också. Flugit över.
Då satte jag inte ned någon fot. Då viftade jag med tårna.
Anne-Marie
För min del reser jag med bägge fötterna.
Men om det betyder att jag är i rörelse så sätter jag ned en fot i taget.
Allra helst skulle jag flyga. Det har jag gjort också. Flugit över.
Då satte jag inte ned någon fot. Då viftade jag med tårna.
Anne-Marie
UTOPI
Igår trodde jag inte själv att jag skulle vara där jag nu är.
Men nu är jag där jag är.
I en helt annan stad.
Jag tror det blir bra.
Ledig har jag inte varit på mycket länge.
Men bloggar gör jag för att jag är sällskaplig.
Reser ensam med böcker.
Anne-Marie
ARTIGHET
"den svenska artigheten, som är så fintvättat förnuftig och sund, att den i dessa stunder klättrar upp genom halsen och tränger sig upp genom gommen och rullar ut som en knytnävsstor sten över trasmattan: "Tack så hemskt mycket för teet, men..."
http://hypergrafi.blogspot.com/2008/02/kulturellt-vansinne.html
Jag är svensk.
Jag tycker andra är artigare.
Anne-Marie,
http://hypergrafi.blogspot.com/2008/02/kulturellt-vansinne.html
Jag är svensk.
Jag tycker andra är artigare.
Anne-Marie,
RÖTTER
Måste plocka fram det gamla. Tittar länge på det jag ser. De som ler här är borta. Finns inte mer. Jag har en länk till dem båda. Jag är nästa led. Märkligt nog. Tidsspannet är overkligt stort. Min pappa tittar fram mot oss i vår tid. Det fanns framtid för honom då. När jag tittar på honom nu ser jag dåtid. Det här är min historia. Min historia är längre än min faktiska levnadstid. Jag var en framtidstanke hos min pappa. Men inte då när han var liten och stod intill sin mor. Det var först långt senare jag kom att möta min pappa.
http://lumaol.wordpress.com/2008/02/24/slakten-och-jag/
På Tysta Tankar finns en annan släkthistoria och ett annat möte. Gå dit. Genast.
Anne-Marie
STOLARNA
Stolarna väntar på de fyra som ska slå sig ned i dem.
Så är det med stolar,
Anne-Marie
BOKSTAVLIG VERKLIGHET
Idag tänker jag kasta mig ut i verkligheten. Den verklighet jag ska kasta mig ut i är uppdiktad. Bokstavlig. B-O-K-R-E-A!
Anne-Marie
SLÄKT, NOSTALGI och FEMTIOÅRSGÅVA
Jag fick en fantastisk gåva av Kersti (Plommenad blogg) då jag fyllde femtio år. Kersti och jag har lärt känna varandra inom bloggvärlden, och träffas ibland för en promenad och en pratrik fika på något Stockholms otaliga fik. Vid en av dessa promenader stannade vi till vid ett bokstånd.
- Ha! sa jag, här vill jag botanisera!
Vilket jag gjorde. Tog upp en bok om Ystad. Gammal och sliten var boken...men innehållet handlade om hur att bevara Ystad...YSTAD DEN RÄDDADE MILJÖN... och
där i ett bilduppslag tittade farfar och farfars far fram. De är de två till höger. Min farfar tittar in i kameran. Min farfarsfar var kompositör han också. Jag visade Kersti, och därmed hade vi ett litet samtal om arv och miljö och vad som påverkade mest. Under promenaden påverkades vi mycket av miljön och tog en fika på ett kafe som gått i arv. Så kan det bli.
Då Kersti uppvaktade mig på min femtioårsdag gav hon mig en gammal, nött, sliten, tummad utgåva av min farfars barnvisor. Den hade tillhört Kerstis farfar.. och nu ville hon ge den till mig.
Denna samling, och några andra, har följt mig i hela mitt liv. Här är Hilding Nymans illustration till den barnvisa jag älskade som liten. Den handlar om en skadad fågel och om en flicka som finner den. Jag tyckte att jag var den där flickan,.. och jag var ständigt på jakt efter den där fågeln jag skulle rädda...
Här en annan illustration till barnvisan - TILL PEPPARKAKELAND - en sång jag älskade... och trots alla genustänkare ville jag gärna vara prinsessan på bilden... jag ville ha en slöja... och en krona.
Jag tackar härmed Kersti, Plommenadbloggen, för gåvan. Den betyder mycket för mig. Speciellt vackert är att den är så tummad på, så trasigt söndersjungen.
Anne-Marie,
som vandrat lite i minnen idag och undrar varför samtliga män på de gamla bilden har mustasch!
- Ha! sa jag, här vill jag botanisera!
Vilket jag gjorde. Tog upp en bok om Ystad. Gammal och sliten var boken...men innehållet handlade om hur att bevara Ystad...YSTAD DEN RÄDDADE MILJÖN... och
där i ett bilduppslag tittade farfar och farfars far fram. De är de två till höger. Min farfar tittar in i kameran. Min farfarsfar var kompositör han också. Jag visade Kersti, och därmed hade vi ett litet samtal om arv och miljö och vad som påverkade mest. Under promenaden påverkades vi mycket av miljön och tog en fika på ett kafe som gått i arv. Så kan det bli.
Då Kersti uppvaktade mig på min femtioårsdag gav hon mig en gammal, nött, sliten, tummad utgåva av min farfars barnvisor. Den hade tillhört Kerstis farfar.. och nu ville hon ge den till mig.
Denna samling, och några andra, har följt mig i hela mitt liv. Här är Hilding Nymans illustration till den barnvisa jag älskade som liten. Den handlar om en skadad fågel och om en flicka som finner den. Jag tyckte att jag var den där flickan,.. och jag var ständigt på jakt efter den där fågeln jag skulle rädda...
Här en annan illustration till barnvisan - TILL PEPPARKAKELAND - en sång jag älskade... och trots alla genustänkare ville jag gärna vara prinsessan på bilden... jag ville ha en slöja... och en krona.
Jag tackar härmed Kersti, Plommenadbloggen, för gåvan. Den betyder mycket för mig. Speciellt vackert är att den är så tummad på, så trasigt söndersjungen.
Anne-Marie,
som vandrat lite i minnen idag och undrar varför samtliga män på de gamla bilden har mustasch!