Anne-Marie Körling Blogg

ARTIGHET

Jo du, visst är de, men det är ingen tävling, att japanerna kan vara artigare gör inte oss mindre artiga, och absolut inte där jag är. Sen tror jag väl också att jag hamnat i en slags vansinnes-ficka i det här landet, inte representativt för skottland på det stora hela alls, det kanske säger mer om mig än nationaliteterna att alla jag känner här är oxtokiga, och ungefär hälften av dessa samtliga på ett eller annat sätt diagnosticerat oxtokiga. Jag har faktiskt ingen aning alls kring det här med nationella identiteter, men jag tycker den här känslan av samhörighet och förståelse av andra svenskar utomlands är fascinerande. Det är inte så mycket svenskhet som det faktum att vi delar uppväxt, språk, media etc. Jag får lite känslan av att mitt inlägg är på helt fel spår nu, ämnet känns så känsligt, jag har redan haft problem med det, men samtidigt bör jag väl understryka handlar det till hundra procent om en känsla och är hundra procent subjektivt. Jag kan inte tala för mer än mig själv... Jag är i en litterär svacka. Världen hopar sina åskmoln och föraktfulla hoper, tangentbordet reser rygg och visar tänderna. Den svenska ångesten, exempel 2 figur 1, det bleka svettiga ansiktet. exempel 2 figur 2 jag du kan väl det där. Förresten har jag hittat en Tranströmmer favorit (vad enastående han är...): "Under vårt förtrollande minspel väntar alltid kraniet, pokeransiktet" Och även "En skog i maj. Här spökar mitt hela liv: det osynliga flyttlasset"