SLÄKT, NOSTALGI och FEMTIOÅRSGÅVA
- Ha! sa jag, här vill jag botanisera!
Vilket jag gjorde. Tog upp en bok om Ystad. Gammal och sliten var boken...men innehållet handlade om hur att bevara Ystad...YSTAD DEN RÄDDADE MILJÖN... och
där i ett bilduppslag tittade farfar och farfars far fram. De är de två till höger. Min farfar tittar in i kameran. Min farfarsfar var kompositör han också. Jag visade Kersti, och därmed hade vi ett litet samtal om arv och miljö och vad som påverkade mest. Under promenaden påverkades vi mycket av miljön och tog en fika på ett kafe som gått i arv. Så kan det bli.
Då Kersti uppvaktade mig på min femtioårsdag gav hon mig en gammal, nött, sliten, tummad utgåva av min farfars barnvisor. Den hade tillhört Kerstis farfar.. och nu ville hon ge den till mig.
Denna samling, och några andra, har följt mig i hela mitt liv. Här är Hilding Nymans illustration till den barnvisa jag älskade som liten. Den handlar om en skadad fågel och om en flicka som finner den. Jag tyckte att jag var den där flickan,.. och jag var ständigt på jakt efter den där fågeln jag skulle rädda...
Här en annan illustration till barnvisan - TILL PEPPARKAKELAND - en sång jag älskade... och trots alla genustänkare ville jag gärna vara prinsessan på bilden... jag ville ha en slöja... och en krona.
Jag tackar härmed Kersti, Plommenadbloggen, för gåvan. Den betyder mycket för mig. Speciellt vackert är att den är så tummad på, så trasigt söndersjungen.
Anne-Marie,
som vandrat lite i minnen idag och undrar varför samtliga män på de gamla bilden har mustasch!
Hej du, så fantastiskt vackert. Farfars far (min alltså) har en väldigt inträngande blick. Det måste vart märkligt att stirra in i hans ögon helt plötsligt. Vilken eld? Hade du sett fotografiet förut?
Släktögon. Och bilden har mycket att berätta. Det är märkligt att stirra tillbaka in i ett fotografi och finna en del av sin egen historia. Du finner din och jag finner min. Kreativa var de. Anne-Marie
Så vackert!
Och så undervärderad Felix körling är! Ett gammalt fult och elakt troll det var en gång - det är ju en klockren klassiker med text och melodi...helt magiskt bra och modernt på ett bra sätt!
Jag är lite nyfiken på den därtoimtegubben som hade snuva -
varför sitter han och vänder på sin luva?
Hej Mats,
Felix skrev dagsaktuella barnvisor, det gillar jag, han tittade på barn och skrev deras lekar, därför passar de inte in idag. Däremot finns de där berättande sångerna kvar...de som handlar om sagans väsen...och tomtegubben han vände på sin luva... för han fick inte komma in och störa den övriga familjen med sitt nysande... och han väntade nog på en kopp granbarrste med en gnutta hååning i... det är vad jag tror. Han är så söt den där tomten... lite försiktigt på något vis... Tack Anne-Marie
Det är lite godotsk tristess i det där vändandet på mössan. Hade varit fint om han tagit av skorna också och satt på dem igen. Lite taskigt kan ju tyckas att han får sitta där ute och må dåligt. Och att få klä upp sig för att gå till doktorn. Det var tider det. När man klädde upp sig...
Båda mina farföräldrar muciserade en hel del. Därför är nästan alla sångböcker därifrån nötta och slitna. Men det är det som gör dem dubbelt värdefulla, det att de verkligen har använts. Jag är så glad att jag kunde ge den till dig och att du inte redan hade flera exemplar av den.
Kanske han vänder på mössan i ett försök att bli osynlig så att han kan smita in.
Stor kram Kersti
Härligt - farfars tomte och hans luva...sätter fart på oss i vår tid... det gillar jag...mycket. Anne-Marie
Hej Anne-Marie,
Vi har ju en gemensam farfarsfar i August och har haft en liten kontakt på Facebook, som jag inte nyttjar, men nu skulle jag vilja skicka dig bl.a. ett gammalt Halmstadfoto på en stilig ung man vid namn Felix. Vill emellertid inte lägga in den här
utan föredrar maila den direkt till dig om du vill sända mig E-postadressen.
Goda hälsningar Bengt