Anne-Marie Körling Blogg

PUTS OCH LYX

Då den begynnande tröttheten faller över mig tillsammans med mörkret därutanför ringer telefonen...

- Vill du följa med på lyx och en aning puts...

Hela jag blev omedelbart pigg igen.
Snor ihop alla lösa delar som liknar jag... stramar upp mig en aning... målar till det aviga ansiktet...

- Jag kommer. Genast!

Anne-Marie

---

MIN ALLRA NÄRMASTE BROR

Min bror.

Han hör när jag låter glad men är ledsen.
Han följer mig i det jag gör.
Lyssnar då jag ordar om det jag behöver orda om.

Inga ord känns besvärande då han lyssnar.

Han är båtbyggare, musiker och tangolärare...
jag tror han fattar det där med uppbyggnad, tonläge och hur att föra sig och leda vackert.

Anne-Marie

---

BYGGNADERNAS BERÄTTELSER

Det är som om man kunde höra berättelserna och historierna från ... en gång för länge sedan...

Det ekar människoröster intill slottsmuren. Det smala huset har också sin historia. Det ekar röster mellan husväggarna. Jag kilar in i den lilla, lilla, lilla affären där man tryckt samman varorna från golv till tak och där den traditionella köpdisken fortfarande berättar att här är det betjäning som föregår inköpen. I det mycket, mycket, mycket lilla caféet sitter damer från andra tider och lyfter sina afternoontekoppar mot en aning snörpta munnar. De är levande. Men de förtäljer inte historien.

Jag är en iakttagare. Kan inte översätta min upplevelser annat än till bilder. Jag rör vid murens stenar. De var huggna en gång i tiden. Nu har tiden mejslat av det skrovliga. Den gröna mossan som färgar fasaden tvättas inte bort. Jag är i en liten stad i norra England. Skottarna är fortfarande skottar. Den medeltida lagen är inte omskriven men förhoppningsvis anpassad till nutid och en modernare människosyn, lagen tillåter "mansfall på skottar" för att säga det vänligt. Lagen berättar också med vilket vapen detta då ska utföras.Den nuvarande hertigen får ränta på det medeltida skydd som hertigdömet gav sina invånare. På gatan hörs plötsligt höga rop och långa haranger ord... den levande nyhetsuppläsaren vandrar genom staden gator och berättar det absolut senaste för stadsborna.

Jag är mitt i anor, traditioner, historia, medeltid och framtid, Klickar med min digitala kamera, Funderar en stund. Går vidare. Vad jag kan ge er är byggnader.

Anne-Marie

---

VAR ÄR JAG

Två dagars nätverkande och plötsligt avlämnad vid en tågstation i Norra England. Inte långt från gränsen till Skottland. Jag undrar där jag står - var är jag? var är jag?
Jag tar upp min kamera för att minnas denna känsla av total ensamhet. Total okunskap.Total...ja... surrealism. Där jag står är jag alldeles ny. Ett festtåg passera stationen. Ett långt lyckligt tåg...mat och flaskor syns i fönstren. Tåget är för resenärer som är speciellt intresserade av järnvägsstationer, tåg om går på räls och allt det som omsluter resandet. Jag plockar upp min kamera...tar ett fotografi på själva tågstationens skylt...för att minnas att jag en gång var här och alldeles oviss om var jag egentligen var. Då hör jag någon ropa

- Camerawoman!

Från ingenstans kliver en man fram. Han är en kameraman. Han har den senaste Nikon. Han undrar var jag gör i detta ingenmansland, klädd som till fest, synbart vilsen. Vi kommer omedelbart i samspråk bildligt talat. Vi talar kameror... och jag är måttligt intresserad av min egen då jag inget hellre önskar den kamera han har. Då kommer tåget och vi kliver båda på... och vips få jag en historieresa genom England och Skottland. På en knapp timme har jag lyssnat på allt mellan himmel och jord. Om ett berg som slukat två personer och en lastbil...DÄR! och hur magisk gränsen är mellan England och Skottland. Engelskmännen var rädda för skottarna - DÄR! är gränsen.

Så nu är jag där - på andra sidan - från det engelska till det skottska. Som om jag var i en berättelse. Berättad av någon annan. Jag visste inte var jag var - men det gjorde ingenting. Nu vet jag. Här!

Anne-Marie

---

CHICAGO 1971

Jag reste till Chicago då jag var 13 år. Jag reste ensam till okända släktingar. Det var stort. Det var omvälvande för mig. Jag var en svensk undrande liten flicka. Jag ville se Chicagos slum. Och en fabrik. Jag bar med mig mina skolkunskaper från årskurs 6 ut i verkligheten. Skolan talade om slummen, de svarta och fabrikerna där allt av förändring erbjöds. Jag ville se slummen. Fanns den? Slum. Det hette så då. Där bodde de svarta. Vi fick låna en gammal bil, rostig, trasig och ofullständig. Bilen som kunde bli en möjlighet för en resa in i hjärtat av det som inte var något att se. Som de sa:

- Nothing to look at dear, why not Disneyworld?

Jag åkte in i en trasig bil - in i det svarta och det som ovärdigt kallades slum, Jag minns det. Det är inte länge sedan.
 
Då vi nu ser något helt annat av Amerika - så är det den bilden jag får av min upplevelse av vad förnedring och exkludering innebär . och mot min minnesbild en gång för inte så länge sedan -

OBAMA!

Jag håller tummarna för det som lovas och framtidsutsiktas för oss människor nu.

Anne-Marie

---

TAVLORNA

Man har en bild och en föreställning av någonting.
Men i samspel med något, någon eller med flera förändras bilden och blir något annat. Det är lärande tänker jag. Lärandet är en slag öppning till något nytt. Trots att kunskapen är gammal. Men allt blir inte kvar som kunskap utan sållas bort som oanvändbart. Något stannar för att det behövs. Då fördjupas alltsammans till den förtrogenhet som gör att kunskapen integreras och försvinner in i tänkandet som en slags självklarhet.

Jag tittar på min morgonvägg. Tavlan är ett avtryck av en konstnär. Det andra är också avtryck men oändligt flyktigare. Solen står lågt därutanför. Jorden snurrar runt. Snart försvinner mina två soltavlor. Jag får föreställa mig dem. Minnas. Förundras. Det är en ny dag. Jag är på väg till skolan. Huvudet fullt av tankar.

Anne-Marie

---

FÖRRÄDISKT RÖDA

Alldeles utanför min dörr. En blå himmel. Oändligt röda rönnbär. Om de är sura...och jag är en räv... så har jag lärt mig läxan. Inte smaka. Bara titta. Det är gott så.

Anne-Marie

---

NYFIKEN

Jag är med mina bröder i en djurpark. Av min hållning att döma är jag otroligt nyfiken, ramlar jag nästan in hos djuren . Mina äldre syskon är lagom nyfikna. Min minsta bror han gör nog som vi andra gör. Vad vi tittar på förtäljer inte fotografiet. Men vi är i Spanien. En reklamfamilj för familjeresor. Packat och klart. Året är nittonhundrasextiotre...charterplanen var att få svenska barnfamiljer att resa i samlad trupp mot Spaniens solkust. Vår resa var betald. Vi stod som modellfamilj. Jag minns att man fick karameller på flygplanet. Jag minns också att vi fick köpa varsin cocacola varje dag. Jag minns att jag fick chokladglass i glas som kunde ätas under ett parasoll. Jag minns att jag köpte en leksaksget... och att jag ville ha ett litet kors för att alla spanjorer bar ett kors runt halsen. Jag såg detaljerna redan då. De små detaljerna. Det stora förstod jag mig inte så mycket på. Det var för stort.
Anne-Marie

---

PÅ MINNETS KANT

Jag sitter på minnets kant. Jag ser inte upp utan ned. Dagens långa, långa promenad gick i verklighetens nu men omslöt gårdagen. Jag är för mig själv. Alla minnen kan inte delas. Även om man tror det, så är upplevelser unika och uppfattas som suveräna. Det finns kollektiva minnen, men de tangerar att bli sanna för att de upprepas så ofta att de blir sanningar. Vi låter det ske. Jag blickar ut över mina minnen. Jag tittar en aning nedåt. Sitter på kanten.

Anne-Marie

---

VÄNLIG EFTERRÄTT

På väg till en vän tänkte jag;
- aha, en spontanpresent...
Hon ska få min favoritefterrätt.

Nyponsoppa, mandelbeskvier och en klick grädde.
Det är så mycket barndom i den efterrätten.
Det är min mormor och morfars hus.
Skeden ovanför tallriken vittnade om den kommande efterrätten.
Efter söndagssteken, efter de hemrullade köttbullarna, efter... ja vilken maträtt som helst.. kom efterrätten.

Så mer än bara en liter nyponsoppa, en påse mandelbeskvier och en tvåa grädde ger jag också bort det vackra minnet av stunder då jag själv ätit just denna efterrätt. Jag gillar att ge bort saker och ting. De behöver inte vara stora. Men gärna med en tanke som omsluter alltsammans,

Vilken efterrätt skulle du vilja ge bort?
Anne-Marie

---

LITEN JAG

Detta är jag. Liten. För länge sedan.
Någonstans finns liten jag kvar i mig.

Anne-Marie

---

INTE I MINA KVARTER

Inte i mina kvarter utan i någon annans kvarter strosade jag runt idag. Nja... det regnade...så jag sprang snarare in och ut i det som gick att springa ut och in och igenom i. Jag var i affärer jag aldrig sätter min fot (störtregn) och jag var inne bland mat jag bara kunde titta på då jag inte hade vare sig plånbok, kort eller lösören med mig (mindre störtregn utanför). Och varefter timmarna gick så började magen säga ifrån - hungrig! Jag vet inte om det är så att magen reagerar efter att ögonen sett sig mätta... eller om det är så att när man tittar noga på mat så börjar man bli hungrig. Då ringer telefon helt oväntat i min ficka...

- Lust att komma och äta med oss ikväll?
- Japp, svarade jag.

Anne-Marie

---

AVTRYCK

Avtryck.
Någon lämnar avtryck i mig.
Jag lämnar avtryck på en plats.
Alltså lämnar mitt avtryck också avtryck av någon annan.
Anne-Marie

---

VISITKORT

Jag sitter med en hög nya visitkort.
Visit? Kanske en aning missvisande.
Det är ju snarare ett litet kort med återträffsmöjligheter.
Nåja... jag har mina visitkort.
Det är en liten kontakthög.
Inga kort jag vill spela bort.

Anne-Marie

---

GNUTTA KÄRLEK och LIVETS MENING

---

UT-SEENDE

---

UPPBACKAD av UPPBACKARE

Jag har en mängd uppbackare! Ibland behövs de. Och alltid backar de upp precis då jag backar bakåt. Då puttar mina uppbackare på och för mig två steg fram där jag upplever mig ta tre steg tillbaka. Det är bra. Jag behöver mina uppbackare. Det är stöd i mitt ensamma liv och i mitt strävande av de förändringar jag önskar och försöker genomföra i mitt klassrum. Jag kan bara tacka er för det! Och en dag återge.

Anne-Marie

---

PERSONLIGARE

Några av mina läsare ber mig skriva om lite annat än skolan, skriv om dina tåsagor, skriv om att göra skillnad, skriv om singelriket... och jag tänker... det är inte ofta jag skriver om mina tår, om singelriket, om skillnader... men jag inser att jag har tårna nedklämda i trånga skor med klack, befinner mig i singelriket och tänker banne mig göra skillnad. Jag ska vässa pennan och återkomma med sådant också.

Anne-Marie

---

MADONNA

Det är samma skyltdocka som tidigare i bloggen. Idag klev jag in i butiken och frågade om jag fick ta närbilder. Det fick jag. Och kameran och jag kröp intill dockan. Men det är först i datorn jag ser krackeleringarna. Och då jag beskär bilden en aning blir dockan mer madonnalik. Det är något i blicken. Jag tycker denna docka har vackra ögon. Men det syns inte då man ser henne i sin helhet. Varje gång jag fotograferar den här skyltdockan säger ägaren - nej - den är inte till salu! Jag är inte intresserad av att köpa. Bara fotografera!



Detta är dockans hela ansikte.

Anne-Marie

---

MÖRKERSEENDE

Att äga ett mörkerseende, det är nog att gå seende genom vardaglighetens mörker och den verkliga nattens mörker. När jag stannar till vid mitt hus, hälsar jag på den sorgsna skyltdockan som blickar ut från affärens skyltfönster. Hon lutar sitt huvud mot fönstret och för att fånga hennes sinnesstämning måste jag ställa mig på knä, som om jag tillber henne. Det gör jag inte, jag tar ett fotografi. Ett fotografi fyllt av ömhet. Det är fest i närheten. Musiken, skratten och dansen hörs ut mot gatan. Jag vandrar fram i natten och tänker. Skyltdockan är ensam. Jag är också ensam. Jag har lämnat en fest. Den bär jag med mig. Det gemensamma har jag bakom mig. Morgondagen är morgondagen.

Anne-Marie

---