CHICAGO 1971



Jag reste till Chicago då jag var 13 år. Jag reste ensam till okända släktingar. Det var stort. Det var omvälvande för mig. Jag var en svensk undrande liten flicka. Jag ville se Chicagos slum. Och en fabrik. Jag bar med mig mina skolkunskaper från årskurs 6 ut i verkligheten. Skolan talade om slummen, de svarta och fabrikerna där allt av förändring erbjöds. Jag ville se slummen. Fanns den? Slum. Det hette så då. Där bodde de svarta. Vi fick låna en gammal bil, rostig, trasig och ofullständig. Bilen som kunde bli en möjlighet för en resa in i hjärtat av det som inte var något att se. Som de sa:

- Nothing to look at dear, why not Disneyworld?

Jag åkte in i en trasig bil - in i det svarta och det som ovärdigt kallades slum, Jag minns det. Det är inte länge sedan.
 
Då vi nu ser något helt annat av Amerika - så är det den bilden jag får av min upplevelse av vad förnedring och exkludering innebär . och mot min minnesbild en gång för inte så länge sedan -

OBAMA!

Jag håller tummarna för det som lovas och framtidsutsiktas för oss människor nu.

Anne-Marie

Kommentarer
Postat av: Christine

Hoppfullt!

C.S

Postat av: Jeanette

Vad härligt att du fick lov att resa iväg - ut i verkligheten! Jag har själv upplevt små, gråtande barn, som aldrig sett vita människor tidigare. De var fullständigt livrädda för detta "spöke" på cykel ute i buschen...Föräldrarna log och vinkade ursäktande. Olika hudfärg, javisst, men det är bara ytan, det är insidan som räknas (fick jag lov till att säga till mig själv när jag kände mig alldeles för blek under Afrikas sol :-)...

2008-11-05 @ 17:12:09
Postat av: Lena

Ja, vad ska vi hålla -tummar - hoppet uppe?

2008-11-06 @ 00:13:11

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback