VAR ÄR JAG
Två dagars nätverkande och plötsligt avlämnad vid en tågstation i Norra England. Inte långt från gränsen till Skottland. Jag undrar där jag står - var är jag? var är jag?
Jag tar upp min kamera för att minnas denna känsla av total ensamhet. Total okunskap.Total...ja... surrealism. Där jag står är jag alldeles ny. Ett festtåg passera stationen. Ett långt lyckligt tåg...mat och flaskor syns i fönstren. Tåget är för resenärer som är speciellt intresserade av järnvägsstationer, tåg om går på räls och allt det som omsluter resandet. Jag plockar upp min kamera...tar ett fotografi på själva tågstationens skylt...för att minnas att jag en gång var här och alldeles oviss om var jag egentligen var. Då hör jag någon ropa
- Camerawoman!
Från ingenstans kliver en man fram. Han är en kameraman. Han har den senaste Nikon. Han undrar var jag gör i detta ingenmansland, klädd som till fest, synbart vilsen. Vi kommer omedelbart i samspråk bildligt talat. Vi talar kameror... och jag är måttligt intresserad av min egen då jag inget hellre önskar den kamera han har. Då kommer tåget och vi kliver båda på... och vips få jag en historieresa genom England och Skottland. På en knapp timme har jag lyssnat på allt mellan himmel och jord. Om ett berg som slukat två personer och en lastbil...DÄR! och hur magisk gränsen är mellan England och Skottland. Engelskmännen var rädda för skottarna - DÄR! är gränsen.
Så nu är jag där - på andra sidan - från det engelska till det skottska. Som om jag var i en berättelse. Berättad av någon annan. Jag visste inte var jag var - men det gjorde ingenting. Nu vet jag. Här!
Anne-Marie
Jag tar upp min kamera för att minnas denna känsla av total ensamhet. Total okunskap.Total...ja... surrealism. Där jag står är jag alldeles ny. Ett festtåg passera stationen. Ett långt lyckligt tåg...mat och flaskor syns i fönstren. Tåget är för resenärer som är speciellt intresserade av järnvägsstationer, tåg om går på räls och allt det som omsluter resandet. Jag plockar upp min kamera...tar ett fotografi på själva tågstationens skylt...för att minnas att jag en gång var här och alldeles oviss om var jag egentligen var. Då hör jag någon ropa
- Camerawoman!
Från ingenstans kliver en man fram. Han är en kameraman. Han har den senaste Nikon. Han undrar var jag gör i detta ingenmansland, klädd som till fest, synbart vilsen. Vi kommer omedelbart i samspråk bildligt talat. Vi talar kameror... och jag är måttligt intresserad av min egen då jag inget hellre önskar den kamera han har. Då kommer tåget och vi kliver båda på... och vips få jag en historieresa genom England och Skottland. På en knapp timme har jag lyssnat på allt mellan himmel och jord. Om ett berg som slukat två personer och en lastbil...DÄR! och hur magisk gränsen är mellan England och Skottland. Engelskmännen var rädda för skottarna - DÄR! är gränsen.
Så nu är jag där - på andra sidan - från det engelska till det skottska. Som om jag var i en berättelse. Berättad av någon annan. Jag visste inte var jag var - men det gjorde ingenting. Nu vet jag. Här!
Anne-Marie
Kommentarer
Postat av: Lena
Var du på väg till Edinburgh?
Från New Castle??
Trackback