MIN GATA
Denna docka finns i en affär vid min gata. Min gata är befolkad av många människor. Det är väldigt många jag känner igen som jag vet något om fast jag inte känner varandra alls. Jag tycker att jag känner kvinnan med de fem hundarna. Jag har aldrig talat med henne. Jag talar ibland med fotografen, en man jag döpt till fotografen, då jag inte känner honom som något annat. Jag känner igen de som driver bokhandeln för feministisk litteratur, de brukar sitta på trappan och samtala över kaffekoppar. Jag lägger märke till den kostymklädde mannen som rullar nedför gatan på sin skateboard, under armen har han sin portabla dator. Jag känner igen en del mammor och pappor och ser en del ungar kliva ut ur barnvagnar och bli en aning större för att något år senare sitta på en liten cykel och ropa glatt att de precis lärt sig cykla.
Det är så med gatan där man bor. Man lär sig känna igen människor. Men man känner dem inte.
Anne-Marie,
som tänker - vad tänker de om mig, vad ser de när jag rusar förbi, är jag den där kvinnan med kameran...?
Det är så med gatan där man bor. Man lär sig känna igen människor. Men man känner dem inte.
Anne-Marie,
som tänker - vad tänker de om mig, vad ser de när jag rusar förbi, är jag den där kvinnan med kameran...?
SÄLLSKAPSSPELANDE
Jag kommer från en stor och väldig släkt. Släktträdet är ritat och rikt åt alla håll. Bara ur en stam på min mors sida är grenverket gigantiskt. En stor släkt som träffades ofta. Min barndom besläktas av människor i alla dess former. Gamla, unga, nykära, frånskiljda, morbror, faster, kusiner i mängder, en morfar och en mormor. Vi träffades hos mormor och morfar. Varje söndag söndagsmiddag. Slottsstek och potatis. Efterrätt med inkokta plommon. Kaffe i spridda klungor och en del i salongen. Ja, vi kallade det så. Sen började vi spela. Alla spelade. Vi hade ett kulspel som jag aldrig sett sedan dess. Jag har heller aldrig sett ett sådant spel. Det är nog det enda i sitt slag. Nåväl, vi spelade, spelade kula. Kula spelades av alla. Vi barn var med med något andra regler än de vuxna. Men så fort vi yngre blivit mer hotfulla mot de äldre överfördes de vuxnas regler på oss yngre. Man hade förlorat sitt handikap och klacifierades som en jämnbördig motståndare. Detta var en slags rit. Och därefter kunde man aldrig mer återfå sin status som ung och ny spelare med handikapp.
Det gällde i alla spel. När det efter middagen blev kortspel med en rejäl portion människor. VI kunde vara upp till 15 stycken kring kortbordet. Likadant där. Som liten socialiserades man in i spelen, först fick man spela med öppna kort, de låg framme till allas beskådan, därefter fick man sitta bredvid en stödperson. Då höll man korten i hand. Och så vid något magiskt speltillfälle var man en självständig spelare.
Jag lärde mig så oändligt mycket olika saker vid dessa spel. Jag lärde mig förlora, jag lärde mig att vinna, jag lärde mig att uppmuntra, jag lärde mig hur människor uppför sig, jag lärde mig hur magiskt tänkande inte fungerade, jag lärde mig om manliga spelsätt och kvinnliga knixningar då korten kastades ut på borden, eller då kulan gick i tak, vilket den absolut inte fick göra.
De här spelen finns inte längre. Det spelas inte så mycket i den form jag minns det. Vi var gamla, unga och alla kring dessa spel. Och vi hade kul ihop.
Anne-Marie
SYSSELSÄTTNING
Detta är hår från 1832. Det är ett släkthår. Man sydde in sin väns hår i en liten, liten, liten bok. Gjorde ett vackert mönster.
Doppade sin sirliga fjäderpenna i bläcket och skrev en minnesrad. Hårstråna är så tunna, och detta som ni nu ser är en aning uppförstorat. Jag ser framför mig en ungdomlig flicka. Jag ser också hur sparsamt ljuset är kring henne. Jag ser inget som stör heller. Inga telefoner, inga tv-apparater, inget brus av något slag. Bara en stilla krets av unga kvinnor som syr små minnesböcker av sina vänners hårstrån. Syssla!
Anne-Marie,
som länkar vidare till Jos Kroppsdelar;
http://hypergrafi.blogspot.com/2008/10/kroppsdelar.html
Doppade sin sirliga fjäderpenna i bläcket och skrev en minnesrad. Hårstråna är så tunna, och detta som ni nu ser är en aning uppförstorat. Jag ser framför mig en ungdomlig flicka. Jag ser också hur sparsamt ljuset är kring henne. Jag ser inget som stör heller. Inga telefoner, inga tv-apparater, inget brus av något slag. Bara en stilla krets av unga kvinnor som syr små minnesböcker av sina vänners hårstrån. Syssla!
Anne-Marie,
som länkar vidare till Jos Kroppsdelar;
http://hypergrafi.blogspot.com/2008/10/kroppsdelar.html
RESA TILL RESA FRÅN
Det finns resor som skiljer sig från andra resor. Det är inte resor som har med avstånd att göra. Utan resor som har med till och från att göra. Att resa till någon kan ta dagar... och kännas som ingen tid alls. Man reser till. Men man kan resa ifrån någon som är alldeles intill. Den resan kan tyckas vara oändligt lång, timslång, evighetslång. Man reser ifrån. Fast man önskar att man reste till. Avstånd är relativa. Resor också. Allt är relativt.
Anne-Marie
Anne-Marie
VINK VINK
Vink vink.
Vill bara sända ut lite glada hälsningar till dig som läser här!
Solen skiner där jag är, höstlöven är gulröda och vackra.
Jag är nyklippt. Det kan inte vara bättre.
Vink vink.
Anne-Marie
Vill bara sända ut lite glada hälsningar till dig som läser här!
Solen skiner där jag är, höstlöven är gulröda och vackra.
Jag är nyklippt. Det kan inte vara bättre.
Vink vink.
Anne-Marie
TILLKLIPPNING
Jag har omsorgat mig själv. Min frisör och jag har känt varandra i tre år. Hon är mycket yngre än jag. Precis lika gammal som min dotter. Vi är aldrig överens. Det skrattar vi åt. Varje gång likadant:
- Jag tänkte behålla lite av längden.
- Jag tänkte att du skulle ha kortare den här gången.
- Jag kanske ska klippa bort den här.
- Just den tycker jag du ska ha kvar.
- Ska jag färga det lite höstmörkare...
- Jag tänkte du skulle ha ljusare, till och med blont...
Sedan när vi aldrig är överens talar vi om böcker, om livet, om än det ena än det andra, som vi är mer överens kring. Men det bästa är ... att jag alltid går tillbaka till henne. Jag är nöjd med hennes oliktänkande och hennes annorlunda och skillnadssyn på det jag tänker. Det blir så goda skratt. Jag böjer mig alltid. Hon är ung, hon vet vad det är som gäller och hon kan mitt ansikte. Det är det som håret handlar om... ansiktet.
Mest på skämt... levande staty på stenstod i slottspark!
Anne-Marie
LÖRDAG och VANAN
Lördagen - Den tillåtande bara-vara-dagen.
Lördagen börjar så här:
Kaffe - naturligtvis, svart, hett, mycket, stor kopp!
Blogginlägg - medan kaffet sipprar igenom filtret.
DN och SvD - lång- och noggrannläsningen.
DN korsord - blir en helgrysare. Jag kan sitta i timmar över korsorden.
Skrivande - idag ser hösten så röd, blöt och kall ut så jag skriver in mig där jag är.
Promenerande - näe - idag är det blött, kallt, grått...
Och på kvällskvisten... då har jag varit för mig själv en hel dag!
Anne-Marie
TILLTUFFSAD ELDSJÄL
Jag är en aningens tilltuffsad.
En tillfuffsad eldsjäl.
Anne-Marie
En tillfuffsad eldsjäl.
Anne-Marie
FÖRFLYTTNING del 2
Inne på hotellet och...
Utanför hissen står jag.
Innanför hissen står jag en stund senare.
Inga knappar att trycka upp eller ned mig.
Jag kliver ut ur hissen.
- Sorry, there are no.... frågar jag den ointresserade personen i receptionen.
- They are on the outside, svarar han som om jag vore en idiot.
- Sorry?
- You have to push the buttons outside before going in... säger mannen som om jag vore en idiot.
- I see, svarar jag.
Jag ljög. Jag fattade ingenting.
Men jag tryckte på knapparna utanför hissen, klev in i hissen, åkte utan att ha någon aning upp eller ned till den våning jag skulle bo. När jag stod där inne i hissen insåg jag att det inte heller fanns några alarmknappar ifall att.
De var också på utsidan.
Lost but never found!
Så ungefär.
Anne-Marie
Utanför hissen står jag.
Innanför hissen står jag en stund senare.
Inga knappar att trycka upp eller ned mig.
Jag kliver ut ur hissen.
- Sorry, there are no.... frågar jag den ointresserade personen i receptionen.
- They are on the outside, svarar han som om jag vore en idiot.
- Sorry?
- You have to push the buttons outside before going in... säger mannen som om jag vore en idiot.
- I see, svarar jag.
Jag ljög. Jag fattade ingenting.
Men jag tryckte på knapparna utanför hissen, klev in i hissen, åkte utan att ha någon aning upp eller ned till den våning jag skulle bo. När jag stod där inne i hissen insåg jag att det inte heller fanns några alarmknappar ifall att.
De var också på utsidan.
Lost but never found!
Så ungefär.
Anne-Marie
BOKOMSLAGSVISNING
- Trallalallla, sjöng jag och hivade fram omslaget till min kommande bok för mina elever.
- Va, kan du inte skriva en läskig bok? sa mina elever besvikna då de läste titeln.
- Du kunde väl ha skrivit en actionbok? suckade någon annan.
Anne-Marie
- Va, kan du inte skriva en läskig bok? sa mina elever besvikna då de läste titeln.
- Du kunde väl ha skrivit en actionbok? suckade någon annan.
Anne-Marie
MIN MAMMA HETER INTE ESTONIA
Det är min mammas dag idag.
Nej det är det inte.
Det var min mammas sista dag idag.
Det är hemskt att förknippa en människas liv med ett haveri.
Min mamma är i Estonia.
Därför blir denna dag en dag jag måste trampa mig igenom,
För många människor betyder denna dag att deras inre bogvisir är vidöppna.
Omslut dem.
Anne-Marie
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1298&a=833616&rss=2216
UTSIKT
Söndagstankar!
Det är vilsamt att bara... låta blicken vandra ut och tankarna vandra in.
Det är vilsamt att bara...vara! Så tänker jag när jag ser det vackra fönstret i det gamla huset. Den vita välstrukna gardinen bäddar in alltsammans med varsamma händer. Jag kan slå mig ned och titta på nästan ingenting och se nästan allt.
Utsikt nummer två är hämtad från Göteborg.
Från hotellets räkmackeavdelning blickade jag ut mot vägarna, människorna och rörelsen. Det kan vara lika vilsamt det. Uppifrån får allt en annan ordning. Världen syns medvetet skapad. Människorna rör sig till och från. Jag brukar följa någon med blicken. Inom synfältet. Därefter har jag ingen aning. Det slår mig att jag alltid tittar efter något litet. En liten detalj. Jag tror jag behöver det lilla. Därför följer jag nog det lilla med blicken. Även om det ser stort ut från början. Man kan välja tänker jag.
Men det här med utsikter... det är inte så märkligt svårt att skaffa sig. Det handlar mest om att se. En ynnest för övrigt. Men det här med insikter... det här en helt annan sak.
Jag siktar mot båda. Utsikt och insikt.
Anne-Marie
ZOEGA!
Det är så vilsamt med lördagar.
Tidningen ligger framför mig som ett oändligt äventyr.
Och - jovisst - hett svart kaffe.
Zoega! Ett vackert ord hemma hos mig.
Anne-Marie
AVNAVLING
Jag är med i en berättelse, jag är med i en berättelse, jag är med i en berättelse. Och min GPS är med där också.
http://hypergrafi.blogspot.com/2008/09/tv-quijotska-pikaresker-och-en.html
Anne-Marie
Du har klippt navelsträngen, säger min mamma således skrattande till vår uniformerade byråkrat. Och med den positiva och barnsliga energi med vilket hon mottar också de mest negativa nyheter, räcker hon över handen till polisen och skakar den varmt, nåväl, det här måste firas! För sedan gravitationen fallit på plats, och mitt ansikte fotograferats av maskinen till höger om oss, i vilken min namnteckning också matats in, och på vars lilla skärm jag kan se mitt liv summerat, är allt i min mammas ögon en ursäkt för en fest.
http://hypergrafi.blogspot.com/2008/09/tv-quijotska-pikaresker-och-en.html
Anne-Marie
TYSTNADEN EFTER ARBETSDAGEN
Det är stillsamt tyst i mina rum.
Jag hör en aning av utanförljuden i hisskorgens klättrande i sin trumma.
Jag behöver tystnaden en stund.
Mycket tystnad.
Jag sitter här vid min dator.
Summerar dagen över en kopp kaffe.
Jag är trött.
Det är ok.
Jag har givit allt jag har idag.
Nu måste jag få något tillbaka.
Det får jag när det är tyst.
Så väcks en fråga - vad är det tystaste ljud jag kan höra härinne?
Så är jag igång igen.
Anne-Marie
Jag hör en aning av utanförljuden i hisskorgens klättrande i sin trumma.
Jag behöver tystnaden en stund.
Mycket tystnad.
Jag sitter här vid min dator.
Summerar dagen över en kopp kaffe.
Jag är trött.
Det är ok.
Jag har givit allt jag har idag.
Nu måste jag få något tillbaka.
Det får jag när det är tyst.
Så väcks en fråga - vad är det tystaste ljud jag kan höra härinne?
Så är jag igång igen.
Anne-Marie
NYTT ALLDELES NYTT
Jag har mött något väldigt stort.
En ny liten världsmedborgare.
Ansvarstyngden vilar i mina händer.
Jag blickar in i en möjlighet.
En liten människa.
Jag tappar orden.
Sitter tyst över ett nyfött ansikte.
Blickar ned i en outgrundlig mänsklig kedja.
Så ser jag ut över världen när jag lämnar den nyfödda familjen bakom mig.
Varje steg blir nytt. Varje andetag en aning framtidsdrucken. Jag vill göra något.
Jag vill dansa och sjunga.
En liten liten hand sträcker sig ut mot världen.
Alla är ansvariga för välkomnandet och fortsättningen.
Anne-Marie
VÄLKOMST
Något så litet som ett människobarn räckte ut sina armar mot omvärlden. Något så litet kom ut för att se sig omkring. Vi härutanför är ansvariga för välkomsten. Välkommen du lilla, världen är stor. Vi är många. Men du tar redan plats.
Anne-Marie
HUVUDVÄRK
Jag har huvudvärk och det är inte barnens fel. Men det gör att jag inte riktigt passar in i klassrummet. Anne-Marie
GREVINNAN AV GUBBÄNGENS ÄNGAR
Jo, man blir döpt i Champagne efter en första flygtur med luftballong. Jag har erövrat en ny titel. Och jag har lekt. Det var oerhört spännande att flyga luftballong. Tystnaden däruppe, men de mänskliga rösterna från marken kunde man höra, musik likaså, alla studsmattor lyste som stora blåa punkter under oss, fotbollsplanerna var fyllda med lekande, spelande barn, alla skolgårdar lyste tomma, lekytorna där syntes ensamma. Ungar lekte på gårdar. Det slog mig med vilken ordning vi skapar vår värld. Och så detta - så rik den syns mig från ovan. Här är en liten skörd bilder.
Jag flög över mitt eget hem. Det var stort. Jag flög över min bästa väns hus. Det var stort. Jag vågade flyga. Och det var stort. Jag såg något vackert. Jag såg min stad, mitt land, mitt hemma. Det var stort. Vi landade - mer eller mindre rakt i ett fotbollsmål - en symbolik jag gillade. Jag gjorde mig illa vid landningen, var inte beredd, så nu kan jag inte ha ett finger med i spelet, och mitt ena knä vill sig inte riktigt. Glasögonen hamnade vid sidan av. Men i stort sett är det bagateller. Jag överlevde något. Kvällen avslutades med en kröning och dop i champagen. Min titel är ... ja ni vet... Grevinnan av Gubbängens Ängar...
Anne-Marie
Anne-Marie
FLYGA I DET BLÅ
Nu... precis just nu... fick jag ett meddelande. Det går att flyga luftballong. Så idag ska jag flyga luftballong. Men det känns väldigt pirrigt... så ifall att... så var det roligt så länge allt varade. Men det går säkert bra, och det är något jag själv vill så ... Astrid Lindgrens.... Ronja Rövardottervrål fungerar också för mig... hit med lite farligheter! Annars är jag inte särskilt modig. Jag återkommer. Hoppas jag!
Anne-Marie
Anne-Marie