Anne-Marie Körling Blogg

I MINA RUM!

- Ungar! utbrister jag då jag stänger om mig.

Två underbara tjugoåringar har nyss lämnat min lägenhet. De har druckit te och skrivit ut papper på min skrivare. Och som en liten möte mellan två världar syns deras blickar runt i mina rum...

- Din lägenhet är som klippt ur Sex and the City... skrattar de båda två.

Jag fattar ingenting. Jag ser böcker i travar, papper i högar... men de ser kläder på galgar, kläder över stolar... alla mina skor... och jag ser plötsligt just vad de ser...

- Är det posiivt? frågar jag en aning ängsligt.
- I ditt fall är det nog det, svarar de två unisont.

Hur som helst. Jag vet inte riktigt om jag förstår. Jag inser också att jag är en aning gammal. Det skiljer 30 år mellan våra sätt att se på världen. Jag har ställt mina skor under bokhyllan, på rad, för att jag inte har någon annan stans att ställa dem. Jag bor i en stad. Så ungefär.

När de lämnat mina rum ställer jag mig väldigt frågande till vad jag ser runtomkring mig. Slår mig ned vid mitt skrivande, flyttar några bokhögar... ställer i ordning några skor som jag bara klivit ur rätt upp och ned.


Anne-Marie

---

UTROPSTECKNET

Man undrar lite stilla vad är det man ska utropa här?

Jag kan tänka mig att skrika ut:

Skolan väntar!
Mina elever är bäst!
Skynda dig Anne-Marie!
Ja, jag ska!
Inte den tonen tack.
Vilken ton?
Den!

Nä! Förlåt.

Anne-Marie

---

KVÄLLSLJUS OCH SAMTAL

Min bror och jag... vi kan prata vi. Min bror är äldre än jag. Faktiskt en hel del år äldre. Men det märks inte. I min släkt blir människorna bara nyfiknare med åren. Och de flesta har någon idé av något slag... och så gör de slag i saken och så har idén blivit verklighet. Jag är lite stolt över alla mina farbröder och mostrar, tanter och farbröder. Två av mina morbröder paddlade i sommar från Stockholm till Sandhamn... (verkligen långt) och de är faktiskt på tok för gamla för sådant... min ena morbror är 86 år. Hans två utlandsresor gick inte till Kanarieöarna utan till Indien på volontärresa, det var några år sedan, den andra gick till Svalbard. Jag var en aning orolig att han skulle bli uppäten av en isbjörn, vilket jag sa flera gånger, men min morbror tyckte att vi inte hade någon i släkten som blivit uppäten av en isbjörn, den kvoten kunde därmed fyllas av... kanske honom. Ja, ja... detta har jag att brås på. Det är inte någon som sitter och rullar tummarna i någon vilsam stol... utan de är där de vill vara.

Min morbror uppfostrade oss i konsten att argumentera och diskutera. Vi var en drös med kusiner som satte fart och diskuterade det ämne som min morbror satt eld på... och då vi började närma oss en slags konsensus... då vek min morbror tvärt av och kastade in en totalt motsatt åsikt... under det att han småflinande njöt av att vi inte förstod finten utan gladeligen kastade oss över den mumsbit som nu serverades till diskussion.

Mina barn har fått smaka dessa delikatesser också... och då flinar jag i bakgrunden.... och njuter... samtal och diskussioner är det bästa jag vet...

Anne-Marie

---

PÅ VIFT

Idag ska jag ut på vift. Mer förtäljer inte historien.
Anne-Marie

---

BARA JAG

Här är jag. Jag är där jag är. Jag är en aning för mig själv. Alldeles nyss var jag inte för mig själv. Då var jag emot mig själv. Men det gick över.

När jag har gått över hade jag gått så mycket att jag kommit hem igen. Väl hemma hade jag fått ett sms. Det sms:et var så gulligt så jag blev genast mer av den jag är.



Anne-Marie

---

LITE OBEHAG VÄCKER DET ALLT

Skansenakvariet har, förutom alla andra små djur som kan väcka stora känslor, ett och annat djur man helst bara vill läsa sig till. Jag har väldigt livlig fantasi så när jag går under Skansen planteringar, buskar och träd, får jag hela tiden en känsla av att det rör sig överallt. Jag måste påminna mig om att jag klarat av saker jag inte trodde mig om. Spindeln i handen satt där den satt.



Anne-Marie

---

SKRIV OM DET och DET

Vilka underbara läsare jag har. Det kommer små mail med begäran om... skriv det Anne-Marie. Det märkliga är att de flesta frågor på mailen handlar om det där ensamma, de där om singellivet. Jag har börjat fundera på att särskilja mina blogginlägg... att renodla den här till en pedagogisk och öppna en för litterära tankegångar och en för det av inslag av peronsliga krönikor. Jag har redan ordnat med titlar och bloggar, men det är svårt att överge sin hemmaarena. Kanske ska jag hålla mig kvar här...varva dikten och verkligheten... men som sagt .... jag vet inte.

Om jag ska skriva från singelriket blir det nog först i morgon. Denna kväll var full av annat. Inget singelliv direkt. Mer av uteliv. Men det värmer så gott att veta att ni vill läsa, och att ni uttrycker en slags förväntan på och om ... det betyder att på något vis gör orden en skillnad. Och skillnader tycker jag om. Allt gott mina kära läsare. Ni anar inte hur underbart roligt jag tycker det är att skriva.

Ögon som läser är det vackraste ni kan ge.

Anne-Marie,

som åt middag på en krog i singelriket. Servitören kunde mina senaste middagar där. Rabblade dem för att jag skulle veta vad jag åt de senaste tre gånger... och jag måste villigt erkänna att det berör mig.

---

NI TRE - FIKASAMTALET

---

TRUDILUTT I BUSKARNA

Buskteater har jag hört talas om.
Men buskorkester har jag aldrig hört.
Jag är på väg till mitt favoritfik runt hörnet.
Utan kamera.

Jag ser en bild.

Skriker...
- sitter ni kvar...ska springa och hämta min kamera...
de svarar med att bröla en ton till gensvar.

Ja, så ungefär.
Dagarna är aldrig roligare än summan av de små upptäckterna av vad de kan innehålla.
En trudilutt på vägen... 

Anne-Marie

---

ÅH DESSA ORD

Åh dessa ord.
De fick min värld att bli en vackrare,
de syntes i mina tankar som vackra fång av blomster,
de förändrade tråkiga asfaltsvägar till ängarnas stigar över vida marker,

Åh dessa ord,
vilka inlänkade i varandra skapade en märklig bro.
och gav två horisonter och en strandkant.

Åh dessa ord,
som omslöt mig, famnade mig,
och gav mig tillbaka mina lyckliga barnsben.
Jag hoppar upp och ned.
Skrattande, lycklig och en aning full i faen.

Bäste avsändare,
Tack för orden!
Jag lever i dem.

Anne-Marie,

---

PUSSA... EN DELFIN

Jag har alltid velat träffa en delfin.
Idag fick jag göra det. En underbar delfintränare uppfyllde min längtan och önskan.
Så lite i enskildhet, när publiken hade lämnat föreställningen, fick jag och min innovativa kollega,
känna, klappa och pussa delfinerna. Det var en märklig känsla.
Kropparna kändes som gummistövlar.
Jag pussade den salta delfinen.
Fullkomligt förlorad i kärlek till dessa djur.



Dröm-i-uppfyllelse. Med väldigt ömma händer klappar jag längs delfinens mage.
Ömt.



Jo, jag är lycklig.
Delfinlycklig.

A-M
som också fick hälsa på inne hos en ensam elefant, hälsa på hos sjölejonen, i deras reträttplatser och skåda en mycket litet sjölejonunge, bara någon månad gammal. Jag gillar baksidornas inblickar.

---

GÖRA SKILLNAD - FÖR MIG

Detta är visad omsorg. Om mig. Detta sms gör mig trygg. De vänner som är på vift sänder mig ett litet sms. Jag behöver det. För mig gör det stor skillnad. Jag blir trygg. Jag skriver själv ett litet sms till de jag bryr mig om då jag ska resa iväg. Jag har erfarenheter av människor som rest och utan ord fått avsluta sin livsresa. Vi hann aldrig ge varandra några sista ord, synliga sista omtankar, ett aktvit hej då...

Därför är det här omsorg. Om mig. Gör mig trygg. Det behövs så lite, så lite. Naturligtvis gensvarar jag - mina ord lyder - NJUT! TA HAND OM ER. VAR LAGOM FÖRSIKTIGA. UTMANA NÅGOT!

Anne-Marie

---

TRÄSMAK och ANA UGGLA

Anade ugglor i mossen.
In-trä-der och tar över igen.
Trähänder kommer alltid in på stickspår.

Anne-Marie,
som tycker att det här inlägget är om ännu fånigare än det förra.

---

TILLFÄLLIG INHOPPARE

Hi hi hi!
Jag har fixat en inhoppare för en stund.
Trä-handen!
Jag får trä-da tillbaka. Jag ska trä-a (ta sin tillflykt till träd för att undgå fara, ordbokens förklaring).
Jag ska trä på mig trä-narkläder och vandra i rask takt runt Riddarfjärden!
När trä-handen skrivit sina trä-vande saker så tar jag vid igen!

Anne-Marie,
vilket fånigt inlägg - men man får leka! Det får man!

---

FULL I FAEN!

Idag känner jag mig en aning.... full i faen!
Jag vässar pennan, sträcker på ryggraden, blir platsägare där jag står.

Jag skrattar och fnittrar!
Det kan aldrig vara fel!

Anne-Marie

---

MÖTEN och LEENDEN

Fotograferingsrunda i mitt Stockholm.
- Hejsan! Hur är det med dig, säger killen på mitt fikastamställe. Kommer du in på en fika imorgon?
Han är alltid så glad och så vänlig mot sina kunder. Flera av gästerna är trogna stamkaffedrickande gäster.

Jag  ler sedan under hela min promenadrunda. Så är det med vänligheten. Den är så lättburen. Jag går vidare till en affär där det finns en skyltdocka jag vill fotografera... och slutligen hamnar jag med bok och något att dricka på Cafe Rival på Södermalm. Min kamera på bordet skapar nyfikenhet...
- Är du fotograf, frågar en kvinna, och pekar på kameran.
Ett långt samtal senare konstaterar jag att Stockholm är en vänlig stad. Det kan vara bra att veta.

Anne-Marie,
som visar en helt annan skyltdocka jag fotograferade idag.

---

SVART KOPP KAFFE

Det är först när jag har fått kaffe, svart, hett, mycket, som jag fungerar i det som ser ut att bli en helt underbar dag.
Anne-Marie

---

MIN GPS

Min GPS

Den har visat mig vägarna, stigarna...
och skogarna, havskanterna, stränderna,
gränserna och horisonterna.

Den sade några gånger
- Gör om rutt!
Men jag lyssnade inte riktigt.
Därför kom jag lite fel.
Där jag nu är har jag ingen riktigt bra karta.

Anne-Marie

---

TYSTNADEN

Då gensvaret inte kommer inträder tystnaden.
Tystnaden blir talande.

Anne-Marie

---

PUNKTERING

Eftersom jag lagat min punktering har jag möjlighet att se mig omkring i min värld ur ett cykelperspektiv.
Det är väldigt, väldigt roligt att cykla. Man kommer långt av egen kraft. Långt, längre, längst!

Anne-Marie

---