SÖNDAGEN och morgondagen
Det är över en kopp kaffe jag tänker. Ungefär samtidigt som kaffedoften når min näsa vaknar jag till liv. Det går att väcka mig med kaffedoft. Men jag är klarvaken. Jag har suttit och ritat hela morgonen. För att tänka med pennan utan att tänka riktigt. Då jag ritat klart ser jag att jag avslutar alltsammans med en kaffekopp. Jag leker med Decartes ord - Jag dricker kaffe alltså finns jag. Det är gott att vara. Så ungefär.
Anne-Marie,
som inte kommit åt bloggen denna morgon.
Det är vackra tredje advent idag. Ta hand om er!
Anne-Marie,
som inte kommit åt bloggen denna morgon.
Det är vackra tredje advent idag. Ta hand om er!
LITEN ÄR
Liten är jag.
Liten härmar det liten ser.
Liten ser Pappan spela piano.
Liten gör precis samma sak.
Liten spelar en trudilutt.
Liten är van vid farfars sånger.
Trudilutt...trudilutt... la la la la
Anne-Marie
Liten härmar det liten ser.
Liten ser Pappan spela piano.
Liten gör precis samma sak.
Liten spelar en trudilutt.
Liten är van vid farfars sånger.
Trudilutt...trudilutt... la la la la
Anne-Marie
I GRÅTON
Idag har jag sprungit omkring och letat efter humöret som jag förlade någonstans mellan några böcker i någon boktravar. Jag har haft möten som jag förlade mellan någonting annat. När jag sedan for in och iväg till min Stockholmsstad trodde jag den vara belägrad. Det gråa regnet fick mig att tro att det hela var av allvarligt slag. Jag vevade ned bilrutan och vinkade åt mig en polis:
- Vad har hänt? Allvarligt? frågade jag väl framme vid Stockholms central. Statshuset tornade upp sig alldeles intill.
- Hänt? sa polismannen. Hänt? Det är nobelpris i hela staden!
- Åhå ... sa jag och vaknade upp till verkligheten och körde vidare. Svensklärarredaktionen väntade på en restaurang jag svårligen kan uttala namnet på. Årsmöte och avslutning!
- Vad har hänt? Allvarligt? frågade jag väl framme vid Stockholms central. Statshuset tornade upp sig alldeles intill.
- Hänt? sa polismannen. Hänt? Det är nobelpris i hela staden!
- Åhå ... sa jag och vaknade upp till verkligheten och körde vidare. Svensklärarredaktionen väntade på en restaurang jag svårligen kan uttala namnet på. Årsmöte och avslutning!
Anne-Marie
OANADE TALANGER
Man säger alldeles för ofta:
Dold talang eller oanad talang.
Sicken dumhet att dölja sin talang.
Fram med talangen tänker jag.
Jag vill inte att talanger ska vara dolda.
Det är mer spännande om talangerna är tillgängliga.
Jag undrar vad Jante har för dold talang.
Anne-Marie
SAMLING
Jag romantiserar ibland gamla tider.
Om jag var där de här är skulle jag vara kvinnan längst ned vid bordet, hon med mörka håret, stora leendet, och om jag vore hon skulle jag inflika:
- Vem hade fikat idag?
Nämen oj. Förlåt. Det lät mer som en fras av idag. Om jag tidsanpassar mig en aning skulle jag nog uttrycka mig med orden:
- Serveras det kaffe här?
Då skulle det fantastiska hända att någon av de unga herrarna vid bordet genast skulle resa sig upp, ta saken i egna händer, springa ned till närmaste konditori och köpa bakelser, dagsfärska, till damerna och herrarna runt bordet. Jag tror mannen med flugan skulle ta på sig det uppdraget. Jag är nästan säker på att han skulle göra det.
Anne-Marie
som inte är hon längst ned till höger. I övrigt har jag inget mer att tillägga.Om jag var där de här är skulle jag vara kvinnan längst ned vid bordet, hon med mörka håret, stora leendet, och om jag vore hon skulle jag inflika:
- Vem hade fikat idag?
Nämen oj. Förlåt. Det lät mer som en fras av idag. Om jag tidsanpassar mig en aning skulle jag nog uttrycka mig med orden:
- Serveras det kaffe här?
Då skulle det fantastiska hända att någon av de unga herrarna vid bordet genast skulle resa sig upp, ta saken i egna händer, springa ned till närmaste konditori och köpa bakelser, dagsfärska, till damerna och herrarna runt bordet. Jag tror mannen med flugan skulle ta på sig det uppdraget. Jag är nästan säker på att han skulle göra det.
Anne-Marie
Jo - jag älskar bakelser med choklad ifall någon får för sig att bjuda på en fika.
RICKARD PALM bara bäst!
Jag gick med i Facebooks - rädda nyhetsankaret Rickard Palm.
Jag har alltid tyckt om honom och här är han bara obetalbar...
EARTCAKE
Anne-Marie
Jag har alltid tyckt om honom och här är han bara obetalbar...
EARTCAKE
Anne-Marie
PIFF PAFF PUFF
Piff - rouge, läppstift ...
Paff - klänning, vackra skor ...
Puff - iväg ... och det i all hast ...
Fest på gamla skolan!
Anne-Marie
JUST NU
Orden fattas mig idag.
Anne-Marie
NÅGOT LITET i det STORA HELA
Jag har inte haft med mig kameran på några dagar. Det är som att förlora en del av själva seendet. Det är som att förlora själva skrivandet. Jag ser i bilder. Mina ord är bilder. Mina tankar har en upprinnelse ur något jag sett. En liten detalj. Jag är mer förtjust i det lilla än i det stora. De små åtbörderna, den lilla gesten, den lilla inbjudan, den lilla ... och det lilla. Nu är jag en aning fattig idag. Jag har förlorat något stort. Då famlar man omkring bland resterna. Då märker man hur det lilla kan hjälpa i det stora. Jag minns något litet som inte var så betydelsefullt i sammanhanget. Det lilla blir med ens något stort.
Anne-Marie,
som känner sig som Tove Jansson lilla Knytt ...
" vad gör man med en kappsäck om man ej får visa den..."
Anne-Marie,
som känner sig som Tove Jansson lilla Knytt ...
" vad gör man med en kappsäck om man ej får visa den..."
DELAR OCH HELHET
I det stora hela är det bättre att se till helheten än till delarna. Jag går genom ett regntungt Stockholm. Jag har huvudet nedböjt och regnet gråter över mig. Jag är en del av något. De andra delarna i helheten är jag i färd med att söka förstå. Så är det att promenera genom ett Stockholm, en kväll, i ett regn, för sig själv. Jag tänker:
Vattnet tvekade en liten, liten stund och trotsade all logik. Vattnet slöt sig inte genast över avtrycket, slöt sig inte över tomrummet utan höll ett litet, litet fönster öppet. Som om vattnet kunde, tänkte jag och skakade av mig regn och oväder som om jag kunde också det.
Anne-Marie,
som bär en del tankar med mig från Humanisternas samtal mellan Sturmark och Harris. Detta med dimensioner i tillvaron. Och människan som bärare av dem.
Vattnet tvekade en liten, liten stund och trotsade all logik. Vattnet slöt sig inte genast över avtrycket, slöt sig inte över tomrummet utan höll ett litet, litet fönster öppet. Som om vattnet kunde, tänkte jag och skakade av mig regn och oväder som om jag kunde också det.
Anne-Marie,
som bär en del tankar med mig från Humanisternas samtal mellan Sturmark och Harris. Detta med dimensioner i tillvaron. Och människan som bärare av dem.
DRÖMLÄGE för arkitekter
På andra sidan mitt vatten river de ned hus för att skapa nya hus. Det är ett omfattande arbete. Jag längtar in i bråten och de övergivna golven, väggarna och de dörrlösa utrymmen som blottläggs., ja ödeläggs och överges Jag är på ordjakt. Jag finner ord lite här och där. Men mest spännande var nog detta kontor. En plats att utveckla idéer på.
Anne-Marie
LÅGTRYCK och stormvarning
Det är underbart att gå över vatten, Jag gillar broar - men mest broar som byggs mellan människor. Alltså att det är möjligt att överbrygga saker och brobygga för framtiden. Då jag går här blåser det och jag vet att väderleksrapportören varnat för storm och lågtryck. Jag ser några förälskade gå framför mig. De kurar liksom ihop intill varandra som om de tyckte storm och kyla är det absolut bästa vädret. Man riktigt får gå ihop då.
- Faen vilken snålblåst! tänker jag och kryper in i min alldeles för stora blåa dunjacka. Jag ser ut som ett blått ägg som är ute och går. Några smala ben i jackans nederkant avslöjar att jag skyndar mig fram. Är det kallt så är det kallt.
Anne-Marie
- Faen vilken snålblåst! tänker jag och kryper in i min alldeles för stora blåa dunjacka. Jag ser ut som ett blått ägg som är ute och går. Några smala ben i jackans nederkant avslöjar att jag skyndar mig fram. Är det kallt så är det kallt.
Anne-Marie
KYLIG HEMLÄNGTAN
Västerbron i all ära. Men kylan tvingade ned blicken. Stegen blev snabbare. Bro-walk-en i motvind. Ingen höjdare. Men över kom jag. Jag som tycker om att utsikta, fick begränsa min blick.
Anne-Marie,
Anne-Marie,
FRUKOST MED ETT MANUS
Igår middag med ett manus - ordväxleri med andra ord.
Idag frukost med ett manus - manuset ville ha ett ord med i laget - jag åt ägg och drack svart kaffe. Jag bjöd inte manuset på något ätbart. Däremot strök jag en mening medhårs och en mening strök jag ur texten helt och hållet.
Idag äter jag lunch med ett manus. Själv tänker jag äta något lätt, manuset ser ut att vara välmående och innehållsrikt. Om en stund fikar jag men en vän - jag kommer tänka på mitt manus därhemma - som om jag glömt några ord på ett ark papper.
Anne-Marie,
som dricker svart kaffe!
Bara!
MIN BROR och jag
- Jag tycker att jag vet vad du gör när jag läser i bloggen, säger min bror i telefon.
- Jaha, svarar jag.
- Ja, igår satt du och läste manus...
- Japp, svarade jag. Men jag skriver inte om allt jag gör.
- Va, gör du inte?
- Näpp.
- Det trodde jag?
- Då trodde du fel.
- Kommer det här på bloggen?
- Japp.
- Jaha, men...
- För att åskådliggöra din fråga ... med mitt svar.
Anne-Marie
- Jaha, svarar jag.
- Ja, igår satt du och läste manus...
- Japp, svarade jag. Men jag skriver inte om allt jag gör.
- Va, gör du inte?
- Näpp.
- Det trodde jag?
- Då trodde du fel.
- Kommer det här på bloggen?
- Japp.
- Jaha, men...
- För att åskådliggöra din fråga ... med mitt svar.
Anne-Marie
VÄGAR o inre RIKTNINGAR
Om inte vägar kan korsas får man använda fantasi och kreativitet för att skapa möjligheter för vägar att korsas.
Men det kan ibland vara bra att bara gå på, kanske rakt fram, över och förbi och ibland undvika. Den inre kompassen har en darrande nål som man ska lyssna nogsamt till. Då handlar det om livslågan. Man kan uppleva hur livslågan vrids upp eller skruvas ned. Skruvas den ned ska man söka förändra, bibehålls den kan man fortsätta, släcks den då ska man vända om och absolut inte fortsätta i den riktningen. Då livslågan vrids upp vrids upp då är man på rätt väg... Känner man sig osäker kan det vara klokt att stanna upp, känna in kartan, ta ut riktningen och fråga sig själv... vill jag? Oavsett beslut bör man rusta sig för fortsättningen. Klä sig varmt och stoppa fötterna i bra skor.
Anne-Marie
Vill man symbolisera tanken kan man alltid läsa sagan om Tummelisa av H.C. Andersen.
Men det kan ibland vara bra att bara gå på, kanske rakt fram, över och förbi och ibland undvika. Den inre kompassen har en darrande nål som man ska lyssna nogsamt till. Då handlar det om livslågan. Man kan uppleva hur livslågan vrids upp eller skruvas ned. Skruvas den ned ska man söka förändra, bibehålls den kan man fortsätta, släcks den då ska man vända om och absolut inte fortsätta i den riktningen. Då livslågan vrids upp vrids upp då är man på rätt väg... Känner man sig osäker kan det vara klokt att stanna upp, känna in kartan, ta ut riktningen och fråga sig själv... vill jag? Oavsett beslut bör man rusta sig för fortsättningen. Klä sig varmt och stoppa fötterna i bra skor.
Anne-Marie
Vill man symbolisera tanken kan man alltid läsa sagan om Tummelisa av H.C. Andersen.
MIN SON SA:
Min son sa
- Drick mycket vatten.
Nu dricker jag mycket vatten.
Det går att lära gamla hundar sitta.
Jag satt hela tiden då min son sa att jag skulle dricka mycket vatten.
Anne-Marie
tänker på sin son och gårdagens middag.
Jag sa att jag dricker kaffe, alldeles för mycket kaffe dricker jag.
TJINGELING TINGELING
Jag är på promenad bland ting. Ting, ting, ting. Tingeling. Jag är på tingelingeling-humör. Men jag köper ingenting. Jag fotograferar. Då dyker det upp någon bland tingen. En glad liten människa. Hon skrattar så man blir lycklig. Jag fotograferar. Människan är aldrig ett ting. Tjingeling!
Anne-Marie
Anne-Marie
VÄNSKAPA
Jag samlar på kylskåpsmagneter.
Då jag var i Newcastle var jag där med en kollega bortifrån grannlandet Norge. Hon har följt mig i mina strävanden om skolförändringar och i mitt medvetna barn- och elevperspektiv - ja - hon har hejat på i två och ett halvt år. Jag har behövt detta påhejande. Det har stundtals varit ensamt att tänka framtid. Ensamt att tänka förändring och utveckling. Hon har besökt min dåvarande klass, hon har hört mig föreläsa...hon har läst min bok och följer min blogg och bejakar mitt tänk. Det är också hon som presenterar mig för utbildarna och skoltänkarna i Newcastle och Amerika. Jag reser därför till Newcastle och till ett omfattande och inkluderande nätverk.
Så då vi är där Newcastle inser jag att jag har fått en verklig vän. Ja, jag har haft en verklig vän hela tiden, men vi har ju aldrig träffats annat än då jag har ordat och visat. Det kändes märkligt otvunget att gå där tillsammans och tala om ditten och om datten, smita in i de minsta små affärerna, skratta åt livsberättelser eller, det bästa, att gå tysta i en bokhandel. Som om vi känt varandra i evigheternas evigheter.
Jag tycker vänskap är en gåva. Man talar aldrig om vänskap. Man upplever den.
Vänskap gör sig nog bättre som verb tänker jag - vänskapa. För det handlar väl om att göra den och vara den.
Jag vet inte... men jag sitter denna lördagmorgon och tänker ... på hur rikt livet kan vara. Då handlar det inte om ting, inte om kylskåpsmagneter, utan om o-ting.
Anne-Marie
Då jag var i Newcastle var jag där med en kollega bortifrån grannlandet Norge. Hon har följt mig i mina strävanden om skolförändringar och i mitt medvetna barn- och elevperspektiv - ja - hon har hejat på i två och ett halvt år. Jag har behövt detta påhejande. Det har stundtals varit ensamt att tänka framtid. Ensamt att tänka förändring och utveckling. Hon har besökt min dåvarande klass, hon har hört mig föreläsa...hon har läst min bok och följer min blogg och bejakar mitt tänk. Det är också hon som presenterar mig för utbildarna och skoltänkarna i Newcastle och Amerika. Jag reser därför till Newcastle och till ett omfattande och inkluderande nätverk.
Så då vi är där Newcastle inser jag att jag har fått en verklig vän. Ja, jag har haft en verklig vän hela tiden, men vi har ju aldrig träffats annat än då jag har ordat och visat. Det kändes märkligt otvunget att gå där tillsammans och tala om ditten och om datten, smita in i de minsta små affärerna, skratta åt livsberättelser eller, det bästa, att gå tysta i en bokhandel. Som om vi känt varandra i evigheternas evigheter.
Jag tycker vänskap är en gåva. Man talar aldrig om vänskap. Man upplever den.
Vänskap gör sig nog bättre som verb tänker jag - vänskapa. För det handlar väl om att göra den och vara den.
Jag vet inte... men jag sitter denna lördagmorgon och tänker ... på hur rikt livet kan vara. Då handlar det inte om ting, inte om kylskåpsmagneter, utan om o-ting.
Anne-Marie
Jag samlar på kylskåpsmagneter skrev jag i inledningen - det var bara en inledning utan anledning. Hade inte något med innehållet i övrigt att göra.
JAG ÄR MED KAMERA
Jaha, så står jag där vid min skyltdocka. Fotograferar den igen.
- Hej du, säger någon. Du är med kamera idag, jag menar som alltid då man ser dig.
Det är sant. Jag är med kamera. Det är jag och en kamera. Jag gillar det. Att jag är med kamera. Så här står jag och fotograferar skyltfönstret där min favoritskyltdocka finns.
Anne-Marie