Anne-Marie Körling Blogg

LÄSTE NÅGONSTANS

Skydda oss ifrån det vi begär!

läste jag någonstans. Orden har stannat kvar. Visst skydd behövs. Vi kan inte ha allt, få allt, utan behöver skyddas från våra begär. Framför allt från saker och ting. Jag blir medveten om det just här och nu. Jag städar. Det synliggör hur mycket jag har. Och vad jag inte behöver. Jag vill inte slänga. Någongång blev jag lurad på vad det innebär att leva. Det handlar mycket lite om saker och ting. Mer om innehållet i det mänskliga. Säger jag - som är helt allena bland saker och ting.

Anne-Marie

---

STÖTTA DE NÖTTA

---

RESA INTILL

Det är något med resorna. Man sitter intill en annan människa. Att sitta intill är behagligare än att sitta mittemot. Jag satt intill min son på en flygresa nyligen. Han satt djupt försjunken i Suduko. Jag visste inte det om min son - hans intresse för suduki. Man lär sig alltid något bredvid en annan människa. Man reser alltid intill någon annan. Såväl inåt som framåt. Jag insåg något om min son. Jag lät honom vara i sitt. Jag var i mitt. Vi reste mot samma mål. Intill varandra.

Anne-Marie

---

SKRIBENTEN och PERSONEN

Medan Skribenten kan plocka russin ur kakor, försköna en soptipp, begråta en droppe blod efter en sticka i fingret, producera humor efter humör, skapa kärlek där det är gråmulet, skapa strider runt en stenkula,  göra en cykelfärd till en månresa, pilla in russin i något annat, hitta på en promenad i en ordbok får Personen bara vara. Personen bakom orden är sitt prat, sin doft, sin rörelse, sina tankar, sitt sätt, sina maner, sitt dåliga bordsskick, sina snyftningar vid TV-dramatiken, sina ovanor, sina bra saker, går för snett på klackar, fryser för att det är kallt, får stenar i skorna,  är sin oro, sin glädje, skrattar för högt på fel ställen, sjunger högt på gator och torg, gråter över spilld mjölk, gråter över  något annat än spilld mjölk, tror naivt på det goda, blir ledsen när tanter blir illa behandlade, stirrar på folk på cafeer, pratar med okända, frågar om saker man inte ska fråga om,  är för nyfiken, värnar sin fåfänga, kör fel på rätt vägar,  dricker för mycket kaffe, gillar saltlakrits, bakar bullar och pillar ut russin ur godsakerna fast man inte får.

Anne-Marie

---

INTE ISARNA

Jag tror inte på isarnas bäringskraft. Långfärdsskridskorna är oslipade diamanter. Det är iskallt runtomkring mig. Det krävs mycket energi att värma sig själv. Omvärlden blev för blåsig på denna sida nyåret. Påtagligheter slet tillfälligt itu min styrka. Ritch-ratch-filibombombom...

Anne-Marie

---

MORGONLJUS

Det är hoppfullt att se ljuset på morgonen. Jag har sovit i ett hotellrum med totalt mörker. När alla draperier dragits ned och för är rummet kolsvart. Så mörkt att det nästan inte är möjligt att få i en stad i Sverige. De skottska gardinerna är tjocka för att hålla kylan borta. Fönstren i enkelglas. Innanför glaset syns mötet mellan värme och kyla. Fönstren vattniga, isiga. Draperier, gardiner, persienner dras upp och ljuset syns. Klara himlen lockar ut. En lång promenad under det blåa kallar. Så är det när man drar upp en gardin, som om det där utanför överraskar.

Anne-Marie

---

TID OCH RUM

Det slår mig att vi alldeles för sällan är just närvarande i den tid vi är i. Vi är oftast i samma rum som tiden men knappast närvarande i ett just här och nu. Här och då, eller, här och sen, skulle man kunna kalla det.

Anne-Marie,
som gladeligen grubblar vidare några dagar efter jul.

---

UTAN HELT ALFABET

Finns inte ett helt alfabet
... jag kommer snart  tillbaka...
klarar mig inte utan mitt alfabet.

Anne-Marie

---

EFTERTÄNKSAMHET

Min juldag har varit min alldeles egna. Så som jag vill ha den. Det betyder inomhusvarande. Det betyder vanlig mat utan julkrussiduller. Det betyder tända ljus och långläsning i deckarboken på engelska. Det betyder vila och sofflocket. Det betyder en slags närhet till det viktiga i mitt liv. Långt därutanför går tunnelbanetågen och bilarna färdas hit och dit. Jag färdas bara här där jag är. 

Anne-Marie

---

DEN OBJUDNA ENSAMHETEN

Julen är gemensamhetens stora helg. Om då ensamheten tränger sig på - blir den för stor. Jag  delar den med er alla, den där ensamheten. Jag har varit ensam några julaftnar. Tvingats ta emot den där gästen. Den överger mig inte,  den trognaste av dem alla, ensamheten. Det var farliga ensamheter några gånger, jag motade ut gästen strax jag hörde knackningen på andra sidan min dörr.

Till slut gav jag upp - bjöd in den med hull och hår. Dukade fram en extra tallrik, satte på en portion julgröt - sa att det var jag som hittade nöten i gröten... och fann mig i det hela. Men det tog tid. Jag övade mig några julaftnar. Nu är det inget jag våndas över ... vill bara skapa lite gemenskap med era andra som upplever samma sak.

Kanske är det så att man famnar sina minnen av det som varit, julaftnar med barn och familjer, barndomsjular... och man famlar efter nya traditioner, nya konstellationer ... och minnena hindrar nytänkandet. Julen är tradition. vana, samma sak, om och om igen. Det är nästan omöjligt att själv bryta mönster. Man minns och man vill återminnas. Det kan kanske försvåra det hela, tänker jag, som ser mycket ljust på denna dag. Julafton!

Anne-Marie,
jag tänker och det är värt allt att göra det.

---

TANKAR ur MIG

Tankar ur mig...

Det är julnatt - snart julafton. Värna minuterna, trotsa klocktiden. Tänk gemenskap i ordet "tillsammans". Spill inte bort tid på ovidkommande saker. Försiktiga er om varandra. Ansvara en aning bättre för varje möte med en annan människa.  Skänk tid. . . tänker jag.

Anne-Marie

---

HANDLA MED DOTTERN

- Välj ett tema!
- Rött, nej, blått! Kanske grönt.
- Vi tar blått.



Det var startskottet för vår inköpande. Temat skulle gå i blått. Blåa saker. Allt av blått höll vi i våra händer. Vi handlade alltid i dagligvaruhandeln. Det blev burkar av konstiga saker vi inte förstod oss på, Det enda som allt hade gemensamt var att det var blått.  Det kunde vara små vaktelägg i blå glasburk, blåa godisar av kemikaliesort, kesoask... lite för mycket vitt i, blå lättmjölk... blåa druvor... blå tandkräm, tandborste... blåa krokusar...
En annan gång var temat gult ... eller vilket tema vi nu bestämde oss för. Det blev tokiga presenter. BLÅTT ETT TEMA sa vi två. Men vad presenten aldrig avslöjade - det var hur kul vi två hade haft det. Vi talade om allt vi höll i våra händer.

Anne-Marie

---

HISTORISKT I MIN LILLA VÄRLD

För några dagar sedan talade vi om andra världskriget.

Jag är född ungefär 13 år efter andra världskrigets slut.
Då jag var liten talade väldigt få om andra världskriget.

Det var långt borta historiskt sett - och fredsuppbyggelse och framtid omslöt mitt lilla liv. Samhällen byggdes upp. Förorterna, tunnelbanan, centrum, dagis - ja allt detta lovade en ny framtid. Jag var barn under denna tid. Centrum var en tummelplats för handel med en ring av bostäder, en ny bebyggelse med barnrikegårdar att leka på. Kriget ett mörker, framtiden ett ljus.

Det är så här i efterhand som jag förstår hur erfaret detta andra världskrig var av alla vuxna i mitt eget liv. Men ingen av de vuxna runt omkring mig talade andra världskriget. Mormor gjorde det ibland, hon var av den där sparsamma sortens mormödrar, hon vek stillsamt ihop alla papperspåsar, sparade burkar och återanvände det mesta. Hon släckte envist ned alla lampor i de rum hon inte var i.  I rummet där hennes sysslolöshetsstol  fanns lyste bara läslampan.

Man sparade inte, man varsammade mest.
Det var inte att slösa på tillgångar det var att förvalta det man hade. Men då skolan började ta upp saken frågade jag de mina. Men munnarna slöt sig om hemligheten. Det var ingen som riktigt ville berätta. Det var som om andra världskriget inte hade hunnit bli  tillräckligt avlägset, historien låg lite för nära för att kallas historia. Mormor berättade att man alltid var försiktig med papper därför att papper kunde man knöla ihop hårt, hårt, hårt till små bollar. Detta hårda papper gav längre värme i den öppna spisen, brann längre och kunde därmed skapa värme i huset, sa mormor.  Vi prövade - jag och min kusin - vi gjorde hårda pappersbollar och fick elda upp dem i pannan i källan, en slags nymodighet i huset.

Idag tycker jag det är oändligt lång tid och en mäktig historia mellan världsfreden (?) och dagens datum. Men jag undrar hur alla gjorde för att klara sig - vad krävdes av ett hem under kriget (även om vi inte var riktigt i det utan mer påverkade av dess konsekvenser)?

Om jag tänker tillbaka 13 år i mitt liv idag - kan jag nästan levandegöra händelserna. Det måste min omvärld ha kunnat då jag var barn. Kanhända orkade de inte utan ville se framåt.



Anne-Marie,
som inte vet riktigt varför jag skriver det här mitt i brinnande juletid!

---

TYSTA ANSIKTEN

Aktionshandlande människor överallt, i köliknande formationer, blickar med realisationsbegär - denna julköparskara. Man kan höra en begynnande förtvivlan över att storlekarna tryter och se att humören försvinner ur tomteröda kinder. Jag fotograferade smyckade dockors tysta ansikten. Julhandeln är något väldigt speciellt.

Anne-Marie

---

SEPARATIONSÅNGEST

Jag lämnade min kamera bakom mig igår. Jag skyddade min kamera från middagsmat och drycker, småbarnsspring och risken att ta fotografier av gäster utan gester... så jag lade min kamera på en liten hylla. Där ligger den nu. Min kamera är en del av mig. Jag känner mig fattig då jag inte har den. Dessutom ser jag så många möjligheter att fotografera då jag INTE har den med. Därför är jag beredd att genast väcka upp hela huset, banka på dörren ... säga

- HO HO - det är jag - min kamera ringde nyss och sa att den led av seperationsångest. Jag är bara här för att rädda den ifrån den känslan, förlåt att klockan är alldeles för tidigt. Bjuder ni på en morgonfika?

Att jag skulle låta som Tomten tänker jag kan verka tvingande ... vem bryr sig om vilken tid tomten kommer ...

Anne-Marie

---

BARA SHOPPA!

Jag var inte på någon julklappsjakt idag - snarare letade jag udda motiv att fotografera, speciellt julfirandet och hur att skylta upp för julenhandeln. Jag mötte massor av människor under min stadsvandring - hamnade på fik med en och annan - och fick inköparrabatt av någon annan. Jag har pratat mer än jag har fotograferat:

- Får jag fotografera här?
- Nej, du får bara shoppa här!

Eftersom man inte får fotografera som man vill så gör inte jag det. Jag hänger min kamera lydigt runt halsen, fingrar nervöst på avtryckarknappen... ifall att. Jag såg mycket jag VILLE fotografera, men lite jag kunde göra åt den saken. Summan av kardemumman jag köpte absolut ingenting. Får inte jag, så får inte dom, Vilken hemsk människa jag är!

Anne-Marie

---

MIN GPS

Jag hittar aldrig riktigt någonstans. Jag hittar ungefär. De flesta som känner mig vet att jag hittar nästan. De vet också att jag så småningom hittar precis rätt.

* Jag har kört till Västerås, förbi Västerås, tillbaka till Västerås, förbi Västerås igen... för att slutligen hamna rätt och mitt i Västerås.

* Jag har cirkulerat kring i Eskilstuna en så där ... ett par timmar... livligt lotsad av min uppdragsgivare... men jag KOM fram.

* Jag börjar alltid gå rakt fram utan att tänka mig för vad rakt fram kan betyda för min slutliga destination.

* Ibland när jag är på något ödsligt ställe slår det mig hur märkligt det är att jag är just där...utan att veta att jag är just där jag är.

* Jag fick en GPS av någon som känner mig väl. Den GPS för jag ibland livliga diskussioner med. Jag tycker ibland att min GPS är tjatig - Gör om rutt! - tycker jag nästan är en förolämpning. Men då har jag inte lyssnat klart till instruktionerna. Jag kan ibland höra hur förtvivlad min GPS blir... och hur den automatiska rösten är i färd med att säga upp avtalet med just min mottagarGPS.

* Idag skulle jag resa till andra sidan av staden, vad jag nu skulle göra där? För jag reste omkring och hittade allt längre bort än resmålet. Jag vände helt enkelt om, reste tillbaka till min sida av staden...och då... på vägen hem hittade jag av en slump helt rätt. Jag hade helt kaxigt bestämt mig för att jag klarar minsann av att hitta utan GPS. Vilket jag inte riktigt gjorde.

Vad vill jag säga med allt det här. Jo, att GPSen har förändrat mitt liv. Mer än en aning.
Anne-Marie

---

SUMMERA NUMERA

Summera är en handling som manar till reflektion. Summering är en tillbakablick. Summering av gårdagen. Summera är att berätta historien om det som varit. Men jag tänker summera framtiden. Man kan vända och vrida på allting. Det är roligt att göra det. För att summera framtiden måste jag tänka att det har gått några år. Att jag är i framtiden.

Anne-Marie

---

Hi hi hi - adventskalender

---

BOK-STAV-LIGT

Suttit med en penna och ett papper hela dagen. Det blir ungefär så här. Ord till denna bild blir kanske:

* Bokstavligt talat.
* Huvudet är som en bok.
* Människan har fler sidor.
* Å ena sidan tänkte han.
* Klok som en bok.

Ni får gärna hjälpa till? Vad kan man säga till denna bild?
Anne-Marie

---