FÖRLÄGGA ORD
Min förläggare har aldrig förlagt ett endaste ord.
Förläggaren har samlat upp de ord jag kunde ha förlagt och glömt bort.
Då jag lägger mina ord i förläggarens händer vet jag att de aldrig blir förlagda.
Däremot blir de ordgranskade, omslagsbundna, invävda, trådstuckna, omslagna och utgivna.
Nu väntar jag likt en höggravid på att tryckeriet valsar igenom mina ord.
Binder samman alltsammans.
Det är dagar av väntan.
Det är navelansträngande att vara navelsträngsbunden till de ord man sänder ut i världen.
Anne-Marie
Förläggaren har samlat upp de ord jag kunde ha förlagt och glömt bort.
Då jag lägger mina ord i förläggarens händer vet jag att de aldrig blir förlagda.
Däremot blir de ordgranskade, omslagsbundna, invävda, trådstuckna, omslagna och utgivna.
Nu väntar jag likt en höggravid på att tryckeriet valsar igenom mina ord.
Binder samman alltsammans.
Det är dagar av väntan.
Det är navelansträngande att vara navelsträngsbunden till de ord man sänder ut i världen.
Anne-Marie
FRISKA FINA ORD
När du ändå är ute och promenerar under sportlovsveckan,
kan du inte av en ren händelse slinka in på något trevligt fik
- och vips så råkar även jag infinna mig där?
Jag fick ett mail:
Roligt, värmerikt och välordat.
Klart jag absolut kommer att sitta på något trevligt fik och vips få ett roligt sällskap.
Anne-Marie
kan du inte av en ren händelse slinka in på något trevligt fik
- och vips så råkar även jag infinna mig där?
Jag fick ett mail:
Roligt, värmerikt och välordat.
Klart jag absolut kommer att sitta på något trevligt fik och vips få ett roligt sällskap.
Anne-Marie
MATEMATISK KÄRLEKSDIKT
Att skratt gick att multiplicera med gapskratt.
Att missförstånd försvann vid adderandet av frågor.
Att sorgen kunde divideras med småsaker.
Att tårarna kunde samlas ihop i ett kryddmått.
Att avstånden inte mättes i känslor utan i meter och kilometer.
Att närhet inte hade något absolut mätetal.
Att längtan inte behövde jämföras med astronomiska tal.
Att skratt kunde överlappa ilskan.
Att ett leende kunde förändra mottagaren.
Att värme kunde sparas i en liten ask intill en frusen.
Att avtryck i snö ägde beständighet.
Anne-Marie,
en slags matematisk kärleksdikt
SPORTLOVSLEDIGA!
Jag har ingen plan för min ledighet. Det är själva idén med ledighet. Jag tänker inte planlägga den. Bara vara i den. Men så dyker ett och annat upp. Frivilliga saker och ting. Roliga saker att göra. Jag ska röra på mig tänker jag. Promenera varje dag. Gå runt omkring och titta och betrakta. Slipa långfärdsskidskorna och bege mig ut på isarna. Termos och macka i en ryggsäck. Stå i motvinden... le mot solen! Uppvakta mig själv!
Anne-Marie
Anne-Marie
RETURNERAR INTE RETURTANKAR
Hej Anne-marie,
Jag har läst din blogg och förstår att du är grundskolelärare. Jag har ett mycket bra tips på en rolig tävling, med fokus på miljöfrågor och återvinning, som riktar sig till förskole- och lågstadieklasser.
Tävlingen heter Pantresan och arrangeras av oss på Returpack som ansvarar för det svenska pantsystemet.
Tävlingen heter Pantresan och arrangeras av oss på Returpack som ansvarar för det svenska pantsystemet.
Pantresan genomförs nu för fjärde året i rad och har fått mycket positiv respons. Barnen som deltagit har lärt sig massor om miljö och återvinning samtidigt som de har haft kul tillsammans.
Första priset i tävlingen är en klassresa till Kolmården. Det finns även fina andra och tredjepriser att tävla om. Mer info om tävlingen hittar ni på www.pantamera.nu.
Med vänlig hälsning
Katarina LundellMarknadschef
___________________
Returpack
Box 432
601 05 Norrköping
(B)RÖSTKARAMELLER
Försändelse!
Vackert ord.
Ett litet kort i brevlådan:
Hämta ditt paket! skriker påminnarbokstäverna.
Jag förväntar mig reklam av större storlek.
Jag har inte skyndat mig att hämta ut min försändelse.
Idag gör jag det.
För Sändelse!
BRÖSTKARAMELLER!
RÖST-KARAMELLER!
Jag bugar tackar och nickar... bröstkarameller!
Flera påsar.
Omsorg om min berättarröst tänker jag.
Mums!
Anne-Marie
TRYCK PÅ MANUS
Jag har suttit och tryckt på mitt manus.
Förlaget har suttit och tyckt om mitt manus.
Nu går alltsammans i tryck.
Tryckeriet sitter på alltsammans nu.
Jag känner trycket!
Mina ord ska klämmas till en aning.
Inordnas.
Bindas samman.
Bli en bok!
Anne-Marie,
som bara leker med orden - men ser hur bokstäver klarar ett och annat, ord orkar med svärtan, meningarna tumlar runt i valsar... det är en lek. På fullt allvar.VÄGEN TILL SKRIFTLIGA OMDÖMEN är inte rak utan kringelikrokig.
Förlaget har suttit och tyckt om mitt manus.
Nu går alltsammans i tryck.
Tryckeriet sitter på alltsammans nu.
Jag känner trycket!
Mina ord ska klämmas till en aning.
Inordnas.
Bindas samman.
Bli en bok!
Anne-Marie,
som bara leker med orden - men ser hur bokstäver klarar ett och annat, ord orkar med svärtan, meningarna tumlar runt i valsar... det är en lek. På fullt allvar.VÄGEN TILL SKRIFTLIGA OMDÖMEN är inte rak utan kringelikrokig.
FESTPLATS
Det må vara bilder av en festplats.
Den vackra miljön.
Det beklädda bordet.
Glas, tallrikar och bestick.
Trots det.
Festplatsen är inte här.
Den riktiga festen hålls i ett annat rum.
Utan att exkludera någon annan,
dukas bordet för endast en.
Hjärtats mottagarplats.
Hjärtat har ett rum.
Och i liggaren på bordet till första kammaren
skrivs några bokstäver in.
Ett namn!
Anne-Marie
"MORSOMT" i ASKER
Anne-Marie är i Asker, Norge.
Utan pengar och kort. Så blev det.
Ska föreläsa för Askers Kommunes skolor.
Så ska det vara.
Men jag sitter och förbereder mig i Askers faschionabla möbelbutik.
Alltså mitt bland stolar, bord, sängar och annat man säljer i en bohagsbutik.
Jag berättade som det var - behövde komma ut på nätet...
- Slå dig ned, sitt hos oss, säger de allesammans.
Jag fick en kontorsplats mitt i alltsammans.
Jag kontorar just nu därifrån - eller härifrån. Det pratas norska runtomkring mig.
Visas köksbord och kuddar, vinglas och soffor.
Det är snö i drivor och det vintervita ljuset lyser in genom skyltfönstren.
Tro mig eller inte... men jag har fått kaffe och chockladbitar av de som arbetar här.
Jag tror inte det jag upplever.
Men alltid händer det något där jag är - jag har en förmåga att göra mig hemma på de mest märkliga ställen.
De som arbetar i affären har fotograferat mitt kontor och mitt arbete.
Och nu... frågar en av kunderna om hon får fotografera mig
- Det där ser så morsomt ut... har du kontoret ditt här,säger hon på norska... och så slår hon sig ned och pratar med mig. Hon får också kaffe.
Livet är ett litet under precis varje dag.
Anne-Marie
Utan pengar och kort. Så blev det.
Ska föreläsa för Askers Kommunes skolor.
Så ska det vara.
Men jag sitter och förbereder mig i Askers faschionabla möbelbutik.
Alltså mitt bland stolar, bord, sängar och annat man säljer i en bohagsbutik.
Jag berättade som det var - behövde komma ut på nätet...
- Slå dig ned, sitt hos oss, säger de allesammans.
Jag fick en kontorsplats mitt i alltsammans.
Jag kontorar just nu därifrån - eller härifrån. Det pratas norska runtomkring mig.
Visas köksbord och kuddar, vinglas och soffor.
Det är snö i drivor och det vintervita ljuset lyser in genom skyltfönstren.
Tro mig eller inte... men jag har fått kaffe och chockladbitar av de som arbetar här.
Jag tror inte det jag upplever.
Men alltid händer det något där jag är - jag har en förmåga att göra mig hemma på de mest märkliga ställen.
De som arbetar i affären har fotograferat mitt kontor och mitt arbete.
Och nu... frågar en av kunderna om hon får fotografera mig
- Det där ser så morsomt ut... har du kontoret ditt här,säger hon på norska... och så slår hon sig ned och pratar med mig. Hon får också kaffe.
Livet är ett litet under precis varje dag.
Anne-Marie
Det fina var att människorna i affären hälsade mig välkommen att slå mig ned då de samtalade om något, möbler tror jag det var... och den kvinna som kom och satte sig hos mig och talade film, språk och vallfärdande... alltid händer det något. Kaffet, chokladen, den timme jag satt och finurlade lite var en aning udda men fullkomligt underbar. En stund i Asker, Norge.
JAG FOTOGRAFERAR - ALLTSÅ SER JAG
Det är en aning krampaktigt - greppet om kameran. Men så är det. Jag greppar kameran. Det är något jag ser!
Jag ser alltså fotograferar jag.
Anne-Marie
ATT SKRATTA ÅT SIG SJÄLV
FÖDELSEDAG
Födelsedagen!
PÅNYTTFÖDARDAGEN tänker jag.
Så nu är det nytt som väntar med ett anslag av något från förr.
Om du vill säga hej idag så betyder det mycket för mig.
Vill du skänka mig en aningens ytterligare glädje - ge mig en YOUTUBElänk till en låt eller ett roligt klipp. Lägg upp det här så delar vi på det roliga, fina allesammans. Vill du inte säga någonting alls så är jag glad att du kikade in och lämnade ett osynligt spår på min räknare.
Anne-Marie
IGÅR VAR JAG GLAD...
... OCH IDAG BLIR DET SLALOM!
Anne-Marie,
som avslöjar att jag tävlat i slalom som tonåring
sedan dess har det bara gått utför.
Anne-Marie,
som avslöjar att jag tävlat i slalom som tonåring
sedan dess har det bara gått utför.
SATT SIN SISTA POTATIS
Min son älskade sina mattanter vid sin skola. Han var ofta inne hos dem och pratade mat. Han var en artig liten kille på den tiden, klädd i någon liten herrkavaj som hans älskade mormor hittat i en liten secondhandaffär för barn. En kavaj sydd av en skräddare, han bar för övrigt en liten vit skjorta också, runda glasögon och var allmänt söt. Vitt hår som krullade sig runt hans lilla ansikte, klarblå ögon gjorde att man tänkte en aningens på Emil i Lönneberga.
Väl inne i de områden man kunde tillåta elever att komma, tittade han sig om omkring med sina nyupptäckarögon - han var nyss läskunnig och upptäcktslysten i en ny värld av meningar och meddelanden. Han tittade sig försiktigt omkring - och spände läshungrigt sina ögon i en stor potatissäck. På potatissäcken stod det skrivet - POTATIS FÖR GRISAR OCH SKOLBARN!
Därmed avslutade min son sitt potatisätande i skolan. Om han var riktigt läskunnig förtäljer inte historien, men något hade han förstått om budgeten i matsalen, och det kan man inte klandra mattanterna för.
Anne-Marie
BESKRIVNING
Om jag fick beskriva mig själv skulle jag säga
- jag är en skrivande människa men jag skulle också säga
- jag är en talande människa men jag skulle också säga
- jag är en läsande människa men jag skulle också säga att
- jag kan vara tyst, både med penna och röst, men öronen... de lyssnar så länge de kan!
Anne-Marie
- jag är en skrivande människa men jag skulle också säga
- jag är en talande människa men jag skulle också säga
- jag är en läsande människa men jag skulle också säga att
- jag kan vara tyst, både med penna och röst, men öronen... de lyssnar så länge de kan!
Anne-Marie
SOL & VITAMINER
Gråtäcket över alltsammans.
Klementiner, apelsiner är gula frukter.
Jag knaprar solstrålar.
Vitaminer.
Jag är väldigt, väldigt trött.
Anne-Marie
Klementiner, apelsiner är gula frukter.
Jag knaprar solstrålar.
Vitaminer.
Jag är väldigt, väldigt trött.
Anne-Marie
BESÖKSRÄKNARE
Ibland tittar jag på min besöksräknare. Ni är många som är här och det tackar jag för.
Ibland undrar jag om jag hade en besöksräknare in i mitt hem hur stor skillnaden skulle vara?
Ärligt, ärligt så är jag ganska ensam i mitt hem. Men då datorn står i hemmet så tickar det in osynliga besök lite titt som tätt. Om ni kom i fysisk form skulle jag duka upp en buffé av allehanda godsaker - ett kakbord med sju sorters kakor.
Frågan är då - vilken kaka tycker du måste vara med på kakbordet? Kan du inte skriva en liten förklaring varför?
På mitt kakbord skulle mormors chokladpinnar finnas. Saken är den att de måste vara bakade av mormors åldrade händer, mot den långsamt nednötta vita marmorskivan som bar spår av mormors år av bakande. Sedan hör till saken att det skulle vara jag som penslade på äggen och strödde ut alla sockerpärlor över alltsammans. Då skulle jag vara en liten flicka. Jag hade lackskor och vita strumpor som gick upp till knäna men som hela tiden for ned. När jag drog upp dem kom det chokladsmet på de vita strumporna. Jag hade förkläde på mig, det var mormors storförkläde. Jag slickade på mina fingrar också för smeten som mormor gjorde då hon bakade var det bästa jag visste. Bättre än kakorna som nu ligger på mitt tänkta 7-sorters-kakor-bord.
Ibland undrar jag om jag hade en besöksräknare in i mitt hem hur stor skillnaden skulle vara?
Ärligt, ärligt så är jag ganska ensam i mitt hem. Men då datorn står i hemmet så tickar det in osynliga besök lite titt som tätt. Om ni kom i fysisk form skulle jag duka upp en buffé av allehanda godsaker - ett kakbord med sju sorters kakor.
Frågan är då - vilken kaka tycker du måste vara med på kakbordet? Kan du inte skriva en liten förklaring varför?
På mitt kakbord skulle mormors chokladpinnar finnas. Saken är den att de måste vara bakade av mormors åldrade händer, mot den långsamt nednötta vita marmorskivan som bar spår av mormors år av bakande. Sedan hör till saken att det skulle vara jag som penslade på äggen och strödde ut alla sockerpärlor över alltsammans. Då skulle jag vara en liten flicka. Jag hade lackskor och vita strumpor som gick upp till knäna men som hela tiden for ned. När jag drog upp dem kom det chokladsmet på de vita strumporna. Jag hade förkläde på mig, det var mormors storförkläde. Jag slickade på mina fingrar också för smeten som mormor gjorde då hon bakade var det bästa jag visste. Bättre än kakorna som nu ligger på mitt tänkta 7-sorters-kakor-bord.
Anne-Marie
LÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖRDAG
Det regnar ute.
Mot plåten dropparnas tyngd.
Det regnar inte här inne.
Stearinljusen kastar dansande skuggor i rummet.
Det är jag som dansar!
Lördagsmorgon och det svarta kaffet väntar vid det lilla, lilla bordet.
Anne-Marie
HÅRSMÅNS SKILLNAD
Det är en hårsmåns skillnad mellan rädd och modig.
I ett litet flygplan för några få passagerare, med fri insyn till piloterna, vind i ryggen, vind i sidan, gropar och gungeligung, så blir jag ömsom modig (ha ha man är väl inte rädd - huffar jag upp mig med) till den där oändliga skräcken där greppet om armstödet syns i vitnande nävar som håller fast vid något som händerna aldrig kommer släppa taget om (näe... någon gång måste ju ett plan störta, det här är hur läskigt som helst, får man sms;a från flygplanet att man älskar en del av de människor man en gång lärt känna, och hej och hå...hjälp). Men ingenting syns av detta. Mitt ansikte läser av nödutgångens inhamrade meningar och tecken. Som om jag inte riktigt reste med.
Väl utanför det lilla planet står jag stadigt på jorden. Skakar av mig mod och rädsla. Tågar in i väntsalen. Mött! Världen är ny. Också denna dag.
Anne-Marie
I ett litet flygplan för några få passagerare, med fri insyn till piloterna, vind i ryggen, vind i sidan, gropar och gungeligung, så blir jag ömsom modig (ha ha man är väl inte rädd - huffar jag upp mig med) till den där oändliga skräcken där greppet om armstödet syns i vitnande nävar som håller fast vid något som händerna aldrig kommer släppa taget om (näe... någon gång måste ju ett plan störta, det här är hur läskigt som helst, får man sms;a från flygplanet att man älskar en del av de människor man en gång lärt känna, och hej och hå...hjälp). Men ingenting syns av detta. Mitt ansikte läser av nödutgångens inhamrade meningar och tecken. Som om jag inte riktigt reste med.
Väl utanför det lilla planet står jag stadigt på jorden. Skakar av mig mod och rädsla. Tågar in i väntsalen. Mött! Världen är ny. Också denna dag.
Anne-Marie
PÅ JAKT EFTER EN MAMMA
På jakt efter sin förhistoriska tid - den där tiden då man inte ens fanns måste man leta hos sina förfäder. Här går min mamma obekymrat omkring i morfars seglarkläder, de är på en ö i skärgåden tror jag. Kortet jag fann är ungefär 2x2 cm så det är nästan inte förnimbart att se med blotta ögat, inga miner, inga omgivningar, bara min mamma innan hon blev min mamma. Det är långt innan jag finns. Det gillar inte jag riktigt för jag hade gärna funnits där med henne. Jag finns inte ens i hennes idé om hennes liv. Det är först långt senare som hon tänker sig att bli mamma åt mig och några andra barn. Här är hon bara i full färd med att vara sig själv. Tur är väl det.
Anne-Marie
Anne-Marie