SEPARATIONSÅNGEST
Jag lämnade min kamera bakom mig igår. Jag skyddade min kamera från middagsmat och drycker, småbarnsspring och risken att ta fotografier av gäster utan gester... så jag lade min kamera på en liten hylla. Där ligger den nu. Min kamera är en del av mig. Jag känner mig fattig då jag inte har den. Dessutom ser jag så många möjligheter att fotografera då jag INTE har den med. Därför är jag beredd att genast väcka upp hela huset, banka på dörren ... säga
- HO HO - det är jag - min kamera ringde nyss och sa att den led av seperationsångest. Jag är bara här för att rädda den ifrån den känslan, förlåt att klockan är alldeles för tidigt. Bjuder ni på en morgonfika?
Att jag skulle låta som Tomten tänker jag kan verka tvingande ... vem bryr sig om vilken tid tomten kommer ...
Anne-Marie
En riktigt God Jul önskar jag dig och ser fram emot nya foton här framöver :)
Kram
Rädda kameran - död eller levande!
Jag ser framför mig en parafras på ett gammalt favoritbarnprogram "Rädda Joppe" där den tre
vlige killen i trappan räddade Joppe (Olas tygmullvad) från soptippen och andra farliga ställen.
Skriver du manus?
Hahaha - du är rolig du ;)
Jag har samma känsla, även om jag tror att din kamerakänsla är starkare än min. Jag och min kamera ska börja att umgås riktigt ordentligt nu under jullovet. Vi har av någon konstig anledning inte haft tid med varandra den senaste tiden - vi saknar varandra. Och som du säger - visst ser jag de perfekta motiven när kameran ligger övergiven hemma... Vi ska snart ut i skogen för att hitta granris och annat för dekoration till julbordet imorgon. Jag passar på att önska dig en fridefull Jul och ett inspirerande Gott nytt år.
Nu har jag lugnat min kamera - batteriet var urladdat - så förtvivlad var min kamera. Väl i min hand bultade kamerahjärtat lugnt och stilla men protesterade en aning då jag ville fotografera en mycket vacker gata i skymningen - några skälvande timmar innan julafton. Anne-Marie