Anne-Marie Körling Blogg

Detta är länge sedan.
Ännu minns jag det som dagsaktuellt.
Jag vill inte förlora det.
Aldrig.

Jag arbetade i en öppen verksamhet. Den var så öppen att alla kom dit, ung och gammal.
Där bakade jag. Där pratade jag. Där var det kanel i bullarna. Alltid en plåt bullar som var på väg in i ugnen.
Det var så.

En pojke var där ofta.
Han var fin.
Men lite bråkig. Lite utanför alltsammans. Utanför skolan. Utanför  det sociala mönstret.
Utanför.

I vår öppna verksamhet var han innanför.
Vi tog bara emot. Frågade inte alldeles för närgånget. Vi frågade lagom.
Vi frågade ungefär så  här
 - vill du ha en nybakad bulle?
Så ungefär frågade vi.

På det fick vi många svar...

Om livet, om svårigheterna, om att inte orka, sitta still, vara, bli slagen,
få ont, drömma mardrömmar, längta efter en pappa, undra hur framtiden
kommer se ut, freonet i kylskåpen och allt det där... såna svar fick vi.

Jag tyckte om den där pojken.
Han hade något. Det kanske inte syntes i skolan. Men här syntes det.

Jag berättade det för hans mamma.
Hon undrade om jag berättade det för rätt mamma.
- Är jag rätt mamma? frågade hon misstänksamt.
- Ja, sa jag. Du är nog rätt.

Då berättade hon - att jag har aldrig fått höra något gott om honom av någon. Det är aldrig någon som tyckt att han varit något bra. I skolan vill säga. Jag började tro dom. Det kanske blev fel. Men så blev det. Är du säker på att han är bra?

- Ja, det är jag, svarade jag.
- Hmm, sa hon. Hmm.

Det handlar om en liten människa. Det handlar om en mamma. Det handlar om banden mellan dem. Jag bakade bullar. Tog emot, Lyssnade lite. Kramade om ibland. Fanns. Frågade -

- vill du ha en nybakt bulle?

Svaren på den frågan var många. Det är inte lätt att inte vara någon bra person. Det är inte lätt att vara det.

Anne-Marie

Jag arbetade en tid i en öppen verksamhet.
Dit kom alla barn.
Alla barn som var där hade det inte lätt.
Inte alla gånger.
Så de flesta gånger försökte vi göra det lätt för dem att vara där de var med oss.

En dag döpte jag till ALLA BARNS FÖDELSEDAG.
Då gjorde vi fiskdamm, tårta, bullar, kakor, saft och dricka.
Vi sjöng, vi gjorde lekar.

Alla barn hade födelsedag. Så där lite svenskt. För de flesta
var från någon annanstans. De flesta av de barn jag träffade
fick aldrig gå på något födelsedagskalas. De fick inte göra
så mycket alls. Så när det var fiskdamm så var det fiskdamm
för de som inte brukade ha fiskdamm.

Det är och förblir det finaste födelsedagskalas jag någonsin
varit på.

Vi ser inte våra egna traditioner. Därför gör vi inget av dem.
Vi visar inte upp dem. Vi försöker låtsas att de inte är traditioner,
ceremonier eller återkommande inslag i våra liv.

Det är svårt att föra in andra i dolda traditionerna om de
inte synliggörs. Födelsedagen är en sådan liten ceremoni.

Det lika viktigt att få vara inbjuden till
en födelsedag som att ingå i ett samhälle.

Anne-Marie

När jag tittade på de tunna gröna växande strån som kom ur vattnet tänkte jag på hur skört allt som ska växa är. Men det växer även om det är skirt. Växande går inte att hindra. Hindrar man det så växer det förbi hindret. Tar sig förbi.

Jag tänker på barn som växer. De växer trots allt. Trots allt som händer växer de. I bästa fall har de det bra där de växer. Ibland är det inte bra. Då växer de ändå. Fast det blir krokigare, fler omvägar, tar längre tid och är kanske inte växande utifrån vilka normer som råder. Men växer gör de. Barnen växer. Upp.

Jag vill att de ska växa med uppgiften. Jag vill att vuxna ska växa med växandet. Alltså där barn växer ska vuxna vara. Vuxna ska också växa med uppgiften.

Anne-Marie

Frågan är uppe igen. När ska barn börja skolan?

Jag är för en flexibel skolstart. Om förutsättningarna är gynsamma. Det betyder att barnets rätt att vara barn respekteras. Det betyder att mottagande lärare är utbildade. Det handlar också om att uppvärdera förskolepedagogiken!

Anne-Marie