NYFIKEN PÅ ELEVEN?

"- Jag vill inte kalla det ögonblicklig kärlek / / jag skulle vilja säga ögonblicklig nyfikenhet"






nyfikenhet är kanske en form av kärlek

Jag undrar...
vem är du?

SÅ BORDE VARJE ELEV FÅ BEMÖTAS I SKOLAN:
Jag undrar - Vem är du?
Ögonblicklig nyfikenhet.



Anne-Marie



Jag tyckte det var vackert det Per Wästberg uttalade i tidningen Femina, nr 8 2007

POKEMON i PåSe - att slänga ut sin barndom

image776 Från en pokemon samlare till en annan liten kille.

Jag var på loppmarknad. En liten kille, kanske 12 år satt vid ett bord, sålde sina gamla saker.
I en plastpåse fanns en hel mängd Pokemonbilder.

- Ska du sälja de här? frågade jag
- Ja...

De kostade fem kronor. Jag höll påsen i min hand. Den vägde tungt. Jag måste fråga om priset inte var lite väl lågt.

Nej - det var det inte, jag har lekt färdigt med dom där, sa killen.

Jag minns när mina barn började packa ihop sina leksaker, hade lekt färdigt med, och började bära ut dem ur sina rum. Det bars bort saker. Saker ställdes utanför rum.

Jag vet att detta måste göras. Det är en ceremoni att växa. Ibland syns det så tydligt. Städa bort, bära ut, plocka undan, packa ned, och i en del fall slänga.
Det som en gång var värdefullt blir skräp. Förlorar sin magi. Förlorar en barnhand i en begynnande tonårshand. Någon gång långt fram i tiden kommer kanske minnet ikapp och sakerna får förnyat värde. Men jag ser ritualen. Den att få städa sig stor. Städa undan det som hör ihop med att vara liten. En tid är borta, över. Det är ett slags slut.
Ett slut som markerar något nytt.

Fem kronor för några års samlande. Det är lite. Det är svårt att köpa påsen. Jag är tveksam. Söker upp mamman. Hon säger krasst - det där, det är skräp, bara skönt att bli av med...du anar inte.

Nej - jag anar inte just det. Jag anar något annat. Hennes son markerar något. Jag har växt lite markerar han. Jag är lite större nu. Därför har jag slängt ut mina pokemon. De är ett avslutat yttre kapitel. Och ett inre. Jag har symboliskt tagit saken i egna händer.

Det ska beredas för nytt...

Anne-Marie

STUNDENS ALLVAR I ETT BARNS LIV

image759


Stora Kungliga Slottet.
Här dubbas riddare.
Under en ceremoni,
efterföljs av folkets jubel.
En stunds allvar.

Liten är allvarlig.
Stunden är stor.
Liten är klädd för sin uppgift.
Ett tungt svärd läggs på späda axlar.

Riddaren är dubbad.
Vi jublade.
Allt var mycket värdigt.


Anne-Marie

FIKA-KÖN UR BARNPERSPEKTIV

image681

Att stå i kö för att köpa en kopp kaffe, en bulle, saft och någon kaka. Så här ser det ut. Ur ett litet barns perspektiv. Det är inte mycket man ser. Det kan inte vara så lustfyllt heller. Om de vuxna som står i kön inte tar hänsyn utan buffar och knuffar. Då är det ännu svårare att stå i en fikakö. Om man är liten vill säga.
Anne-Marie

MÖTE MED EN FÖRÄLDER

Detta är länge sedan.
Ännu minns jag det som dagsaktuellt.
Jag vill inte förlora det.
Aldrig.

Jag arbetade i en öppen verksamhet. Den var så öppen att alla kom dit, ung och gammal.
Där bakade jag. Där pratade jag. Där var det kanel i bullarna. Alltid en plåt bullar som var på väg in i ugnen.
Det var så.

En pojke var där ofta.
Han var fin.
Men lite bråkig. Lite utanför alltsammans. Utanför skolan. Utanför  det sociala mönstret.
Utanför.

I vår öppna verksamhet var han innanför.
Vi tog bara emot. Frågade inte alldeles för närgånget. Vi frågade lagom.
Vi frågade ungefär så  här
 - vill du ha en nybakad bulle?
Så ungefär frågade vi.

På det fick vi många svar...

Om livet, om svårigheterna, om att inte orka, sitta still, vara, bli slagen,
få ont, drömma mardrömmar, längta efter en pappa, undra hur framtiden
kommer se ut, freonet i kylskåpen och allt det där... såna svar fick vi.

Jag tyckte om den där pojken.
Han hade något. Det kanske inte syntes i skolan. Men här syntes det.

Jag berättade det för hans mamma.
Hon undrade om jag berättade det för rätt mamma.
- Är jag rätt mamma? frågade hon misstänksamt.
- Ja, sa jag. Du är nog rätt.

Då berättade hon - att jag har aldrig fått höra något gott om honom av någon. Det är aldrig någon som tyckt att han varit något bra. I skolan vill säga. Jag började tro dom. Det kanske blev fel. Men så blev det. Är du säker på att han är bra?

- Ja, det är jag, svarade jag.
- Hmm, sa hon. Hmm.

Det handlar om en liten människa. Det handlar om en mamma. Det handlar om banden mellan dem. Jag bakade bullar. Tog emot, Lyssnade lite. Kramade om ibland. Fanns. Frågade -

- vill du ha en nybakt bulle?

Svaren på den frågan var många. Det är inte lätt att inte vara någon bra person. Det är inte lätt att vara det.

Anne-Marie


UPPMÄRKSAMHET

Dag Hammarskjöld, Vägmärken, 1963, skriver så här


" Den lilla grabben tar ett par skeva skutt på ett ben, utan att ramla.

Och fylls av beundran för sin duktighet, dubbelt stark eftersom det finns åskådare."



 



Den bekräftande uppmärksamheten ...  att närvara, se och ta emot.
Vi behöver inte berömma, sätta ord på, bara vi ser, närvarar och deltar.
Tar emot.

Anne-Marie

ETT BARNS HAND...

image648


Ibland när man går på promenad  kan man plötsligt känna ett litet barns hand i sin egen. 
Det är stort. Det är ett ögonblick av gemenskap. Man fortsätter promenaden. Men något är förändrat. 

Anne-Marie

FÖDELSEDAGEN...IDAG

image644


Idag ska jag på födelsedag. Två små barn fyller år. De är små. Åren de
fyller är inte många. Men viktiga. Oändligt viktiga. Det är inte antal år som
är det viktiga för oss runt omkring. Det viktiga är att de finns. Vi firar att
de finns till. 

När jag läser ordet födelsedag -  slår det mig hur stort detta ord är.

FÖDELSE - DAG.
Det går inte att förminska ordets betydelse.

Födelse betyder
inträde i livet, ankomst till världen.

Läs det långsamt. Hör hur stort det är. Födelse...

Det är en dag varje år som vi ser på den som kom till världen som det under det är.
Du - du kom till världen. Du - du gjorde ditt intåg i livet.

Vi - vi tar emot dig. Så borde vi sjunga. Vi tar emot dig.
Vi - alla vi - ska förvalta detta möte.
Det är vårt ansvar.

Vi har den äran att välkomna dig.

Anne-Marie

ALLA BARNS FÖDELSEDAG...

Jag arbetade en tid i en öppen verksamhet.
Dit kom alla barn.
Alla barn som var där hade det inte lätt.
Inte alla gånger.
Så de flesta gånger försökte vi göra det lätt för dem att vara där de var med oss.

En dag döpte jag till ALLA BARNS FÖDELSEDAG.
Då gjorde vi fiskdamm, tårta, bullar, kakor, saft och dricka.
Vi sjöng, vi gjorde lekar.

Alla barn hade födelsedag. Så där lite svenskt. För de flesta
var från någon annanstans. De flesta av de barn jag träffade
fick aldrig gå på något födelsedagskalas. De fick inte göra
så mycket alls. Så när det var fiskdamm så var det fiskdamm
för de som inte brukade ha fiskdamm.

Det är och förblir det finaste födelsedagskalas jag någonsin
varit på.

Vi ser inte våra egna traditioner. Därför gör vi inget av dem.
Vi visar inte upp dem. Vi försöker låtsas att de inte är traditioner,
ceremonier eller återkommande inslag i våra liv.

Det är svårt att föra in andra i dolda traditionerna om de
inte synliggörs. Födelsedagen är en sådan liten ceremoni.

Det lika viktigt att få vara inbjuden till
en födelsedag som att ingå i ett samhälle.

Anne-Marie


RÄTTEN ATT REDAN KUNNA

image642

Elever kan redan en hel del innan de kommer till skolan. Elever lär sig också en hel del utan att lära sig i skolan. Skillnaden mellan att lära sig utanför skolan och i skolan är att eleverna själva tänker att de lär sig i skolan men utanför skolan vet de saker och ting.

Elever har rätt att redan kunna saker och ting. De har också rätt att få uttrycka att de redan kan, så att de inte behöver repetera i oändlighet det som de redan kan. Det värdefulla när man kan något är att det blir erkänt som ett kunnande och därmed blir en utgångspunkt för elevens fortsatta lärande.

En utmaning!
Anne-Marie

Min bror växte upp

image616image616
Här bär min bror pinnar. Pinnarna har växt färdigt. Men min bror växte på. Han bär in pinnar till sommarspisen. Han är tillräckligt stor för att använda all sin fantasi för att bära in dessa pinnar. Vissa pinnar får oss idag att skratta. Men pinnar är pinnar, och uppgift är uppgift. Har man en uppgift att bära pinnar så växer man med uppgiften att bära pinnar. Min bror bär pinnar. Och han växte på!
Anne-Marie

VÄXANDE ÄR SKIRT och SKÖRT - och VÄXANDE trots allt

image615

När jag tittade på de tunna gröna växande strån som kom ur vattnet tänkte jag på hur skört allt som ska växa är. Men det växer även om det är skirt. Växande går inte att hindra. Hindrar man det så växer det förbi hindret. Tar sig förbi.

Jag tänker på barn som växer. De växer trots allt. Trots allt som händer växer de. I bästa fall har de det bra där de växer. Ibland är det inte bra. Då växer de ändå. Fast det blir krokigare, fler omvägar, tar längre tid och är kanske inte växande utifrån vilka normer som råder. Men växer gör de. Barnen växer. Upp.

Jag vill att de ska växa med uppgiften. Jag vill att vuxna ska växa med växandet. Alltså där barn växer ska vuxna vara. Vuxna ska också växa med uppgiften.

Anne-Marie


"det är inge farligt..."

image613

I går samtalade jag med en pappa. Vi samtalade om hur vi hade varit goda föräldrar. Hur vi manat fram våra barn i livet. Men vi hamnade vid det där manandet - Jo - det är inget farligt...gå du fram till....och så manar man på som den goda förälderna man vill vara - öppna världen för...låta barnet upptäcka...

Men vi fann att vi hade manat våra barn att gå fram till sådant de förmodligen tyckte var fullkomligt jätteläskigt. Gå du och krama om clownen - och barnet tycker att clownen är jätte-farlig...gå du...

Vi är som Vargen i Rödluvan...lockar...med det som är farligt.

Jag hade lockat mina barn att åka efter delfinerna på Kålmorden. Den där båten ni vet...men delfiner är delfiner och en gång så åkte mitt barn gladeligen runt, runt bakom en delfin...som sedan visade sig tycka att simma runt, runt, runt det var inte så kul...och minen i min sons ansikte...hjälp... var ju ingenting jag önskade honom...
nu löste det sig bra trots allt.

Men pappan då ... jo han hade sagt till sin son ... apor är inte farliga...klappa du...och vips hade apan bitit i en liten barnhand...

När vi talade om dessa saker så slöt sig andra till oss och berättade liknande saker... det blev roligt. Men på det där viset när man skrattar åt något som har hänt för länge, länge sedan... man måste bort från just nu för att få distans. Då kommer skrattet.

Min son, på bilden, var rädd för humlor. Han gillade inte sommaren därför att det fanns humlor. Idag skrattar min son åt det här. Humlor... ja...de kan faktiskt vara riktiga faror de... för en liten unge vill säga.

Anne-Marie

RÖRD - NÄSTAN BERÖRD

image610

SKANSEN AKVARIET IGÅR. EN JÄTTE VARAN (tror jag) OCH EN BARNHAND. DE MÖTS.
JAG SER OCH FOTOGRAFERAR. MELLAN MIG, BARNETS HAND OCH VARANEN ÄR DET EN KAMERALINS.
MELLAN BARNETS HAND OCH VARANENS NOS ÄR DET EN GLASSKIVA.

JAG ÄR RÖRD över mötet - BERÖRD över det jag ser. Ett litet barn sträcker ut sin hand för att känna, klappa, möta...

Anne-Marie

MORGONTIDNINGARNAS MENINGAR OM BARN...

Jag gör ett axplock av meningar om barn i morgontidningarna: Det finns mycket att säga om barn.
___________________________________________________________________________
BARN GLÖMS BORT VID TVIST OM VÅRDNAD
Sommarskolan ger eleverna en andra chans att klara betygen.
SVÅRT PLACERA ENSAMMA FLYKTINGBARN
Särkullbarn
NACKA SÄMST PÅ ATT HJÄLPA BARN
Dom mot ledare för stor pedofililiga
DOMSTOLAR MISSAR BARNENS BÄSTA
Ett fåtal barn får fungerande umgänge
___________________________________________________________________________




Varje mening en värld, en människa, en historia.
Varje bokstav ett utrop.
Varje punkt ett felsteg.

Anne-Marie



KAMRATPOSTEN

Jag har ringt Kamratposten idag. Sökt Ola Lindholm. Han har ett direkttelefonnummer. Jag ringde det. Och med ens insåg jag varför jag älskar Kamratposten.

När man ringer Kamratposten så ringer man till en redaktion som vet vad barn är - och vad barn gör. Ola Lindholms telefonnummer hade direkt en hänsvisning till något annat nummer. Men med fullt fnitter berättade Ola Lindholm att

-
nu har ni busringt så mycket att jag måste fixa ett nytt nummer (så ungefär)...

och den värmen, den värmen,det glada fnittret, rösten med skrattet. Det säger mycket om Kamratposten.
 

Jag tycker mycket om Kamratposten.

Lite mer nu!



Mycket mer nu!
Anne-Marie

Jag lärde mig av Kamratpostens hemsida att de flesta skolbarn vill ha skolavslutningen utomhus på skolgården. Det var bra att veta. Till nästa år.

SKOLSTART ...

Frågan är uppe igen. När ska barn börja skolan?

Jag är för en flexibel skolstart. Om förutsättningarna är gynsamma. Det betyder att barnets rätt att vara barn respekteras. Det betyder att mottagande lärare är utbildade. Det handlar också om att uppvärdera förskolepedagogiken!

Anne-Marie


DEFINITION AV SKAMVRÅ


En ängel i skamvrån?




Skamvrå

förklaras med orden

"
en (hörn) plats där barn ställs för att skämmas (mest historiskt) "

och därefter följer en modellande mening:

"han fick stå i skamvrån när han hade kladdat på kamratens portfölj"


Den meningen får oss ju genast att inse hur historiskt detta ord, skamvrå, är. Men jag bara skrattar. Och jag behöver det. Meningen i ordboken är ju besynnerligt främmande för mig. Handlingen som banade väg till skamvrån likaså
.


Anne-Marie




Har vi ställt den ängel i skamvrån?



KÄLLA:
Svenska Ordboken, Esselte Studium, 1986.
Kanske en aning åldersnött utgåva, snart sönderbläddrad, och kanske dags att få en konkurrent...i en nyutgiven ordbok.


UNDRAN OCH TÄNKANDE - en krumelur tänker


image586

UNDRAN OCH TÄNKANDE

När man är sex år då är man i undranstänkandet. Det lyckliga undrandet. Jag som älskar ordet undran. Anslaget undran? Ett ödmjukt inslag i vår värld där alla vet. Jag undrar... det är alltid en ingång.

Hur är det att tänka, kan man undra med en sexåring?

Hjärnan dansar!

svarar sexåringen. Hjärnan dansar. Den dansen, den dansen. Den dansen vill jag dansa.
Sen kommer det en svängom i tankarna:

Kan man sluta tänka? undrar sexåringen som tänker hela tiden.

Sen avbröts alltihopa av något som kom utifrån och störde tänkandet.
Det är synd.

Anne-Marie

BARNS RÄTTIGHETER...UR BARNS PENNA

image567årskurs 2

Detta kan vara en fingervisning - en kraftfull sådan - som kanske kan släcka lamporna över barnarbetarna flitiga händer -  och släppa ut dem i barndomen. Det är nämligen en rättighet. Oinskränkt sådan!
Anne-Marie

Tidigare inlägg Nyare inlägg