Anne-Marie Körling Blogg

Detta är länge sedan.
Ännu minns jag det som dagsaktuellt.
Jag vill inte förlora det.
Aldrig.

Jag arbetade i en öppen verksamhet. Den var så öppen att alla kom dit, ung och gammal.
Där bakade jag. Där pratade jag. Där var det kanel i bullarna. Alltid en plåt bullar som var på väg in i ugnen.
Det var så.

En pojke var där ofta.
Han var fin.
Men lite bråkig. Lite utanför alltsammans. Utanför skolan. Utanför  det sociala mönstret.
Utanför.

I vår öppna verksamhet var han innanför.
Vi tog bara emot. Frågade inte alldeles för närgånget. Vi frågade lagom.
Vi frågade ungefär så  här
 - vill du ha en nybakad bulle?
Så ungefär frågade vi.

På det fick vi många svar...

Om livet, om svårigheterna, om att inte orka, sitta still, vara, bli slagen,
få ont, drömma mardrömmar, längta efter en pappa, undra hur framtiden
kommer se ut, freonet i kylskåpen och allt det där... såna svar fick vi.

Jag tyckte om den där pojken.
Han hade något. Det kanske inte syntes i skolan. Men här syntes det.

Jag berättade det för hans mamma.
Hon undrade om jag berättade det för rätt mamma.
- Är jag rätt mamma? frågade hon misstänksamt.
- Ja, sa jag. Du är nog rätt.

Då berättade hon - att jag har aldrig fått höra något gott om honom av någon. Det är aldrig någon som tyckt att han varit något bra. I skolan vill säga. Jag började tro dom. Det kanske blev fel. Men så blev det. Är du säker på att han är bra?

- Ja, det är jag, svarade jag.
- Hmm, sa hon. Hmm.

Det handlar om en liten människa. Det handlar om en mamma. Det handlar om banden mellan dem. Jag bakade bullar. Tog emot, Lyssnade lite. Kramade om ibland. Fanns. Frågade -

- vill du ha en nybakt bulle?

Svaren på den frågan var många. Det är inte lätt att inte vara någon bra person. Det är inte lätt att vara det.

Anne-Marie