Anne-Marie Körling Blogg

Sinnesstämning och lärarsamtal

Kollegan och jag i djupa pedagogiska samtal.
Upplyft av samtalet insåg jag:

- Jag är så glad, glad, glad!
Så är det med fina och utmanande samtal.
Man får tänka, och tänka till.

Anne-Marie

---

Frökens sommarbrev

ÅH!
Nu sitter jag i skolan igen!
Klassrummet är välkomststädat.
Alla saker från förra terminen hänger på väggarna!
Påminner mig om er, mina elever, alla och envar.

Saknar era röster, era idéer, era skratt,
era synpunkter, era tankar
och

jag saknar
det där springet i benen
som bara ni har, era kepsar,
era glada ansikten. fina örhängen
och det där spontana pratet
som bara vill
komma ut
och berätta.

Min sommar

har varit bra.
Jag har druckit ungefär 214 koppar svart kaffe,
dödat två getingar,
grubblat över en bok som var svår
men rolig att läsa,
ätit frukost på ett Stockholmshotell
med en fantastisk utsikt över
en midsommarhelg
där folk tog båtarna
och begav sig ut i världen,
ja,
kanske inte världen
utan mer Stockholms skärgård.

Jag har ritat i ett fint ritblock,
med pennor i blyerts,
inte suddat en endaste gång,
ätit med pinnar på en restaurang,
skickat 43 sms till en vän i utlandet,
fått fyra riktiga brev,

smakat av tomater av bästa sort,
doppat tårna i en sjö
där bryggan var lång och vinglig,
satt en liten mask på en krok,
druckit saft med riktiga hallon i.

Kort och gott
- haft det skönt!

Nu ser jag fram emot att träffa er,
min klass och utveckla och utmana er,
för framtiden.

Fröken!
A-M

---

I min kollegas klassrum

- Jag älskar dina bokstäver, sa jag till min kollega.
- Har du inga egna bokstäver, frågade hon så där rart som bara en kollega kan fråga, Du får låna om du vill.
- Du är rar, sa jag. För jag mindes plötsligt hur det är att vara liten och lära sig läsa...MOR ÄR RAR.
- Du är också rar, sa hon. Vi hade gått i samma skolläsarkurs då vi var små.

Anne-Marie,
som vill göra reklam för kollegans klassrum och vänliga inställning till en annan lärare.

---

Hoppfullhet!

Något lättsamt märker jag att ett ord flyttar in i mig. Det breder ut sig en aning försiktigt. Är nästan snigelaktigt undersökande - en tentakel dit och en annan tentakel dit. Jag stöter inte på något hårt, argt eller bångstyrigt. Jag stöter inte på något annat än små ord som bejakar till något större. Det är ett sådant vackert ord. Nästan så det gör en aning ont att äntligen möta det. För ordet banar ju ordning i det andra, skjuter försiktigt gammalt och trist åt sidan, puttar i ordning ryggrad och kotor till hållbar rakrygg. Jag tänker att det snart kommer synas. I mig, på mig och i det mesta jag berör och rör vid. Och trots att också ord väger tungt är jag så lättsamt viktlös ju mer av detta jag får. Snart är jag inte längre en snigel, snart är jag en ... liten nyfiken och färgglad fjäril.

Anne-Marie

---

En förälder till en blivande ettagluttare

En förälder berättade att hon talat med sin son om hur det är att börja ettan.
Sonen hade tryggt förklarat att det var inga problem med orden:

- Jag är jätteduktig att stå i led! Det kan jag jättebra.

Anne-Marie

---

Verkligheten bits inte

Skolvärlden igen. Återstart. Sommaravslutning här vid mitt köksbord. Verkligheten biter inte - nej - den lockar mig att kliva rakt in i den. Jag tror verkligheten är en möjlighet. Något gott vilar också i den även om den bits.

Anne-Marie

---

Orden vi för vidare för också vidare

Jag tänker mycket medvetet på det språk jag använder i klassrummet. Jag tänker att mitt lärarspråk är en del av mina redskap. Om jag vänder orden mot det framtidsutsiktande och det utmanande så följer själva tanken och handlingen med i den riktningen. Det kan ta väldigt lång tid att få språket att bli vinnande, men oförtrutet kan man som lärare bestämma sig för att medvetet använda goda ord och sätta ord på den utveckling man också ser.

Anne-Marie

---

Vad är god undervisning?

Jag fick en fråga av en högt uppsatt person inom skolfrågor - Vad är god undervisning?

Frågan var bra. Är bra! Riktigt bra!

Bara detta att få en fråga om det som ÄR bra gör ju att man blir glad och mer inspirerad.

Men det hemska var att jag märkte att fokus hamnade på innehållet i  undervisningen, glädjen över yrket och viljan att från min sida nå eleverna på samtliga elevers villkor. Det kändes på en gång som en otillåten sak - den att tala om sig själv, sin undervisning och de framgångar man själv upplever då undervisningen är just god. Lärarens espri, nyfikenhet och berättarförmåga och eleverna som man då vet... för stunderna är magiska... är med och mycket, mycket engagerade. Då...

men ... då måste man våga tala fritt om sig själv, sin lärarroll, sin undervisning... och det är vi inte vana vid i Sverige. Vi måste våga erkänna våra kompetenser inom yrket, stå för dem, och dela med oss då undervisningen är god.

Det finns en Jante i oss själva.
Och Jante har ingenting i en skolmiljö att göra.

Anne-Marie

---

Fokus på rätt saker - lärarnas undervisning

---

Jag fullkomligt älskar det här

Anne-Marie

---

Den känsliga anknytningen till läraren

Eleverna tyr sig till sina lärare. Det här talar vi sällan om. Den anknytning eleverna gör till sin lärare. Vi talar inte om den så öppet som vi borde. Vi talar till föräldrar om det känsliga med att tala fel om skolan, och kanske också om oss lärare, för allt en liten unge hör där hemma är kungsord, och påverkar den kontakt elev och lärare etablerar. Jag har talat med en mycket medveten person kring denna fråga, skolmänniska med stor kunskap om skolan, om de psykologiska aspekterna av såväl anknytning som uppknytning av en lärarrelation. Dessutom är processen ömsesidig. Som lärare utvecklar man ett förhållande, medvetet och omedvetet, till sina elever.  Ibland brister den lilla eleven ut i ett annat tilltal där värmen liksom utstrålas i orden, och sammanblandningen är stor - Mamma, kan du komma, får jag visa dig?... och sedan följer det stora skrattet. Det är som det ska vara tror jag. Försiktigt och väldigt medvetet borde frågan dock förvaltas och arbetas med till gagn för den lärande trygghet som följer i spåren. Eleverna etablerar kontakt med oss vare sig vi vill det eller inte. Det är den primära början. De prövar sedan denna kontakt, trotsar, sätter sig på tvären, allt för att undersöka hur starka påfrestningar relationen klarar.



Det är och ska inte vara någon konflikt mellan det som föräldrarna lär sina barn och vad skolan lär eleverna. Det fina är att om eleven är trygg med det som skolan gör, uppbackad från hemmet, så blir det inga konstigheter när lärandet är olika på de olika platserna. Det är snarare tillförande och berikande.

Jag rekommenderar alla de böcker Margareta Normell skrivit om lärarens roll i de frågor som faktiskt i stort sett ständigt är aktiva i ett klassrum dagligen.

Anne-Marie

---

Att hylla en lärare

En av de lärarmöten jag själv gjort som elev är det några som sticker ut en aning extra. Främst är det mina lärare vid Lärarhögskolan i Stockholm. Jag hör till dem som tycker om min utbildning. Jag tyckte den var svår, ansvarsfyllande, krävande och utmanande. Mycket ansvar på den som studerar. Krävande då man som elev måste kliva över den mycket stora och osynliga tröskeln - den bekanta skolan och den obekanta skolan, den erfarenhet man ägde som elev och den nya kunskap man klädde sig i som lärare, den stol man suttit på och den stol man ska sätta sig på, det tänket som man ägde som elev och det förhållningssätt man träder in i som lärare och utbildare. Svåra, svåra, svåra saker.

En av de här fina lärarna var bildläraren. Jag läste bild i fem veckor. I ett mycket känsligt stadie efter min mammas tragiska bortgång i Estonia, en tid av sjukskrivning, och så äntligen - en nystart. Ämnet Bild.

Känsligare ämne kan jag knappast träda in i. Jag målade allt i blått. Stora jätteark med blå färg. Jag kladdade, lekte, bråkade och krängde ut alltsammans som handlade om sorg och förtvivlan. Efter själva aktiviteten bild var jag slut. Trött. Färdig. Ja, det krävde något av mig. Detta lärande. Vad - det visste jag inte.

Men min lärare visste. Han visste hela tiden. Han förvaltade mig så som ingen annan förvaltat en skapande människa. Han lät mig vara. Men han utgjorde ramarna för min framfart. Teorierna och inläsningen var en del av mig, det logiska och det tänkande, medan aktiviteten måla, rita,skissa, pröva skapade en annan del av mig. En större, en mindre, en prövande människas väg.

Jag glömmer aldrig det.
Och alltsedan detta möte förvaltar jag skapandet hos andra med ödmjuk försiktighet. Det är stort att ge sig tillkänna. Det är stort att få lov att göra det. Om så som blå färg på ett jätteark papper.

Anne-Marie

---

Spridd symfoniorkester - och samlad ton

Det är fullt möjligt att spela i en symfoniorkester fast inte delta genom fysik närvaro. Trots det blir det ett framfört verk av en samlad synfoniorkester.Vad betyder det för skolan att lärande och samspelande inte behöver vara i samma rum.

Jag tänker på mitt lärarkollegium. Jag har ett fysiskt lärarkollegium. Det är begränsat i tid och rum. Vi samlas i en liten skara på en fysisk plats. Jag har också ett gigantiskt stort kollegium via min blogg och det nätverk mina bloggkontakter skapar. Jag har också facebook där lärare lyfter frågor. Jag har också de utanförrum som jag kliver in i och deltar i som pedagog och skapar nätverksutveckling.

Anne-Marie

---

Nu? Genast?

Min redaktör är min pedagogiska handledare. Ja, redaktörer är utbildade lärare, skolledare, utvecklingstänkande och insiktsfulla - och goda pedagogiska bollplank.

- Vill du äta lunch? säger min redaktör.
- Nu? Genast? Absolut, skriker jag. Så från morgonlunkets kaffekoppsdrösande rusar jag in i badrummet målar upp ett läraransikte i en handvändning, vänder en parfymflaska i vasken, lockar till en hårtoffs som spretar iväg åt alla håll - och piff, paff, puff - färdig!

Ska knapra ord med gaffel och kniv. Mumsa i mig ett pedagogiskt dilemma med en soppslev. Röra runt i grytan med framtidsvisioner och gamla beprövade metoder.

Anne-Marie,

som tänker att det vore en rättighet för alla lärare att ha ett bollplank inom en annan verksamhet än det som är skola. Någon frågade mig - jag kan vara din mentor - då jag hade mina utvecklingstankar var min mentor från en helt annan yrkessfär - det var nyttigt att se sig själv en aning utifrån men nog så viktigt för den inre verksamheten. Så tänkte jag.

---

I närvaro av elever

Elever gör saker och ting till sina lärare. De sätter ihop meddelanden med omsorg, ger iväg vackra tankar om sina lärare. Idag besökte jag min grannlärare. Det flödar värme och ljus från detta klassrum. Man känner inspiration. Där satt hon mol alena, skolavslutningsklassrummet såg nyss utsprunget ifrån. Så är det ifrån de flesta klassrum jag känner till. De är mer inspirationsrum och manar på lärandet. Ett rum går att läsa. Jag läser det med värme. Åh så vackra skoltankar jag får härinne, säger jag till min kollega.
Då visar hon ett elevtänkande gensvar. Det är vackert och omsorgsfullt tänkt från eleverna till henne. Jag tänker på mina elever - hur de backar upp sin lärare - hur de ständigt uppmuntrar sin lärare.
- Du är den bästa läraren!
- Du är den bästa bästa bästa läraren!
Och så är det. Vi är alla den bästa läraren! I våra klassrum. När en ny lärare kommer in, träder fram, tar över klassen är den läraren sedan den allra bästa läraren, den bästa vi har haft... och det är så det är. Fint tycker jag.

Anne-Marie

---

Omslutande elevord

Jag har varit i mitt klassrum. Nästan märkligt då det är tomt. Det är eleverna som gör själva klassrummet. Regnet vräker ned utanför men doften av de gula trädblomstren stannar kvar och lyfter fram en sommarkänsla. Jag plockar bland papper och avslutar med att gå igenom mina elevers läroprocesser, ser utvecklingar och fortsättningar hos var och en av dem, är noggrann och skriver ned det mesta i dokument som jag ska sända hem i kuvert. Jag hittar en liten förklaring om mig själv i en elevbok. Och jag stannar upp i mitt tänkande - ser kanske inte modet jag besitter - men vet att den sista raden är väldigt annemarie-giltig.

Anne-Marie

---

Infryst

Man talar om utbränd,
jag vill skapa ett nytt ord - infryst.
Infryst är den som inte får, blir sedd, upplever sig förminskad   ...

Anne-Marie

---

Möte ... en nyexaminerad lärare och hennes bror

Jag skulle ensamfika mitt i Stockholm.

Jag hade några boktravar framburna till ett av fikaborden i centralstockholms underbaraste bokhandel. Jag står i fikakön. Någon kommer fram till mig och läraranknyter, läst mig på bloggen, läst krönikor, läst...

- Får jag berätta, säger hon som står där, får jag bekräfta dig...

Det visar sig att jag är någon hon vet något om, läsföljer skulle vi kunna kalla det, jag vet ingenting om henne. Hon utbrister genast

- Jag är färdig lärare idag! Kom och slå dig ned med mig och min bror. Inviterad.

Så följer ett väldigt intensivt och härligt pedagogiskt samtal med en nyexaminerad (underbara människa tänker jag, vore jag rektor så skulle jag bums anställa) samt en bror som är nytänkare och poetryslamvinnare och ... Daniel Boyaciouglu är hans namn. Ja, jag blev sittande där jag satt, insprirerad av de som var långt mycket yngre än jag, informerad om det jag behöver veta om människan som kliver ut i en spännande och ny skolvärld, kultursammansmältning. Då jag tackar för mig... har en och enhalvtimme förflutit ...

och jag inser att jag aldrig kom så långt som att köpa min kopp kaffe.

Anne-Marie

---

Den underbara logiken

Det är så underbart med den enkla logiken. Men den måste få utrymme och bli nedplitat med en skolblyertspenna så att den syns. Idag skolavslutar jag med en drös elever. De har alla blivit stora bokstäver, versaler, i mitt liv. Vi har arbetat ihop under ett helt läsår. Det är många timmar och många dagar. Ett helt läsår. Jag kan bara tacka mina elever för att de gjort mitt läsår till ett minnesvärt år. Och som de ungar de är skriver de in sig i mitt lärarliv.

Anne-Marie

---

Hur ser framtiden ut?

Någon frågade mig
Hur ser din framtid ut?

Min framtid är min framtid.

Den närmaste framtiden torkar jag försiktigt av mig mina bittra erfarenheter, polerar fram det som var roligt, glatt och framtidsutsiktande, letar efter en och annan vision som ligger och skräpar som en oslipad diamant i ett alldeles för outforskat hörn, tvättar utsiktsfönstren blanka, tvingar gamla fotspår in på nya små slingrande stigar, letar i portmonän efter slantar att singla, torkar mina ansiktsrynkor släta, viftar med nakna tår i sommargräs och havsstrand, pillar ut kärnor ur kunskapsäpplen för att skapa nya äppelträd, tänker på Ellen Key, tänker på Vygotskij som ropar från sin kunskapshimmel att allt är inom möjligheternas ram ... om man vågar utmaningarna.

Jag tror på solen. Jag vet att en trappa väntar på mig vid ett skogsbryn, jag vet att kaffe serveras i vackra koppar givna av omtänkare, jag vet att regn betyder växtlighet, jag längtar till en himmel som är alldeles fantastiskt tillåtande och hög. Om den är blå är det vackert, om den är grå så går jag inomhus. Men jag går barfota på alla golv.

Så ser min framtid ut.
Den allra närmaste.

Anne-Marie

---