SPRÅKTYSTNAD om pappas död
Detta om att inte vara i sitt språk.
Förlora orden. Förstummas. Tystna.
Jag tystnade som liten. Inte kring allt utan kring något jag aldrig ville sätta ord på. Omgivningens tystnad var en språkregel. Om detta pratar man inte. Om detta säger man ingenting. Om detta är det bäst att inte säga något alls.
Anne-Marie
Förlora orden. Förstummas. Tystna.
Jag tystnade som liten. Inte kring allt utan kring något jag aldrig ville sätta ord på. Omgivningens tystnad var en språkregel. Om detta pratar man inte. Om detta säger man ingenting. Om detta är det bäst att inte säga något alls.
Jag undvek att göra ord av det jag tänkte. Om jag satte ord på det jag tänkte, om jag talade om det jag helst ville tala om, skulle det bli alldeles för verkligt. Det tog många år innan jag sa att min pappa var död. Som om ... som om ... han inte riktigt var det innan jag sa att han var död. Först då jag kunde säga att min pappa var död - Min pappa är död - förstod jag fullt ut att det faktiskt var så. Men innan fanns det där gnagande hoppet att jag kunde hålla liv i honom ... Jag var totalt ensam i detta tysta. Ingen förstod hur många ord jag höll inom mig. Outtalade.
Runt omkring mig suddades ord som pappa ut och bort. Som om framtidens suddigummi inte längre skulle innesluta ordet pappa. Jag var aldrig mer pappas dotter. Jag ropade aldrig mer - Pappa. Spela på pianot! Jag hade inga uppgifter i skolan då de andra klasskamraterna ritade och skrev farsdagskort. Pappas värld försvann som om den inte längre funnits. Pappas berättelser och livshistoria fvar ett avslutat kapitel. Som om han inte funnits ...
Så farlig är denna språktystnad. Jag var så liten... bara sju år ... och förstod nästan ingenting av det jag var med om. Jag höll envist kvar pappas liv inom mig. Men jag var en bräcklig boning för mina ord. Min lilla kropp klarade inte att härbärgera allt det jag ville säga, det jag ville berätta om. Jag blev ängslig, orolig, rädd för att människor skulle dö helt plötsligt, förvinna. Och kanske det hemskaste av allt - att berättelserna om dem som levat inte skulle få berättas. För tomrummet och det svarta hål som orden försvann in i.
Runt omkring mig suddades ord som pappa ut och bort. Som om framtidens suddigummi inte längre skulle innesluta ordet pappa. Jag var aldrig mer pappas dotter. Jag ropade aldrig mer - Pappa. Spela på pianot! Jag hade inga uppgifter i skolan då de andra klasskamraterna ritade och skrev farsdagskort. Pappas värld försvann som om den inte längre funnits. Pappas berättelser och livshistoria fvar ett avslutat kapitel. Som om han inte funnits ...
Så farlig är denna språktystnad. Jag var så liten... bara sju år ... och förstod nästan ingenting av det jag var med om. Jag höll envist kvar pappas liv inom mig. Men jag var en bräcklig boning för mina ord. Min lilla kropp klarade inte att härbärgera allt det jag ville säga, det jag ville berätta om. Jag blev ängslig, orolig, rädd för att människor skulle dö helt plötsligt, förvinna. Och kanske det hemskaste av allt - att berättelserna om dem som levat inte skulle få berättas. För tomrummet och det svarta hål som orden försvann in i.
Anne-Marie
DE OMÖJLIGAS DÖRR
Jag har stått många gånger utanför de omöjligas dörr.
Det är den där dörren som aldrig mer öppnas.
Den behöver inte var låst, den behöver inte vara reglad.
Den är bara stångd.
Jag har flikat in mina ord mellan dörrposten.
Jag har knackat försiktigt.
Jag har väntat utanför.
Men dörren öppnas aldrig mer igen.
Det är en omöjlighetens dörr.
Den är stängd.
Inte ens en liten öppning,
inte ens en nyfiken blick på den som står utanför.
Inte någonting alls.
Så var det när min pappa dog.
Då var jag för liten för att förstå
att han stängde dörren för alltid.
Men jag stod där och knackade på.
Sände min meningar mot ingenting alls.
Jag hade så många frågor.
Så många rädlsor.
Jag var så liten.
Alldeles för liten.
Förstod inte att någon kunde försvinna så.
Att självklarheten inte var självklar.
När dörren stängdes.
Så stod jag kvar utanför.
TIll slut står man bara kvar.
Utan att göra något.
Men med samma frågor.
Med samma funderingar.
Och med det där märkliga hoppet om att dörren en dag slås upp på vid gavel.
Anne-Marie
Det är allhelgonahelg.
Det är kyrkogårdsvandringar.
Några döda är mer döda än andra.
Det är den
vi saknar mest
och den som stod oss närmast.
Vem det är,
det vet vi bara själva.
Hjärtat har en
egen kyrkogård.
Anne-Marie
FARVÄL
FAR VÄL!
Jag vet inget svårare... än detta att ta farväl.
Själva handlingen att ta farväl. Själva ordet som säger farväl.
Och jag står här, jag är kvar... och du far... och jag önskar dig, trots mina tårar, den sorg som syns som flyktiga drag över mitt ansikte, ja trots mina känslor som bara vill hålla kvar ... far väl! Till dig, farväl! Far väl! Det kan vara en kär vän som reser iväg för en mycket lång tid, barn som viftar bort en mamma för ett tag, en kärlek som inte längre delar kärleken, en ... ja vem som helst som är väldigt, väldigt nära.
Det vackra i ordet FAR VÄL! Jag vill dig det bästa för all din tid framöver och i alla dina framtida möten. Det är smärtsamt att göra farväl. Man måste gå med högt buret huvud. Man måste ha en ryggrad som bär inför det farväl man är skydlig den resande, den som färdas ifrån och bort, den som försvinner för allt framtid. Trots att man med sin hand kramar näsduken hårt, den som hålls osynlig i kappfickan.
Detta far väl...
som viskas med böjt huvud vid kistans huvudkrön.
som man tvingas säga till den man älskar mest.
som man vinkar med sväljande gråt till de barn man har och som reser för tid och otid in i framtiden.
som man måste göra för att själv kunna gå i en annan riktning.
Jag vill kunna göra och säga FAR VÄL!
Värdigt mot mig själv, värdigt mot den som jag säger och gör farväl till.
Och jag måste tysta den högljudda inre rösten som vill skrika:
KOM TILLBAKA!
VÄL KOM!
Anne-Marie,
som tänker och funderar och ordboken förtydligar:
Farväl - betyder att ta farväl av sina närmaste, vilket gör ordet så stort, så omfattande, så smärtsamt. Mina ord här är en allmän tanke kring något så viktigt som ett vackert farväl så att den som går får göra det utan att se tillbaka och sörja sin avfärd. Det är svåra saker. För om de närmaste hyser man just nära känslor, stora känslor och välfyllda känslor.
SINGEL i ARBETSLAGET
Ja, man får tycka mycket om sitt arbetslag!
Jag gör det. Jag tycker om mitt arbetslag. Jag är en av många i mitt arbetslag.
I mitt arbetslag är jag den enda som är singel. Jag och en till!
Vi är två.
- Hallå jag är också singel, ropade en av mina kollegor stolt.
Jag är inte lika stolt. Det råkade jag säga till mitt arbetslag.
- Jag är inte riktigt stååålt över att jag är singel...
- Vi ska ta hand om dig, vi får helt enkelt lägga upp ett schema, skrattar mitt arbetslag,
- Vem tar fredagen vecka 37, vem tar fredagkvällen vecka 41...
Anne-Marie,
Jag gör det. Jag tycker om mitt arbetslag. Jag är en av många i mitt arbetslag.
I mitt arbetslag är jag den enda som är singel. Jag och en till!
Vi är två.
- Hallå jag är också singel, ropade en av mina kollegor stolt.
Jag är inte lika stolt. Det råkade jag säga till mitt arbetslag.
- Jag är inte riktigt stååålt över att jag är singel...
Jag nämde nämligen att jag hatar fredagar... då alla går hem till sitt och jag går hem till mitt... och det känns ensamt. Jag sa det mest på skämt. Men redan då jag sagt det insåg jag att det är inte alls på skämt, det är på allvar. Omedelbart tänkte jag på allvaret. Men, tänkte jag, jag menar ju allvar. Riktigt allvar. Jag tycker det är hur tråkigt som helst att gå hem från gemenskapen till en slags tomhet på fredagkväll... när de andra går hem till sina män eller hustruar, äter middag ihop och....
- Vi ska ta hand om dig, vi får helt enkelt lägga upp ett schema, skrattar mitt arbetslag,
- Vem tar fredagen vecka 37, vem tar fredagkvällen vecka 41...
Fast det är på skämt så är det en slags omsorg om mig, när jag nu väl uttalat och uttryckt hur jag känner det och hur jag inte tycker om fredagkvällarna, så blir det hela mer odramatiskt. Denna termin kanske jag till och med kommer tycka väldigt mycket om fredagarna... om inte annat för att den följs av lördagen. Den dagen jag tycker så mycket om. Lördagen, den förstår jag mig på fullt ut.
Anne-Marie,
som googlade på arbetslag, tittade på fotografierna, det tycks mig som de flesta arbetslag finns i skolan, i arbetslivet finns det kanske bara arbete och laganda. Det var faktiskt ganska roligt att titta på arbetslag, och klicka lite på olika länkar om arbetslag; ex vilja arbeta i arbetslag... ja... ni får titta själva.
THE CRYING DAY
Jag var sorgsen av uppbrott och saknadsskavsår. Ni vet, sånt där skoskav som vi människor åsamkar varandra och oss själva. Jag hade ont och jag var ledsen. Inga stora ord om det om det inte hade varit för den där taxituren. Den i Edinburgh, Skottland.
Det regnade. Nog av skottsk regn med tusen namn vinkade jag in en taxi, hoppade huttrande in i skydd och värme. Jag hade under dagen försökt skuffa tillbaka minnen men i taxin kom de utan påannonsering. Plötsliga. Och med dem tårarna. Jag torkade med insidan av kappärmen.
Nu hör det till saken att skottska taxichaufförer är pratsamma. Den som körde var en av de pratsammare;
- Where to my dear......I hate this rain..... been raining since last year.... what you up to... bloody weather.... I am Scottish I don´t use to mind....but this rain, well, no words dear...
Jag svarade hummande. Jag var inte på det där pratsamma humöret. Tittade inte upp och tittade inte ut. Jag ville inte göra stor sak av mig själv, inte gråta så det syntes. Djävla tårar hann jag tänka då jag plötsligt såg hur en vit näsduk lades in mitt knä.
- One of these days? The crying day is it? I had mine yesterday, All strong men got to cry sometimes. - O little one, you keep crying... I can make this trip a longer one - a crying time ride...
varpå han slog av taxametern och gjorde en u-sväng... och fortsatte köra under behaglig och tillåtande tystnad. Jag mötte hans blick i backspegeln, han höll ett vaksamt och varsamt öga över mig. Jag blev med ens lugn. Jag grät en liten stund. Mest för att det var så tillåtande att göra det, och av lättnad, denna man tog det mänskliga med en så naturlig ro. Mina tårar var inte farliga.
Han ställde mig inga frågor. Han erbjöd ingen hjälp. Han gav mig inte ovälkomnade lösningar och svar på frågorna jag inte ställde. Denna man gav mig en liten stund att gråta ohämmat på, en plats att göra det i och omslöt mig med den medkänsla som är ordlös, i en absolut närvaro, med en osynlig hand på min kind. Han körde runt tills jag log och skrattade, berättade och lyssnade.
One of these crying days? Was it?
Då vi skiljdes åt klev jag fnittrande rakt i en vattenpöl. Himlen grät öppet och ymnigt över världen. Störtregn!
- See... it is too wet crying in all this rain...
Anne-Marie
SVART BÄLTE I ENSAMHET
Alla mina iskalla försök till total självkontroll och total självständighet har runnit av mig. Jag ger mig hängivet till vem som helst. Jag dryper av kärlek till mänskligheten. Och jag förstår Blanche DuBois, och jag förstår hennes tacksamhet, också in i det sista när läkarna leder bort henne. Vi är tacksam för vem som helst som vill bära oss, om så bara för ett ögonblick, för vilken uträckt hand som helst skuggar för ett ögonblick den bländande ensamheten.
http://hypergrafi.blogspot.com/2008/07/kindness-of-strangers.html
Denna ensamhet.
Likt en farsot.
Men jag tror inte den är så ensam.
Jag tror ensamheten blir ensammare i sin ensamma tystnad.
Vi vågar inte benämna den.
Jag läste i en veckotidning, en arg insändare av en 25åring.
"Jag är snygg, långt vitt hår, ser alltid ut att vara på väg från det intressantaste av arbeten, till festen som alla föreställer sig att jag går till, till vännerna jag ska träffa... jag är snygg, och lyser självsäker... men jag är alltid på väg från en punkt till en annan. Alltid ensam. Varför skriver ingen om det här. Varför? Varför skriver ingen om att man är så ensam?
Jag tycker insändaren är ärlig och sann.
Ensamheten blir större när vi räds den.
Vi vågar inte räcka ut vår sårbarhet, vår skräck för avvisandet.
Jag tycker om att skriva om ensamhet.
Den är min. Den är din. Den är allas.
Vi vill den inte. Vi blir mästare på att inte röra en min.
Svarta bälten i ensamhet, säger min vän,
Svart bälte i ensamhet.
Jag älskar uttrycket.
Jag skrattar!
- Det är ju hur roligt som helst, flinar jag.
Ensamheten.
Ibland är den min vän.
Ibland är den min ovän.
Jag har nog ett kärleksförhållande till den ensamhet jag upplever.
Ömsom hat, ömsom varm och innerlig kärlek.
Anne-Marie
http://hypergrafi.blogspot.com/2008/07/kindness-of-strangers.html
Denna ensamhet.
Likt en farsot.
Men jag tror inte den är så ensam.
Jag tror ensamheten blir ensammare i sin ensamma tystnad.
Vi vågar inte benämna den.
Jag läste i en veckotidning, en arg insändare av en 25åring.
"Jag är snygg, långt vitt hår, ser alltid ut att vara på väg från det intressantaste av arbeten, till festen som alla föreställer sig att jag går till, till vännerna jag ska träffa... jag är snygg, och lyser självsäker... men jag är alltid på väg från en punkt till en annan. Alltid ensam. Varför skriver ingen om det här. Varför? Varför skriver ingen om att man är så ensam?
Jag tycker insändaren är ärlig och sann.
Ensamheten blir större när vi räds den.
Vi vågar inte räcka ut vår sårbarhet, vår skräck för avvisandet.
Jag tycker om att skriva om ensamhet.
Den är min. Den är din. Den är allas.
Vi vill den inte. Vi blir mästare på att inte röra en min.
Svarta bälten i ensamhet, säger min vän,
Svart bälte i ensamhet.
Jag älskar uttrycket.
Jag skrattar!
- Det är ju hur roligt som helst, flinar jag.
Ensamheten.
Ibland är den min vän.
Ibland är den min ovän.
Jag har nog ett kärleksförhållande till den ensamhet jag upplever.
Ömsom hat, ömsom varm och innerlig kärlek.
Anne-Marie
GAMMAL HUND KAN LÄRA
- Det finns de som skulle betala 10 000 kronor. Men å andra sidan har de själva varit med om det.
- Jaha, svarade jag.
- Jag menar - 10 000 kronor.
- Jo, finns de några som kostar så mycket då, frågar jag.
- Nej, men innehållet är så värdefullt att priset ändå är ganska lågt, fortsatte mannen bakom disken.
Jag provade och insåg att jag är av den åldern att jag måste skyddas. Jag kan inte längre vara utan. Jag är ju heller inte ensam där jag far fram. Jag inhandlade en som såg ganska bra ut. Betalade dock inte mer än 700 kronor. Det var ett slags motstånd som försvann. Jag kände omsorg om mig själv.
För några år sedan bevittnade jag en cykelolycka. En kvinna föll av sin cykel och slog sitt huvud mot trottoarkanten. Hon vaknade inte till liv. Ambulans tillkallades och man gjorde upplivningsförsök. Hon hade ingen cykelhjälm. Mannen bakom disken i cykelaffären var ung. I detta fall var han inte försäljare. Nej han hade personliga erfarenheter. Han hade själv varit med i en olycka där hans hjälm utgjorde skillnaden. Hans framtida liv skulle varit annorlunda utan hjälm. Detta var han oändligt medveten om.
- Men som sagt - det är ditt huvud, sa han. Om du inte bryr dig om dig själv så spelar det väl ingen roll vad jag säger, ansvarstalade han.
Jag köpte min första cykelhjälm. Det går att lära gamla hundar att sitta.
Hjärnforskningen pekar på det.
Anne-Marie
- Jaha, svarade jag.
- Jag menar - 10 000 kronor.
- Jo, finns de några som kostar så mycket då, frågar jag.
- Nej, men innehållet är så värdefullt att priset ändå är ganska lågt, fortsatte mannen bakom disken.
Jag provade och insåg att jag är av den åldern att jag måste skyddas. Jag kan inte längre vara utan. Jag är ju heller inte ensam där jag far fram. Jag inhandlade en som såg ganska bra ut. Betalade dock inte mer än 700 kronor. Det var ett slags motstånd som försvann. Jag kände omsorg om mig själv.
För några år sedan bevittnade jag en cykelolycka. En kvinna föll av sin cykel och slog sitt huvud mot trottoarkanten. Hon vaknade inte till liv. Ambulans tillkallades och man gjorde upplivningsförsök. Hon hade ingen cykelhjälm. Mannen bakom disken i cykelaffären var ung. I detta fall var han inte försäljare. Nej han hade personliga erfarenheter. Han hade själv varit med i en olycka där hans hjälm utgjorde skillnaden. Hans framtida liv skulle varit annorlunda utan hjälm. Detta var han oändligt medveten om.
- Men som sagt - det är ditt huvud, sa han. Om du inte bryr dig om dig själv så spelar det väl ingen roll vad jag säger, ansvarstalade han.
Jag köpte min första cykelhjälm. Det går att lära gamla hundar att sitta.
Hjärnforskningen pekar på det.
Anne-Marie
MÅTTBANDS-LÄNGTAN
Ibland då man träffar små barn - så är man tillsammans en tid - och så tar tiden slut.
Det lilla barnet har ingen klocka, ingen tidsuppfattning, kan bara handskas med närvaro och icke-närvaro.
Ibland skulle jag vilja hålla om och säga - det är inte ditt lilla fel eller det är inte du - det är bara vi vuxna som inte förmår, som försvinner bort utan att fullfölja ansvaret att ta farväl.
Och hålla om för att man håller av.
Håller om och håller av en liten unge.
Få viska - Hej då. Du är bra!
Det är viktiga saker att också rätt ta farväl av en liten en.
De är ju alltid där. Och de har sina hjärtan och sina tankar.
Det är kraft i deras tankar och känslor.
Samma kraft som hos oss vuxna.
En annan aspekt av detta är att få längta hem någon,
Så här gjorde jag med en väldigt orolig liten en, vars koncentration försvann i klassrummet;
Jag minns en gång en elev som trodde att han skulle förlora en väldigt nära vuxen. Han hade fått veta att hans pappa skulle vara borta väldigt länge. Väldigt länge var väldigt stora ord för den här pojken. Han började sörja sin pappas bortresa innan pappan ens rest iväg. Han blev skolrädd och hemlängtande i skolan. Han undrade hela tiden om pappan skulle åka iväg. När pappan väl reste iväg gav jag pojken ett måttband. På måttbandet räknade vi dagar som pappan skulle vara borta. Hur många dagar han skulle vara borta och när han skulle komma tillbaka. Han fick börja på ett och räkna upp till 65 dagar - vilket var en oändlig tid för den här pojken, Varje dag fick han klippa bort en centimeters längtan. Han klippte bort 65. Nästa dag klippte han bort 64... och under tiden så såg han att det fysiska avståndet blev allt kortare och kortare.
Han blev tryggare och tryggare, gladare och gladare.
Han hade ingen bild av vad tiden var.
Ingen bild av avståndet.
Bara längtan efter återkomsten.
Anne-Marie,
som tänker på små hjärtan och små barns tankar.
Försvinnanden och avstånd är aldrig uppbyggliga.
TERMOS och INVITATION
Jag är lite orolig. Undrar mycket hur du mår.
Jag tänkte fixa en termos kaffe, en liter jordgubbar och cykla över till dig. Är du mottaglig?
Du behöver inta prata bara vara tillsammans en stund i det gröna gräset.
Först tänkta jag bara komma men kanske är det bättre att förvarna lite så att du kan säga, inte nu men sen. Men det hoppas jag att du inte gör.
Vackra människa.
Omtänkande.
Klart jag säger ja!
Jag publicerar det här mailet för jag tror att fler människor ska handla så här.
Om någon är lite frånvänd, ensamgörare, sorgsen...så behövs inte de stora åtbörderna... de handlar mer om närvaron av... och modet att ingenting göra när man väl är där.
Anne-Marie
Vackra människa.
Omtänkande.
Klart jag säger ja!
Jag publicerar det här mailet för jag tror att fler människor ska handla så här.
Om någon är lite frånvänd, ensamgörare, sorgsen...så behövs inte de stora åtbörderna... de handlar mer om närvaron av... och modet att ingenting göra när man väl är där.
Anne-Marie
SORG OCH TID
Jos skriver:
"Döden, även när den drabbar någon vi aldrig träffat, river upp allt i sin väg. Timmarna släpar stegen efter sig, och minuterna spänner tillbaka som om de vägrar slå över, vägrar släppa greppet. Hur ofta vi frågar varandra vad klockan är, som vi väntade på något, vad nu det kan vara, på att kunna sova, på att kunna känna hunger, på att kunna resa oss ett tag och gå runt rummet och sedan sätta oss igen, på att kunna köpa en ny flaska vin, eller röka en till cigarett, se en film eller gå ut eller gå vidare. Men ingenting förändras. Minuterna hasar fram, ovilliga, ohjälpsamma, avstannade. Sorgen blir sin egen klocka."
Anne-Marie tänker:
Om sorgen - och när den kommer - finns inget skydd. Ingenting hindrar den då den erövrar allt, tar sin boning i det mesta, flyttar in... och flyttar aldrig ut. Sorgen blir en hemtam gäst och i sinom tid blir gästen en familjemedlem, inte längre så farlig, inte så högljudd, inte så bråkig... mer lite som en påminnelse... och om sorgen en dag ler så är det för att minnet förändras och tacksamheten sitter på en annan stol och vinkar ödmjukt.
Vi drabbas... och vi är... inget mer än människor.
Med människor.
Anne-Marie
KÄNSLA - SORG
Helt utan anmälan.
Inte ens en knackning.
Sorg erövrar. Den frågar inte.
- Får jag tränga mig på?
Nej så frågar inte sorg.
Sorg tränger undan allt.
Breder ut sig.
Stort.
Erövrar plats och utrymme.
Plötsligt är den bara där.
Oanmäld.
Anne-Marie,
som försöker ringa in känslan.
Känslor har så knackigt språk. Ibland fattas språket känslan.
Då får man söka sig till dikten.
OM-SORG och OM-SLUTA
Idag behövs två värdiga ord och med dessa tankar, handlingar och förhållningssätt:
OM-SORG och OM-SLUTA.
OMSORG betyder - det att ägna sig åt noggrann vård och skötsel.
Det mycket vackra ordet OMSLUTA betyder - tätt och fullständigt omge.
Låt oss,
Anne-Marie
ENGLA - DET MEDIALA och DET PRIVATA
Englas Begravning!
Nu visas den på TV. Formerna och inbjudan av Englas familj.
Det etiska vill jag inte beröra och hurvida det är rätt att sända denna begravning i TV.
Jag måste tillbaka till Estonia.
Där min mamma finns. Där hon vilar. I denna sarkofag på havets botten.
Det mediala, det ständiga i tidningarna, sensationerna, spekulationerna, de döda, de efterlevande,
sorgen, berättelserna... många år av uppslitande berättelser i det offentliga rummet.
Smärtan hos oss som aldrig fick förenas igen. Det obönhörliga slutet.
Varje år stod det något i tidningarna - det blev en Estoniadag den 28 september. Sorgen fick bäddas in igen.
Avslutet gavs aldrig. Ingen punkt gick att sätta. Det blev som de där prickarna efter ett försök att avsluta en mening...
De där tre prickarna.
...
Jag delade en kollektiv sorg med många människor. En slags yttre sorg. Jag hade en egen och privat sorg mitt i det offentliga. Sorgen har många ansikten. Det vet den som är sörjande. Men att få ha sin sorg i det offentliga rummet, kan ingen annan än de som drabbas av den privat förstå. Det är kraftiga bilder, texter och faktiska sanningar som presenteras där. Jag var den sörjande som törstade efter att läsa om Estonia. Behövde berättelserna, de yttre, för att förstå vad som hade hänt. Inga nyheter var så kungsordslika som de mediala orden. Inga bilder mer sanna än de som fotograferna tog. Den kollektiva sorgen får ständig näring. Sorg kräver cermonier. Begravningar hör till en sådan. Ett slags överlämnande, fråntagande, avskiljande och slutliggörande. I det kollektiva rummet finns inga avslutningar. Bara fortsättningar. Det går att skriva lite mer, ytterligare om och vid nyhetstorka vaska fram en aning mer ur en händelse. Det privata behöver ett avslut. Det kollektiva också.
Om Emblas familj vill dela detta med oss, och det sker värdigt, kan jag förstå det. Det måste bli ett medialt avslut också.
En punkt. Ingen kan bära den privata sorgen i det enskilda fallet. Ingen får bedöma hur sorgen ska förvaltas och uttryckas. Det stora skrivandet, fotograferandet och det oändligt kollektiva som tidningar skapar, TV utsänder och människors samtal är av det slaget att ett offentligt avslut måste till.
Jag kände vila från Estonia det år då tidningarna inte längre basunerade ut dagen på sina första sidor. Idag står det knappt något alls då dagen närmar sig den 28 september. Den sorg jag känner är äntligen min privata. Äntligen.
Så trots den kollektiva sorgen, och erbjudandet till oss andra i detta kollektiv som gjorts delaktiga via alla kanaler som är möjliga, så är det en mamma, en pappa, en mormor, en nära som tar farväl av ett barn. Vi kan aldrig komma dem så nära att vi kan kränka dem med vad vi tycker om hur de gör. Hur kan vi tycka? Vi här utanför? Vi som deltog med att köpa lösnummer av tidningar, lyssnade på nyhetsutsändningar och satt bedövade när ondskan slog sönder en liten människas liv? Hur kan vi tycka?
Mina tankar går till Englas familj.
Anne-Marie
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=768572
Nu visas den på TV. Formerna och inbjudan av Englas familj.
Det etiska vill jag inte beröra och hurvida det är rätt att sända denna begravning i TV.
Jag måste tillbaka till Estonia.
Där min mamma finns. Där hon vilar. I denna sarkofag på havets botten.
Det mediala, det ständiga i tidningarna, sensationerna, spekulationerna, de döda, de efterlevande,
sorgen, berättelserna... många år av uppslitande berättelser i det offentliga rummet.
Smärtan hos oss som aldrig fick förenas igen. Det obönhörliga slutet.
Varje år stod det något i tidningarna - det blev en Estoniadag den 28 september. Sorgen fick bäddas in igen.
Avslutet gavs aldrig. Ingen punkt gick att sätta. Det blev som de där prickarna efter ett försök att avsluta en mening...
De där tre prickarna.
...
Jag delade en kollektiv sorg med många människor. En slags yttre sorg. Jag hade en egen och privat sorg mitt i det offentliga. Sorgen har många ansikten. Det vet den som är sörjande. Men att få ha sin sorg i det offentliga rummet, kan ingen annan än de som drabbas av den privat förstå. Det är kraftiga bilder, texter och faktiska sanningar som presenteras där. Jag var den sörjande som törstade efter att läsa om Estonia. Behövde berättelserna, de yttre, för att förstå vad som hade hänt. Inga nyheter var så kungsordslika som de mediala orden. Inga bilder mer sanna än de som fotograferna tog. Den kollektiva sorgen får ständig näring. Sorg kräver cermonier. Begravningar hör till en sådan. Ett slags överlämnande, fråntagande, avskiljande och slutliggörande. I det kollektiva rummet finns inga avslutningar. Bara fortsättningar. Det går att skriva lite mer, ytterligare om och vid nyhetstorka vaska fram en aning mer ur en händelse. Det privata behöver ett avslut. Det kollektiva också.
Om Emblas familj vill dela detta med oss, och det sker värdigt, kan jag förstå det. Det måste bli ett medialt avslut också.
En punkt. Ingen kan bära den privata sorgen i det enskilda fallet. Ingen får bedöma hur sorgen ska förvaltas och uttryckas. Det stora skrivandet, fotograferandet och det oändligt kollektiva som tidningar skapar, TV utsänder och människors samtal är av det slaget att ett offentligt avslut måste till.
Jag kände vila från Estonia det år då tidningarna inte längre basunerade ut dagen på sina första sidor. Idag står det knappt något alls då dagen närmar sig den 28 september. Den sorg jag känner är äntligen min privata. Äntligen.
Så trots den kollektiva sorgen, och erbjudandet till oss andra i detta kollektiv som gjorts delaktiga via alla kanaler som är möjliga, så är det en mamma, en pappa, en mormor, en nära som tar farväl av ett barn. Vi kan aldrig komma dem så nära att vi kan kränka dem med vad vi tycker om hur de gör. Hur kan vi tycka? Vi här utanför? Vi som deltog med att köpa lösnummer av tidningar, lyssnade på nyhetsutsändningar och satt bedövade när ondskan slog sönder en liten människas liv? Hur kan vi tycka?
Mina tankar går till Englas familj.
Anne-Marie
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=768572
TYNGD
En bild av en känsla.
Tyngd.
Det är en flickas öde som tynger.
Anne-Marie
ENGLA
Engla.
Det blir inga fler ord på min blogg idag.
Orden fattas mig.
Anne-Marie
SJÄLVET och VARAT
"Ändå, hur jag än vrider och vänder på det är detta "jag" min enda prestation. Individen har blivit det enda återstående konststycket. En trädgård att kultivera, ett hus att möblera. I brist på åskådare blir personligheten ganska tom som konstform. Likväl kan vi höra vårat eget soundtrack tjuta genom väggarna i ensamhet. Och vi sätter oss tillrätta i soffan så som vi önskade att någon skulle ha sett oss i fall de hade varit där. Kanske är detta vi borde ha skolats i vid en tidigare ålder, konsten att vara."
Blodsbandslänkar
http://hypergrafi.blogspot.com/2008/04/anatomie-mlancolique-modle-femme-avril.html
Anne-Marie
Blodsbandslänkar
http://hypergrafi.blogspot.com/2008/04/anatomie-mlancolique-modle-femme-avril.html
Anne-Marie
VERKLIGHET OCH ORD
Verkligheten - med sina väldiga nedtramp och nedslag - mår bäst att kläs så konkret som möjligt. När barn och unga är i närheten av svåra händelser så är våra vuxna ord och våra vuxna känslor ett ordentligt filter som barn behöver. Är vi oroliga blir de oroliga.
Att skydda barn i verkligheten och inte ifrån den är viktigt. Fantasin kan skena iväg och skrämma upp. Därför är det konkreta och det faktiska en mycket viktig hjälp för barn då de undrar. Att klimatet är tillåtande för de undringar barn har är också oerhört viktigt. Det är ett möte mellan människor som avgör hur barn tolkar in saker och ting.
Att konkret hålla sig till fakta, tillåta de upprepande frågorna kring samma ska, möta upp och skapa mötesplatser för barn där vuxna är rikligt representerade. Människor behöver människor när livet blåser iskallt.
Anne-Marie
Att skydda barn i verkligheten och inte ifrån den är viktigt. Fantasin kan skena iväg och skrämma upp. Därför är det konkreta och det faktiska en mycket viktig hjälp för barn då de undrar. Att klimatet är tillåtande för de undringar barn har är också oerhört viktigt. Det är ett möte mellan människor som avgör hur barn tolkar in saker och ting.
Att konkret hålla sig till fakta, tillåta de upprepande frågorna kring samma ska, möta upp och skapa mötesplatser för barn där vuxna är rikligt representerade. Människor behöver människor när livet blåser iskallt.
Anne-Marie
ORD I MAGEN
ORD I MAGEN - TANKAR OM SORGENS SPRÅK
När orden inte hittar fram hamnar de i magen.
De bråkar runt.
Skapar outsagd oro.
Det krävs lite tid för ord i magen.
Det krävs lite omsorg och omtanke om den som bär ord i magen.
Det är så vid sorg.
Det är så vid höga murar.
Det är så vid stup och branter.
Många små bär ord i magen.
Många stora bär ord i magen.
Vad kan de ha att säga? om vi väntar en liten stund.
Anne-Marie,
som funderar över sorgens språk, det språklösa, det tysta och det återhållsamma.
OM SORG
Omsorg om - idag mötte jag många jag ville omsorga - De som omringas av sorger och innesluts av dem. En omsorg kan vara att lägga sin hand intill. Värme omsluter och omsorgar. Orden behövs inte alltid. Men närheten behövs alltid. Alltid.
Detta fotografi tog jag i en antikaffär där affärsidkerskan berättade för mig om sina skyltdockor. När vi närmade oss denna skyltdocka sa affärsidkerskan:
- Det här är Elvira. Jag berör alltid henne. Lägger en hand på. Är inte det märkligt?
Jag tycker inte det är märkligt. Något är väckt inom den som agerar sin omsorg om. Jag tyckte om åtbörden att verklighetsgöra den som behöver med det egna namnet. Att sedan göra sin omsorgshandling genom att föra undan håret... närvaron.
Jag tycker det är vackert. Omsorgsfullt.
Idag var det många som behövde denna omsorg.
Ibland tror jag vi behöver den jämt.
Anne-Marie
TILLBAKA I SKOLAN
Återseendets glädje. Kram på dig, hejochhå.
Det första jag möttes av när jag kom till skolan var en stor glad kram från en kopierande kollega. Så ska man få börja. I klassrummet överöstes jag av mina elevers sprudlande livslust, pratlust, iverlust... tills vi avslutade det hela med högläsning av En världsomsegling under havet.
Den sötaste kommentaren idag:
- Fröken, under skollovet kom jag inte ihåg hur du såg ut?
Anne-Marie