DE OMÖJLIGAS DÖRR
Jag har stått många gånger utanför de omöjligas dörr.
Det är den där dörren som aldrig mer öppnas.
Den behöver inte var låst, den behöver inte vara reglad.
Den är bara stångd.
Jag har flikat in mina ord mellan dörrposten.
Jag har knackat försiktigt.
Jag har väntat utanför.
Men dörren öppnas aldrig mer igen.
Det är en omöjlighetens dörr.
Den är stängd.
Inte ens en liten öppning,
inte ens en nyfiken blick på den som står utanför.
Inte någonting alls.
Så var det när min pappa dog.
Då var jag för liten för att förstå
att han stängde dörren för alltid.
Men jag stod där och knackade på.
Sände min meningar mot ingenting alls.
Jag hade så många frågor.
Så många rädlsor.
Jag var så liten.
Alldeles för liten.
Förstod inte att någon kunde försvinna så.
Att självklarheten inte var självklar.
När dörren stängdes.
Så stod jag kvar utanför.
TIll slut står man bara kvar.
Utan att göra något.
Men med samma frågor.
Med samma funderingar.
Och med det där märkliga hoppet om att dörren en dag slås upp på vid gavel.
Anne-Marie
Det är allhelgonahelg.
Det är kyrkogårdsvandringar.
Några döda är mer döda än andra.
Det är den
vi saknar mest
och den som stod oss närmast.
Vem det är,
det vet vi bara själva.
Hjärtat har en
egen kyrkogård.
Anne-Marie
Kommentarer
Postat av: IT-mamman
Jag har också vandrat denna helg. På två kyrkogårdar. Och tänkt på dem som finns på kyrkogårdar alldeles för långt bort. Man tänker mycket. Det är en randig helg...
Kram.
Postat av: Elisabeth
Det är så vackert och berörande skrivet, så jag håller nästan andan när jag läser.... och att "hjärtat har en egen kyrkogård" det har jag också förstått!
Varm kram..
Postat av: Anonym
Jag tänker alltid - en dörr - så småningom öppnas minnets dörr. Det är en försiktig början på acceptansen av den ständigt frånvarande. En annan slags närvaro. Med stor respekt för den som börjar minnas. Anne-Marie
Trackback