ENGLA - DET MEDIALA och DET PRIVATA
Englas Begravning!
Nu visas den på TV. Formerna och inbjudan av Englas familj.
Det etiska vill jag inte beröra och hurvida det är rätt att sända denna begravning i TV.
Jag måste tillbaka till Estonia.
Där min mamma finns. Där hon vilar. I denna sarkofag på havets botten.
Det mediala, det ständiga i tidningarna, sensationerna, spekulationerna, de döda, de efterlevande,
sorgen, berättelserna... många år av uppslitande berättelser i det offentliga rummet.
Smärtan hos oss som aldrig fick förenas igen. Det obönhörliga slutet.
Varje år stod det något i tidningarna - det blev en Estoniadag den 28 september. Sorgen fick bäddas in igen.
Avslutet gavs aldrig. Ingen punkt gick att sätta. Det blev som de där prickarna efter ett försök att avsluta en mening...
De där tre prickarna.
...
Jag delade en kollektiv sorg med många människor. En slags yttre sorg. Jag hade en egen och privat sorg mitt i det offentliga. Sorgen har många ansikten. Det vet den som är sörjande. Men att få ha sin sorg i det offentliga rummet, kan ingen annan än de som drabbas av den privat förstå. Det är kraftiga bilder, texter och faktiska sanningar som presenteras där. Jag var den sörjande som törstade efter att läsa om Estonia. Behövde berättelserna, de yttre, för att förstå vad som hade hänt. Inga nyheter var så kungsordslika som de mediala orden. Inga bilder mer sanna än de som fotograferna tog. Den kollektiva sorgen får ständig näring. Sorg kräver cermonier. Begravningar hör till en sådan. Ett slags överlämnande, fråntagande, avskiljande och slutliggörande. I det kollektiva rummet finns inga avslutningar. Bara fortsättningar. Det går att skriva lite mer, ytterligare om och vid nyhetstorka vaska fram en aning mer ur en händelse. Det privata behöver ett avslut. Det kollektiva också.
Om Emblas familj vill dela detta med oss, och det sker värdigt, kan jag förstå det. Det måste bli ett medialt avslut också.
En punkt. Ingen kan bära den privata sorgen i det enskilda fallet. Ingen får bedöma hur sorgen ska förvaltas och uttryckas. Det stora skrivandet, fotograferandet och det oändligt kollektiva som tidningar skapar, TV utsänder och människors samtal är av det slaget att ett offentligt avslut måste till.
Jag kände vila från Estonia det år då tidningarna inte längre basunerade ut dagen på sina första sidor. Idag står det knappt något alls då dagen närmar sig den 28 september. Den sorg jag känner är äntligen min privata. Äntligen.
Så trots den kollektiva sorgen, och erbjudandet till oss andra i detta kollektiv som gjorts delaktiga via alla kanaler som är möjliga, så är det en mamma, en pappa, en mormor, en nära som tar farväl av ett barn. Vi kan aldrig komma dem så nära att vi kan kränka dem med vad vi tycker om hur de gör. Hur kan vi tycka? Vi här utanför? Vi som deltog med att köpa lösnummer av tidningar, lyssnade på nyhetsutsändningar och satt bedövade när ondskan slog sönder en liten människas liv? Hur kan vi tycka?
Mina tankar går till Englas familj.
Anne-Marie
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=768572
Nu visas den på TV. Formerna och inbjudan av Englas familj.
Det etiska vill jag inte beröra och hurvida det är rätt att sända denna begravning i TV.
Jag måste tillbaka till Estonia.
Där min mamma finns. Där hon vilar. I denna sarkofag på havets botten.
Det mediala, det ständiga i tidningarna, sensationerna, spekulationerna, de döda, de efterlevande,
sorgen, berättelserna... många år av uppslitande berättelser i det offentliga rummet.
Smärtan hos oss som aldrig fick förenas igen. Det obönhörliga slutet.
Varje år stod det något i tidningarna - det blev en Estoniadag den 28 september. Sorgen fick bäddas in igen.
Avslutet gavs aldrig. Ingen punkt gick att sätta. Det blev som de där prickarna efter ett försök att avsluta en mening...
De där tre prickarna.
...
Jag delade en kollektiv sorg med många människor. En slags yttre sorg. Jag hade en egen och privat sorg mitt i det offentliga. Sorgen har många ansikten. Det vet den som är sörjande. Men att få ha sin sorg i det offentliga rummet, kan ingen annan än de som drabbas av den privat förstå. Det är kraftiga bilder, texter och faktiska sanningar som presenteras där. Jag var den sörjande som törstade efter att läsa om Estonia. Behövde berättelserna, de yttre, för att förstå vad som hade hänt. Inga nyheter var så kungsordslika som de mediala orden. Inga bilder mer sanna än de som fotograferna tog. Den kollektiva sorgen får ständig näring. Sorg kräver cermonier. Begravningar hör till en sådan. Ett slags överlämnande, fråntagande, avskiljande och slutliggörande. I det kollektiva rummet finns inga avslutningar. Bara fortsättningar. Det går att skriva lite mer, ytterligare om och vid nyhetstorka vaska fram en aning mer ur en händelse. Det privata behöver ett avslut. Det kollektiva också.
Om Emblas familj vill dela detta med oss, och det sker värdigt, kan jag förstå det. Det måste bli ett medialt avslut också.
En punkt. Ingen kan bära den privata sorgen i det enskilda fallet. Ingen får bedöma hur sorgen ska förvaltas och uttryckas. Det stora skrivandet, fotograferandet och det oändligt kollektiva som tidningar skapar, TV utsänder och människors samtal är av det slaget att ett offentligt avslut måste till.
Jag kände vila från Estonia det år då tidningarna inte längre basunerade ut dagen på sina första sidor. Idag står det knappt något alls då dagen närmar sig den 28 september. Den sorg jag känner är äntligen min privata. Äntligen.
Så trots den kollektiva sorgen, och erbjudandet till oss andra i detta kollektiv som gjorts delaktiga via alla kanaler som är möjliga, så är det en mamma, en pappa, en mormor, en nära som tar farväl av ett barn. Vi kan aldrig komma dem så nära att vi kan kränka dem med vad vi tycker om hur de gör. Hur kan vi tycka? Vi här utanför? Vi som deltog med att köpa lösnummer av tidningar, lyssnade på nyhetsutsändningar och satt bedövade när ondskan slog sönder en liten människas liv? Hur kan vi tycka?
Mina tankar går till Englas familj.
Anne-Marie
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=768572
Kommentarer
Postat av: LasseB
Jag förstår dina känslor inför Estonia och den sorg du känner, och hur såren rivs upp igen verje gång något skrivs.
Sorg är väldigt individuellt och alla hanterar den olika.
Sorgen är som jag ser det som en stor snöboll med ett litet, litet sandkorn inuti, med åren så minskar den men det lilla lilla sandkornet finns alltid kvar.
Den här bloggen var nog e3n av de absolut bästa som jag någonsin läst
Trackback