Anne-Marie Körling Blogg

SPRÅKTYSTNAD om pappas död

Detta om att inte vara i sitt språk.
Förlora orden. Förstummas. Tystna.

Jag tystnade som liten. Inte kring allt utan kring något jag aldrig ville sätta ord på. Omgivningens tystnad var en språkregel. Om detta pratar man inte. Om detta säger man ingenting. Om detta är det bäst att inte säga något alls.

Jag undvek att göra ord av det jag tänkte. Om jag satte ord på det jag tänkte, om jag talade om det jag helst ville tala om, skulle det bli alldeles för verkligt. Det tog många år innan jag sa att min pappa var död. Som om ... som om ... han inte riktigt var det innan jag sa att han var död. Först då jag kunde säga att min pappa var död - Min pappa är död - förstod jag fullt ut att det faktiskt var så. Men innan fanns det där gnagande hoppet att jag kunde hålla liv i honom ... Jag var totalt ensam i detta tysta. Ingen förstod hur många ord jag höll inom mig. Outtalade.

Runt omkring mig suddades ord som pappa ut och bort. Som om framtidens suddigummi inte längre skulle innesluta ordet pappa. Jag var aldrig mer pappas dotter. Jag ropade aldrig mer - Pappa. Spela på pianot!  Jag  hade inga uppgifter i skolan då de andra klasskamraterna ritade och skrev farsdagskort. Pappas värld försvann som om den inte längre funnits. Pappas berättelser och livshistoria fvar ett avslutat kapitel. Som om han inte funnits ...

Så farlig är denna språktystnad. Jag var så liten... bara sju år ... och förstod nästan ingenting av det jag var med om. Jag höll envist kvar pappas liv inom mig. Men jag var en bräcklig boning för mina ord. Min lilla kropp klarade inte att härbärgera allt det jag ville säga, det jag ville berätta om. Jag blev ängslig, orolig, rädd för att människor skulle dö helt plötsligt, förvinna. Och kanske det hemskaste av allt - att berättelserna om dem som levat inte skulle få berättas. För tomrummet och det svarta hål som orden försvann in i.

Anne-Marie

Det finns en annan sorg också, att som barn bli lämnad och inte hämtad igen. Trots löften om det. Det sätter spår i en för hela livet, man får svårt att lita på någon.

En sak till som vi har gemensamt. Förvånar mig inte. Uppväxten i skuggan av en död. Som man inte kunde säga till så många, inte prata om. Min storasyster - ständigt närvarande hos mamma och pappa. I mina minnen -inte alls, bara som en grav.

Men precis som du skriver - så många bär ju detta med sig. Även om vi inte talar om det. MEN många av oss kan ju "använda" det och få kontakt med oväntande människor -som du med invandrarflickan i matsalen. Och den kontakten ÄR ju en av livets TACK för att du delar med dig av både svart och vitt!

Tack! Dina ord känns som ett vackert och värdefullt betyg på att vi/jag gör rätt!

Vi pratar ofta om hennes pappa... så ofta hon vill, eller så ofta jag läser mellan hennes rader att hon behöver det!



Varm kram..