SORG OCH TID
Jos skriver:
"Döden, även när den drabbar någon vi aldrig träffat, river upp allt i sin väg. Timmarna släpar stegen efter sig, och minuterna spänner tillbaka som om de vägrar slå över, vägrar släppa greppet. Hur ofta vi frågar varandra vad klockan är, som vi väntade på något, vad nu det kan vara, på att kunna sova, på att kunna känna hunger, på att kunna resa oss ett tag och gå runt rummet och sedan sätta oss igen, på att kunna köpa en ny flaska vin, eller röka en till cigarett, se en film eller gå ut eller gå vidare. Men ingenting förändras. Minuterna hasar fram, ovilliga, ohjälpsamma, avstannade. Sorgen blir sin egen klocka."
Anne-Marie tänker:
Om sorgen - och när den kommer - finns inget skydd. Ingenting hindrar den då den erövrar allt, tar sin boning i det mesta, flyttar in... och flyttar aldrig ut. Sorgen blir en hemtam gäst och i sinom tid blir gästen en familjemedlem, inte längre så farlig, inte så högljudd, inte så bråkig... mer lite som en påminnelse... och om sorgen en dag ler så är det för att minnet förändras och tacksamheten sitter på en annan stol och vinkar ödmjukt.
Vi drabbas... och vi är... inget mer än människor.
Med människor.
Anne-Marie
Kommentarer
Trackback