Anne-Marie Körling Blogg

Vygotskij:

 

Pedagoger måste alltid bestämma den lägsta tröskeln för inlärning och den högsta. Det är mellan dessa båda trösklar som inlärningen är fruktbärande. Pedagogiken bör därför inte inrikta sig mot gårdagen i barnets utveckling utan mot morgondagen.

 

Literatur: Lev Vygotskij: Tänkande och språk , 1999

"SAMSPEL ÄR AVGÖRANDE FÖR AVVECKLING OCH UTVECKLING AV BETEENDE"
sa Jesper Juul.

Jag tycker detta är spännande. Jag är alltid en del av ett samspel. Men det finns också en annan. Då det gäller ett litet barn, en lite större unge, en tonåring är jag, den vuxne, ansvarig för hur kvaliteten är i detta samspel. 
Anne-Marie
 
 

En föreläsning med Jesper Juul. För föräldrar. Det skrattas, småpratas, tänks, funderas, och det är fullt med unga föräldrar, en del barn som sitter i knän, och jag är där som lärare. Mina barn är utflugna. Det känns ungt och nytt att sitta med föräldrar. De vill, de tänker, de har barn. 

Dessa barn ska en dag komma till skolan. Där möter vi upp med skolkod, arv, traditioner, stavning, läsning och matematik och bedömningar. För en del av föräldrarna kommer skolan betyda att de smärtsammaste minnen dyker upp igen, för en del är minnena ljusa. Vad föräldrar har haft för skolgång kommer göra sig påmind när vi möter dem. Det är inte så ofta vi tänker på det. Kanske vi skulle införa ett samtal med föräldrar om deras farhågor, rädslor och skolerfarenheter. Kanske vi skulle möta upp med hur skolan ser på barnet idag, hur vi ser på lärandet, hur vi tänker kring elevinflytande och ansvar. Någonstans i allt det vi säger, gör och agerar kring barn kommer en fråga aldrig ställas - ser du mitt barn? Den frågan kan vi visa att vi hör. Och bekräfta dess innehåll genom att värdigt berätta om den individ vi lär känna i klassrummet. 

Detta tänkte jag under det att Jesper Juul beskrev det kompetenta barnet och familjens samspel under det att unga familjer höll sina barn i knäna i lärarhögskolans lokaler.
Anne-Marie  

Nu sträckläser jag Jesper Juuls bok Ditt kompetenta barn. Jag har läst kapitlet om "Barn samarbetar "
flera gånger. Barn samarbetar alltid! Alltid! 

Vi lärare konstruerar samarbeten i våra klassrum. Eleven samarbetar spontant hela tiden. Jag citerar Jesper Juul:

"Barn behöver inte vuxna för att lära sig hur man anpassar sig eller hur man samarbetar. De har däremot ett stort behov av vuxna som kan lära dem hur man tar vara på sig själv i samspel med andra."
Jesper Juul tillägger:
" ...att vi i normala fall inte tänker på hur barn beter sig när de samarbetar. Vi lägger märke till det när de slutat
eller vägrar samarbete."


Liten bildtext: Handlingens samarbete - vi gör ihop.


Mina tankar:
Människan förds samspelande. Det visar den nya spädbarnsfoskningen. Det är också en kunskap varje förälder i sitt hjärta vet, men i sitt huvud fått lära sig. Den nya spädbarnsfoskningen visar vägen till barnet, inte bara det späda, utan till barnet och dess fortsatta utveckling. Forskningen och praktiken skapar förhoppningsvis nya förutsättningar för det växande barnet.

Samarbetet i klassrummet.
Jag ser det i två former - 
Det konstruerade och det spontana. Det konstruerade skapas av läraren. Det spontana skapas av eleverna.
Eller rättare sagt - existerar mellan eleverna. Hur ser vi på dessa? Jag skulle önska att samarbetet, då det konstrueras, handlar om samarbete kring stoff, inte själva tanken på att skola elever i samarbete. Dessa två former kan sammanföras i ytterligare en form. Den vägledda undervisningen.

Den tredje formen av samarbete konstrueras av läraren men utvecklas och påverkas av eleverna. Det är den vägledda undervisningen. Den där jag som lärare samlar en liten grupp elever för ett ingående samtal och undervisning kring ett specifikt stoff. Detta blir ett samarbete då varje elev är fri att fritt uttrycka sin förförståelse,
sin åsikt, sin tanke, sitt lärande, sin självständiga erfarenhet med andra elever och sin lärare. När mina elever
utvärderar denna undervisningsform - den vägledda - så uttrycker de att samarbetet var bra och att "vi tillsammans löste, läste, utvecklade våra tankar".

Jag lägger beslag på rubriken - Din kompetenta elev - tänker utveckla detta tänk till en bok...

Anne-Marie

Litteratur:
Jesper Juul - Ditt kompetenta barn - Wahlström & Widstrand 1995.
Boken finns i pocketutgåva - köp två - ge bort till en annan tänkare!
Leif Strandberg: Vygotskij i praktiken, 2006


Jag vill också rikta ett stort varmt tack till min förläggare Leif Alkberg som visade mig en artikel om Jesper Juul. Tack vare min förläggares nyfikenhet på framtidens lärande satte han artikeln i mina händer för att höra hur jag tänkte. Den artikeln fick mig att genast läsa, fördjupa mig, tänka och processa mitt synsätt på barns växande och livsvillkor. Jesper Juuls tankar påverkar också mig personligen. Det som skrivs om barn och vuxnas förhållningssätt handlar om ömsesidighet. Och respekt för denna relation.

FRÄGAN - VÄGEN  till kunskap!  En fråga är en drivkraft för lärande?En ställd och formulerad fråga söker sitt svar. Det var Wittgenstein som tänkte så.Vad betyder det för frågan i skolan? Min tanke är att låta eleverna förvalta frågan  - frågan manar till lärande processer. För snabba lärarsvar på elevers frågor hindrar kreativa lösningar och sökandet efter svar. Läraren ska inte utveckla fråga-svar kultur i skolan. När eleverna får frågor ska dessa vara öppna ? frigöra tankar och förförståelse. Frågor ska vara berörande angelägna. Oftast verkar läraren som rätt-sökare, och dessutom svarsägare. Frågan läraren ställer är har alltså ett svar, och det finns redan. Det är inte intressant att föra den frågekulturen vidare i dagens klassrum.John Dewey, amerikansk reformpedagog, skriver att frågekulturen i skolan skiljer sig från den i verkliga livet ? där frågar barn och unga för att de vill veta. De är mycket frågvisa. I skolan är det tyst. Frågan är om eleverna vågar ställa frågor som lär dem eller om de lärt sig att frågor betyder att belysa okunskap. Frågan ska förvaltas av eleven, läraren ska inte omedelbart agera genväg.
Anne-Marie

Rörelse är aktivitet. Det finns mycket rörelse i ett klassrum. Det är en aktivitet i rummet.

Hur gör jag när jag lär mig? Inte förstår? Ska inleda ett arbete?
Jag rör på mig.

Jag behöver röra mig när jag inte förstår. Jag rör mig mycket innan jag ska sätta mig att skriva. Jag behöver göra 
för att tänka. Innan jag skriver diskar jag, börjar ordna, viker in kläder, ordnar boktravar, damsuger,
men det är inte det jag gör som är viktigt. Jag tänker. Jag funderar. Men behöver det yttre handlandet
för att börja tänka, samla mina funderingar. Det är en slags yttre meditation.

När något är väldigt svårt rör jag mig väldigt mycket. Jag sträcker ut kroppen, pustar högljutt, börjar prata för mig själv, ställer yttre frågor till ingen alls, kokar kaffe, går omkring. Ibland vilar jag, sträcker ut mig på soffan, och 
går sedan tillbaka till min uppgift, och försöker igen. Jag ger inte upp, men jag tar en mental paus. Eller kanske är det inte det - kanske är det en mental påfyllnad - att göra för att förlägga utanför huvudet. 

Jag vill ge mina elever samma möjlighet. Då begränsas vi av rummet, av bänkar, av att vara många. Men att få gå omkring lite, titta på hur andra klasskamrater gör och få inspireras av dem skapar rörelse. Det skapar också yttre språk, mina elever samtalar lite med varandra, och får utveckla sitt tänk i en utåtriktad aktivitet. 

När mina läsare kämpar med sin läsning så har jag funnit att de rör på sig hela tiden. Rörelsen visar hur aktiv hjärnan är tänker jag. Ljudandet av ord åtföljs eller ackompanjeras av mycket kroppslig rörelse. En läsare som inte längre behöver arbeta sig igenom ord och meningar sitter med en mycket avslappnad kropp. Det är knappt någon rörelse alls. Det är iakttagelser jag gör när jag tittar på mina elever , hur de förstår och hur jag kan stötta dem i utmaningen att lära vidare.

Klassrumsrörelser - det är inte den organiserade aktiviteten att röra sig - utan det faktiska behovet att göra det.
När vi lär är vi i rörelse. Ibland måste det få uttryckas. Nu ska jag plocka vidare innan jag går till skolan. Det betyder att jag samlar mina tankar för dagen.

Anne-Marie  

Allt lärande är nytt. Det är nytt för den som lär. Allt lärande börjar från början.
Denna bild är att göra sitt tänkande. Rätten att börja förstå. 1994. Ett avtryck
av min son.

Anne-Marie


Speciellt tack till professor Sven-Eric Liedman. Jag rekommenderar varmt
hans verk - detta barns tänkande kan kopplas till Liedmans bok "Ett oändligt
äventyr - om människans kunskaper", Bonniers 2001

av Jesper Juul och Helle Jensen, Runa förlag, 2005

citat om Samtalet kapitel 9:

"Vi har valt att lägga tonvikten vid en-till-en-relationen för att det i slutändan alltid är den professionelles kontakt med det enskilda barnet som avgör hurdan kontakten är med hela gruppen."

Min tanke:
Rätten att få vara en individ bland andra individer. Rätten att bli respekterad för den man är bland alla andra. Det personliga mötet mellan lärare och elev är av betydelse för den enskilde elevens upplevelse av sig själv som en i gruppen. Att organisera för en undervisning som gör att eleven kommer närmare sin lärare skapar förutsättningar för ett bättre lärandeklimat i klassrummet. Organisation av lärande situationer där autentiska samtal blir möjliga finns i Kiwimetoden. En-till-en-undervisning och vägledd undervisning skapar förutsättningar för det Juul och Jensen vill verka för.

Anne-Marie

Jag fick en tidning av min förläggare: Ordfronts tidning Tema Barn. Läste den idag. Stannade länge i artikeln om den danske psykologen Jesper Juul. Tänkvärt. Jesper Juul menar att då vi betraktar barnet som en människa, och verkligen gör det, relaterar vi till barnet som just en människa, dvs att vi förhåller oss autentiskt i vårt agerande och i våra samtal. Det betyder att vi vuxna skapar naturliga gränssättningar, inte i form av stränga fostrande tillrättavisanden eller i att ständigt ge barnet första parkett, utan just den sunda gränssättning som uppstår i att också värna sina egna behov - att vara autentisk - vara människa tillsammans med en annan människa - inte på bekostnad av någon annan.

Tanke:
Barn behöver tydliga vuxna - och autentiska vuxna - för att förstå hur det är att bli stor människa. För att utvecklas behövs människor som bidrar till utveckling. Det betyder att den vuxne är en verklig modell för hur det är att ha egna behov och värna dem - jag läser tidning och jag behöver den här tiden för mig själv - för att skapa samma möjlighet för barnet att förstå rätten att värna sina egna behov. Det betyder att den vuxne måste visa hur det är att ha behov, hur att värna dem utan att skada en annan människa eller göra det på bekostnad av någon annan.

Pedagogisk tanke:
Den autentiska situationen lärare och elev kan utvecklas i klassrummet. Vi märker den ofta då vi inte axlar rollen av att undervisa om - utan tänker tillsammans kring något - en situation där vi undrar ihop. För mig personligen är det att själv inte äga svaren utan skapa ett autentiskt möte med stoff och problem där jag som lärare befinner mig i en autentisk situation där jag delar processen att söka förstå tillsammans med eleverna. Jag kan då modella hur jag gör för att skapa eget lärande, hur jag angriper problem, vilka frågor jag ställer mig för att söka lösningar, och hur jag tar hjälp av andra för att öka möjligheten att få lära mig. Jag blir en modell för hur att göra, och jag gör det tillsammans med eleverna. Eleverna i sin tur kan påverka sin lärare genom sina frågor och tankar kring dilemman och stoff vilket gör att läraren får lära sig om elevens värld, vilka liknelser eleven tar stöd i. Denna dialog påverkar alla. Denna dialog kring stoffet och problemet blir sant då ingen antar en mästrande roll - jag vet svaret och det undanhåller jag er, jag kan svaret och mina frågor är kontrollerande  - eller ett förhållningssätt där läraren backar ur - gör själv - sök kunskapen själv. Nej - i en autentisk lärande process skapar vi lärande tillsammans. Lärarens roll som den som ställer sig själv frågor, blir nyfiken på, funderar kring är en levande modell för hur att göra.

Jag har i vägledda situationer möjligheter till ett mycket nära samspel med eleverna. Här finner jag möjligheter att undra och tänka tillsammans med mina elever. Samtalet och dialogen sker med respekt för våra tankar och lärande behov. Att utveckla elevens intresse för att lära sig betyder att jag också måste markera att jag har ett aktivt behov av att förstå det vi nu processar. Efter en vägledd undervisning utvärderar mina elever med orden:
"Det var ett bra samarbete. Jag, min lärare, alltså vi tillsammans gjorde att vi tillsammans förstod ... det var roligt med utmaningarna och vi lärde oss mycket tillsammans"

Jag är en medaktör, med egna lärande behov, som för autentiska funderingar med andra aktörer - mina elever -vilka också har lärande behov och lär sig värna om rätten att ha och utveckla dem,

Tack vare min förläggare sprang jag till bokhandeln och köpte
Jesper Juul och Helle Hansens bok RELATIONSKOMPETENS I PEDAGOGERNAS VÄRLD -
jag återkommer i ämnet.

Anne-Marie