OVÄRDIGT tänker jag
Märkligt snabbt gick min promenad runt vattnet denna kväll. Märkligt snabbt gick den. Jag märkte att jag var arg. Det var inte nog med att jag gick som en furie, jag sprang som skjuten ur en kanon. Jag som aldrig brukar springa. Jag är arg för att det skrivs alldeles för lite om det som angår oss lärare. Var är alla högljudda röster som säger något om vad Björklund har sagt om läraren, skolan och eleven?
Så nu har jag skrivit till Aktuellt och Rapport - jag är trött på det tysta. Jag anmäler mig som försvarare av läraren. Det vete katten om någon nappar på det hela. Men varför ska vi vara tysta när det som sägs om oss är så taget i det blå. Jag är mån om mitt yrke och jag är mån om platsen jag har bland eleverna. Jag är utbildad för mitt yrke, jag diskuterar jämt och ständigt med goda lärare som berättar om elever och hur de utvecklas. Jag är trött på den tysta världen runt skolan, som om vi vore en liten bubbla som inte kan göra oss hörda, men som alla tycks kunna bedöma utifrån. Nej, jag ryter till! Det får gå som det vill med den saken.
För några år sedan var jag i färd med att starta en rörelse
Lärare kan, lärare vill, lärare gör!
Det verkar som om det är dags för den nu,
Anne-Marie,
som aldrig tidigare varit en sådan tiger!
TVÄRBROMSA och börja fundera
Jag har skrivit om hur man gör för att bedöma denna sommar. Jag har lusläst det mesta för att börja anta uppdraget att göra det jag måste göra. För det är bland annat utifrån en bristsyn - den att lärarna dåligt kommunicerar vad elever kan - har vi nu fått i uppdrag att för samtliga elever, i samtliga ämnen, av samtliga undervisande lärare skriva omdömen, skriftliga omdömen kallas de, ja det får lov att vara betygsliknande omdömen också, och naturligtvis får det vara betyg. Detta gäller från och med 15 juli 2008. Jag har skrivit om det här tidigare.
Det blir också nationella prov i årskurs tre. Om jag ska skriva omdömen så vill jag att tanken bakom varför jag ska göra det är väl grundad, genomtänkt, prövad, utprövad och att beslutsfattare tydligt kommunicerar uppdraget till oss lärare. Men efter det här ödesdigra programmet där vår skolminister råkade bli avslöjad med att handskas med statistik och undersökningar, rapporter som han vill, så är jag en aning tveksam till det hela. Jag har inget emot att skriva omdömen om dessa stärker eleven och om dessa omdömen samspelar med elevens uppfattning om relationen till mål. Jag har inget emot att skriva hur det ser ut om jag vet att mina elever fullt ut vet hur jag skriver omdömen och hur målen ser ut mot vilka dessa omdömen relaterar. Jag kan tänka mig att göra det... men kanske med en början i årskurs tre... vilket jag tycker är tidigt... men kanske först där.
Det är lätt att peka ut brister som den goda anledningen till varför. Därför föregås beslut av att man ständigt och jämt talar om brister. Man måste också berätta om dem så ofta man kan så att de blir sanna och tycks verkliga vilket gör att man sedan kan genomföra stora förändringar som bot på eländet.
Men tänk om det är så - att jag faktiskt i mina föräldraenkäter får högt gensvar på frågan om jag lyckas, eller skolan lyckas väl med åtagandet att åskådliggöra det som nu anses vara min brist. Då brister retoriken på grund av bristande underlag eller felaktig tolkning av den, och då förlorar talaren sin trovärdighet.
Men åter till de skriftliga omdömen vi ska skriva. Det ordas väldigt lite om dem i de skolor jag talat med. Det är som om vi inte förstår hur stort åtagande vi har fått. Vi ska genomföra något som i själva verket kan vara ett slags smyginförande av betyg redan i årskurs ett.
Jag skulle vilja veta hur många som fått höra om det här uppdraget, vilka skolor som aktivt börjat arbeta med frågan om de skriftliga omdömen vi är skyldiga att ge snart? Jag är rädd att vi inte förrän sent ser vad vi har att göra, och hur allvarlig den här uppgiften är. För gör vi det illa skadar det vårt yrke.
Jag vill inte sätta ett omdöme på en liten lycklig skolunge som börjar ettan. Nej, jag vill nog helst att den där lilla ungen får några år på sig att lära utan att bli bedömd. Det betyder inte att jag i min profession inte bedömer min elev, men jag gör det för att utmana, synliggöra hur eleven börjar förstå... och det är en helt annan form av bedömningar. Det är inte ett kryss i ett papper.
Nåväl... jag misströstar en aning. För jag tycker att beslutet kommit att hamna lite fel... och kanske är det taget på fel grunder... och då drabbar det dem som skall lyftas, främjas och utvecklas. De, jag menar eleverna, har rätt att tycka de också. Jag undrar vem som frågat dem? När vill ni ha betyg? Hur vill ni att det ser ut? Det kan vara nog så nödvändigt att läsa igenom barnkonventionen ibland.
Anne-Marie,
som alldeles nyss ringde upp producenterna till radioprogrammet.
Intressant att lyssna till dem. Gensvaret från lärare är väldigt stort. Det kändes gott.
Återigen; lyssna, lyssna http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/index.asp?ProgramID=3238
Läs också hos:
http://lumaol.wordpress.com/2008/08/25/ratten-att-beskriva-skolan/
PROFESSORN som röt i KLASS 9A
I samma radioprogram som det där Björklund uttalar känns det en aning olustigt att få höra att den enda som uttalade sig i programmet om Klass 9A var en professor som delade Jan Björklunds tankar om den hemska ordningen i de svenska skolorna. Jag har absolut inget ont att säga om klassen 9 A, eller om lärarna i den. Vi svenskar fick en gemensam utgångspunkt i våra samtal kring skolan, ett exempel vi faktiskt behövde, något att utgå ifrån. Det vi lärare inte sa att programmet var en aning som Kejsarens Nya Kläder, vi såg det vi såg, och tyckte inte att det var det så märkvärdigt det vi fick ta del av. Hur kan jag säga så:
Jo, därför att lärare lite tyst och lite mumlande ifrågasatte serien Klass 9A som det märkvärdiga under det ansågs vara. Nej, tvärtom, så mumlade lärare något tyst om att de kände igen sig, de såg sig själva i de lärare som undervisade, de kände sig hemma i de presenterade lärarrollerna, sna uppdrag och sitt förhållningssätt till eleverna. Men det var ingen som riktigt vågade säga det. För tänk om man tagit till för stora ord, slagit sig en aning på det stolta lärarbröstet och utropat:
-Jag känner igenom mig i dom där lärarna! Jag gör också så där.
Vackra ni, tänker jag nu. Vi som är i verkligheten vi tyckte inte att programmet klass 9A var så speciellt som ni som är utanför skolan tyckte. Vi såg faktiskt lite av oss själva i de lärarporträtt vi fick ta del av. Vi såg serien om 9A mer som en bekräftelse. Det kändes gott och viktigt att få se något som man kände igen sig i. Den förfärliga skolan är kanske lätt att säga om man står utanför den. Men därinne är det absolut inte så. Men det tar ett tag att vänja sig vid att eleverna rör sig mer, pratar mer, diskuterar mer och att skolan alltmer söker förverkliga det demokratiska uppdraget. Vilket faktiskt innebär att vi lärare envist strävar efter att våra elever ska nå de mål de har rätt till. Och för att balansera det hela, det finns dåliga lärare, dåliga skolor precis som det finns dåliga politiker, tandläkare och trista och tråkiga .... ja, vem som helst. Men en hel lärarkår med rötägg... nä det tror jag inte på... och om det så vore... då kan vi upphäva skolplikten! För varför ska man då gå i skolan.
Jag är fortfarande en aning upprörd,
och har tagit del av upprörda kollegors arga ord och tankegångar samtidigt som de försvarar sin lärartanke och sina elever. Det känns nästan tryggt och hoppfyllt att vara bland lärare idag. Mitt i skolvärlden. Och precis som i klass 9A så är vi där för våra elever. Tro inget annat.
Anne-Marie
Lyssna noga på detta program KRIS I SKOLAN del 1
http://www.sr.se/cgi-bin/p1/program/index.asp?programid=3238&nyheter
och har tagit del av upprörda kollegors arga ord och tankegångar samtidigt som de försvarar sin lärartanke och sina elever. Det känns nästan tryggt och hoppfyllt att vara bland lärare idag. Mitt i skolvärlden. Och precis som i klass 9A så är vi där för våra elever. Tro inget annat.
Anne-Marie
Lyssna noga på detta program KRIS I SKOLAN del 1
http://www.sr.se/cgi-bin/p1/program/index.asp?programid=3238&nyheter
TACK JAN BJÖRKLUND...
Jag får ett sms under det att jag upprört lyssnar till skolminister Jan Björklunds ord om svensk skola. Lyssna och tänk själva - SKOLAN I KRIS, P1 kl. 13.00. Jag är en aning upprörd varför bilden är suddig.
Tack Jan Björklund - för att du sänkte skolan så totalt i radioprogrammet Kris i Skolan! Det är inte ledarskap att leda och förleda människor att tro att det är en kris i skolan av det slag som påstås av vår skolminister. Hur kan man läsa statistik så illa, förvandla en skola i utveckling till en skola i kris?
Det är fullt möjligt att tala om kris om man också ur detta kristänk ser möjligheter och utveckling. Men då betyder att man värnar någonting, man värnar och tillåter en kris för att skapa något nytt. Men skolan, lärarna och eleverna tvingas lyssna till en kris vi inte känner oss hemma i. En kris som syns uppdiktad och inte syns i de rapporter skolministern hänvisar till.
Jag kan bara gå till mina kollegor, min skola, de lärare jag möter då jag föreläser, rektorer som vill och visionerar, uppdrag som söks förvaltas, elever som mår dåligt som kanske har sin enda trygga plats i skolan, där vi ständigt funderar över hur vi ska lösa problem med knappa resuser, hur vi får en elev att ta sig från IG till G, hur lärare glädjetjuter över elevernas prestationen i lärarrummen.
Det är inte värdigt att så illa ge ord till och sätta ord på svensk skola. Risken är påtaglig att vi ger upp, att vi börjar leva upp till de yttre förväntningarna, därför att det är motigt att kämpa i motströms, i motvind, och i det tysta. Alla goda ledare försöker skapa kraft genom goda förebilder, tydlighet och tilltro - ute i framgångsrika företag lyfter chefer sin personal så att de känner möjligheter men också för att åskådliggöra vad som behöver göras, tillåter innovationer och nytänkande, skapar förutsättningar och inte hinder för framgång.
Varför ska skolans arbete hållas dold för världen och bara mätas i siffror? Om vi ska kommunicera med siffor så måste vi läsa dem rätt och riktigt och inte hitta på historier och osanningar och basunera ut dem mot omvärlden. Det är ovärdigt. Och jag är arg!
Om det är så illa, som Björklund säger, har jag en fråga... varför väljer vi lärare att stanna inom yrket? Och varför ska vi låta våra barn lida i en skola av det slag Björklund skissar upp... då är det dags att slopa skolplikten, anser jag. För barnets bästa det har vi alla för våra ögon, om jag inte minns fel har vi antagit barnkonventionens artiklar.
Nej, jag är fly förbannad. Men tänker inte ge upp.
Tack Jan Björklund...
...och adjö!
http://www.sr.se/cgi-bin/p1/program/index.asp?programid=3238&nyheter=
Anne-Marie
som i ren förtvivlan länkar till ett roligt inlägg om ett tandläkarbesök,
för att lätta upp det hela en aning
http://somgjorda.blogspot.com/2008/08/omfattande-dentoalveolr-kirurgi-la.html
och denna artikel som går att läsa i Svd
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_1628411.svd
MÖTE MADAGASCARS AMBASSAD
Vi möter Madagascars ambassadörshustru och sakkunniga. Här visas boken som eleverna vid Spånga Gymnasium och elever vid skolor på Madagascar tillsammans skrivit, Bonnier Utbildning givit ut och skänkt projektet. Den finns på tre språk, svenska, franska och engelska. Två länders framgångsrika samarbete sker via mobil, internet och vanligt brevpapper. Det är roligt. Bitte Kajler vann Microsofts Innovativa Lärarprisworldwide 2007 för detta projekt. Det är mycket, mycket intressant. Imorgon träffar vi Madagascars President.
Anne-Marie
Anne-Marie
PRESIDENT och AMBASSADÖR
It's a pleasure for me to write you this e-mail.I am a bit busy with the preparation of my exam that's why I could not write these times. My studies are going well up to now and we are going to have the exam next month.I hope that I am going to succeed skriver en högskolestuderande till Bitte Kajler, Spånga Gymnasium. Denna elev har fått möjligheter att studera vidare tack vare svenskt bidrag. Man måste tänka globalt. Hon bor på Madagascar.
Idag - och - imorgon träffar vi Madagascars president och Madagascars Ambassadör.
Vi ska utveckla idén om den globala skolan - tja... varför inte tala om världslärandet. Möte idag och imorgon. Jag är klädd för att ta emot statsbesök. Som en av lärarna i världen. En annan lärare i världen är Bitte Kajler, Spånga Gymnasium, som leder innovationerna och möjliggör att elever på Madagascar får en verklig chans. Jag har förmånen att sitta med i styrelsen för projektet.
Anne-Marie
FEM MILJARDER
Fem miljarder kronor behövs för att rusta upp svenska skolor - då talar vi om miljön, lokaler, toaletter, tak, golv och väggar. Den fysiska miljön. Jag tvivlar inte en sekund på den siffran.
Det krävs också en riktig summa pengar och politiska beslut som visar på en kraftsatsning för det som behövs innanför dessa väggar - en upprustning av tekniken. Det som hela samhället har av nätuppkoppling, datorer, teknik... syns som brist i mitt klassrum. Jag och mina elever har en dator, en gammal burk, vi saknar telefon och jag längtar efter den interaktiv möjligheten. Jag längtar efter den interaktiva whiteboarden.
Så ser min verklighet ut i ett av världens mest teknikvänliga land. Mina elever ska ut i en värld där man förväntar sig en mycket gedigen kunskap om teknikens möjligheter. Ett lärande som eleverna får och hämtar utanför skolans väggar. I framtiden kommer ingen fråga om man kan, man förväntar sig helt enkelt att man kan, precis som man gör med läskunnigheten. Förväntar sig. Det oroar mig att man inte samspelar mer med elevernas kunskaper och lärarnas profession då det gäller den digitala världen. Skolvärlden tycks mig inskränkt. Vi talar om digital citiziens... men flyttar inte in begreppet innanför skolväggarna. Det kommer betyda problem framöver.
Det är farligt att klappa sig om magen och tro att man är bäst. Sverige har världens bästa skolor. Är det sant? Är det så? Eller är dessa ord hinder för att begära något som gör oss bättre. Jag tror inte att vi har världens bästa skola, men jag tror att vi har bra skolor. Då det gäller teknik är jag orolig. Jag vet att man i Danmark satsar på unga och tekniken, Indien likaså... var är och hur syns satsningen på detta i svensk skola. Jag tittar mig omkring i mitt klassrum:
Jag har en overhead. Den klappar jag om ibland. Ser den mest som en gammal draghäst. Jag vet att man i Storbrittanien inom loppet av några år rustar upp sina skolor, såväl lokalmässigt som interaktivt. Den satsning man talar om där handlar om biljoner. Ska bli intressant att följa deras utveckling.
Om vi ska titta på skolutveckling måste vi riva en del osynliga väggar för att kunna se ut.
Det behöver vi.
Anne-Marie,
som likt Jan Björklund besökt ett otal skolor världen över och väldigt, väldigt, väldigt många skolor i Sverige.
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1581343.svd
Det krävs också en riktig summa pengar och politiska beslut som visar på en kraftsatsning för det som behövs innanför dessa väggar - en upprustning av tekniken. Det som hela samhället har av nätuppkoppling, datorer, teknik... syns som brist i mitt klassrum. Jag och mina elever har en dator, en gammal burk, vi saknar telefon och jag längtar efter den interaktiv möjligheten. Jag längtar efter den interaktiva whiteboarden.
Så ser min verklighet ut i ett av världens mest teknikvänliga land. Mina elever ska ut i en värld där man förväntar sig en mycket gedigen kunskap om teknikens möjligheter. Ett lärande som eleverna får och hämtar utanför skolans väggar. I framtiden kommer ingen fråga om man kan, man förväntar sig helt enkelt att man kan, precis som man gör med läskunnigheten. Förväntar sig. Det oroar mig att man inte samspelar mer med elevernas kunskaper och lärarnas profession då det gäller den digitala världen. Skolvärlden tycks mig inskränkt. Vi talar om digital citiziens... men flyttar inte in begreppet innanför skolväggarna. Det kommer betyda problem framöver.
Det är farligt att klappa sig om magen och tro att man är bäst. Sverige har världens bästa skolor. Är det sant? Är det så? Eller är dessa ord hinder för att begära något som gör oss bättre. Jag tror inte att vi har världens bästa skola, men jag tror att vi har bra skolor. Då det gäller teknik är jag orolig. Jag vet att man i Danmark satsar på unga och tekniken, Indien likaså... var är och hur syns satsningen på detta i svensk skola. Jag tittar mig omkring i mitt klassrum:
Jag har en overhead. Den klappar jag om ibland. Ser den mest som en gammal draghäst. Jag vet att man i Storbrittanien inom loppet av några år rustar upp sina skolor, såväl lokalmässigt som interaktivt. Den satsning man talar om där handlar om biljoner. Ska bli intressant att följa deras utveckling.
Om vi ska titta på skolutveckling måste vi riva en del osynliga väggar för att kunna se ut.
Det behöver vi.
Anne-Marie,
som likt Jan Björklund besökt ett otal skolor världen över och väldigt, väldigt, väldigt många skolor i Sverige.
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1581343.svd
SKOLNYHETER
- Det är inte roligt att läsa dagens tidningar om man är lärare! utbrister någon i personalrummet.
- Hur kul är det egentligen att börja skolan, hur ska eleverna känna sig, ja om de läser tidningarna, suckar en annan.
- Det står inte något som gör mig glad som lärare, säger någon annan och bläddrar vidare till artikeln om kultur för barn...
Det är skoltider... snart upprop... och det syns i dagstidningarna!
Trots att det är mycket viktiga saker som skrivs i skolan, känns det skönt att kunna läsa mellan raderna!
Anne-Marie
- Hur kul är det egentligen att börja skolan, hur ska eleverna känna sig, ja om de läser tidningarna, suckar en annan.
- Det står inte något som gör mig glad som lärare, säger någon annan och bläddrar vidare till artikeln om kultur för barn...
Det är skoltider... snart upprop... och det syns i dagstidningarna!
Trots att det är mycket viktiga saker som skrivs i skolan, känns det skönt att kunna läsa mellan raderna!
Anne-Marie
PIRR I MAGEN
Jag känner några små, och några stora, som byter klasser, som byter skolor, som börjar i skolan, som kommer tillbaka till sina välkända klassrum och en del som byter till andra klassrum. Jag känner några små och några stora som får nya fröknar och nya magistrar, nya lärare och nya klasskamrater.
Jag känner några vuxna som gör det också... som byter skolor, som byter kollegor, som möter någon förändring
och
det som är gemensamt för liten och för stor är att det i alla magar finns ett litet eller ett stort... pirr!
Anne-Marie,
i min mage är ett litet pirr, en aning lyckligt pirr, jag ser fram emot den här terminen.
Jag känner några vuxna som gör det också... som byter skolor, som byter kollegor, som möter någon förändring
och
det som är gemensamt för liten och för stor är att det i alla magar finns ett litet eller ett stort... pirr!
Anne-Marie,
i min mage är ett litet pirr, en aning lyckligt pirr, jag ser fram emot den här terminen.
PRIDETÅGET OCH PUBLIKEN
Pridefestival och carnevalståg genom Stockholms gator. Publiken är vi. Vi som står längs med gatorna. Vi måste erkänna vår nyfikenhet. Vi måste se oss som deltagare. För det blir inget tåg om inte vi är där och uppmuntrar, skrattar med, är nyfikna och vill erkänna mänskliga rättigheter. Rätten att vara den man är. Vi var många som kom, såg och deltog.
Anne-Marie
I BACKSPEGELN
Jag tittar i backspegeln. Två människor är ute och rull-ator-promenerar. Jag såg kvinnan prata, prata, prata med mannen intill, han skrattade högt. De såg unga ut trots att de behövde extra stöd i sin framfart. Det var en vacker liten syn. Först kunde man tänka... men stackars de som är så gamla och behöver promenerarstöd ... men att tycka synd om är inte värdigt detta par. Det var inte synd om dem. Usch så snart vi skapar tycka-synd-om-känslor. Vi borde istället le när vi upptäcker att folk älskar varandra långt upp i åldrarna. Jag skulle gärna ha denna bild som en liten framtidsvision. Den att jag går där, pratande, berättande, och intill mig går den man jag älskar, leende, skrattande och pratande. Detta par får utgöra en modell och en fin bild av hur jag kan tänka mig framtiden.
Anne-Marie
ATT DÖDA ETT BARN
Stig Dagermans text.
Att döda ett barn.
Om att skydda, skapa tankar kring trafiken och barnet.
Novell från 1946.
ATT DÖDA ETT BARN...
Fyra ord.
Fyra ord.
Fyra ord.
Fyra ord.
Texten handlar om detta som kan hända - innan något har hänt.
Att döda ett barn.
Då handlade det om en bilolycka där det är en olyckshändelse och minuters av tillfälligheter vilka leder till att ett barn dör. En sockerskål behöver socker, barnet får låna hos grannen, hemma är bordet dukat för eftermiddagskaffet. Bara sockret fattas. Och i samma ögonblick som barnet öppnar grinden kör ett lyckligt par i sin bil på vägen. Det är starka scener och jag minns dem än. En film vi alla fick se som barn. I skolan.
Men ingen i filmen var ond, eller uppsåtligen ute efter att döda ett barn.
''...och i sina nätters drömmar skall han istället önska att få en enda minut av sitt liv tillbaka, för att göra denna enda minut annorlunda. Men så obarmhärtigt är livet, mot den som har dödat ett barn, att allting efteråt är för sent''
(Stig Dagerman)
Men nu - att döda ett barn?
En Engla och två små barn.
Jag tänker inte försöka förstå.
Men... jag ställer mig frågan...
Hur kan vi förebygga? Hur kan vi tänka långt innan detta händer?
Att döda ett barn... ska aldrig kunna bli eller vara möjligt.
Att ... aldrig döda ett barn.
Anne-Marie
Att döda ett barn.
Om att skydda, skapa tankar kring trafiken och barnet.
Novell från 1946.
ATT DÖDA ETT BARN...
Fyra ord.
Fyra ord.
Fyra ord.
Fyra ord.
Texten handlar om detta som kan hända - innan något har hänt.
Att döda ett barn.
Då handlade det om en bilolycka där det är en olyckshändelse och minuters av tillfälligheter vilka leder till att ett barn dör. En sockerskål behöver socker, barnet får låna hos grannen, hemma är bordet dukat för eftermiddagskaffet. Bara sockret fattas. Och i samma ögonblick som barnet öppnar grinden kör ett lyckligt par i sin bil på vägen. Det är starka scener och jag minns dem än. En film vi alla fick se som barn. I skolan.
Men ingen i filmen var ond, eller uppsåtligen ute efter att döda ett barn.
''...och i sina nätters drömmar skall han istället önska att få en enda minut av sitt liv tillbaka, för att göra denna enda minut annorlunda. Men så obarmhärtigt är livet, mot den som har dödat ett barn, att allting efteråt är för sent''
(Stig Dagerman)
Men nu - att döda ett barn?
En Engla och två små barn.
Jag tänker inte försöka förstå.
Men... jag ställer mig frågan...
Hur kan vi förebygga? Hur kan vi tänka långt innan detta händer?
Att döda ett barn... ska aldrig kunna bli eller vara möjligt.
Att ... aldrig döda ett barn.
Anne-Marie
MORDEN I MIDSOMER
Det är fantastisk att ett litet grevskap innehåller så många intriger,
så många märkliga människor, så många ovänskaper, oäktingar,
kärleksförhållande och många, många mördare.
Jag undrar finns det några kvar att mörda... och tar inte intrigerna slut.
Inflyttningen kan ju inte vara så stor.
Vem vill bo där?
Hi hi - jag älskar Brittiska deckare.
Anne-Marie
Jag tror jag delar detta med
http://sarasbetraktelser.blogspot.com/
DATOR H-----E!
Vaknade imorse... alltid en rad att skriva då.
Men icke sa Nicke.
Inte ville datorn. Inte ville nätet. Inte vill något. Det var bara jag som ville.
- Äh allt löser sig med en kopp svart kaffe tänkte jag... obekymrat...
Men inte sa Nicke igen.
Jag hamnade till slut, efter att ha ringt åtskilliga utan framgång, hos en liten, liten datorfixarman...
som lugnade mig... herregud... mitt manus ligger ju här, och ingen bääääääääck - up...snyftade jag.
- Kom och sätt dig här så gör vi det här ihop sa mannen.
Och hur pedagogiskt som helst lotasade han mig igenom mitt datorhelvete... och min oro för datorhaveri...
och fixade till detta. Tog väl en timme eller två.
Och så tacksam var jag! Så tacksam.
Usch några timmars oro och gnisslande av allt vassare tänder.... kunde jag åter skratta.
Anne-Marie
Men icke sa Nicke.
Inte ville datorn. Inte ville nätet. Inte vill något. Det var bara jag som ville.
- Äh allt löser sig med en kopp svart kaffe tänkte jag... obekymrat...
Men inte sa Nicke igen.
Jag hamnade till slut, efter att ha ringt åtskilliga utan framgång, hos en liten, liten datorfixarman...
som lugnade mig... herregud... mitt manus ligger ju här, och ingen bääääääääck - up...snyftade jag.
- Kom och sätt dig här så gör vi det här ihop sa mannen.
Och hur pedagogiskt som helst lotasade han mig igenom mitt datorhelvete... och min oro för datorhaveri...
och fixade till detta. Tog väl en timme eller två.
Och så tacksam var jag! Så tacksam.
Usch några timmars oro och gnisslande av allt vassare tänder.... kunde jag åter skratta.
Anne-Marie
SPONTANTANGO
Statspromenader i min stad, tja, din, vår, allas stad, har så många små överraskningar av det slag som inte kostar pengar. Igår stod jag inför denna spontana bryggdans. Några tangopar hade i ackompanjemang av en lågmäld sterio intagit bryggan i närheten av mitt hem. Detta spontana... att ta sig en plats... och faktiskt under någon timme göra den till sin egen tycker jag är en fantastisk sak.
Ikväll tänkte jag lyssna på marathonjazz... också gratis... och förföriskt lockande.
Det är ju musik.
Anne-Marie
SKÄMTSAMT ALLVAR
I ett samtal igår - ett av de där vänligare sortens samtal - berättade en kvinna om ett människoöde i sin släkthistoria.
En man hade blivit bortförd till Sibirien under tidiga fyrtiotalet. Han överlevde fyra år och frigavs lyckligtvis.
Han berättade att de som överlevde fångenskapens alla oändliga fasor var de som hade en gnutta humor.
Det gav många tankar.
Humor och ilska är viktiga komponenter för en människas livsgränser.
Jag har lättare för humorn - när det där trista skvalpat kring en tid - kan jag faktiskt skratta åt de flesta eländen.
Men skrattet bottnar i en slags yttre reflektion - en distans.
Ilskan däremot handlar om att omedelbart sätta en gräns och skapa distans för yttre påtvingande eller andra oförrätter.
Jag minns den företagsledare jag samtalade med under en flygtur över... över alltsammans. Han berättade att när han konsulterade rekryterare för nyanställningar var han mycket noga med att de skulle undersöka hur det stod till med det där med humorn. Varför frågade jag. Jo, därför det handlar om en förmåga att distansera sig - vilket är oerhört nödvändigt för att se nyktert och klart på saker och ting.
Anne-Marie
En man hade blivit bortförd till Sibirien under tidiga fyrtiotalet. Han överlevde fyra år och frigavs lyckligtvis.
Han berättade att de som överlevde fångenskapens alla oändliga fasor var de som hade en gnutta humor.
Det gav många tankar.
Humor och ilska är viktiga komponenter för en människas livsgränser.
Jag har lättare för humorn - när det där trista skvalpat kring en tid - kan jag faktiskt skratta åt de flesta eländen.
Men skrattet bottnar i en slags yttre reflektion - en distans.
Ilskan däremot handlar om att omedelbart sätta en gräns och skapa distans för yttre påtvingande eller andra oförrätter.
Jag minns den företagsledare jag samtalade med under en flygtur över... över alltsammans. Han berättade att när han konsulterade rekryterare för nyanställningar var han mycket noga med att de skulle undersöka hur det stod till med det där med humorn. Varför frågade jag. Jo, därför det handlar om en förmåga att distansera sig - vilket är oerhört nödvändigt för att se nyktert och klart på saker och ting.
Anne-Marie
SKYLT - DÖDLIGT LÅNGSAM
Den här skylten skulle jag önska att vi hade här i Stockholm. Lite mer av långsamhet. I relationer, tillsammans med barn, i samtal, mellan två personer, långsamhet och varsamhet. De två orden kanske hör ihop. Men dramatiken i DEAD SLOW gillar jag.
Anne-Marie
FLERSPRÅKIGHET o WALTIC
Åh vad jag skulle vilja närvara där - på Waltic - översättarkongressen här i Stockholm!
Men jag närvarar genom att läsa i tidningarna vad som händer där. Jag funderar så här:
* 72 miljoner barn får inte gå i skolan. Det är ett världstillstånd värt att fundera ordentligt över. Vad betyder det i praktiken, för demokratin, för framtiden?
* Flerspråkighet är ett bättre ord än tvåspråkig tycker jag. Jag hörde någonstans att det kan vara många fler språk i en familj än bara de två vi namnger.
* Vikten av att få berätta och bli lyssnande. Alla har en berättelse som de ska få berätta.Hur detta kan gå till - muntligt, skriftligt och tja... i alla berättande former.
Henning Mankells berättelse återför jag hit:
Två män satt på en bänk i Maputo.
Den ene berättade om en gemensam vän som dött.
Dagen innan vännen dött hande vännen börjat berätta en lång historia från förr.
När han gick tillbaka dagen efter för att höra slutet på historien, fann han vännen död.
Den andre mannen var tyst länge, innan han sa:
- Ingen borde dö innan han berättat sin historia till slut.
Så ungefär!
skriver och hälsar Anne-Marie.
Källa; DN 1 juli 2008, journalisten Jenny Leonardz, Kulturdelen.
Men jag närvarar genom att läsa i tidningarna vad som händer där. Jag funderar så här:
* 72 miljoner barn får inte gå i skolan. Det är ett världstillstånd värt att fundera ordentligt över. Vad betyder det i praktiken, för demokratin, för framtiden?
* Flerspråkighet är ett bättre ord än tvåspråkig tycker jag. Jag hörde någonstans att det kan vara många fler språk i en familj än bara de två vi namnger.
* Vikten av att få berätta och bli lyssnande. Alla har en berättelse som de ska få berätta.Hur detta kan gå till - muntligt, skriftligt och tja... i alla berättande former.
Henning Mankells berättelse återför jag hit:
Två män satt på en bänk i Maputo.
Den ene berättade om en gemensam vän som dött.
Dagen innan vännen dött hande vännen börjat berätta en lång historia från förr.
När han gick tillbaka dagen efter för att höra slutet på historien, fann han vännen död.
Den andre mannen var tyst länge, innan han sa:
- Ingen borde dö innan han berättat sin historia till slut.
Så ungefär!
skriver och hälsar Anne-Marie.
Källa; DN 1 juli 2008, journalisten Jenny Leonardz, Kulturdelen.
ORKAR INTE
Jag hörde någon tala i sin mobiltelefon:
- Jag orkar inte röka.
Jag bara orkar inte.
Jag stod där och tänkte.
Så skönt då.
Om man inte orkar kan man vila ifrån.
Eller fimpa!
Anne-Marie
- Jag orkar inte röka.
Jag bara orkar inte.
Jag stod där och tänkte.
Så skönt då.
Om man inte orkar kan man vila ifrån.
Eller fimpa!
Anne-Marie
FRÅGA OM FRA-LAGEN
FRÅGA OM FRA-LAGEN
Som enda svensk i ett sällskap fick jag frågan:
- Ni verkar vara utsatta för ett oändligt hot. Vilka hotar Er?
Jag kunde inte svara!
Anne-Marie