KRÄNKA DE OKRÄNKTA
Debatten om de kränkta på Lärarhögskolan får mig att tänka på ansvar.
Ansvaret om sin nästa. Då tänker jag på yrket lärare och lärarens ansvar. Ansvar för lärandet, lärandeprocesser och elevernas framtida möjligheter.
Det är en ansvarssak att vara lärare. En lärare har, låt oss säga, minst 19 elever och som mest, låt oss säga, flera hundra elever. Eleverna har skolplikt vilket innebär att de är skyldiga att vara i skolan. Väl i skolan har eleverna läranderätt och förväntansrätt. Skolan har till uppdrag att verka för att eleverna får de utmaningar lärandet behöver. För att skapa de absolut bästa förutsättningarna för detta krävs lärare. I min definition av lärare talar jag om utbildade lärare. Det betyder inte att man äger lärarens yrkeskompetens under tiden man utbildar sig, jag ser utbildning som prövotid, men man måste parallellt med sin lärarutbildning förstå det ansvar en lärare har och hur detta ansvar kommer att påverka många andra.
De lärarstudenter jag träffar tar sitt ansvar fullt ut, tar sitt lärande på sant och genuint allvar vilket ger mig framtidshopp och tilltro till den kraft som bor hos de blivande lärarna. Men jag fick också höra hur lärarstuderande upplevde sig kränkta av att de kränkta fick så mycket utrymme vilket därmed kränkte de okränkta. Det blir lite absurd - De kränkta kränker de okränkta. Det vill säga de blivande lärarna fick en känsla av att yrket nedvärderas.
Jag vågar nästan inte skriva... med rädsla för den kränktes rätt... och jag vill verkligen inte trampa på tår...men då det gäller barns framtid... så måste vi värna om deras rättigheter här och nu. För de har små tår... och de ska få stora fötter... som ska stå stadigt på kunskapens mark.
Det perspektivet antar jag.
Barnets.
Anne-Marie
länkar vidare; http://lumaol.wordpress.com/2008/02/19/krankt-kranktare-kranktast/
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=743702
http://svensklararen.blogspot.com/2008/02/klass-9a-en-skoldebattens-mdchen-fr.html
Ansvaret om sin nästa. Då tänker jag på yrket lärare och lärarens ansvar. Ansvar för lärandet, lärandeprocesser och elevernas framtida möjligheter.
Det är en ansvarssak att vara lärare. En lärare har, låt oss säga, minst 19 elever och som mest, låt oss säga, flera hundra elever. Eleverna har skolplikt vilket innebär att de är skyldiga att vara i skolan. Väl i skolan har eleverna läranderätt och förväntansrätt. Skolan har till uppdrag att verka för att eleverna får de utmaningar lärandet behöver. För att skapa de absolut bästa förutsättningarna för detta krävs lärare. I min definition av lärare talar jag om utbildade lärare. Det betyder inte att man äger lärarens yrkeskompetens under tiden man utbildar sig, jag ser utbildning som prövotid, men man måste parallellt med sin lärarutbildning förstå det ansvar en lärare har och hur detta ansvar kommer att påverka många andra.
De lärarstudenter jag träffar tar sitt ansvar fullt ut, tar sitt lärande på sant och genuint allvar vilket ger mig framtidshopp och tilltro till den kraft som bor hos de blivande lärarna. Men jag fick också höra hur lärarstuderande upplevde sig kränkta av att de kränkta fick så mycket utrymme vilket därmed kränkte de okränkta. Det blir lite absurd - De kränkta kränker de okränkta. Det vill säga de blivande lärarna fick en känsla av att yrket nedvärderas.
Jag vågar nästan inte skriva... med rädsla för den kränktes rätt... och jag vill verkligen inte trampa på tår...men då det gäller barns framtid... så måste vi värna om deras rättigheter här och nu. För de har små tår... och de ska få stora fötter... som ska stå stadigt på kunskapens mark.
Det perspektivet antar jag.
Barnets.
Anne-Marie
länkar vidare; http://lumaol.wordpress.com/2008/02/19/krankt-kranktare-kranktast/
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=743702
http://svensklararen.blogspot.com/2008/02/klass-9a-en-skoldebattens-mdchen-fr.html
SKOLANs ARBETE
Jag läser Clarence Crafoords bok PLATSER FÖR VÅRT LIV, 2007 och väljer att citera följande:
"Barn är inställda på att skolan är en plats för arbete och väntar sig att man ställer krav på dem. Att skolan är en plats för ett visst allvar. Jag kan därför tycka att det är ett slags brist på respekt och ett svek mot barnen att skolan anstränger sig att vara lekfull och aktar sig för att ställa krav på barnetn och att den indirekt förespeglar barnen att de inte ska behöva arbeta. Kanske vore det mer respektfullt mot barnen att svara upp mot deras förväntan på att skolan är en arbetsplats ... "
och ett citat om skolvägen...
"Skolvägen är en mellanvärld, ett mellanområde för lek och skapande och för bearbetning av det som skett i skolan."
Anne-Marie tänker:
och tänker...
Jag tycker eleverna ska få ha förväntningar på skolan och sitt lärande, likaså tror jag att en lärare som hyser förväntningar på eleven visar den omsorg som lärandet ska omslutas av. Jag har inte tänkt färdigt... jag tänker vidare än så.
Anne-Marie
MERA
- Meja!
Tvååringen leker.
Jag leker.
Prutt på magen.
Dansa Dansa.
Fånga. Fånga.
Saga. Saga.
Smör, Smör.
- Meja.
- Meja Bö!
Springa runt.
Gömma sig undan.
Säga Buuuuu!
Bli skrämd i mammas knä.
- Meja bö!
Vuxenpusta-ut.
- Meja.
Mera, mera, mera.
Livet med en tvååring.
Leka, leka.
Upprepningarnas lek.
Om och om igen.
Det existerar ingen uttråkning.
Bara utmattning.
Tvååringen tittar...
- MEJA!
Det är mycket, mycket, mycket svårt att motstå.
Anne-Marie
Tvååringen leker.
Jag leker.
Prutt på magen.
Dansa Dansa.
Fånga. Fånga.
Saga. Saga.
Smör, Smör.
- Meja.
- Meja Bö!
Springa runt.
Gömma sig undan.
Säga Buuuuu!
Bli skrämd i mammas knä.
- Meja bö!
Vuxenpusta-ut.
- Meja.
Mera, mera, mera.
Livet med en tvååring.
Leka, leka.
Upprepningarnas lek.
Om och om igen.
Det existerar ingen uttråkning.
Bara utmattning.
Tvååringen tittar...
- MEJA!
Det är mycket, mycket, mycket svårt att motstå.
Anne-Marie
TOMAS TRANSTRÖMER
<<<<>>>>
Jag måste vara ensam
tio minuter på morgonen
och tio minuter på kvällen.
- Utan program.
Alla står i kö hos alla.
>>>><<<<
Orden är Tomas Tranströmers, dikten Ensamhet, Diktsamlingen Klanger och Spår, Bonniers 1991
Ibland undrar jag när vi låter ett barn vara ensam i den goda ensamheten. Jag minns då jag var liten... hur jag kunde njuta av detta varande. Minnen håller sig lite flyktigt på avstånd men "goda ensamheten" handlade om att gå med nya träskor på en nystädad stig mellan två hus. Det är en slags sällsam lycka. Jag kan nästan minnas ljudet av mina lyckliga träskor, och hur jag stannade upp lite då och då, tittade på träden och någon nyckelpiga... och sjöng någon liten låt. Det är oerhört livgivande detta minne. Ingenting hände nämligen. Men allt som skedde flyttade märkligt nog in i mig. Jag minns också hur min mormor skickade ut mig i vårsolen, litade på min förmåga att ta vara på mig själv, stängde dörren på glänt till det hus jag kunde springa tillbaka in i om otryggheten behövde värmas till trygghet.
Barn behöver uppleva en god ensamhet också. Den är inte farlig. Vuxna ska omsorga för att den kan vara god. Genom att lita på barnet och på stunderna att få göra ingenting. Tio minuter om morgonen, tio minuter om kvällen. För att hindra köbildning.
Anne-Marie,
som vaknade denna lördagmorgon med Tomas Tranströmers ord om det möjliga i ensamheten.
Jag måste vara ensam
tio minuter på morgonen
och tio minuter på kvällen.
- Utan program.
Alla står i kö hos alla.
>>>><<<<
Orden är Tomas Tranströmers, dikten Ensamhet, Diktsamlingen Klanger och Spår, Bonniers 1991
Ibland undrar jag när vi låter ett barn vara ensam i den goda ensamheten. Jag minns då jag var liten... hur jag kunde njuta av detta varande. Minnen håller sig lite flyktigt på avstånd men "goda ensamheten" handlade om att gå med nya träskor på en nystädad stig mellan två hus. Det är en slags sällsam lycka. Jag kan nästan minnas ljudet av mina lyckliga träskor, och hur jag stannade upp lite då och då, tittade på träden och någon nyckelpiga... och sjöng någon liten låt. Det är oerhört livgivande detta minne. Ingenting hände nämligen. Men allt som skedde flyttade märkligt nog in i mig. Jag minns också hur min mormor skickade ut mig i vårsolen, litade på min förmåga att ta vara på mig själv, stängde dörren på glänt till det hus jag kunde springa tillbaka in i om otryggheten behövde värmas till trygghet.
Barn behöver uppleva en god ensamhet också. Den är inte farlig. Vuxna ska omsorga för att den kan vara god. Genom att lita på barnet och på stunderna att få göra ingenting. Tio minuter om morgonen, tio minuter om kvällen. För att hindra köbildning.
Anne-Marie,
som vaknade denna lördagmorgon med Tomas Tranströmers ord om det möjliga i ensamheten.
ELEVER
Barnkonventionen skriver
Barnet.
I skolan talar vi oftast om kollektivet elever.
I min skolkonvention skriver jag in eleven.
Det är inte en tolkningssak.
Det är.
Barnet.
Eleven.
Individen.
Sen kan man alltid ingå i kollektivet.
Det är inget fel i det.
Bara man är en självständig och respekterad individ.
Anne-Marie
som drömmer om en SKOLKONVENTION, jag skissar på idén.
INNAN eller EFTER
Enligt Vygotskijs tankegångar -
SE FRAMTID I BARNS UTVECKLING - inte dåtid.
Dåtiden riktar sig alltför ofta mot det misslyckade och skaver i barnet.
Framtiden är det som ska komma. Det visar på möjligheterna.
Skapar också ett just nu och här. Vi är här. Och här börjar vi.
Anne-Marie
SE FRAMTID I BARNS UTVECKLING - inte dåtid.
Dåtiden riktar sig alltför ofta mot det misslyckade och skaver i barnet.
Framtiden är det som ska komma. Det visar på möjligheterna.
Skapar också ett just nu och här. Vi är här. Och här börjar vi.
Anne-Marie
JANUSZ KORSZAK: PEDAGOGENS LÄRANDE
Janusz Korszak skriver om lärarens lärande:
Kräv inte av dig själv att du genast skall bli en allvarlig, fullfjädrad pedagog med psykologisk bokföring i hjärtat och en pedagogisk lagbok i huvudet.
Med detta anslag låter Janusz Korszak oss pedagoger möta vårt undrande, våra funderingar och se barnet som en individ, inte en elev i en klass. Kartläggningar och antaganden ska vara en grund för en fortsatt undran kring barnet - Vem är du? Inte på det definitiva - Jag kan bedöma dig.
Låt oss lärare vara lite mer okunniga med det vi kan.
Anne-Marie
Kräv inte av dig själv att du genast skall bli en allvarlig, fullfjädrad pedagog med psykologisk bokföring i hjärtat och en pedagogisk lagbok i huvudet.
Med detta anslag låter Janusz Korszak oss pedagoger möta vårt undrande, våra funderingar och se barnet som en individ, inte en elev i en klass. Kartläggningar och antaganden ska vara en grund för en fortsatt undran kring barnet - Vem är du? Inte på det definitiva - Jag kan bedöma dig.
Låt oss lärare vara lite mer okunniga med det vi kan.
Anne-Marie
JANUSZ KORSZAK: KYRKOGÅRD eller ÄNG
Jag citerar Janusz Korszak - Hur man älskar ett barn,1992:
<<<<>>>>
Barn tycker om att skratta, röra på sig och göra bus.
Pedagog, om du tycker att livet är en kyrkogård - låt dem få se det som en äng.
/.../
En atmosfär av tolerans för skämt, rackartyg, uppstudsighet, undanflykter, falskhet och barnsliga småsynder måste få råda. Detta är inte platsen för pliktmedvetenhet, gravallvar, obönhörlig logik och benhård övertygelse.
En god princip: LÅT BARNEN GÖRA FEL.
>>>><<<<
Anne-Marie
ENSAMT I CENTRUM, SA JESPER JUUL
Ranunkel, 7 feb 2008, tack till givaren.
Det är ensamt i centrum, sa Jesper Juul.
Vi åt middag ihop. Tänkte några saker tillsammans.
Det är ensamt i centrum, sa Jesper Juul.
Barn som får allt fokus.
Står i mitten av föräldrarnas omsorg.
De omsorgas bort och görs ensamma i sitt centrum.
Hellre då ett mitt i ett sammanhang.
Där är man delaktig.
Inte ett objekt för omsorg.
Bättre ett subjekt som ingår, behövs, påverkar, inverkar, vill och kan.
Ett subjekt med rätt att påverka.
Ett du.
Ett jag.
Du och jag.
Vi.
Så gör vi samspel ihop.
Anne-Marie
Jesper Juul - Det kompetenta barnet
Jesper Juul - Relationskompetens (pedagogisk relationskompetens)
Jesper Juul - Konsten att säga nej
Lördagsutsikt
Lördag idag.
Om jag törstar efter solljus upplever jag mig genast förlåten.
Om jag törstar efter färgspel upplever jag mig omedelbart förlåten.
Om jag törstar efter ... får jag lov att verka för det på mitt eget lilla vis.
Det går att se ljusare på tillvaron.
Anne-Marie
FÖRTVIVLAN
Man har rätt att känna förtvivlan.
Det är en rättighet.
När man känner förtvivlan tar den sig olika uttryck.
Omvärlden ska söka förstå.
Härbärgera.
Göra mindre farligt.
Jag tänker på den förtvivlan en liten människa kan känna. Den måste få göra sig uttryckt. Muminmamman i TrollKarlens Hatt möter sin förtvivlat förändrade son. Mumintrollet har gömt sig i Trollkarlens Hatt och kommer ut som en helt annan figur. Jag tänker alltid på den ilska ett litet barn kan känna, eller den förtvivlan ett barn kan känna, eller den obegripligt stora känsla ett barn kan bära, och det som gör att man ibland inte förstår sig på sina reaktioner.
Mumintrollet förtvivlan, hans bottenlösa oro över sin oigenkännlighet kan inte möta omvärldens otrygga mottagande, eller frånstötande, utan måste få bekräftelse på att vi ser dig, och detta du nu känner är inte farligt. Vi håller om i tankarna, tar emot, finns kvar.
Muminmamman står framför sitt förtvivlade mumintroll, oigenkänlig för omvärlden och för sig själv, hon avvaktar, vilande och väntande, hon gör inte de stora åtbörderna, hon tar emot mumintrollets ord när han ber om att bli rätt förstådd och rätt uppfattad.
Muminmamman härbärgerar allt av förtvivlan, och bekräftar - Du är mitt muminbarn.
Med betoning på ÄR. Därmed kan mumintrollet göra alla sina reaktioner inom ramarna, i trygghet, i kärlek, i bekräftelse och ögongensvar.
Ibland är vi förtvivlade,
låt oss få vara detta,
möt upp och se.
Det är inte så farligt.
Det är farligare för alla om vi blundar.
Anne-Marie
som tänker på små barns förtvivlan.
Det är en rättighet.
När man känner förtvivlan tar den sig olika uttryck.
Omvärlden ska söka förstå.
Härbärgera.
Göra mindre farligt.
Jag tänker på den förtvivlan en liten människa kan känna. Den måste få göra sig uttryckt. Muminmamman i TrollKarlens Hatt möter sin förtvivlat förändrade son. Mumintrollet har gömt sig i Trollkarlens Hatt och kommer ut som en helt annan figur. Jag tänker alltid på den ilska ett litet barn kan känna, eller den förtvivlan ett barn kan känna, eller den obegripligt stora känsla ett barn kan bära, och det som gör att man ibland inte förstår sig på sina reaktioner.
Mumintrollet förtvivlan, hans bottenlösa oro över sin oigenkännlighet kan inte möta omvärldens otrygga mottagande, eller frånstötande, utan måste få bekräftelse på att vi ser dig, och detta du nu känner är inte farligt. Vi håller om i tankarna, tar emot, finns kvar.
Muminmamman står framför sitt förtvivlade mumintroll, oigenkänlig för omvärlden och för sig själv, hon avvaktar, vilande och väntande, hon gör inte de stora åtbörderna, hon tar emot mumintrollets ord när han ber om att bli rätt förstådd och rätt uppfattad.
Muminmamman härbärgerar allt av förtvivlan, och bekräftar - Du är mitt muminbarn.
Med betoning på ÄR. Därmed kan mumintrollet göra alla sina reaktioner inom ramarna, i trygghet, i kärlek, i bekräftelse och ögongensvar.
Ibland är vi förtvivlade,
låt oss få vara detta,
möt upp och se.
Det är inte så farligt.
Det är farligare för alla om vi blundar.
Anne-Marie
som tänker på små barns förtvivlan.
VAD SKA BORT?
Vad ska bort?
Kakan kan tas bort och stoppas i munnen.
Pennorna kan läggas i händer som vill måla och rita.
Teckningen kan minnas en plats mellan två spännande boksidor.
Men orden i ordboken representerar fenomen och begrepp kopplat till barn och barns villkor. Vissa ord skulle inte längre behövas. De skulle kunna försvinna bort. Men för att de ska försvinna krävs det mycket av oss runt omkring barn.
Anne-Marie
ELEVENS GÖR DET LÄRAREN GÖR
Elevhanden skriver självständigt på blädderblocket - Lärare idag - så skapas ett större lärande i klassrummet. Det vi lär mellan varandra. Allt ska åskådliggöras. Det kan eleverna också göra. De har sett mig göra verklighet av mina tankar, då har de en modell att följa. När de har det kan de utveckla lärandet i en större gemenskap. Vi är lärande tillsammans.
Anne-Marie,
som lånar av John Dewey, learning by doing, och tänker teaching by doing, vilket ska bli en bok,
någongång. Titeln är skyddad. Men tanken är fri.
TRE ÖNSKNINGAR
Man får önska sig...
Jag önskar mig av denna dag...
* att boken jag läser högt ur griper tag i eleverna
* att eleverna i min klass får skratta flera gånger under dagen
* att jag skrattar högt åt något vi upplever tillsammans i klassrummet
Mina tre önskningar för dagen. Jag inser att jag kan påverka dem alla tre.
Anne-Marie
Jag önskar mig av denna dag...
* att boken jag läser högt ur griper tag i eleverna
* att eleverna i min klass får skratta flera gånger under dagen
* att jag skrattar högt åt något vi upplever tillsammans i klassrummet
Mina tre önskningar för dagen. Jag inser att jag kan påverka dem alla tre.
Anne-Marie
GÅ I BARNDOM
Gå i barndom.
Det gör jag varje dag.
Men jag dömer inte.
Jag går bredvid.
Barn. Men ingen Dom.
Anne-Marie
SKITJOBBIGT ATT VILJA
Det är väldigt jobbigt att vara duktig i skolan, men mörka detta. Det är en strategi som vi sällan ordar om inom skolan. Detta att kunna men inte visa det. Jag undrar dock över grundproblemet?
Det attraktiva att lära sig försvinner i skolan, hamnar utanför klassrumsdörrarna,
där annat erbjuds och fascinerar mer. Det är synd om alla elever i en kultur där man är likgiltig för lärandet och inte kan eller vågar vilja i skolan. Människan är lärande i alla avseenden. Hur eleverna förhåller sig till sitt lärande är en stor fråga. Jag tror på större delaktighet och öppnare lärande klimat.
Hur kommer det sig att många är "streetsmart" men uppträder i skolan som "schooldumb"? Eller att den sociala kompetensen är stor vid middagsbordet, diskussionerna är höga och levande, när samma unge sitter tyst i en rad av skolbänkar? Ibland undrar jag om skolan utmanar för lite, kort sagt är tråkig!
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=737516
Anne-Marie Körling
Det attraktiva att lära sig försvinner i skolan, hamnar utanför klassrumsdörrarna,
där annat erbjuds och fascinerar mer. Det är synd om alla elever i en kultur där man är likgiltig för lärandet och inte kan eller vågar vilja i skolan. Människan är lärande i alla avseenden. Hur eleverna förhåller sig till sitt lärande är en stor fråga. Jag tror på större delaktighet och öppnare lärande klimat.
Hur kommer det sig att många är "streetsmart" men uppträder i skolan som "schooldumb"? Eller att den sociala kompetensen är stor vid middagsbordet, diskussionerna är höga och levande, när samma unge sitter tyst i en rad av skolbänkar? Ibland undrar jag om skolan utmanar för lite, kort sagt är tråkig!
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=737516
Anne-Marie Körling
LITEN HAND
Den kommer alltid mellan.
Denna lilla hand.
Här är den, Här är jag.
Lika nyfiket finns det med där vuxna händer gör.
Vi är inte lika nyfikna, Vi är så vana vid vårt görande.
Men liten nyfiken hand är inte det.
Diskborste, kniv och gaffel, stekpanna... ja allt det där vardagsgörandet är spännande och nytt.
Därför dyker handen upp precis där jag är. Alldeles precis intill.
På skärbrädan, vid kniven, vid stekpannan.
Anne-Marie
SMAKA NYTT
Att smaka.
Hela människan erfar smak.
Alla sinnen är på spänd.
Något nytt ska erfaras.
Det vattnas inte i munnen första gången.
Smaken går flera varv.
Identifikation.
Letandet efter igenkännandets träffar.
Hjärnans aktivitet.
Ögonen pekar inåt.
Mot koncentration.
Att smaka.
Det är en aktivitet.
Det aktiva smakandet.
Vi vuxna erfar det bäst då vi avsmakar.
Annars äter vi fort och tror att vi vet.
Kanske vi kan ta en mindre tugga.
Smaka av.
Aktivt. Medvetet.
Anne-Marie
SJÄLVSKATTNING
Alltid egna utvärderingar.
Alltid berömma sin förmåga.
Aldrig det motsatta.
Alltid det framåtriktande.
Det aktiva lärandet.
Alltid det goda.
Anne-Marie
ETT BARNS BLICK
Älskade lilla.
Älskade du.
Det är bara så att när du tittar då tittar du.
När jag ser dig då ser jag dig.
Så är det.
Ett barns blick.
Det väcker en vaksam tiger inom mig.
Det väcker omskyddarhandling och omsorgskänslor.
Det väcker omvärldstankar och framtidsutstakarvägar.
Världen måste få vara god,
Jorden måste hålla.
Anne-Marie