FÖRTVIVLAN
Man har rätt att känna förtvivlan.
Det är en rättighet.
När man känner förtvivlan tar den sig olika uttryck.
Omvärlden ska söka förstå.
Härbärgera.
Göra mindre farligt.
Jag tänker på den förtvivlan en liten människa kan känna. Den måste få göra sig uttryckt. Muminmamman i TrollKarlens Hatt möter sin förtvivlat förändrade son. Mumintrollet har gömt sig i Trollkarlens Hatt och kommer ut som en helt annan figur. Jag tänker alltid på den ilska ett litet barn kan känna, eller den förtvivlan ett barn kan känna, eller den obegripligt stora känsla ett barn kan bära, och det som gör att man ibland inte förstår sig på sina reaktioner.
Mumintrollet förtvivlan, hans bottenlösa oro över sin oigenkännlighet kan inte möta omvärldens otrygga mottagande, eller frånstötande, utan måste få bekräftelse på att vi ser dig, och detta du nu känner är inte farligt. Vi håller om i tankarna, tar emot, finns kvar.
Muminmamman står framför sitt förtvivlade mumintroll, oigenkänlig för omvärlden och för sig själv, hon avvaktar, vilande och väntande, hon gör inte de stora åtbörderna, hon tar emot mumintrollets ord när han ber om att bli rätt förstådd och rätt uppfattad.
Muminmamman härbärgerar allt av förtvivlan, och bekräftar - Du är mitt muminbarn.
Med betoning på ÄR. Därmed kan mumintrollet göra alla sina reaktioner inom ramarna, i trygghet, i kärlek, i bekräftelse och ögongensvar.
Ibland är vi förtvivlade,
låt oss få vara detta,
möt upp och se.
Det är inte så farligt.
Det är farligare för alla om vi blundar.
Anne-Marie
som tänker på små barns förtvivlan.
Det är en rättighet.
När man känner förtvivlan tar den sig olika uttryck.
Omvärlden ska söka förstå.
Härbärgera.
Göra mindre farligt.
Jag tänker på den förtvivlan en liten människa kan känna. Den måste få göra sig uttryckt. Muminmamman i TrollKarlens Hatt möter sin förtvivlat förändrade son. Mumintrollet har gömt sig i Trollkarlens Hatt och kommer ut som en helt annan figur. Jag tänker alltid på den ilska ett litet barn kan känna, eller den förtvivlan ett barn kan känna, eller den obegripligt stora känsla ett barn kan bära, och det som gör att man ibland inte förstår sig på sina reaktioner.
Mumintrollet förtvivlan, hans bottenlösa oro över sin oigenkännlighet kan inte möta omvärldens otrygga mottagande, eller frånstötande, utan måste få bekräftelse på att vi ser dig, och detta du nu känner är inte farligt. Vi håller om i tankarna, tar emot, finns kvar.
Muminmamman står framför sitt förtvivlade mumintroll, oigenkänlig för omvärlden och för sig själv, hon avvaktar, vilande och väntande, hon gör inte de stora åtbörderna, hon tar emot mumintrollets ord när han ber om att bli rätt förstådd och rätt uppfattad.
Muminmamman härbärgerar allt av förtvivlan, och bekräftar - Du är mitt muminbarn.
Med betoning på ÄR. Därmed kan mumintrollet göra alla sina reaktioner inom ramarna, i trygghet, i kärlek, i bekräftelse och ögongensvar.
Ibland är vi förtvivlade,
låt oss få vara detta,
möt upp och se.
Det är inte så farligt.
Det är farligare för alla om vi blundar.
Anne-Marie
som tänker på små barns förtvivlan.
Kommentarer
Trackback