Anne-Marie Körling Blogg

Min granne från tvåan har suttit här hos mig och samtalat. Inte pratat. Utan samtalat. Sam - talat. Vi har samtalat om mycket.

Min granne arbetar mycket aktivt med dokumentärfilm... Hon hjälpte mig att tänka kring privat och personligt. Min blogg är inte privat men personlig - och så måste den vara. Det måste finnas inslag av personlighet i det man skriver och gör annars blir det inte levande. Men att vara privat är något helt annat. Privat är en gräns. En dokumentärfilm måste vara personlig men får absolut inte vara privat. Och denna tanke genomströmmar också min blogg.

 ett helt museum med meningar och ord på väggarna. Jag står framför orden - I forgive you - och upplever mig förlåten. Märkligt. Konstnären förlåter mig. För vad? Jag får själv förlåta mig. Jag får lägga in ord och tankar framför detta förlåtande. Det är vackert. Jag böjer också mitt huvud. Texten ligger i golvets närhet. Jag måste böja mitt huvud för att läsa. Så blir jag förlåten. Det är fint. Ett museum i Skottland. Där stod jag. Förlåten.



Vi samtalade också om bildens funktion och dess bärare av frågor. En bild kan definieras genom det den inte visar. Den negativa delen - i bild och fotografiets värld - begreppet "Det negativa rummet" dvs det som inte syns utan ändå finns i närheten. Detta ska jag nu undersöka och tänka kring. 

Det är bra med bollplank. Jag har många bollplank runt omkring mig. Gensvar är att kasta bollen tillbaka. Då får jag tänka och fundera. Det gillar jag.

Anne-Marie

Jag har en hjälpknapp. Hjälp! heter den knappen. Ibland tycker jag hjälpknappen skulle heta Panikknappen! Men när man klickar på Hjälpknappen så sänder man iväg sitt blogg-sos.

Det går ett otroligt litet tag så är bloggsupporten där...och vänligt skriver - gör så här du...kanske är det titeln i en av dina bloggar som är för lång...pröva det...och återkom om det inte fungerar.

Jag tycker det är trevligt. Känns lite personligt.

Då slår det mig att det måste vara tusentals personer som behöver blogghjälp. Jag är en av dem. Hur gör de för att behålla vänlighet och snabbhet, gensvara och rätta till?

Jag tackar och bugar för hjälp jag fått.
Jag lär mig under tiden.

Anne-Marie

Fick detta idag. En härlig inbjudan till en viktig konferens om vårt språk. Jag ska medverka vid denna konferens, så också här, jag medverkar till spridningen av denna konferens.

Syftet med hela konferensen är att stimulera språkglädjen i var och ens liv och dagliga verksamhet.

Medverkar gör: Skådespelare Pia Johansson, Författare Göran Hägg, Charlotte Hagström, Bosse Bildoktorn Andersson, Kommunalråd Bengt Niska, Läkare Harriet Olsson, Vd Carlos Rojas, Professor Marika Tandefelt,  Artisk Victoria Harnes, Skolminister Jan Björklund, Utvecklingschef Marie Carlsson, Krönikör Nima Daryamadi, Fil Dr. Tvåspråkighet Charlotte Haglund, Svordomsexpert och professor emeritus Magnus Ljung, Författare Ola Wikander, Foskningsledare Thomas Furth, Chefredaktör Patrik Hadenius, Vd Maria Hamrefors, Författare Anders Jacobsson, Chef för språkrådet Olle Josephson, lärare och läromedelsförfattare A-M Körling, Gästgivare Emeritus Carl Jan Granqvist....

oj oj ... det här blir nog väldigt spännande och bra.

Anmälan görs via blankett  som kan beställas hos Föreningen Svenska Läromedel.

fsl.se

Anne-Marie

Jag upplever bloggandet så här:

Jag skriver en bok med mina läsare hängande över axeln, läsande under tiden, kommenterande och gensvarande. Det är ett märkligt sätt att skriva. Jag har inte lärt mig formen ännu. Jag betraktar mig som lärande. Det gäller också mina egna besök i bloggvärlden. Bloggvärlden är stor och omfattande.

Jag skriver mest pedagogiskt. Jag skriver med en pedagogisk tanke. Ibland väver jag in mitt eget liv, mina egna erfarenheter för att skapa förståelse för hur att betrakta människan.

Jag uppskattar mina bloggbesökare. Jag skriver för läsare. Men också för mig själv.

Nu har jag bloggat i några månader. Den mest intensiva perioden i min blogghistoria så här långt var när jag var sjukskriven efter en operation. Då var jag stillasittande och ensam. Där började alltsammans, Det var lärorikt och viktigt för mig. Det var svårt att vara ensam hemma och inte må bra.

Jag upplever ett behov av att skriva. Det har jag alltid gjort. Skrivandet har alltid varit en stor del av mitt liv. Nu gör jag det dolda skrivande inför ett öppet forum. Det betyder att jag bevarar min integritet.  Det behöver man inte göra i personliga dagböcker. Här i bloggen drar jag en gräns för mitt privata liv och mitt bloggande liv. Det är också så att en skrivande människa är en del av det hon skriver. Från första bokstav till sista punkt finns ett jag med. Det är ofrånkomligt så. På så vis är all text personlig. 

Ni som är här - jag tror ni finner detta - skrivarlusten, förmedlartankarna, pedagogiken och ett kryddmått av personliga saker -  kommunikation handlar om ansvar - den ägs av både sändare och mottagare. Så här långt har min blogg fungerat värdigt. Det vill jag att den ska fortsätta att göra.

Anne-Marie