FARLIGA VÄRDEN

Diciplinåtgärder brukar kräva ytterligare diciplinåtgärder. När de gamla tagit slut måste nya utvecklas.
Den svåra konsten att vara ställföreträdande hopp för en unge som är i problem är något som lärare måste kunna utveckla. Jag är kanske hård där, men vi är vuxna. Om vi ger upp hur ska den unge då själv kunna tro på sin förmåga och sina möjligheter.

Anne-Marie,
som absolut inte blundar för problem. Men jag tror inte på de synbart lätta strategierna att ta sig förbi dem.


UT-KLASS-AD

Kortsiktighet är att kasta ut en elev ur klassrummet.
Kortsiktighet är att straffa den som gör fel och får leva som ett problem.
Kortsiktighet är att döma ut en möjlighet.
Kortsiktighet är att stänga dörren framför en växande.
Kortsiktighet är att låta eleven gå igenom skolan med ärvda kommentarer om sin person.
Kortsiktighet är att låta eleven verka som ett problem.

Långsiktigt påverkar de vuxna den unga människans känsla av tillhörighet. Vuxenvärlden måste axla ansvaret och mottagandet trots att det är kämpigt och stundtals besvärligt. Stackars den unge som upplever sig som redan utklassad. Vilken reträtt av de som kanske kunde visa andra vägar. Stänga dörren till något så framtidsutsiktande som en elev.

Anne-Marie

RESIGNATION

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2730139.svd

När vuxenvärlden resignerar skapas maktlöshet som syns som utåtagerande och gränssökande hos de som växer upp. Jag är inte för att man utstänger elever. Jag har erfarenhet av elever som blivit märkta, stigmatiserade som stökiga och bråkiga men aldrig blivit riktigt sedda i skolmiljön för personer de är. Jag är inte för att elever tillåts förstöra för alla andra men det krävs helt andra åtgärder än utestängning och avstängning. Jag tror att det är farligt att göra skolan till en plats för en del. Frågan är alltid hur vi ska skapa en miljö som innesluter alla. Det är alltid en pedagogisk fråga hur det ska genomföras. Åtgärdsprogram kan bli en utmaningsmöjlighet och utvecklingsmöjlighet för lärare. Hur gör vi, vad gör vi? och varför gör vi det vi gör? Vad är tanken med det vi gör i skolan? Vad är uppdraget? Vad tänker eleverna om utestängning? Vad vill vi åstadkomma med våra skoltankar? Var är barnkonventionens dokument och riktlinjer? Hur kan vi tänka övergripande på skolan? Jag ser en slags vuxen maktlöshet och den skrämmer mig.

Anne-Marie

RAPPORT: VÄRLDSSKOLMÖTE

Från världskolmötet har man nu lagt fram en unik och gedigen rapport om hur man ska främja skolan, lärandet och elevernas uppväxt som kosmopoliter där lärarrollen stärks och utbytet mellan länderna utvecklas. Skolan ska vara gränslös och ansvaret för lärandet ska omslutas av orden - it takes a world to bring up a child. Teknik ska integreras i verksamheter världen över och barnkonventionens artiklar skall vara en tydligare ledstjärna för alla verksamheter som omsluter världens växande barn. De ledande skolutvecklarländerna har enats om att satsa unika ekonomiska resurser samt uppmana industri och företag att nyfiket ta del av skolans arbete och stötta verksamheterna världen över. Lärare ska få gränsöverskridande fortbildning där de framtida kompetenserna fokuseras; världsekonomi, demokrati, jordens resuser samt hur att vara innovativ och hoppfull då klimatförändringarna kommer pröva människan.

Anne-Marie

inlägget är ett påhitt och önsketänkeinlägg författat av mig ... ni som frågar var man hittar det så hittar man det här ... men ni som undrar är inne på helt rätt linje ...

BLOGGAR I MEGABLOGGEN på UR

Jag skriver i Megabloggen på UR.
Det är med anledning av Megaskriv - den nya satsningen UR gör för att skapa förutsättningar och möjligheter för elever i årskurs fyra till sex att utveckla sitt skrivande. Läs mitt debattinlägg där

http://ur.se/blogg/skrivbloggen/2009/03/26/svensk-skrivundervisning-har-tappat-udden/

Två debattinlägg på samma dag - en i Lärarnas Tidning och en på Megabloggen!
Anne-Marie

KRÖNIKA I LÄRARNAS TIDNING

Jag tycker att skolan har för många negativa ord kring elevernas lärande utveckling. Som om vi lärare såg brist och inte förutsättningar och möjligheter.

Läs vidare här:
http://www.lararnastidning.net/LT_Output_2005.asp?CategoryID=3618

Anne-Marie

ORD OM MINA ORD

Jag fick två vackra tankar från två olika läsare idag.
Om min bok!
Alltså inte om själva boken.
Utan mer om innehållet.

Det tackar jag för.
Jag skriver några ord ur hjärtat:

TACK!
Anne-Marie

KVINNORNAS DAG




Kvinnodagen - och här går jag omkring och städar, diskar och plockar!
Grattis ni alla - och grattis till oss samtliga på Människodagen!

Anne-Marie
som vill bli uppvaktad! Med rosor!


NIKLAS EKDAL KORT OCH GOTT

NIKLAS EKDAL, DAGENS NYHETER 8 MARS, LEDARE SIGNERAT ...



Niklas Ekdal skriver mycket bra rubriker - men den här sista gillar jag inte - TACK OCH HEJ!


För trots att orden inte säger avsked så betyder dessa ord just detta. Hej och Tack! betyder märkligt nog något annat. Så då jag börjar läsa så vet jag att avskedet är ett faktum. Då tänker jag - på antalet söndagsfrukostar jag delat med Niklas Ekdals ord - och då kräver avskedet ett slags gensvar från mig. Det är därför jag skriver här.

Jag läser Dagens Nyheter. Jag läser Svenska Dagbladet. Jag har mina oaser, grubbleristationer, funderarplatser i olika tidningar. En läsplats är Niklas Ekdals Ledare signerat. Väl läst börjar en diskussion. Vi är några som diskuterar vad vi läst. Det är inte så att vi håller med Niklas Ekdal, eller håller med och om varandra, men vi har ett gemensamt fokus i det Niklas Ekdal har skrivit. Ibland är vi lysande överens (vilket är en aningens tråkigt) och ibland sätter vi oss på tvären (vilket gör oss vassare, klokare och mer argumentationshungriga) och väldigt ofta får vi något belyst i ledarens ord - som om vi tidigare gått i mörker eller blundat hårt för en slags verklighet.


Jag har några gånger skrivit till Niklas Ekdal på DN. Det fina är - Han gensvarar alltid. Att få svar... gensvar... återkoppling tycker jag är vackert och stort. Så nu Niklas Ekdal - nu - efter dessa mina ord - kan jag säga - HA DET BRA! LYCKA TILL! HEJ! HEJ!

Anne-Marie

SKOLFRONT

Det är en ära: http://www.ur.se/Skolfront/Bloggar-om-skolan
Jag bugar, tackar och blir mycket glad.

Det tänker jag fortsätta vara!
Anne-Marie

På begäran så skriver jag om MÖSSA och KEPS



Jag reste en kort tur i en buss. Jag skulle åka skidor. Bussen delade jag mest med unga killar. Alla killar var noga med sitt yttre. Håret var jätteviktigt. Vad man hade på huvudet likaså. Jag studerade killarna under resan. Och jag såg något som jag inte ville inkräkta på. Deras förhållande till mössan, kepsen, och håret. En kille skulle byta från mössa till hjälm, och han lyckades med konststycket att ta av sig mössan utan att visa håret och samtidigt klä på sig hjälmen. Det var ett konststycke. Hur jag ska förstå detta med huvudbonad är inte viktigt. Det viktiga är att det är så avgörande för en kille.


Jag har packat ihop min sons saker. Han har själv packat ihop sina värdefullaste saker. Hans kepsar ligget i en speciell låda. Den är markerad som om den vore av glas. FÖRSIKTIGT står det på kepslådan. Kepsarna är omsorgsfullt nedlagda, vikta på kepsvis och med sådan omsorg att jag förstår att detta inte är vad som helst i min sons liv. Det är hans kepsar!

Jag tänker på mina elever i skolan. De är duktiga, ordningssamma, sitter försjukna över böcker, drömläge helt enkelt. De har sina mössor på sig. Inte alla, men en del. Den är svår att få av. Jag vet att jag kränker dem om jag försöker. Jag försöker inte. Jag är inte av manligt kön. Jag är kvinna. Jag vet inte riktigt vad det är jag gör då jag kräver av en pojke att ta av sig det han har på huvudet. Jag tror inte att jag gör annat än att markerar min makt. Jag har inget behov av att markera den makten.

Jag tänker - jag är intresserad av det som sker inne i huvuden på de som har keps, mössa och något på huvudet. Men jag känner ständigt pressen på mig att säga att de inte får. Idag gjorde jag det. Bad mina killar att ta av sig sina mössor. Det var svårt för mig att göra det. Inte svårt för dem att  göra som jag bad dem. De är inga busar, de är inga bråkstakar, de är bara vanliga killar, som ordnar med sitt hår, som använder frisyrgele, som donar med sitt yttre. Vad och varför är det så provocerande för vuxenvärlden att killar bär något på huvudet?

Mina elever såg frågande på mig. Jag insåg genast att jag höll på att införa en riktig konflikt. Den var jag inte intresserad av att ha. Mina elever tar genast av sig om jag säger till dem. Så är vårt förtroende. Det har inget med makt att göra. Det har med respekt att göra.


Flickor donar också med sitt yttre. Men där säger vi nästan ingenting. Om vi lärare är kvinnor, så tror jag att vi ser oss själva i våra flickelever. Men någon rättvisa i klassrummet är det inte. En kille får höra vad han inte vill höra - TA AV DIG MÖSSAN! INGA KEPSAR HÄR!


Jag brukar aldrig bråka om mina elevers kläder. Men jag bråkar med dem genom frågeställningar, moraliska funderingar och etiska dilemman - det stör det som finns där innanför mössan - ja... hjärnan!

Detta tänk gör mig inte till en slarvig lärare, en lärare som inte bryr sig om ordning och reda, en lärare som inte har några tankar kring hur man är mot varandra, en lärare som inte diskuterar keps, mössa, mobil... och jag tänker på de arbetsplatser jag varit på ... kreativa platser där man sitter i kostym... och keps. Dessa tre sista rader är ett slags försvar till mitt tänk - då jag vet att jag kan komma att bli mycket kritiserad för mitt förhållningssätt.

Jag förvånas ständigt över att diskussionen blir så het kring en mössa, men i övriga pedagogiska frågor så är det mestadels ganska så tyst.


Anne-Marie,

som minns mina första gul-och-blå-jeans som innebar att jag inte kunde sitta i en bänk ordentligt. Jag halvlåg för jeansen var så trånga att sitta i. Men jag pluggade trots mina kläder. Idag är jag lärare i dräkt och kostym. Det passar sig inte för en lärare att ha dräkt. Men jag har det. Jag leker trots mina kläder. Jag springer trots mina skor, Jag är mig själv nog.



FÖRSVARA MINA MATTANTER




Jag har alltid haft en mycket nära relation till mattanterna (allmänt begrepp och inte alls så att de är tanter, den yngsta mattanten jag känt var 21 år men lika fullt en mattant). Jag har aldrig någonsin sett mina mattanter göra annat än att torka av, diska genast, vara stränga om hygien, motat bort mig och mina baciller från köksplatserna, rört med stora slevar i grytor, vakat över potatisar, köttbullar och brunsåsen. Det är ett ständigt omsorgande om maten, skötseln, hygein och allmäna kostråd och omsorg om elevernas hälsa. Mattanterna jag har känt har hjälpt mig hålla koll på hur mina elever äter, eller inte äter, tagit upp matfunderingar kring elever som de undrat över. Nyss var det inspektion i min skolmatsal. Det petades i allt och det mesta. Människor i vita rockar och skyddande huvudbonader mätte temperaturer (tack och lov) och kontrollerade dolda bakterieplatser med lupp och provtagning.


Som alltid då någon yrkesgrupp får visa upp sig - är det av det värsta slaget - jag tror det vänder sig i magen på de flesta efter denna filmsekvens - och självklart så. Men mattanterna i allmänhet, som förstår att värna om mat, tänka i vidare och klokare banor - gör inte så här. Men det är väldigt sällan det skrivs en rad om skolmatsalen vardagshjältar. Det är mest usch-klagomål-dålig-mat... när man i själva verket får mat som serveras dagligen. Mina elever äter det mesta som serveras, inte allt, och så är det väl med oss alla. Vi tycker om somligt, och tycker illa om annat.

Men filminslaget om mattanterna som plockar upp spagetti är inte värt annat än avsky. Det är lika illa som Ica och den gamla köttfärsen som for fram och tillbaka för att säljas. Men frågan är om mattantsfilmen är representativ. Det tror jag inte att den är!

http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/inrikes/article4281692.ab

Anne-Marie
,



10 miljoner

Jag hörde på nyheterna att tio miljoner kineser varslats under den senaste finanskrisen. Det är väldigt många. Om man jämför kan man förstå hur många kineser som varslats. Det enklaste är att jämföra med Sveriges hela befolkning. Vi är lite färre dock. Det är viktigt att jämföra. Först då kan man förstå. Men det man förstår är, trots att man jämför, väldigt svårt att ta till sig.

Anne-Marie

till KROKSMARK genast

http://blogs.hj.se/krto/2009/01/22/en-hallbar-lararutbildning-sou-2008109-iv/
Anne-Marie

GÄSTINLÄGG OCH DET FRIA ORDET


INSTALLATION




Idag har jag en liten installationsmiddag hos mig.
Min bästa vän ringde och bad att vi skulle installera oss framför TV´n och se när Obama installerar sig där han är.

Det tyckte jag var en lysande idé.
Så nu installerar jag mig framför TV´n.
Jag vet att jag kommer att gråta.
Det gör jag alltid när det är högtidligt.

Och det är högtidligt,
En aning hoppfullt!



Anne-Marie

THE OBAMADAY

Det är som om hoppet har fått en egen dag med ett eget namn!
Anne-Marie

GÖMDA MARKLUND

Jag har inte följt debatten om Gömda eller hurvida Marklund skrivit något sant eller inte. Men jag satt på en restaurang och lyssnade ett samtal mellan fyra personer. Jag kunde av samtalet förstå hur lite de som talade kunde om genrer, om författare, om utgivare, om tryckerier, om det mesta. Jag tänkte genast på behovet av att undervisa - kring hur man kritiskt ska ta sig an texter, hur man ska titta på vem utgivaren är, kunna något om vad en utgivare är för något, vem är ansvarig, hur tänker författare, hur ska läsaren förstå vad som är sant eller inte, hur kan man kritiskt granska ...

- Jamän, hon har ju bara skrivit en bok... hörde jag någon flika in i en för övrigt ganska torftig diskussion där begreppen om det mesta var på tagna lite ur luften.

Det är inte så bara att skriva en bok. I stort sett kommer en bok ut i ett samhälle med yttrandefrihet. Ibland kommer en bok ut trots att det inte råder yttrandefrihet. Det är ganska så stort om man tänker efter.

Anne-Marie,

som också roade sig med att googla på Marklund+Gömda - 225 000 träffar.
Jag googlade också på Kriget i Gaza och fick 1 790 000 träffar.
Ni får tänka själva.


HÄLSA PROFESSORN!

... att lärarens auktoritet ligger i att ha klassiskt kunskapsöverläge. Kunskaper måste lärare ha - det är väl alla vid det här laget överens om - men i dagens gravt digitaliserade samhälle räcker inte den klassiska kunskapen på långa vägar, den som har i långa stycken passerats av den digitala informationstillgängligheten. Frågan om vad vi ska mena med kunskap är mer akut idag än kanske någonsin tidigare. (citat Kroksmark)


http://blogs.hj.se/krto/2009/01/06/en-hallbar-lararutbildning-sou-2008109-ii/
Läs här - skriv en kommentar också. Det är alltid roligt när läsare gör det.
Anne-Marie

GÄVLEBOCKEN UTE I VÄRLDEN

I Skottland sitter jag befriad från svenska traditioner. Ja, vi försöker få dem upplivade genom medhavd pepparkakshusform, lussebullar och glögg (beslagstog i tullen) men i övrigt vilar vi i de skottska traditionerna. Det är först då min skottske vän högläser ur sin skottska tidning om THE GAVLEBOCK IS ON FIRE och berättar om den märkliga traditionen som jag inte förstår mig på.

- Var händer det där, frågar jag för jag förstår inte riktigt det skottska uttalet.
- They did it... again.
- Where did they do what?
- In Gavle!
- I GÄVLE - ÄR DET GÄVLEBOCKEN? skriker jag. Läser du om den?

Idag läser får jag samma nyhet uppläst för mig. I DN Sverige från utsidan berättar att 11 internationella tidningar samt 105 olika länder har följt Gävlebockens öde via internet. Så är det. Så jag kunde inte fly svenska traditionerna, även dem jag inte uppfattat som tradition. Nu blev det plötsligt så - i ett rum i Edinburgh bland saffransbröd och pepparkakshus - GAVLEBOCKEN!

Anne-Marie

Tidigare inlägg Nyare inlägg