VYGOTSKIJ HOPPAR HOPPREP
Att hoppa hopprep - en liten studie i bilder - av Lev Vygotskijs teorier...
Lärandet bygger på...
Nyfikenhet. Vara nyfiken på.
Nyfikenheten är lärandets absoluta viktigaste förutsättning.
Låt oss hoppa hopprep med Vygotskij... här gestaltas Lev Vygotskijs idéer av två flickor. Den ena en lärande hopprepshoppare...den andra ... en krypande lärande...
Den lilla krypande ser fyraåringens hopprepshoppande.... drivs på av sin nyfikenhet. Vill vara i närheten av. Vill röra vid. Vill vara nära intill. Vill....nyfiket.
Det är något...i just detta...den mänskliga förmågan att härma. Vi gör det vi ser någon annan göra. Detta är att vara en modell för...att praktiskt göra det vi vill att eleverna ska göra - så då aktiverar vi upp begreppet modell - vi gör aktivitet av det - modellar.... som denna fyraåring i sitt hoppande gjort för denna krypande lilla. Nu ligger hopprepet där... och fram kryper ettåringen...sätter sig upp... börjar kasta runt med hopprepet... prövar handgripligen något som hon sett...något som hon är ... nyfiken på. Därför HÄRMAR hon.
Allt detta såg jag. Jag aktade mig noga för att störa. Om jag stör så förstör jag. Det händer något här. Något jag vill vara alldeles i närheten av.
Anne-Marie
JOHN DEWEY skrev...
jag skrev
TEACHING BY DOING
_____________________________
kort och gott
aktivitet
på alla plan - av alla
Anne-Marie
TEACHING BY DOING - Titeln är skyddad. Copyright 2007 Anne-Marie Körling
MODELLAT LÄRANDE
Barn gör som vi vuxna gör - inte som vi säger. Gammalt erkänt talesätt. Vi vuxna ÄR modeller för hur att göra. Vi kan lika gärna vara det mer medvetet. Det jag gör det gör barnen. När jag är lärare tar jag med mig detta görande-lärande-tänkande in i mitt klassrum. Mina elever gör det jag gör. Därför gör jag det eleverna ska göra. Det är samma sak för mig som för dem. Learning by doing. Teaching by doing.
Anne-Marie
Spela kort med Vygotskij
Förstå Lev Vygotskijs teorier.
Jag måste tillbaka till min barndom. Jag kommer från en stor släkt. Stor. Många. Tanter. Farbröder. Kusiner. Mostrar. Mammor. Pappor och en boktokig morbror. Mycket samtal, mycket omgänge, mycket prat, mycket sammanhang. Varje söndagsmiddag inleddes med kulspel. Varje söndagsmiddag avslutades med kortspel. Alla var värdiga medspelare. De yngre fick skolas in. Men med samma allvar som spelet krävde. Det var ingen lek. Det var allvar.
Inskolningen till kortbordet gick till enligt följande:
Barnet, här jag, visar intresse för vad de andra gör kring spelbordet.
En vuxen tar upp mig i knäet, fortsätter spela men är min whispering translater (viskande uttolkare).
Den vuxne låter mig spela ut ett kort. Den vuxne visar tydligt och viskar varför.
Jag tittar vad som händer när jag lägger ut mitt kort. Vad gör de andra. Jag blir nyfiken på vad de gör.
Efter spelet är jag nöjd. Jag har varit med. Jag är med!
Vid nästa spel är jag med från början.
Jag vill vara med.
Jag sitter i knäet igen. Börjar lägga mig i nära konsultation med min viskande uttolkare.
Jag får göra lite mer.
Jag får göra ett självständigt val utifrån två utvalda kort som den vuxne låter mig välja mellan.
Jag väljer. Jag blir inte bedömd vad som är rätt eller fel utan respekteras för det val jag gjort.
Min medspelare och jag följer nu mitt kort. Vad gör de andra?
Vid mitt tredje spel erbjuds jag att sitta med och spela med öppna kort.
Då har hela spelbordet inbjudit mig att vara med. Jag vill vara med.
Att spela med öppna kort är att få råd från ALLA runt spelbordet.
Det betyder att jag får en mängd möjligheter och erbjudanden om att handla.
Det är svårt. Jag får stöd av min förste viskande uttolkare.
Två, tre gånger spelar jag med öppna kort.
Självständigheten ökar med varje spel.
Jag lär mig genom att lägga ut fel kort. Jag lär mig av att lägga ut rätt kort.
Jag lär mig genom att titta hur de andra gör.
Ibland får jag lite stöd av en vuxen intill.
Då handlar det om att se noga efter vad alla de andra tänker och gör kring bordet.
Jag måste vara uppmärksam också på dem.
Jag är alltmer självständig i mitt spel.
Så kommer det slutliga -
jag spelar helt självständigt med slutna kort tillsammans med alla andra spelkunniga kring bordet.
Jag är nu ansvarig för mitt spel. Jag är stolt för det. Ibland spelar jag väldigt illa,
ibland imponerar jag. Varför förstår jag ännu inte. Men det är också processen att ingå
i detta sammanhang. Jag har spelat mycket kort, många spel där jag ledsagats in
i spelets mysterium, via en som kan, och lotsats att bli en självständig spelare.
Det är en stor utmaning att sätta sig vid spelbordet och vara en värdig medspelare.
Till detta krävs vilja att delta och helst den absolut bästa kortspelaren som modell att lära av.
Anne-Marie
Är du med? Vgotskij i praktiken...
Jag lyssnade på Leif Strandberg, författare till Vygotskij i praktiken, där han visade en mycket enkelt förhållningssätt - att invitera in. Det betyder att läraren signalerar - du behöver inte kunna - det är bra att du inte kan - är du med? Välkommen! Då börjar processen. Detta enkla att vara med, och inbjuden att vara med, betyder ett omslutande av eleven i den lärande processen.
Jag tycker man kan känna igen sig själv - man ser något man blir intresserad av - man går lite närmare - tittar lite från behörigt avstånd - fångas in av det man ser - man tar ett kliv närmare - och så är man med! När vi börjar med något nytt är vi lite avvaktande, men nyfikna, och i vår egen takt närmar vi oss det vi fascineras av.
Kanske vi kan uppfatta elevernas vilja och strävan att vara just med. De vill vara med. Men hur förhåller vi oss till detta? Ser vi att eleven närmar sig? Inbjuder vi?
- Du följ med in i det här, du behöver inte kunna, var bara med!
Jag har tänkt mycket på just det ta - är du med? Bra!
Det är enkelt. Men just det är utmaningen.
Anne-Marie
Mitt litteraturtips blir givetvis: Leif Strandberg: Vygotskij i praktiken, Nordstedt Akademiska Förlag, 2006
Vygotskij - att befinna sig i en utvecklingszon
Läroplanen LpO-94 har influerats av Lev Vygotskijs teorier. Jag inspireras av Vygotskijs tankegångar och försöker omsätta hans teori till praktik i mitt klassrum. Detta betyder att jag har ett medvetet förhållningssätt till läranderelationer och organisation av klassrummet som pedagogiskt rum. Jag strävar efter att utveckla samarbetet mellan mina elever. Och lyckas göra det genom Kiwitanken - Fråga tre. Fråga tre betyder att man frågar tre eller fler då man behöver stöd och hjälp i sitt tänkande. Det betyder att man tillåts samtala, låna, gissa, tänka tillsammans med en kompis eller fler. Fråga tre är en signal till samspel kring det vi gör i klassrummet. Detta har medfört att jag får mer tid att undervisa och i fler konstellationer. Jag tror på lärande modeller och att läraren är aktiv i att göra, använda reskap, och modella vägar in i hur att förstå.
Jag var i kväll och lyssnade på Leif Strandberg, författare till Vygotskij i praktiken , då han föreläste för förskolelärare i Rinkeby. På ett mycket åskådligt och underhållande sätt, med djup kunskap och med en stor portion humor, gav rika exempel på hur att förstå Vygotskij.
Vygotskijs tankar om utvecklingszonen berör ju också mig. Jag lyssnar på en föreläsare, Leif Strandberg, han besitter ett kunnande, jag vill lära mer, jag får mina utmaningar och påverkar därigenom min egen utvecklingsmöjlighet, jag är motiverad, fascinerad, känner att lärandet är inom räckhåll, och jag är med,
jag ställer mig nya frågor, klär min kunskap i nya begrepp, utvecklas, Och det är roligt.
Anne-Marie