Spela kort med Vygotskij
Förstå Lev Vygotskijs teorier.
Jag måste tillbaka till min barndom. Jag kommer från en stor släkt. Stor. Många. Tanter. Farbröder. Kusiner. Mostrar. Mammor. Pappor och en boktokig morbror. Mycket samtal, mycket omgänge, mycket prat, mycket sammanhang. Varje söndagsmiddag inleddes med kulspel. Varje söndagsmiddag avslutades med kortspel. Alla var värdiga medspelare. De yngre fick skolas in. Men med samma allvar som spelet krävde. Det var ingen lek. Det var allvar.
Inskolningen till kortbordet gick till enligt följande:
Barnet, här jag, visar intresse för vad de andra gör kring spelbordet.
En vuxen tar upp mig i knäet, fortsätter spela men är min whispering translater (viskande uttolkare).
Den vuxne låter mig spela ut ett kort. Den vuxne visar tydligt och viskar varför.
Jag tittar vad som händer när jag lägger ut mitt kort. Vad gör de andra. Jag blir nyfiken på vad de gör.
Efter spelet är jag nöjd. Jag har varit med. Jag är med!
Vid nästa spel är jag med från början.
Jag vill vara med.
Jag sitter i knäet igen. Börjar lägga mig i nära konsultation med min viskande uttolkare.
Jag får göra lite mer.
Jag får göra ett självständigt val utifrån två utvalda kort som den vuxne låter mig välja mellan.
Jag väljer. Jag blir inte bedömd vad som är rätt eller fel utan respekteras för det val jag gjort.
Min medspelare och jag följer nu mitt kort. Vad gör de andra?
Vid mitt tredje spel erbjuds jag att sitta med och spela med öppna kort.
Då har hela spelbordet inbjudit mig att vara med. Jag vill vara med.
Att spela med öppna kort är att få råd från ALLA runt spelbordet.
Det betyder att jag får en mängd möjligheter och erbjudanden om att handla.
Det är svårt. Jag får stöd av min förste viskande uttolkare.
Två, tre gånger spelar jag med öppna kort.
Självständigheten ökar med varje spel.
Jag lär mig genom att lägga ut fel kort. Jag lär mig av att lägga ut rätt kort.
Jag lär mig genom att titta hur de andra gör.
Ibland får jag lite stöd av en vuxen intill.
Då handlar det om att se noga efter vad alla de andra tänker och gör kring bordet.
Jag måste vara uppmärksam också på dem.
Jag är alltmer självständig i mitt spel.
Så kommer det slutliga -
jag spelar helt självständigt med slutna kort tillsammans med alla andra spelkunniga kring bordet.
Jag är nu ansvarig för mitt spel. Jag är stolt för det. Ibland spelar jag väldigt illa,
ibland imponerar jag. Varför förstår jag ännu inte. Men det är också processen att ingå
i detta sammanhang. Jag har spelat mycket kort, många spel där jag ledsagats in
i spelets mysterium, via en som kan, och lotsats att bli en självständig spelare.
Det är en stor utmaning att sätta sig vid spelbordet och vara en värdig medspelare.
Till detta krävs vilja att delta och helst den absolut bästa kortspelaren som modell att lära av.
Anne-Marie
Kul med kort! Jag spelade mycket kort med släktingar och kompisar när jag var liten och gör fortfarande. JAg har precis köpt in ett antal kortlekar till mina 4 och 5 åringar. De gillar att spela. Vi delar ut alla korten och sen säger alla 1,2,3 och sen visar de sitt första kort. Vilket är störst? Det ger många diskussioner bland barnen. Är 9 större än dam och hur är det med ess? Barnen har lärt sig detta såå fort. Nu spelar också många kasino där det är både addition och subtraktion. De är så mottagliga och lär sig så fort. Prova att spela kort med barnen. Kul!
Varma hälsningar från en lärare i Kambodja.
Hej Boel,
Kort är inte bara kort. Det är värde också. Och det är värdefullt att spela tillsammans med någon annan. Jag försökte mig på Bridge, och tänkte att det är ju bara 52 kort i en kortlek, lätt som en plätt, sen insåg jag att det var som att äga en hand med 520 kort. Bortspelad. Så kortspel är samspel. Och ibland sitter man med triumf... ibland inte... och då får man lära sig att värdigt förlora. Det är mycket med kort. Helt kort.
Hälsa Kambodja.
Anne-Marie