FINN FEM RÄTT
Finn fem fel?
Finn fem rätt?
Anne-Marie
BEDÖMA - ORD ATT PUSSLA SAMMAN
BEDÖMA
uppfatta, värdera, uppskatta, mäta, utvärdera, betygsätta, recensera, döma, kritisera, uttala sin mening om.
BEDÖMNING
värdering, avvägning, omdöme. dom, kritik, betygsättning
Frågan är vilket ord vi tänker på när vi bedömer elevers lärande utveckling?
Vilket ord ligger närmast vår bedömning?
Bedömning är en process som inbegriper eleven,
vilket ord använder vi när bedömning kopplas till ordet
ÖMSESIDIGHET
inbördes, bådas, bägges, tvåsidig, bilateral, reciprok, gemensam
Vilka ord sätter vi ihop då?
Det undrar jag.
Anne-Marie
INTE KUNNA
Att kunna läsa. Att kunna skriva. Denna texts ingångsrader. Detta att kunna något som förväntas av oss. Men redan här finns de som ger upp, som inte kan, som inte vågar, som behöver långt mycket mer tid än den som slukar rader utan att tänka på vad man som läsare behärskar.
Redan här i, dessa ingångsrader, finns de som avslutar. De som upplever att de inte kan läsa. De som inte längre vågar pröva att läsa. De som redan tror sig berövade texten. De som lämnats utanför bokens pärmar. Så ensamt det är därutanför. De är många som har problem med det skrivna språket. De som inte ser orden och de som inte vågar röra vid pennan. De som inte har svårigheter med båda sakerna. Skolans värld är uppbyggd av det språkliga Att kunna skriva. Det jag gör med en sådan lätthet. För andra ett motstånd. En plåga. Något helt omöjligt.
Jag är lärare. Jag är läsare. Jag är skrivare. Jag har en rödpenna. Jag värderar. Jag jämför. Jag kräver. Skriv om det traditionella sommarlovet. Skriv några rader om helgen. Skriv uppsatser om när kriget kom. Måla ut språket. Rätta felen. Jag kan inte läsa vad du skrivit här. Du måste rätta till? Dessa ämnen. Dessa övergripande rubriker som inte alls lockar till att skriva. Dessutom saknas lusten att beskriva för den lärare som ska läsa, värdera, bedöma, nagga i kanten. Suddet som raderar ut de stränga bokstäverna.Sudda, sudda, sudda. Inget blir kvar. Nött är pappret. Elevens papper.
Men eleven då? Hur ser det ut egentligen?
Bokens innehåll är den där varje bokstav och mening bär en förkrossande tyngd som lägger sig över självförtroendet. Tynger ned, tystar ned och vänder sig bort. Boken är inget äventyr. Boken är en sten som läggs i en skolväska. Tyngden av den gör sig påmind. Då är den faktisk. Tunga böcker. Men oändligt mycket tyngre att bära om de inte överlåter sina ord till läsaren. Fram och tillbaka. Skolväg efter skolväg. Termin efter termin.
Det går att gömma sig i boken. Låtsasläsa. Se koncentrerad ut. Bläddra. Hålla koll på läraren som ser ut över de läsande eleverna. Hålla koll på ämnet, prata så mycket det går om det som kanske står där, eller vända sig ut, titta ut mot skolgårdens lek och mötesplats. Där finns en plats för mig. Där är jag bäst i alla fall. Bäst med bollen. Bäst på att var bästa kompis. Bäst på att gömma mig. Här inne är jag sämst. Jag är inget värd. Det är inte kul att vara här. Kanske jag ska stöka runt lite. Krångla och störa. Då märks jag. Jag kan också välja att inte finnas. Då kan ingen och ingenting störa mig.
När min lärare försöker tvinga mig. Då slår det helt om i mig. Tvärtemot vill jag göra. Boken är skitdålig. Boken är för tjock. Jag är inte intresserad. Jag puttar undan boken ur mitt liv. Jag plockar bland massor av böcker i biblioteket. Lurar till mig den största. Jag kan luras att jag kan. Jag är bäst på det. Jag lurläser.
Om min lärare kommer och sätter sig hos mig och ber mig läsa då gör jag mig trött. Jag blir nervös. Det är så tyst. Det hörs att jag inte kan. Det tänker jag aldrig visa någon. Jag blir arg på min lärare som tränger sig på och tvingar mig. Jag behöver inte. Så kan det vara.
Så får det inte bli.
Anne-Marie
BEDÖMNING - EN ÖMSESIDIG SAK
Ett onödigt förtydligande - men Anne-Marie det är jag - eleven skriver om hur det upplevs att bli LUS-ad.
Jag läser just PEDAGOGISK BEDÖMNING, om att dokumentera, bedöma och utveckla kunskap,
Red: Lars Lindström och Viveca Lindberg, HLS Förlag 2005
Astrid Pettersson, professor i pedagogik med inriktning mot utvärdering och matematikämnets didaktik vid Lärarhögskolan i Stockholm, författare till kapitlet BEDÖMNING - VARFÖR, VAD OCH VARTHÄN? beskriver
det viktiga bedömingsarbetet och den process det är att bedöma, men också vad vi inte bedömer, och varför vi inte gör det?
Jag vill gärna personligen lyfta fram Astrid Pettersons avslutande rader och citerar:
Ska bedömingen stödja lärandet måste eleverna få kännedom
i både hur bedömningsprocesserna går till och hur de lär sig.
Min elev är så förtrogen med hur hon blir bedömd då hon aktivt deltar i den bedömningen. Hon kan också översätta och erövra förmågan till sin egen och i sann demokratisk anda ställa mig inför samma bedöming.
Det tycker jag mycket om,
Anne-Marie
BERÖM - BEJAKANDE UPPMÄRKSAMHET
Läste morgontidningen. Näringslivet pekar på ledarskapets uppgift när det gäller att ge beröm eller snarare bristen av att ge beröm. Tänker skolfrågor. Mina tankar går till klassrumsklimat, elever och lärarroll.
Beröm?
Beröm.
Vad är det för ord, hur lyder definitionen av ordet beröm?
Jag behöver den innan jag fortsätter att beskriva min syn på beröm i klassrummet.
Jag gör min ordboksresa, slår på alla ord tills definitionen blir tydlig för mig.
Jag väljer ur ordbokens beskrivningar och översätter ordet beröm med erkännande.
Letar vidare till ordet "erkännande" och får ytterligare hjälp med definition i orden "bejakande" och "erkänsla". Bläddrar vidare till ordet "erkänsla" som hänvisar till ordet "uppmärksamhet".
Beröm kan då översättas till BEJAKANDE UPPMÄRKSAMHET.
Bejakande uppmärksamhet är ett förhållningssätt.
Beröm ska inte ses i förhållande till någon annan, utan i förhållande till den egna personen tänker jag. Beröm betyder inte per automatik att någon annan är sämre. Beröm är inte ett relationsord utan ett förhållningssätt - att ha bejakande uppmärksamhet på.
Det finns alltid något att bejaka. Det finns alltid något som pockar på vår uppmärksamhet. Hur vi väljer att förhålla oss handlar om hur vi vill se, eller hur vi medvetet förstärker vår uppmärksamhet kring det som vi vill bejaka i våra klassrum och hos våra elever. Den negativa förstärkningen - sitt ned, jag har sagt till dig tusen gånger, nu får du skärpa dig, att du alltid - förstärker med all sin uppmärksamhet just det vi vill ha mindre av. Att få uppmärksamhet är att bli sedd. Att bli sedd är att vara någon. Om vi medvetet förstärker det vi ser är bra och det elever gör bra intar vi ett bejakande förhållningssätt och visar uppmärksamhet på det vi ser.
Jag ser dig.
Klassrumsklimatets grund vilar i att eleverna upplever sig sedda. Läraren som ser kan också bli läraren som aktivt uppmärksammar.
"Jag ser att du kan det här - hur gjorde du för att förstå? Jag är nyfiken på dina tankar, vill du dela med dig till mig" är att ge bejakande uppmärksamhet.
"Din text gör mig nyfiken på fortsättningen - vill du dela med dig till mig igen?" uppmuntrar det som ska komma och stärker eleven att fortsätta sitt arbete.
"När du kom sent till lektionen tog du ansvar för situationen genom att ta hänsyn till de andra och snabbt sätta dig in i arbetet" bekräftar elevens inre ansvarstagande och synliggör den.
"Välkommen! Det ska bli härligt att få jobba idag!" bejakar arbetsglädjen och modellar inställningen.
"Berätta om ditt arbete med din bild? Jag förstår att du är nöjd med hur du arbetat. Får jag ta del av hur du gjorde?" bekräftar elevens eget förhållande till sitt arbete och förmågan att själv känna sig nöjd.
Allt arbete i skolan ska verka för elevens utveckling. Alla elever är bärare av framtiden. Vi kan verka för att de tror på sig själva, sin förmåga och medvetet bejaka våra elever med vår uppmärksamhet. Jag återkommer!
Anne-Marie
Ordning och reda? tankar över en kopp kaffe.
Utgångsdiskussion:
Jesper Juul/ Helle Jensen: Relationskompetens i Pedagogernas värld, Runa förlag 2005
Nu har jag läst Relationskompetens i Pedagogernas värld från pärm till pärm. Jag har inte läst ut den. Jag är på inget vis klar. Jag ska återkomma, fördjupa mig, tänka och utveckla mina funderingar i relation till Juul och Jensens tankar, teorier och praktiska erfarenheter.
Boktankar och reflektion:
Juul och Jensens bok är en mycket viktig bok, Jag skulle önska att den blev ett obligatorium för verksamma lärare, att skolan avsätter tid för reflekterande samtal kring den viktiga kompetens och möjlighet som vilar i relationen lärare och elev. Idag talas det om skolans brist på ordning och högt på agendan ligger hur att få ordning i svensk skola. Det är mycket lätt att hamna i gårdagen när ordning diskuteras. Det går inte att ta ett kliv tillbaka in i gårdagens pedagogik - det måste vara "mot det förgångna tack , till det kommande ja!" (Hammarskjöld,1963).
Dagens barn, våra framtida vuxna, är aktiva barn med stor egen drivkraft och kompetens. Barnet är samspelande från den absoluta början. Barnet söker och initierar kontakt. Den nya spädbarnsfoskningen visar oss att vi möter en människa som är beredd på världen, som tar in den, påverkar den, vill den, utmanar den och uttrycker den. Redan från början. Kontexten är liten då, men växer i förhållande till andra, och utvecklas under hela livet - till att bli större. Mamma och Pappa är de första som visar och utkristalliserar världen och förhållandet till "den andre", och den upplevelsen av att vara en av flera fortsätter i alla de världar vi sedan kommer in i. Skolan är en sådan värld. Skolan är en stor plats med många utmaningar.
Juul och Jensens berör mig starkt och ger mig tro på min lärarroll och min lärande utveckling. Professionen att vara lärare. Jag kan titta tillbaka. Jag minns min första lärare, med namn och allt, hur hon luktade, vad hon berättade, vilka kläder hon hade på sig. Jag minns det därför hon "såg" mig. Jag upplevde att jag var en person, en individ, i hennes klassrum. Jag tror inte att det var de stora åtbörderna, jag upplevde inte att jag var en favorit, jag minns inte att jag fick oändligt mycket tid tillsammans med henne - jag vet bara att hon var något bra - och att hon fortfarande lever kvar i mig som ett minne. Jag tror att hon skulle passa in i en av Juul och Jensens beskrivningar vad en lärare och en elev kan ha för relation.
Skolan är en plats för bedömningar. Vi bedömer kunskaper. Vi bedömer social kompetens. I relation till min första lärare fick jag bra betyg för mitt uppförande. Jag finner att det omdömet också beskriver min lärare. Tillsammans med henne uppförde jag mig gott. Juul och Jensen beskriver sambandet - när vi bedömer social kompetens ställer vi (lärare) oss en bit utanför och tittar på - och glömmer att vi själva ingår, bidrar och påverkar den sociala kompetensen, och författarna ställer oss frågan - vad är lärarens ansvar i relationen?
Svaret vilar i att äga förståelse och kunskap om relationens värde. Ömsesidigheten i relationen. Gränserna i relationen. Människorna i relationen. Yrkesrollen och elevrollen i relationen. Förväntningarna i relationen. Jag och du i relationen.
Skolan är en kollektiv plats. Kollektivet är en mängd individer. Vi måste börja där. Med individen. Rätten att bli tagen på allvar. Och ömsesidigheten i denna rätt. Det handlar om att vilja göra detta. Det berör alltså läraren lika mycket som eleven. Eleven utvecklar sitt ansvarstagande i relationer där ansvarstagande tas. Juul/Jensen skriver om vuxnas personliga ansvar "Viljan att ta ansvar för sina förväntningar, gränser och sitt beteende. // "När pedagoger tar ansvar för sitt beteende ökar både det personliga och det sociala ansvarstagandet hos barnet. Barns ansvartagande utvecklas optimalt när de är tillsammans med vuxna som hellre praktiserar ansvarstagande än predikar det och som inte förväxlar ansvar med skuld." (sid 94, Juul/Jensen, 2005).
Ansvarstagande praktiseras. Vi är alla modeller för hur ansvar utövas. Ansvar över sig själv och över sin nästa.
Det är genererande ansvar. Om barnet betraktas som något vi måste ändra på, att barnet själv är ansvarigt för sitt beteende skapar vi ensamhet och skuld och tar bort utvecklingsmöjligheterna. "Barnet reduceras till ett objekt i relationen och upplever då inte att det har möjlighet att utvecklas i överensstämmelse med sig själv utan får krav på sig att ändra sig på grund av omgivningens krav." (sid 165 Juul/Jensen, 2005). Att bli ett objekt som inte får ingå i processen att utvecklas. Det måste betyda ett subjekt som gör allt för att utmana! Antingen med resignation eller högljutt utåtagerande. Juul och Jensen beskriver hur det inre ansvarstagandet utvecklas. Detta ansvarstagande är något helt annat än den ytliga ordning och reda debatten som nu råder.
Jag tänker så ofta på de lärare som jag mött som har stannat kvar. Det är mycket sällan det handlar om kunskap eller ämne utan snarare om att jag har upplevt ett verkligt möte med min lärare. Det är inte många stunder som har krävts av läraren, men ett konsekvent värdigt bemötande som har stärkt mig att verka för detsamma mot min lärare. Jag tror vi bär många sådana modeller inom oss. Vi såg också våra lärare, och de såg oss. Senast på Universitetet - i en grå seminarielokal - där en professor gjorde salen gyllengult varm med sin förmåga att se, bekräfta under det att hans kunskap berättades fram...
Idag måste vi värna om läranderelationen mellan lärare och barn. Det finns alldeles för få platser idag där levande modeller för unga visar vägen. Läraren är en modell hur att vara människa och denna människa lyser igenom yrkesprofessionen. Oavsett om vi är medvetna om det eller inte.
Jag får nog anledning att återkomma!
Anne-Marie
Litteratur denna gång:
Hammarskjöld, Dag: Vägmärken, Albert Bonniers Förlag, 1963
Juul/Jensen: Relationskompetens i pedagogernas värld, Runa Förlag 2005
"Välfungerande barn?"
Psykologen Jesper Juul.
Ordfronts temanummer om Barn Mars 2007
"Den värsta diagnos ditt barn kan få är välfungerande.
Det är det värsta som finns. För det säger ingenting om
hur han eller hon mår, utvecklas eller upplever sitt liv"
Kan vi undra tillsammans kring Jesper Juuls tanke?
Anne-Marie
Prov och vägledd undervisning
Med anledning av Malins fråga om vägledd undervisning kan lämpa sig i provsituationer?
Prov är en utvärdering: Här är vi nu - så kan vi tänka - hit kom jag - jag behöver repetera detta - och det här behöver min lärare gå igenom igen. Prov är en avstämning på individuell nivå.
Men vi kan mer om vi är tillsammans och utvecklar vårt tänk i gemenskap med andra. Ett samtal om och kring en frågeställning kan föda kunskaper som är vilande, som uttalas, synliggörs, påverkas och blir medvetna. Är dessutom läraren aktivt närvarande påverkas eleverna positivt och visar fram större kunskaper. Jag vill mena att den vägledda undervisningsformen också kan utvecklas till ett processande av det mål undervisningen har verkat mot ? och vara en utvärdering och en utgångspunkt för nästa mål och nästa steg.
Jag brukar pröva mig fram då det gäller provsituationer. Jag har givit mina elever matematikproven i god tid innan dessa ska göras. Proven är en del av målbilden, och jag vill att mina elever ska ha tydliga kunskaper om vad undervisningen syftar till. Då jag gör så - har jag upptäckt att mina elever tar ett större ansvar för sin egen utbildning - de vet vad de ska kunna självständigt och de ger sig inte förrän de kan - sedan berättar de att de nu är redo för att ta itu med prov - och sätter sig i enskildhet och gör dessa. Resultaten blir mycket bättre och öppenheten större. Jag genomförde detta i årskurs fyra och fem. Det föll mycket väl ut. I den nya matematikböckerna är diagnoserna synliggjorda för eleverna. Detta bidrar till att öka förståelsen för de mål undervisning syftar till.
Det finns något i provsituationen som kan vara obehaglig för eleven. Elever kan känna en otrolig press och stress, hjärtan som slår hårt, vilket utgör hinder för det lärande som proven ska visa på. Prov betraktas också som en slutpunkt, vilken är omöjlig för eleven att påverka.
De bästa lärande samtal jag har deltagit i som elev är när provet lämnats in och man stapplar ut i korridoren ? där det försigår ett livligt samtal om prov, lösningar, svar och hur man tänkte. Jag lärde mig själv mycket under dessa spontana samtal. Det man ingår i är en lärande aktivitet som är mycket värdefull.
Jag vill att eleverna förstår och självständigt strävar efter att nå sina mål. Ett prov är en del av målbilden. Varför hålla den borta? En förevändning blir säkerligen att eleverna fuskar sig fram till att bara skaffa kunskaper för att göra provet - men jag har inte funnit att det varit så - utan tilltron till elevernas vilja att lära, ansvaret att göra detta - är en viktig aspekt av ansvar och inflytande som bättre borde genomföras i skolorna.
Ett annat sätt att utvärdera kunskaper är att låta eleverna berätta för sina föräldrar hemma. Jag har skrivit brev om att föräldrarna aktivt ska lyssna till ?mina kunskaper om Medelhavet, historia och nutid och bett föräldrarna spontant beskriva hur de uppfattar sitt barns kunskaper. Jag har tre barn själv ? när de berättar spontant om sitt lärande hemma ? är de i en trygg miljö och berättar ledigt om vad de kan och hur de tänker. I en stor klass finns risken att elever sitter tysta med sina kunskaper, av olika anledningar, och när de ska skriva dem i prov, så blir det alldeles för kortfattat. Denna form av utvärdering har också resulterat i att föräldrarna fått en insyn i sitt barns lärande.
Prov är en svår sak. Själv är jag förtjust i de prov som har spännande och öppna frågor. Jag läser gärna Per Måhl Betyg på vad? och lär mig i de Lässtandards som Per Måhl har tagit fram. Vi får de svar vi ställer frågor om. Konsten att hitta elevens kunskap handlar om att rätt ställa frågor.
Det är lärarens utvecklingszon.
Prov och provsituationer ska verka för elevens rätt att lära. Jag tror vi ska föra en verklig diskussion detta ämne. Jag har givit en liten tanke. Förvalta och använd den som bollplank.
Anne-Marie