Spännande utmaningar kring kreativitet
DN söndag 16 augusti 2009, en kort liten blänkare i Ekonomidelen; om ledarskap och kreativitet.
Att trigga kreativiteten är rubriken och vi läsare får tre utmaningar, kring vilka jag lägger fram mina egna tankar.
1) Den observanta utmaningen
Att trigga kreativiteten är rubriken och vi läsare får tre utmaningar, kring vilka jag lägger fram mina egna tankar.
1) Den observanta utmaningen
Jag tänker:
Detta innebär, min tolkning, att man objektivt söker en mening, sanning och ställer sig kritisk till den information man får, eller det faktiska man ingår i. Denna objektivisering skulle jag vilja säga - handlar om att medvetet tänka kring faktiska saker, det vi kanske gör jämt och ständigt. Jag vill se mer av detta tänk genomfört i skolans värld. Detta torde vara en av de kompetenser skolans utbildning ska skapa hos såväl lärare som lärande.
I stort sett tycker jag att det mesta kan vridas och vändas på. Då man antar utmaningen och utrymmet för samspelet med det faktiska så betyder det i princip att man går från omedvetet till medvetet. Därmed är frågan levande och ligger på bordet. Hur ska vi förhålla oss till det här? På vilka sätt kan vi angripa detta problem? Vad är själva antagandet i denna faktatext? Vad är det övergripande syftet med det här? Den här uppgiften? Är det här något som bidrar till vår verksamhet, det vi har som vision?
2) Den medmänskliga utmaningen
Jag tänker: Vi är människor. Som människa ingår och vill vi ingå i sammanhang. Vi behöver omslutas av goda gärningar och goda viljor, det goda helt enkelt. Så enkelt är nu inte det goda, men med övning och praktik kan vi direkt se följderna av handlingar som vill väl, som manar framåt, som ser och vill inkludera och skapa bättre förutsättningar för fler än bara den enda. Som medmänniska har alla ett ansvar. Man kan med några få ord göra en annan människa glad, och med ett enda slag, en blick, en suck förändra förutsättningarna för en människas arbetsdag. Skapa oro och bunden energi kring något som sas i förbigående... och med det klara beskedet att man ringaktar och vill skapa osäkerhet. Varje individ är ansvarig för sina handlingar och de syften handlingarna iscensätter.
I förslaget i DN är den medmänskliga handlingen utan egen vinning och som i sin yttersta osjälviskhet kan se betyda: ge blod, betala någons p-avgift... men det absolut mest verkningsfulla... tänker jag... lägga en hand på en människa, ge ett ord på någons lite för tunga väg... eller försöka vinka åt en liten tant... det finns möjligheter för var och en av oss att anta utmaningen att vara medmänskliga.
3) Worst-case-scenario-utmaningen
Jo, att iscensätta det man är mest rädd för. Nä... det har jag gjort. Det gör mig mer medveten om att jag är så rädd för vissa saker att själva tanken och medvetandet kanske också bidrar till att jag iscensätter detta. Men å andra sidan det man är rädd för är kanske saker och ting som i arbetslivet aldrig äger rum. Trots att man är rädd för att just det ska äga rum. Om man är rädd för det värsta kanhända att man höjer sina skyddande reflexer mot ansiktet och missar att det som sker är någonting helt annat. Jag vet inte om jag håller med om denna kreativa idé om den inte innesluts av mitt förslag om det bästa scenariot. Det bästa scenariot är ju en vision. Och vi behöver visioner. Inte en vision utan flera och i flera olika led och steg. Min överordnade vision kan betyda att jag genererar visioner på olika nivåer hos andra.
Dessa tre kan trigga kreativa tankebanor och skapa innovation. Men likafullt tror jag på kreativiteten i mitt lilla bidrag
4) Best-Case-Scenariot-utmaningen
Vi talar alldeles för lite om framgångarna och den kreativitet som tar oss dit. Det är minst lika stor utmaning att tänka hur, vad, varför, vem, när, kring, om för den framgång man vill skapa. Dessutom är det en framgångstanke att inkludera festen, gensvaret, firandet av såväl framgångar som motgångar. Att fira att man faktiskt vågat hoppet men inte riktigt lyckats är en slags medvetenhet om hur svårt det kan vara att göra om men hur värdefullt det är att pröva saker och ting igen, fast med en annan vinkling. Motgångar är utmaningar. Medgångar är likaså. Dessvärre ser vi olika på dem. Vi sätter oftast ord på våra motgångar, mer sällan på våra medgångar. Så tänker jag.
Anne-Marie,
som helst ser att frågan kring kreativitet ständigt är just en fråga..
Detta innebär, min tolkning, att man objektivt söker en mening, sanning och ställer sig kritisk till den information man får, eller det faktiska man ingår i. Denna objektivisering skulle jag vilja säga - handlar om att medvetet tänka kring faktiska saker, det vi kanske gör jämt och ständigt. Jag vill se mer av detta tänk genomfört i skolans värld. Detta torde vara en av de kompetenser skolans utbildning ska skapa hos såväl lärare som lärande.
I stort sett tycker jag att det mesta kan vridas och vändas på. Då man antar utmaningen och utrymmet för samspelet med det faktiska så betyder det i princip att man går från omedvetet till medvetet. Därmed är frågan levande och ligger på bordet. Hur ska vi förhålla oss till det här? På vilka sätt kan vi angripa detta problem? Vad är själva antagandet i denna faktatext? Vad är det övergripande syftet med det här? Den här uppgiften? Är det här något som bidrar till vår verksamhet, det vi har som vision?
2) Den medmänskliga utmaningen
Jag tänker: Vi är människor. Som människa ingår och vill vi ingå i sammanhang. Vi behöver omslutas av goda gärningar och goda viljor, det goda helt enkelt. Så enkelt är nu inte det goda, men med övning och praktik kan vi direkt se följderna av handlingar som vill väl, som manar framåt, som ser och vill inkludera och skapa bättre förutsättningar för fler än bara den enda. Som medmänniska har alla ett ansvar. Man kan med några få ord göra en annan människa glad, och med ett enda slag, en blick, en suck förändra förutsättningarna för en människas arbetsdag. Skapa oro och bunden energi kring något som sas i förbigående... och med det klara beskedet att man ringaktar och vill skapa osäkerhet. Varje individ är ansvarig för sina handlingar och de syften handlingarna iscensätter.
I förslaget i DN är den medmänskliga handlingen utan egen vinning och som i sin yttersta osjälviskhet kan se betyda: ge blod, betala någons p-avgift... men det absolut mest verkningsfulla... tänker jag... lägga en hand på en människa, ge ett ord på någons lite för tunga väg... eller försöka vinka åt en liten tant... det finns möjligheter för var och en av oss att anta utmaningen att vara medmänskliga.
3) Worst-case-scenario-utmaningen
Jo, att iscensätta det man är mest rädd för. Nä... det har jag gjort. Det gör mig mer medveten om att jag är så rädd för vissa saker att själva tanken och medvetandet kanske också bidrar till att jag iscensätter detta. Men å andra sidan det man är rädd för är kanske saker och ting som i arbetslivet aldrig äger rum. Trots att man är rädd för att just det ska äga rum. Om man är rädd för det värsta kanhända att man höjer sina skyddande reflexer mot ansiktet och missar att det som sker är någonting helt annat. Jag vet inte om jag håller med om denna kreativa idé om den inte innesluts av mitt förslag om det bästa scenariot. Det bästa scenariot är ju en vision. Och vi behöver visioner. Inte en vision utan flera och i flera olika led och steg. Min överordnade vision kan betyda att jag genererar visioner på olika nivåer hos andra.
Dessa tre kan trigga kreativa tankebanor och skapa innovation. Men likafullt tror jag på kreativiteten i mitt lilla bidrag
4) Best-Case-Scenariot-utmaningen
Vi talar alldeles för lite om framgångarna och den kreativitet som tar oss dit. Det är minst lika stor utmaning att tänka hur, vad, varför, vem, när, kring, om för den framgång man vill skapa. Dessutom är det en framgångstanke att inkludera festen, gensvaret, firandet av såväl framgångar som motgångar. Att fira att man faktiskt vågat hoppet men inte riktigt lyckats är en slags medvetenhet om hur svårt det kan vara att göra om men hur värdefullt det är att pröva saker och ting igen, fast med en annan vinkling. Motgångar är utmaningar. Medgångar är likaså. Dessvärre ser vi olika på dem. Vi sätter oftast ord på våra motgångar, mer sällan på våra medgångar. Så tänker jag.
Anne-Marie,
som helst ser att frågan kring kreativitet ständigt är just en fråga..
Överens!
Jag är överens!
Anne-Marie
Anne-Marie
Skolklotter - men vad säger det?
Läser skolklotter. Det är berättelser trots att vi inte vill att det ska finnas. Man kan bli arg på att det är fult, tråkigt och att det är svårt att ta bort. Men under ett bord jag flyttade omkring läste jag detta:
Jag vet hur man kan lära dom som skolkar - skriv en tidning för skolkare!
Anne-Marie
Jag tycker nog att jag hänger med... hjälpligt
Ibland är det bra med jämförelser.
Anne-Marie
Produktivitet
Jag har varit produktiv - och snart syns det i:
- Svensklärartidningen - Körling frågar (avslöjar inte vem).
- Tidningen Origo - En debattartikel
- Lärarnas Tidning - Aktuell krönika
- Aktiva - tidningen för aktiva skolföräldrar - en intervju och tips inför skolstarten
- Svea - intervju i en tidning för Svenska Kvinnor Utomlands
Anne-Marie,
som nu lagom till skolstarten kan trappa ned på skrivandet för en liten stund.
Här skriver jag som vanligt, alltid, det är som om jag satt under en korkek och luktade på mina blommor
Hold your horses med lösa tyglar
Jag har läst flera av Alain de Button böcker. Jag är mycket förtjust läsare av hans verk. Att höra honom är väldigt roligt. Här är ett tal från TED.
Anne-Marie
Anne-Marie
Gratis föreläsningar
Det kommer nyheter från Norge.
Gratis föreläsningar.
Så kan det också vara.
Hade jag inte haft Twitter hade jag inte fått informationen så snabbt tänker jag.
Hade jag inte haft Facebook så hade jag missat massa spännande uppdrag och utmaningar.
Anne-Marie
Gratis föreläsningar.
Så kan det också vara.
Hade jag inte haft Twitter hade jag inte fått informationen så snabbt tänker jag.
Hade jag inte haft Facebook så hade jag missat massa spännande uppdrag och utmaningar.
Anne-Marie
Kreativitetskrisen...
Har läst en oerhört intressant artikel i HUMANISTEN nr 2, Juli 2009 signerad professor Bo Rothstein. Rekommenderar den. Skulle gärna ha en djupgående pedagogisk diskussion vid min skola om kreativitet och innovationer med utgångspunkt ur denna artikel.
Jag vill inte, utan ytterligare kött på benen, gå in i en debatt kring det Rothstein skriver, mer fundera öppet kring problemen han ser, och låta dem sippra igenom ned till den verksamhet jag befinner mig i. Rothstein kopplar sitt perspektiv på svenska universiteten och har ett utanförperspektiv hämtat från Amerika.
Det handlar om rekrytering av nya lärare och forskare och hur fria dessa sedan är inom diciplinen. Men jag funderar mest över tankarna kring innovationer och nytänkande:
Rothstein skriver:
"Universitet och högskolor förväntas gå i bräschen för det nytänkande som ska bära Sverige framåt."
"Begreppet innovation är nära kopplat till begreppet kreativitet. Man kan säga at bakom en innovation ligger antingen en kreativ individ och/eller en kreativ organisation."
Jag tänker i förhållande till det jag läst:
Då jag inbjöds till det innovativa forum hos Microsoft, Redmond, där vi innovativa lärare från flera kontinenter samlades kunde vi samtliga lärare enas om att vi upplevde oss ensamma i de organisationer vi befann oss i. Vi upplevde också isolation och tystnad. Detta förenade oss. För mig personligen kändes detta sorgligt. Här satt jag med tjugo ytterst kreativa nytänkare, med riktiga fötter i den välbekanta skoljorden, och skapade ny form av undervisning, nya grepp om lärandet men där vi befann oss i våra praktiker ... fick vi möta tystnad. Jag vägrar acceptera att Jante är hindret. Det är begränsande. Vi gemensamlärde under tre intensiva dagar - om framtidstänkandet, om globalt lärande och läroplansutveckling. Jag har aldrig någonsin berättat om de framtidsfrågor vi berörde. Ingen har frågat.
Skolan, eller utbildningsväsendet, mår bra av att organisera och utveckla en organisation som utmanar läraryrket och kreativiteten. Om Obama nu anger i riktlinjer att Amerikas skolpolitik ska premiera lärare som vågar experimentera med undervisning, våga nytt... och utvärdera den, skapa undervisning i samspel med vad tiden framöver kräver av sina medborgare, så måste svensk skola anta ett liknande grepp.
Jag har tröttnat på ensamhet och tystnad i skolfrågornas värld. Det mest smärtsamma med svensk skola är, jag vill inte vara generell, men det är tystnaden och tidspressen vilket inte skapar utrymme för frågor, gensvar, pedagogiska dilemman, gemenskapstänkande och flaggandet av att pröva nytt. Jag är sällan besviken på skolan, eller lärarna, eller eleverna, men tycker att organisationen för lärande bör ses över. För om inte yrket i sig kan visa på nya grepp hur ska då eleven mötas av tillåtelse att pröva sina vingar.
Det behövs en aning frihet och mod att våga nytt. Men tiderna framöver kräver det. Världen kräver inte mer av det gamla, utan utrymme för det nya... och som världen ser ut, de stora frågorna tror jag utrymmet ska göras stort.
Anne-Marie
Jag vill inte, utan ytterligare kött på benen, gå in i en debatt kring det Rothstein skriver, mer fundera öppet kring problemen han ser, och låta dem sippra igenom ned till den verksamhet jag befinner mig i. Rothstein kopplar sitt perspektiv på svenska universiteten och har ett utanförperspektiv hämtat från Amerika.
Det handlar om rekrytering av nya lärare och forskare och hur fria dessa sedan är inom diciplinen. Men jag funderar mest över tankarna kring innovationer och nytänkande:
Rothstein skriver:
"Universitet och högskolor förväntas gå i bräschen för det nytänkande som ska bära Sverige framåt."
"Begreppet innovation är nära kopplat till begreppet kreativitet. Man kan säga at bakom en innovation ligger antingen en kreativ individ och/eller en kreativ organisation."
Jag tänker i förhållande till det jag läst:
Då jag inbjöds till det innovativa forum hos Microsoft, Redmond, där vi innovativa lärare från flera kontinenter samlades kunde vi samtliga lärare enas om att vi upplevde oss ensamma i de organisationer vi befann oss i. Vi upplevde också isolation och tystnad. Detta förenade oss. För mig personligen kändes detta sorgligt. Här satt jag med tjugo ytterst kreativa nytänkare, med riktiga fötter i den välbekanta skoljorden, och skapade ny form av undervisning, nya grepp om lärandet men där vi befann oss i våra praktiker ... fick vi möta tystnad. Jag vägrar acceptera att Jante är hindret. Det är begränsande. Vi gemensamlärde under tre intensiva dagar - om framtidstänkandet, om globalt lärande och läroplansutveckling. Jag har aldrig någonsin berättat om de framtidsfrågor vi berörde. Ingen har frågat.
Skolan, eller utbildningsväsendet, mår bra av att organisera och utveckla en organisation som utmanar läraryrket och kreativiteten. Om Obama nu anger i riktlinjer att Amerikas skolpolitik ska premiera lärare som vågar experimentera med undervisning, våga nytt... och utvärdera den, skapa undervisning i samspel med vad tiden framöver kräver av sina medborgare, så måste svensk skola anta ett liknande grepp.
Jag har tröttnat på ensamhet och tystnad i skolfrågornas värld. Det mest smärtsamma med svensk skola är, jag vill inte vara generell, men det är tystnaden och tidspressen vilket inte skapar utrymme för frågor, gensvar, pedagogiska dilemman, gemenskapstänkande och flaggandet av att pröva nytt. Jag är sällan besviken på skolan, eller lärarna, eller eleverna, men tycker att organisationen för lärande bör ses över. För om inte yrket i sig kan visa på nya grepp hur ska då eleven mötas av tillåtelse att pröva sina vingar.
Det behövs en aning frihet och mod att våga nytt. Men tiderna framöver kräver det. Världen kräver inte mer av det gamla, utan utrymme för det nya... och som världen ser ut, de stora frågorna tror jag utrymmet ska göras stort.
Anne-Marie
Skolan är ett roligt ämne
BRAVO - SKRATT ATT MÅ BRA AV!
Det är allvarligt roligt. Men det är vi som förvaltar det här uppdraget.
Ungarna är det vi kan hoppas på. Hur rustar vi dem?
Tack till öpedagogen som tipsade.
Anne-Marie
Lästips från en skräckslagen
Ja. Skräckslagen. Vilket ord.
Men jag läser om framtiden och tendenser om framtiden.
Det måste betyda någon form av mobilisering och möjlig framtida anpassning till verkligheten tänker jag.
Den bok jag läser, fick jag först hos Microsoft då jag var där förra året, och då tyckte jag den kändes glättig och ... tja inte av den litterära nivå som jag kräver. Jag fick den sedan tillsänt mig av den svenska förläggaren på Litteraturhuset. Jag har läst halva boken och nu är jag en aning förändringsbenägen. Jag kommer nog läsa nyheter om var jobben finns framöver och hur tekniken utvecklas och en viss förskjutning måste äga rum... från vänster hjärnhalva till den högra. Den vänstra kan kapas av tekniken - men det kan inte den högra.
Boken heter EN HELT NY VÄRLD eller varför framtiden tillhör van Gogh, Goethe och Sokrates av Daniel H. Pink. Daniel Pink är Al Gores talskrivare, bland annat.
Nåväl... jag kommer nog att återkomma till boken och läsningen.
Anne-Marie
Men jag läser om framtiden och tendenser om framtiden.
Det måste betyda någon form av mobilisering och möjlig framtida anpassning till verkligheten tänker jag.
Den bok jag läser, fick jag först hos Microsoft då jag var där förra året, och då tyckte jag den kändes glättig och ... tja inte av den litterära nivå som jag kräver. Jag fick den sedan tillsänt mig av den svenska förläggaren på Litteraturhuset. Jag har läst halva boken och nu är jag en aning förändringsbenägen. Jag kommer nog läsa nyheter om var jobben finns framöver och hur tekniken utvecklas och en viss förskjutning måste äga rum... från vänster hjärnhalva till den högra. Den vänstra kan kapas av tekniken - men det kan inte den högra.
Boken heter EN HELT NY VÄRLD eller varför framtiden tillhör van Gogh, Goethe och Sokrates av Daniel H. Pink. Daniel Pink är Al Gores talskrivare, bland annat.
Nåväl... jag kommer nog att återkomma till boken och läsningen.
Anne-Marie
Funderingar kring interaktivitet
Tekniken för oss samman. Så funderar jag. Överallt ser jag det. Läraren samtalar med den lärande. Men vem som är lärare är inte självklart. Pedagogens ansvar är att delta, fråga och fundera öppet. Det sker i samspel med teknik, elev och det tekniken möjliggör - skapandet av det gemensamma problemet. Här studeras matematik. Fokuset är så tydligt. Problemet är där på väggen. Och kring det samlas problemlösarna. Det är knappast någon passivitet från någon part. Det är ömsom tänk, ömsom pröva, ömsom diskussion, ömsom åskådliggörande, ömsom vidareutveckla. Och från undervisande fokus riktas hela aktiviteten till det gemensamma - Vi.
Vackrare än så kan lärande gemenskap inte åskådliggöras.
Anne-Marie
Vackrare än så kan lärande gemenskap inte åskådliggöras.
Anne-Marie
Utanför alltsammans
Skola är en idé och inte en byggnad. Återigen. Om man tänker efter så ser man lärande där lärande äger rum. Också utanför skolväggarna.
Anne-Marie
Framtidshopp: Hoppfullt!
Här kan man läsa lite om hoppet och möjligheterna för svensk skola.
Anne-Marie
Anne-Marie
Fryshusets passion
Fryshuset är förståss här.
De omsluter mig, utmanar mig och frågeställer mig.
Vi lutar oss mot mina ord om barns skolrättigheter.
Fryshuset - en uppvärmningsplats för framtidslärande!
Anne-Marie
Framtiden är för långt borta
Framtiden hit och framtiden dit.
Kanske vi ska göra framtiden mer nutida.
Annars riskerar vi att göra framtiden till en utopi.
Då tar vi mindre ansvar för den.
Dåtiden är också försvunnen.
Den kan vi lära oss av. Men inte allt. För det nya är framför oss.
Det gamla är bakom oss. Alldeles nyss började jag skriva om framtiden,
redan då jag avslutar är det dåtid och redan gjort.
Så snart är framtiden här.
Anne-Marie
Kanske vi ska göra framtiden mer nutida.
Annars riskerar vi att göra framtiden till en utopi.
Då tar vi mindre ansvar för den.
Dåtiden är också försvunnen.
Den kan vi lära oss av. Men inte allt. För det nya är framför oss.
Det gamla är bakom oss. Alldeles nyss började jag skriva om framtiden,
redan då jag avslutar är det dåtid och redan gjort.
Så snart är framtiden här.
Anne-Marie
Reboot - tankar och bilder
Jo, det är stort att vara här. Hur stort vet jag inte. Men större än jag vill tänka på. Att jag är påverkad det vet jag. Hur påverkad vet jag inte. Men bara genom att lyssna till de som talar, de som tänker och de som gör aktioner nästan genast - under två dagar har man producerat en bok kring alltsammans. Efter min "talk" blir jag infångad, intervjuad, fotograferad, och inom loppet av några få minuter är redaktionen igång med själva arbetet. Jag går dit för att titta - och snabbt och effektivt växer boken fram. Jag måste genast tänka - hur göra detta med mina elever? Hur omsätta ansvaret för allt som händer mellan alla i klassrummet. Jag tänker också att två böcker jag nu läser - visar skolan riktningar av det slag jag nu finner absolut nödvändiga.
Jag skriver om det jag tänkt säga tre gånger. Det jag gjorde hemma vid köksbordet ratar jag nu genast, och vid ett sonderande samtal med min coach skriver jag om det ingen, och så brukar jag aldrig göra. Men visar att jag är påverkad av det jag upplever och får idéer som jag måste haka på av de andra som är där. Vid andra tillfällen skriver jag aldrig någonting. Men här är jag ensam lärare. Och jag måste få in lite tankar under de trettio minuter jag har att förfåga över.
Jag knyter också kontakter och vissa återkopplingar sker i Almedalen nästa vecka.
Då sitter en del av mina tankar på UR´s väggar. Jag blev beskriven som en lärarens Luther "skratt" där jag sätter mina teser på väggarna. Men mina ord omsluter helt och hållet elevernas rätt att lära. Lärande rättigheter med andra ord. Kom dit om ni är där.
Anne-Marie
Reboot - lite bilder - orden fattas mig!
En minut med ett papper och en penna. Väggen blev blixtsnabbt fyllt med tankar. Jag bidrog på mitt lilla vis. Nåväl, det vackra anslaget om att också det allra minsta var värdefullt fick mig att värmas.
Det är spännande att vara här. En aning ensamt kanske. Det är knappast några skolmänniskor här, mest av andra yrkesgrupper, kreativa och tänkande. Jag lyssnar lite här och där, föredragen och aktionerna från scenen oerhört intressanta. Jag skulle så gärna velat att någon av er var här så jag hade ett bollplank.
Allt gott så här långt,
Anne-Marie
Det är spännande att vara här. En aning ensamt kanske. Det är knappast några skolmänniskor här, mest av andra yrkesgrupper, kreativa och tänkande. Jag lyssnar lite här och där, föredragen och aktionerna från scenen oerhört intressanta. Jag skulle så gärna velat att någon av er var här så jag hade ett bollplank.
Allt gott så här långt,
Anne-Marie
Framtidshoppande Reboot
Det känns så hoppfullt.
Inspireras av det som görs, och det som satts igång världen över.
Alla dessa frågor som ställs skapar rörelser i huvudet. Man vill inte ha svaren, snarare farten som ges av frågans kraft. En fråga utan omedelbart svar arbetar kreativt inne i huvudet. En kvinna från New York talar just nu:
- Vad vill vi ha av en stad framöver?
- Vad är en stad för just mig?
- Hur kan jag påverka min stad?
- Påverkar min stad mig?
- Hur många döda områden finns det i min stad?
- Hur får man liv i sådana?
Anne-Marie,
som inte tänkt i några banor alls. Hittar inte ens i städer, går mest runt, runt.
Inspireras av det som görs, och det som satts igång världen över.
Alla dessa frågor som ställs skapar rörelser i huvudet. Man vill inte ha svaren, snarare farten som ges av frågans kraft. En fråga utan omedelbart svar arbetar kreativt inne i huvudet. En kvinna från New York talar just nu:
- Vad vill vi ha av en stad framöver?
- Vad är en stad för just mig?
- Hur kan jag påverka min stad?
- Påverkar min stad mig?
- Hur många döda områden finns det i min stad?
- Hur får man liv i sådana?
Anne-Marie,
som inte tänkt i några banor alls. Hittar inte ens i städer, går mest runt, runt.
Supporterstöd och mötesinspiration
Möten hela dagen! Almedalsveckantänk, framtidsvisionerafritt, grubbelfundera, seniorleaderöverföringssamtal, peppa-peppa-samtal, servera ord på bricka: chibatta med tomater och italiensk skinka, dubbel espressoorden, vatten, vatten-orden, gaffel och knivetiketten och nu har jag ... solstingsontihuvudet.
Anne-Marie
Anne-Marie
Reboot 11
Reboot is the European meet up for the practical visionaries who are building tomorrow one little step at a time, using new models for creation and organization in a world where the only entry barrier is passion. reboot is two days in June filled with inspiration, good conversations and interesting people.
Reboot is a place for people to come together once a year and reboot their minds with perspective, inspiration and relationships. Starting out in 1998 with a Danish focus the event has been turning more and more international throughout the years. In 2005 reboot turned truly European with 400 participants from more than 22 countries.
Jag ska hålla ett litet framtidslärarsamtal i detta forum!
Ni som tror på mig - håll-om-tummarna - jag behöver er.
Anne-Marie